Om att andas, räkna och inse att de bra stunderna vinner!

Hej och hå. Sista dagen på julens långledighet. Som vanligt efter en längre ledighet så känns det både och. Skönt att börja jobba och komma in i rutiner igen. Men också lite småjobbigt att kastas in i den vanliga ruljansen igen. Inga slappa morgnar. Inga sena kvällar. Inte lördag hela veckan.

Det kan nog bli en hektisk start då jag ska påbörja nytt uppdrag parallellt med mitt gamla. Hoppas det löser sig snabbt med ersättare... Nåväl, lite nytt och lite gammalt. Kan behövas nya utmaningar, samtidigt som det skrämmer lite. Man vet ju vad man har... Tack och lov så kommer mannen hem i dagarna, så jag kan fokusera mer på jobbet till en början.

Det här med att leva sitt liv i fyraveckors-cykler är lite påfrestande emellanåt. Därav mina gnällinlägg både här och på facebook. Ibland måste det liksom ut någonstans. Skrikas ut i cyberspace. För att lätta på trycket. Jag har några vänner som lever liknande liv, och NI förstår ju på riktigt. Både det som driver oss till galenskap, och det som är positivt med detta sätt att leva.

Vi har det bra, ungarna och jag. Jag har föräldrar och syster nära, som alltid ställer upp. Jag har svärföräldrar längre bort, men som också kommer om jag hojtar. Utan detta familjenätverk vet i tusan hur jag hade klarat mig. Och så har vi den älskade storebrorsan som kommer hit ibland, och lyser upp ögonen på sina småbröder.

Det är inte de planerade grejerna som ställer till det för mig. Om jag jobbar sent eller ska bort eller vad som helst, då bokar jag ju in mamma som tar barnen. Om jag vill dra iväg på shopping en dag så ber jag mamma eller syrran och då tar de barnen. Eller är de hos kompisar en stund. Men...

Det är i den dagliga ruljansen, när det skiter sig och alla bråkar med varandra. När de ungar jag själv skämt bort, driver mig till vansinne med sitt omättliga begär. När jag inte orkar lirka för femtielfte gången om en strumpa som är knölig i tån. Eller om att det är den lilla popcornmenyn som gäller på bion. Eller om vem som ska sitta fram i bilen. Då slutar det med att den lilla arga vinner. För att den stora arga ska kunna ta sig ur situationen. För att orka. För att jag vet att det inte går att vinna den striden. Där och då. För det är strider som ingen kan vinna. Det finns bara två förlorare. En liten, som inte kan styra dessa starka känslor som tar över. Och en stor som inte vet hur hon ska hantera detta så det blir bra för alla. Och mitt i allt finns en mellanstor som också är arg. Det är då jag behöver luft. Komma undan. Andas. Räkna till tio. Igen. Och igen. Och igen. Men det är svårt. För den lille vill inte vara ovän. Vill inte göra fel. Vill vara nära sin mamma hela tiden när något blivit knas.

Och då är det inte helt enkelt att ringa in nån. Inte kul att lämpa av sina barn hos någon för att man själv misslyckas. Inte kul för barnen att känna det heller. Ibland hinner jag före. Känner att det börjar dra åt fel håll. Ser till att ordna en kompis eller några timmar hos mormor. Innan det går åt skogen. Det är bra däremot. Ibland kan jag ta en liten promenad i grannskapet, det är också bra när det funkar. En liten time-out.

Nu är det sista dagarna innan pappan kommer hem. Alla är lite trötta på varandra här hemma. Två veckors ledighet utan rutiner, med sena kvällar och alldeles för mycket spelande börjar ta ut sin rätt. Själv ser jag slutet av ensamhetsperioden och slappnar av lite.

Men. Men. Men... Viktigt att poängtera är ju all den bra tid vi har tillsammans, jag och mina små juveler. Vi är en liten hetsig skara, som skojar lite för mycket, som skrattar ihjäl oss åt bajs, som hittar på konstiga sånger och skrattar åt våra egna skämt. Vi har åkt skridskor och vi har varit i pulkabacken. Vi har varit mycket tillsammans med familjen och med kusinerna. Kompisar har fyllt vårt hus och vårt matbord många dagar. Vi har myst i soffan och kollat film. Vi har varit hos goda vänner och firat nyår. Och all denna tid har varit bra. Det finns mycket av bra tid. Mer än av bråktid. Och det är ju bra. Gäller att få min egen skalle att fatta det när det hettar till.

Snart är familjen fulltalig. Slipper vara ensam vuxen. Sällskap, någon att dela vardagen med, någon att dela ansvaret med, någon annan att prova våra roliga skämt på ! Hehe! Det blir fint!

Julefrid och julestrid - en riktigt jävla lång statusuppdatering

Ibland vill man bara gräva ner sig i en snöhög (eller en grusgrop). På facebook rasar bilderna in; lyckliga familjer, lyckliga barn, lyckliga familjer. Fullbordat ut i kanterna. Bakgrunden som hämtad i en inredningstidning. Julstjärnorna blommar fortfarande. Likaså hyacinterna. Ungarna som hämtade ur en reklamfilm. Föräldrarna hämtade från en... Valiumkoma kanske? Kan ge mig fan på att deras granar inte barrar heller. Och knäcken fastnar inte i pappret. Alla är bara så jäkla störande nöjda och glada. Överallt ser man hur jäkla fint alla verkar ha det i juletid. Precis som alla andra dagar på året.

Nu tänker du kanske; skippa facebook då. Och ja, det har jag faktiskt gjort mer än annars iallafall, just under julledigheten. Inte för att jag inte velat kolla, men jag har liksom inte hunnit. I sedvanlig ordning har jag en stressnivå upp i taket, och kan inte stänga av. Skitirriterande.

Kvällen före julafton var halvmysig. Kompisar hade funnits här hela dagen. Spel och lek och kiv om vartannat. Mot kvällningen bestämde jag att vi skulle vara själva och klä granen och mysa med glögg. Alla höll inte med. Med varsitt spel framför fejset låg ungarna i soffan, medan jag snitsade upp ljusen. Ja, jag vet att jag kan ta spelen ifrån dem, men det lär inte bättra på varken mitt humör eller deras. Eller julstämningen. Slingan funkade iallafall! Efter femtielva försök att få dem att komma och klä granen med mig så gjorde jag det själv. Egentligen vill jag göra allt själv, för då får jag det som jag vill ha det. Men nu har jag ju för fan övat i 6 år på att låta barnen "synas" i hemmet (och det har de lärt sig, vill jag lova), och då ska de ju vara med. det är ju så man gör, kvällen före. Men... Jag hängde pliktskyldigt upp deras egenhändigt knåpade dagisprydnader ihop med mina egna lite mer sofistikerade. Haha. På kvällen uttrycker den större av de två, att han är så spänd inför julafton att han bara vill svära. Säga alla fula ord han kan. För att bli mindre spänd liksom. Alla somnar gott.

Julaftonsmorgon. Nä. Julaftonsnatt. Klockan 4 vaknar den yngre förmågan. Han vill öppna paket. Nu. Han somnar inte om. Han ömsom gråter, ömsom skriker. Kan vi gå upp nuuuuuuu? Neeeeeej, det kan vi inte! Klockan är 4, 5, 6... Det är NATT! Halv sju har jag fått nog, är lagom skitirriterad och tillåter honom att väcka sin brorsa. En kvart senare har de öppnat sina morgonpaket och undrar när resten ska öppnas. Hmmm. Om 9 timmar ungefär. En liten stund av lugn, nåväl, lek med nerf (pistol med gummiskott typ) så havererar humören i familjen. Ungarna håller på att slå ihjäl varann och jag får frispel. Skitjul. Varför i he***te har jag tagit ledigt? Jullov? Vem kom på den idiotiska idén? Håll skolan öppen för farao, kunskapsnivåerna sjunker ju så se till att ge dem vad de behöver. Hela året! Varje dag!!! Jag kan ha sagt att jag tänker "skita i julen och be tomten ta tillbaks julklapparna". Och kanske har jag även sagt att "det är tur för dig att tomten inte tittade in genom fönstret nu" vid något tillfälle. Kanske.. Jag minns inte riktigt...

Vid 11 var vi på plats i kyrkan och jag hoppades verkligen att lite andlig spis skulle ge oss alla lugn. Och... Det funkade faktiskt! Lillbus och jag satt längst fram, så att han kunde vara med och fixa julkrubban. Storfis satt med syrran och läste psalmboken. Sen var det julafton med halva familjen och allt flöt väldigt bra. Mycket god mat, som alltid hos min mamma, skön julstämning och lagom slappt. Lillbus hängde mest runt granen och lyfte på paket, räknade hur många som hade hans namn på samt konstaterade att de allra största var till honom. Tomten kom och han hjälpte till att dela ut paket. Konstigt bog kom hans egna först! Sen var det paket öppning och nöjda barn. Ingen självklarhet i vår familj kan jag säga. Sen kväll men helt aright ändå när vi kom hem. Jag ka mig före stora grabben, han var bara tvungen att fortsätta bygga lego lite till.

Sen kom juldagen. Juldagsmorgon glimmar. Ja. Tamigfan. Det gjorde den. Hela dagen glimmade. Barnen var uppe i ottan och byggde lego. Jag sov lite till. Alla var nöjda och glada och det var ta mig fasen den bästa dagen på riktigt länge! Lutfisk hemma hos mor på eftermiddagen och rätt som det var kom snö! Raskt avslut på middagen och hem för klädbyte och pulkaåkning i backen. Sen skottade de snö till 22. Underbart! Läge för måååånga uppdateringar på fejjan!

Sen kom annandagen. En annan dag. En skitdag. Allt gick på tvären och vi kunde inte samarbeta. Lika fyrkantig mor och son drar åt olika håll. Explosion. En riktigt tråkig dag som mot slutet räddades av stora storebror. Som sänd från ovan kom han med tåget från Malmö. Till vår allas förtjusning! Stackarn får öronen sönderpratade när grabbarna ska berätta allt de har att berätta sen sist.... Men jag hoppas han är nöjd ändå. Det kostar på att vara idolen med stort I liksom. Så börjar de extra sena nätterna för mellangrabben. Det är viktigt att få sitta ensam med storebrorsan och spela seeeent på kvällen, när vi andra två gått till kojs. Mysigt tycker jag! Så härligt att se dem tillsammans. Storebror frågade vad de önskar sig i julklapp; en svarade "Flygplan 2" och den andre säger "att du är hos oss oftare". Så härligt! Och svårt på samma gång. Det är en bit mellan oss och skolan kräver sitt. Men den önskningen från vår mest svårflirtade grabb är otroligt fin.

I dag är det dagen efter en annan dag. Livat i sedvanlig ordning. Kanske har jag sagt "vill du att M stannar flera dagar så skärper du dig nuuuuu". Kanske har jag sagt att " det finns två dagar nästa vecka när fritids är öppet, och jag kan jobba då". Då svarar den ene "jaaaaa! Jag vill till skolan!" Och den andre;" neeeej, jag lovar att skärpa mig". VM i dålig morsa... Jag som dessutom vet (i teorin) att vissa barn inte kan skärpa sig. Fan. Dessa misslyckanden. Om och om igen.

Nåväl. Lillbus till mormor och morfar. Storbusarna hemma själva. Och jag åker till bästa jobbvännerna för god mat och massor av snack. Bara vuxna. I en nyrenoverad lägenhet. Som är så jäkla fin. Och så jäkla vuxen. Vit heltäckningsmatta. Ryamatta under köksbordet. En vuxen. Inga skoberg. Inga legobitar som skär in i hälen. Inga chips i mattan och inga fläckar i soffan. Ljust, fint och personligt. Helt fantastiskt!

Nu är vi hemma igen, allihop. Grabbarna spelar (vad annars). Men... De samspelar, ej att förglömma. De spelar tillsammans på samma värld. De hjälps åt och planerar och konstruerar. Att få tre grabbar på 6, 8 och 15 år att hitta gemensamma aktiviteter är inte lätt, men i spelet har de verkligen varandra. Och det gillar jag.

En jul utan mannen i vårt liv, utan snö - som blev snö, massor av irritation och bråk. Men ändå. En jul med min fina familj. Mina föräldrar och syster med familj. Som jag inte skulle klara mig utan. Mamma som alltid ställer upp. Som hjälper mig genom varje vecka. Syrran som alltid finns där. Jag är lyckligt lottad, även om livet tycks pröva mig till bristningsgränsen ibland. Ibland mer och ibland mindre, tack och lov.

I dagarna får vi förhoppningsvis även träffa svärföräldrarna. Och kanske kanske småkusinerna med föräldrar. Det hade gjort julen komplett. Nåväl, halvkomplett. Pappan, tillika maken, är inte med. Men... Man kan inte får allt. Kanske är han hemma nästa jul då! Annars kostar det... En låååång och skön solsemester!

Sådärja. En jäkligt lång statusuppdatering. Bakom kulisserna. Inga bilder dock.

Det här...livet... Igen...

Livet.

Vad är det egentligen?

Vad har vi för tankar om vad litet ska ge? Vad vi ska uppleva. Vad vi ska känna. Vad vi ska gå igenom. Hur det ska bli. Vad vi ska göra. Vem vi vill vara. Tankarna och föreställningarna är lika många som det finns människor på jorden.

Mycket i livet handlar om förväntningar. I relationer, i jobbet, i hemmet och på fritiden. När det känns skit har det ofta blivit för stort glapp mellan förväntningar och upplevelse. Vi tänker oss en sak, och det visar sig vara en annan. Vi blir besvikna. I det lilla sammanhanget kan det vara att förvänta sig att middagen är klar när man kommer från jobbet, om den andre parten är ledig. Eller att någon borde se hur du mår, men inte frågar. Eller att den andre tar nästa blöjbyte. Eller att arbetsgivaren skulle visa uppskattning. Eller att en hög kostnad borde garantera en förnöjd upplevelse. Det finns otaliga exempel på stötestenar vad gäller förväntningar kontra upplevelse.

I ett större sammanhang kan vi ha förväntningar på hur tillvaron och livet i sin helhet ska formas. Och när det inte blir på det sättet känner vi oss missnöjda. Misslyckade. Det kan handla om ett äktenskap som inte höll. Tankar om vilket yrke man skulle ha, men det blev inte så. Hur ens tillvaro skulle se ut, men det blev något annat.

Det är ju tragiskt att erkänna, men just inför julen så kommer mina vardagliga existentiella tankar i ett så mycket större perspektiv. Förvisso bra att det åtminstone kommer nån gång om året, men egentligen borde det följa oss jämt. Ni som känner mig vet att jag helst av allt skulle jobba med välgörenhet hela tiden. Det kan vara i Sverige eller i välden. Har en dröm om att komma iväg till något drabbat område för att delta i hjälpinsatser under en tid. För att hjälpa och för att verkligen se. Hur livet kan te sig på andra ställen. På riktigt.
Sen skulle jag vilja göra så mycket för de människor jag har kontakt med i mitt jobb, de som inte har det jag har. Långt ifrån. Barnet som mest av allt önskar sig ett spel till datorn i julklapp. Men vet att mamma inte kommer ha råd. Mina grabbar har två var, av tre årgångar, av just det spelet. Barnet som drömmer om att få åka över Ölandsbron. Jag åker där varje dag till och från jobbet. Barnet som skulle vilja kunna äta frukost hemma varje dag, även i slutet av månaden. Mina barn ha alla mat de behöver, men vill helst ha oboy (som de inte får...). Det finns för många barn. Som bara kan drömma om det som är taget för givet hos många av oss. Barnet som önskar att kläderna inte skulle lukta illa, barnet som önskar att mamma och pappa slutade bråka, som önskar att slippa fylla och slag och som önskar sig en helt vanlig familj. Barnet som önskar sig mat, tak över huvudet, hela och rena kläder efter väder, omsorg, kärlek och möjlighet att utvecklas. Det finns för många som inte riktigt får dessa basala behov tillfredsställda.

Åter till mig. Till oss. Som har det förhållandevis bra. Och ändå känner vi samma uppgivenhet som ett barn som inte får sina basala behov tillgodosedda. Ibland. Vi lever i vår verklighet. Så är det. Mina referensramar är mina. Dina är dina. Jag kan inte uppleva det du upplever. Jag kan, om jag har förmågan, försöka sätta mig in i din situation. Men det är alltid ett utifrånperspektiv. En konstruktion hos mig om hur du har det. Jag vill aldrig förringa någons känsla, varken din eller min. Utifrån ens eget perspektiv kan det smärta lika hårt att känna sig obehövd, ouppskattad och tillintetgjord, som det gör för en människa som inte har tillräckligt med mat eller kläder. För vi vet inte om varandras utgångspunkt.

Jag undrar vad vi jagar. Vad jag jagar. Många av oss vill ha familj och barn, vill ha ett jobb vi trivs med och gärna vara framgångsrika där, Vi vill se bra ut, vi vill utvecklas mentalt och vi vill träna kroppen på gym. Vi vill behålla ungdomen, såväl fysiskt som psykiskt, samtidigt som vi vill visa på livserfarenhet som bara kan åstadkommas genom levda år.  Och så vill vi (eller tror att vi måste) vara tillgängliga. Jämt. Många känner att vi som föräldrar borde baka och pyssla, hänga i skogen och putta gungor, bygga lego och spela sällskapsspel.

Vi skäms att berätta att ungarna helst spelar på dator eller tv, med risken att andra tycker att vi är dåliga och inte simulerar till kreativitet. Vi tror att vi måste göra långkok och laga maten från grunden. Vi vill vara bullmammor samtidigt som vi fasar över socker i allt och alltid. Vi vill att våra barns ska lyckas; vi pushar dem ut i livet, vill ge dem det vi inte själva hade. Vi berättar för skolan hur de ska göra, eftersom att de inte lever upp till våra förväntningar om hur det ska se ut.

Jag är en av dem. En av er kanske. Jag vill liksom allt detta. Jag vill liksom vara lyckad. På de premisserna. Laga mat från grunden. Näringsriktig och nyttig. Jag vill vara omtyckt på jobbet. Vill att de andra ska tycka att jag gör ett bra jobb. Jag vill vara tillgänglig jämt; på jobbet och för barnen. Jag vill träna (eller???); Nåväl, jag vill ha en tränad kropp. Jag vill hålla kroppen och sinnet ungt. Jag vill ha ett städat och modernt hem. Jag vill att mina barn ska vara framåt (inte tokblyga som jag var), och våga prova saker. Jag vill hitta på roliga grejer; gå till skogen, cykla i terräng, skapa, pyssla, baka, leka.... Men jag orkar liksom inte. Jag gillar inte ens att leka. Men...

Det känns liksom som om det är förväntningen på dagens föräldrar. Att vara på topp jämt. Överallt. Vara både hemmafru och karriärist. Att sätta barnen först, och sig själv samtidigt. Gud nåde den som inte prioriterar "egentid". Gud nåde den som inte prioriterar sina barn.

Tänk om vi bara kunde vara lite mer nöjda. Lite mer här och nu. För min del handlar det mycket om att barnen är relativt små och jag är ensam med dem ganska mycket. Jag hinner liksom inte förverkliga mina drömmar avseende mig själv, samtidigt som jag ska förverkliga min mammaroll så som jag vill. Tänk om jag kunde vara här och nu, och känna att det är helt okej. Kanske bra till och med. Att acceptera att just nu är det jobb och barnen som gäller. Och om några år, när barnen inte vill hänga med mamma hela tiden, är det min tid att göra det där. Det som känns så viktigt och stressande nu. Tänk om vi kunde sätta upp rimliga förväntningar på oss själva och på livet. Och kommunicera dessa till dem som är inblandade i det kommande resultatet. Då skulle utsikterna för ett lyckat resultat bli betydligt större. Tänk om vi kunde rädda världen. Tänk om...

Det här...livet...

Nån vecka gammal text. Har tagit lite tid att våga tro på att hon har gett sig av, men det har varit lugnt nån vecka nu, så jag vågar nog... Hoppas...


Livet. Inte helt komplicerat. Att leva och att förhålla sig till.

Jag hörde någon säga att det finns ingen som på sin dödsbädd uttalat sista orden "jag borde ha arbetat mer...". Vanligare är väl att folk ångrar att de inte visat hur mycket någon betyder; att de inte tagit chanser som gavs; att de varit för sparsamma och rädda eller att de haft den stickiga offerkoftan på sig. Så lång tid att den växt fast.

Att leva som man lär. Ingen enkel ekvation ska gudarna veta. Det drabbar mig i familjelivet, i föräldraskapet, i jobbet och i förhållandet till mig själv. Varje dag. Att jag inte lever som jag lär. Att jag inte behandlar mig själv med samma råd jag skulle ge en vän i liknande situation. Att jag inte möter mina barn på liknande sätt som det jag vet i teorin är det bästa. Att jag gör val som går emot mitt förstånd. Rädsla, trötthet och ambivalens leder mig bort från det självklara. Sett från förnuftets sida.

Mitt liv är av eller på. Svart eller vitt. Bra eller dåligt. Arg eller glad. Trött eller pigg. Förvisso sällan pigg. Det är ganska skitjobbigt, om jag ska vara ärlig. Att vara såhär. Som jag. Jag har otroligt svårt att umgås med mig själv. Inte att vara ensam, det har jag stort behov av. Men att umgås med mig själv ihop med andra. Jag är liksom alltid för mycket. Antigen helt speedad, överglad, sprallig, pratig... Allmänt tjosanhejsan. Och sen. Rätt som det är brakar golvet och jag förvandlas. Till en trött, gnällig och arg variant. Som bara vill sova. Som bara vill bort. Som inte tillför något bra. Jag skulle kunna sträcka mig så lång att säga att jag hatar den Linda. Och då är hat inte något jag brukar ägna mig åt. Iallafall kommer jag inte överens med henne. Hon är inte jag. Jag är inte hon. Men ändå ska vi bo i samma kropp. Under en tid har hon regerat. Tagit över. Dragit koftan allt hårdare. Blicken alltmer ner i gatan. Orkar inte mötas, inte prata. För hon vet. Att allt som kommer ur munnen är bittert, trött och uppgivet. Eller rasar hon, och det finns det inget utrymme för.

Just nu sover hon. Och allt hon för med sig av förlamande trötthet, irritation, asocialitet och uppgivenhet. Jag vill inget hellre än att begrava henne. Ta farväl. På riktigt. Men... Jag får försöka förlika mig med att hon kommer ibland. Och ta vara på dessa dagar, veckor och månader när hon håller sig borta. Får fortsätta söka efter strategier att hantera henne när hon dyker upp... Och hoppas att hon drar ut mer på besöken...

Tänkt att finna sätt att hantera sitt liv på ett lagom sätt. Att ta det för vad det är. En lång och kort tid på samma gång. Oförutsägbart på många sätt. Förgängligt. Jag önskar att kunna ta livet lite mindre på allvar. Om ni förstår mig rätt. Att våga chansa. Att våga strunta i saker. Att våga hoppa på tåg. Och att hoppa av. Att välja det roliga. Att skjuta på vissa saker. Och att ta andra saker vid hornen på ett tidigt stadium.

Vi är ju här för att leva. Inte bara att andas och överleva. Vi ska ju leva livet. Suga ut det göttiga och njuta. Det är dags nu. Att ta och att ge. Att ta emot livet. Och att dela med sig till de som behöver. Alla kan göra något.

Passa på att i juletid ge gåvor som ger så mycket mer... Länkar till förra årets tips; de flesta funkar fortfarande. http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/11/julklappstider-tips-som-varmer-manga.html

Om utmattning, skolan, socker och döden.

Det har gått utför ett tag nu. Inte bra. Och med mina erfarenheter borde jag ju fatta att dra i bromsen när symtomen ger sig till känna. Borde. Vore det en vän som var i min situation skulle jag ju ge andra råd än de jag ger mig själv. Att skjuta fram problemet. Det går bra några dagar till. Jag fixar den här dagen. Jodå, jag måste vara med på det och det och det mötet. Vem tror jag att jag är? Messias? Jag ska rädda världen liksom. Ha.

Den förbenade tinnitusen är tillbaka. Ni vet, testbildstjutet all day long. Världens huvudvärk, åtminstone del av varje dag. Sur, irriterad, håglös och så jäkla trött. Den där tröttheten som inte går att sova bort. Men det går inte heller att hålla sig vaken. Och så ilskan. Lackar ur och får utbrott på barnen, på ett sätt jag inte haft sen tidig vår. Många klockor som ringer.

Men... Hur fasen gör man, när det till stor del är jobbet som stressar och pressar ur den sista luften ur lungorna. När jobbet är ett uppdrag som aldrig tar slut. När jobbet är ensamt och det är bara det jag gör som blir gjort. Är jag borta, då läggs det på hög och när jag kommer tillbaks är det ännu mer som stressar.

Kanske ska jag inte jobba med barn i skolan. Kanske bryr jag mig för mycket. Kan liksom inte släppa barn som har det svårt, vare sig det är hemsituationen eller skolsituationen som är tokig. Att se barn misslyckas dag efter dag för att vi i "en skola för alla" inte hittar rätt anpassningar för elever med beteendeproblem är en sorg. Ibland känns det som ett omöjligt uppdrag. Att anpassa undervisning i grupper om 25 elever, så att alla kan få trygghet, studiero och lära utifrån sina förmågor. Hur ska en ensam lärare få till det? Eller två pedagoger för all del?

Vi saknar inte alltid resurser i form av antal personal i skolan. Vi saknar rätt kompetens på rätt plats många gånger. De svåraste eleverna får inte den mest utbildade personalen som resurs. I många fall. De kanske får en mycket skicklig pedagog, som saknar tillräcklig kunskap om bemötande och anpassningar för barn med problemskapande beteende.  Absolut ingen skugga över pedagogerna i skolan idag. Problemet är organisatoriskt och kopplat till lärarutbildningen.

Att undervisa i en klass idag kräver en otroligt bred kunskapsbas. Och då till stor del utanför själva ämneskunskaperna. Det psykosociala arbetet tar stor plats i skolan idag, och kunskap inom neuropsykiatriska svårigheter blir mer och mer ett måste för att klara integrering för alla. Trots detta finns det väldigt lite av dessa bitarna med under lärarutbildningen, det saknas kompetensutveckling inom dessa områden på arbetsplatsen och skolan idag är fortfarande inriktad på att anställa pedagoger    Även i de fall där en beteendevetenskaplig eller specialpedagogisk utbildning vore betydligt mer passande.

Sååå. Återigen säger jag det. In med fler socialarbetare i skolan så att elever med behov av psykosociala insatser för stöd utifrån empirisk grund, och lärarna får möjlighet att fokusera på undervisning och lärande.

Sen var det en liten sak till. Jag är så urbota trött på allt som dyker upp om att vi själva skapar vår cancer genom kosten, att man dör i förtid av att dricka mjölk, att frukt är farligt, att vi tydligen ska leva på vispgrädde och majonnäs med en bit ekologisk svensktalande lax i. Ärligt talat så vet vi väl alla att vitt mjöl och vitt socker inte är bra. Vi vet oxå att man kan krocka med bilen, bli påkörd, dö av ett brustet kärl i skallen. Ska livet gå ut på rädsla för allt jävla mög som kan leda till att man dör nåt år tidigare? Det är ju inte så att man fått sitt slutdatum redan, så för mig kvittar de där åren för min mjölk i kaffet.

Jag fick provsvar igår och det ser ok ut. Biopsin misslyckades men läkaren säger att jag ska vara lugn ändå, så det är jag väl då. Om jag vill får jag förstås göra ny undersökning, men man kan ju inte vara hur nojjig som helst. Och om jag blir sjuk igen så ska jag inte gnälla. Då vet jag ju att det är mitt eget fel och får väl förbanna de salta fiskarna i hemlighet.

Annars är det bra. Over and out!

Kontrollbesiktning

Nu är det ett år sedan hela bröstet rök för att bli av med cancern. Resan inom sjukvården började i juli förra året, med undersökningar och operation av första knölen. Och massor av väntan. Sen rök nästa knöl i september. Och efter ännu en vänteperiod så rök alltihop i oktober förra året. Det känns som väldigt länge sedan. Strålningen var färdig i mitten av februari och sen har jag varit frisk. I princip. En jäkla vår med trötthet från hell, men under sommaren kom jag på banan igen.

Jag är så tacksam för att jag tog mig igenom detta på ett enkelt och ganska smärtfritt sätt. Jämfört med hur det kan vara iallafall. När jag tittar tillbaka på gamla meddelanden och saker jag skrivit, förstår jag att det inte var så lätt alla gånger. Igår snubblade jag över några bilder jag tagit längs vägen, och då höll jag på att spy. Hur fan kunde jag ens få på mig kläder? Och dessutom åka bräda en vecka? Med fullständigt skinnflådd armhåla efter strålningen?

Jag var ju bara rädd en gång under resan, och många gånger undrade jag vad det var för fel på mig som inte blev rädd eller ledsen. Väntade på att jag skulle bryta ihop, men det blev liksom inte så. Rädslan och funderingarna har istället smugit sig på ju mer distans jag fått till det hela. Jag har på nära håll fått inse att cancer faktiskt kan komma och inte gå att bota. Det väcker tankar om ens odödlighet. Jag fattar att det faktiskt inte bara händer andra. Även om vi gärna vill tro det. Men samtidigt kan man inte gå och oroa sig för sjukdomar hela tiden. Och det gör jag inte heller. Absolut inte. Det kommer i vågor, sen blir det lugnt igen. Tack och lov för det!

Imorron ska jag till Västervik för besiktning. Ettårsbesiktning. Ska bli riktigt skönt att få det kontrollerat, även om jag tänker att det finns ju inget att få cancer i. På den sidan iallafall. Det blir magnetkamera och ultraljud, för den typen som jag hade gömmer sig på mammografin. En slug fan med andra ord... Men bra att jag får kollas ordentligt. Så hoppas vi att jag slipper ombesiktning.

Kollade tillbaka lite i bloggen eftersom att jag inte mindes riktigt när jag fick de olika beskeden. Ramlade över ett inlägg från tiden efter den jävliga infektionen. Jag vet ju att jag är störd och har ganska puckad humor, men ibland undrar man ju lite vad som rör sig där under håret. Haha. Får väl skylla lite på morfinet... Hur som helst så kan jag idag skratta åt detta knasiga inlägg, utan att ringa Lanefeldt innan! ;-)

http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/12/the-naked-truth-713.html

Oh my god...

...ser att mitt förra inlägg var för två veckor sedan. Redan då var jag slutkörd. Och inte har det blivit bättre kan jag lova. Om det var kaos då, vet jag inte vad jag ska kalla det hela nu... Omöjligt uppdrag kanske.

Yngste grabben fyllde år i måndags så förra helgen hade vi kalas för familjen. Och imorron är det kalas för klassen. Bjöd in alla 24. Kändes som en bra grej; de kommer från två olika förskolor och det kan vara kul att få träffa på de "nya" barnen och föräldrarna. Eller. Det är ju kul och roligt för barnen att ses utanför skolan. Men... Hur tänkte jag med att ordna det hela när jag är själv hemma? Och dessutom krypandes fram på blödande knän... Hasande mot onsdag kväll. Eller torsdag morgon, för jag lär väl sova....  Kunde ju haft kalas nästa helg... Smarto.

På onsdag kväll ska han komma hem. Mannen. Pappan. Räddaren. Jag har redan varskott om att när han kliver in genom dörren så kommer jag förmodligen att braka ihop. Det brukar ju vara lite så varje gång. Att luften går ur när han kommer hem. När vi blir två vuxna i hushållet. Men... Den här gången är jag allvarligt oroad över att jag kommer att falla ihop som en blöt fläck på golvet. När allt ansvar kan delas på två. När jag kan tillåta mig att falla för tröttheten. Kapitulera. Bryta ihop. Och gå vidare.

Sen är det ju ingen vila precis när vi är fulltaliga. Då kopplas det sociala livet på och helgerna är bokade. Och älgjakten.  Älgjakten. Och... lite annat. Har passat på att bjuda in till en annan fest några veckor framöver, och det enda som är planerat för den är själva inbjudan. Resten hoppas jag att mannen tar hand om när han kommer hem, för annars blir det lite jobbigt. Bring your own...  Eller korv med bröd. Haha. Nädå. Vi ska nog lösa det. Bara jag får sova... i en vecka eller två...

Detta har verkligen blivit min gnällventil. Så jäkla trött på mitt eget gnäll. Men...

Jag är jäkligt stolt över att jag, trots den jäkla arbetssituationen och hämtningar på fritids vid halv sex alldeles för många dagar, kunnat hålla humöret här hemma och ha tålamod med barnens trots, uppnosighet och irritationöverattdetblirförlitetidmedmamma. Jag har verkligen hållit mig lugn och inte blivit brutalförbaskad, som jag brukade bli förr. Och även om det innebär att jag ibland låter saker som inte är okej passera; att jag kan framstå som slapp och inkonsekvent, så är ja övertygad om att det ändå är bättre för både barnen och mig att slippa den där galna mamman.

Jag är riktigt jäkla stolt över det. Ska ni veta. Och otroligt tacksam över att jag har min kära mamma, som alltid ställer upp och hämtar barnen när det behövs, som tar hand om oss och som alltid finns där. Som back-up. Som syrgas. Som alarmcentral. Utan mamma hade det aldrig gått.

Nu ska jag ta några chips till och titta en stund på Fångarna på fortet. Sen blir det toksova och ladda inför morgondagens kalas. I gympahallen. Håll tummar och tår för att kidsen är hela när de ska lämnas tillbaks! Bad skolsköterskan om att jobba söndag, men hon hade tapeter att hänga upp! ;-)

Ordning är bara för idioter...

...genier behärskar kaos, var det någon som sa.

Alltså; jag ÄR verkligen en idiot.

Inombords är det fullständigt kaos så jag fick lov att skura kylen och frosta av frysen. Nu undrar du vem fan som köper en frys som inte frostar av sig själv? Svaret är JAG! När jag ändå var igång så ratade jag även självrengörande ugn.... Läs mer om detta på smartastevalvidhusköp.se. Och inte fan är det de prylarna som pajar. Nädå. Det är diskmaskinen och torktumlaren och hemmabiosystemet och iPad:en och datorn och fjärrkontrollerna....

Men nu råder ordning på två ställen iallafall; kyl och frys. Är det inte märkligt; ju mer stabil på insidan, desto mer virrvarr kan tolereras runt omkring. Och tvärtom; kaos inne kräver ordning utanför. Vilket inte riktigt hinns med här...

Just nu är både kropp och knopp fullständigt tagen i besittning av kaos. Stress på jobbet; ingen aning om hur jag ska hinna med eller hur jag ska prioritera. Det fullkomligt väller in uppgifter från alla håll, och allt känns viktigt och angeläget. Dagen idag sprang förbi med möten, möten och så lite möten. Hann inte ens planera in veckan i kalendern, men det blir kanske lätt eftersom att det bara finns några få tomma platser kvar att fylla. Dra lott kanske? Tyvärr; ingen vinst denna gång. Kanske kan du få komma till kuratorn nästa vecka.

Sen lyckas telefonjäveln ladda ur under mötet (jävlaskituppdateringpåIphone4ssomsugerurbatterietpåettkick). Upptäcker att fritids har ringt för några timmar sen, ringer upp och säger att jag hoppar in i bilen direkt. Men....
Tappat bort bilnyckeln.

Sen tidigare saknar jag ju körkortet (det lilla plastkortet alltså), visakortet (som gått av men det nya verkar vara på vift), ett gäng med regnkläder samt grabbens nya gympaskor.

Undra just om kroppen försöker förmedla något?

Hittade till slut nyckeln i ett lärarrum där jag varit på förmiddagen. Med svetten rinnandes (efter två timmars möte i jävligt varmt rum), en lätt stressad språngmarsch runt skolan för att finna nyckeln samt världens sämsta samvete över att inte varit anträffbar just idag, tog jag mig iväg och kom till skolan några timmar efter påringningen. Ingen "bästa-mamman-medalj" idag heller. Som tur var hade grabben piggnat till och var vid god vigör när jag väl kom fram.

Men... så är det det riktigt jobbiga.... Visakort och körkort och nycklar kan man beställa nya. Men... Hur hjälper man sitt barn att gilla skolan? Att lämna en gråtande skolkille som frågar om jag verkligen ska lämna honom där när han mår så dåligt. Att försöka förklara skolplikt och lärande och kamratskap för någon som känner att det inte är rätt. För någon som har så kloka frågor och så hjärtskärande repliker på allt jag kan komma på att säga. Från den man älskar mest och vill skydda från allt ont i hela vida universum.

Samtidigt. Plikten kallar, möten är bokade, andra väntar, skolan börjar. Försöker verkligen behålla lugnet på morgonen när ingen samarbetar. Den ena vill inte komma i tid och den andra har inte riktigt tidsbegreppet. Då tar den där jävla inre stressen greppet och säger saker som inte hjälper. Blir irriterad och påtalar att jag själv kommer för sent till mitt jobb. Som om det är viktigare...

Sen kommer kvällen. Med världens strul för att förhala läggning. Med frågorna man inte vill höra. "Hur ska vi göra imorgon mamma, eftersom att jag hatar skolan?" "Ska du lämna mig där när du vet att jag inte har det bra?" "Bryr du dig ens om det eftersom att du säger att jag måste vara där?".

Älskade, älskade vän. Om du bara visste. Hur jag biter ihop. Försöker peppa. Försöker hitta orsaker att påverka. Försöker vara stark för dig. Klandrar mig själv om och om igen för de svåra åren (förbannade jävla depression). Försöker hålla tillbaka gråten och trycket i bröstet när jag åker till jobbet. Och vet att du känner dig övergiven.

Tack och lov är det ingen som jag vet är elak mot min prins. Men känslan han förmedlar räcker för en mammas hjärta att krossas. Tack och lov är personalen på skolan snabb och vill göra bra. Tack och lov trivs lillfisen utmärkt. Tack och lov för att jag har en tro på att det kommer bli bra. Tack och lov för att jag älskar mitt jobb och att jag känner mig hyfsat psykiskt stabil just nu. Tack och lov för att jag har världens bästa familj som bara är ett telefonsamtal bort.

Men det är fan inte lätt.

Jag lämnar in

Jag tror det började runt sportlovet. Eller var det redan innan. Det var torktumlaren som gjorde det först. Dog. Just hemkomna efter en vecka i Sälen. Med tre barn. Liiiiite tvätt. Lakan och handdukar och högar med kläder. På vintern. Hela nedervåningen full med blöt tvätt. Najs. Men vi vande oss liksom. Jag letade tumlare så länge, för det skulle ju vara rätt maskin. Nu har det gått ett halvår och vi klarar oss ganska bra. Än så länge.

Som sagt. Vet inte vem som började, men tumlaren är lätt att minnas. Så var det min dator. Den är inte helt död, bara på upphällningen liksom. Med exakt rätt vinkel på skärmen och en jäkla massa tålamod och en gnutta tur så kan den funka. Sen var det paddan. Först blev glaset krossat, men det kunde jag tejpa. Men... När den åkte i golvet nästa gång dog den också. Och så grabbens dator. Den bara la av en solig dag. Liksom utan förvarning. Stendöd. Så har vi det så kallade hemma-bio-systemet. Nån bio blir det inte här iallafall. Luckan vägrar att öppna sig, och däri sitter en hemsk barnskiva. Efter några gånger på service gav vi upp.

Vad har vi mer då? Jo, just det. Micron. Den är i paritet med min gamla dator. Samma grej. Med rätt knix kan den fortfarande fungera. Men det är en tidsfråga innan startknappen ramlat in i själva maskinen. Och så gräsklipparen. Roboten. Som kör lite som den vill. Och när den inte vill står den och tjuter i nån rabatt. Charmig kompis. Och så diskmaskinen som pajade, men gick att laga för ringa tvåochetthalvt...

Sen e det bara smågrejer. Grabben lyckades cykla in en spik i däcket, men det gick (nog) att laga. Växlarna på min cykel la av för länge sen, men som tur är har jag ju två cyklar. Eller just det. Den som funkar bra tar ju alltid mannen när vi ska någonstans (nä, jag vet. Ingen pli på honom). Duschdörren som hoppar ur skenan typ hela tiden. Men den hänger ju där iallafall. Än så länge. Och så mannens telefon. Den funkar ju, men han måste ha högtalartelefonen på för annars går det inte att höra. Inga hemlisar här inte! Å så grästrimmern som låter som en mindre tröska med motorhaveri. Och Ergorapidon som kan köra i trettio sekunder på en laddning.

Grabbarnas kick-bikes glömde vi på campingen (jä**a camping, har ju sagt att det inte är nåt att ha) och så var de borta när vi kom för att hämta dem.

Men... När man tror att allt som kan gå sönder har gjort det. Då funkar väl inte den vanliga gräsklipparen heller. Jag tror jag lämnar in. Villa-livet motarbetar mig.

Jag säger bara... hyresrätt nästa....

Just det. En sak till. Mitt träningskort. Funkar inte. Har betalt många månader nu, men inte fan har jag mer muskler eller nån kondition överhuvudtaget...

Och idag satt jag i ett forum och beskrev mig som en glad och positiv person. Hoppas de inte läser det här...

Men en av två bilar fungerar fint. Och resan till Legoland är redan betald... =)
Så jag är rätt glad ändå. Och så slapp jag ju klippa gräset!

Dagen före...

Så är årets sommarsemester slut. Sju veckor. Lyxade till det rejält med lite föräldraledigt också. Och ändå vill jag fortsätta vara ledig. Eller? Jag vet ju att det brukar vara rätt skönt med vardagsrutinerna när vi väl kommer in i dem igen. Men nu. Kvällen före morgonen då klockan ska ringa vid sex. Första morgonen på vääääldigt länge. Så känns det bara tomt. Som om sommaren är slut. Som om hösten griper tag i mig och kastar sitt mörker mot mig innan jag är beredd.

Denna hemska dagen-före. Att det varje gång ska känns jobbigt. Och ändå lite roligt inuti, men den jobbiga känslan tar över. Jag undrar varför? Jag har ju ett jobb som jag gillar och det ska bli kul att träffa kollegor och snattra lite om hur sommaren har varit. Och det ska bli kul att planera upp en ny termin. Och det ska bli kul att träffa eleverna nästa vecka när de börjar. Och ändå... känns det tråkigt och lite ledset inombords.

Barnen här hemma har ytterligare en veckas lov innan allvaret börjar för dem. Och sen två veckor till med lagom tempo och kortare dagar eftersom att deras pappa är hemma. Så först efter tre veckor behöver jag rätta in mig i den verkliga vardagen med lämning, hämtning, markservice och jobb. Lyxig start på jobbandet ändå. Hoppas på fler fina sommarkvällar att njuta av medans mannen är hemma och solen håller det ljust hyfsat sent.

Det är en konstig känsla, att känna ångest inför jobbet. För bara något år sedan var det tvärtom. Jag kände ångest inför varje ledig helg, och semestertid ska vi inte tala om. Att vara ensam med barnen och inte orka med det. Nu är det helt annorlunda. Jag vill ju vara hemma med dem. Så någonstans i det dunkla är det ju positivt att jag känner så. För det betyder ju att jag värdesätter familjelivet och tiden ihop högre än arbetstiden. Och det är väl sunt egentligen.

Så. Jag genomlider väl kvällen, har säkert svårt att somna och sedan ringer klockan och när vi har första mötet imorron förmiddag är det med all säkerhet kul att vara tillbaka.

Tankar i sommarkvällen

Suger ut det sista ur semestern nu. Sena sommarkvällar med allt för mycket av god mat och dryck. Och ett träningskort som inte hjälper. Även att jag betalar närmre 400 spänn i månaden har jag varken muskler eller kondis. Märkligt. Kan man reklamera det tro? Eller kollar de inloggning på gymmet och ifrågasätter det faktum att jag inte varit där sedan i april? 

Ungarna och jag har haft en fin tid sen sist jag skrev. Lugnet la sig. Jag vet inte hur, men vi har hittat nån rytm. Utan stora bråk. Utan ångest om kvällen. Glada barn och en glad mamma. En god spiral. Systemteori i dess kärna. Vi drog iväg på en liten minisemester ihop med syrran och kusinen. Helt fantastiskt kul! Cykling i terrängbana, paddla kanot och klättra i höghöjdsbana. Bara att se barnen kämpa utifrån sina respektive förutsättningar (och vi vuxna utifrån våra...). Att plocka blåbär i skogen och äta mat i stugan. Att se kidsen spela fotboll med alla möjliga barn och vuxna på den lilla planen. Jag vill tillbaks. Isaberg är stället, åk dit om du vill!

Ikväll har jag gett trädgården lite omsorg. Blommorna grät och gräset känner sig övergivet. Var har du varit? Varför låter du maskrosor och groblad ta över? Var är vår gödning och vårt vatten? Ska vi små smultron behöva hänga här och ruttna? Förlåt lilla trädgård. Jag vet inte hur det gick till. Men... 

Jag har nog slappnat av lite mer än vanligt. Låtit saker vara. Slutat tänka att jag måste det och det och det. Det är tufft nog mellan varven att ro skutan ensam med två tokiga kids och en ännu tokigare mamma. Inte bara du, lilla trädgård, har fått stå tillbaka. Insidan av huset får också vänta. På hösten och tiden inomhus. Jag dammsuger och tvättar och lagar mat. Det är ju liksom lite måste över det. Men resten... Det får vara. Tills solen går ner tidigt och kvällarna inomhus blir längre. Kanske blir det även lockande att gå till gymmet igen då? Jag gillar det ju när jag väl är igång. Tiden får utvisa det, helt enkelt.

På måndag börjar jag jobba igen. Sju veckors ledighet. Hjälp! Hur gör man? Tack och lov kan jag då casha in en del från ensamheten när mannen är borta. Han kommer nämligen hem snart, så när jobbet börjar har jag markservice hemma. Och när barnen börjar skolan veckan därpå kan de smygstarta utan långa dagar på fritids. Jag hoppas att sommaren hänger sig kvar så vi kan ha fina sommarkvällar, hela familjen. Träffa vänner och vara tillsammans. Det är ensamt att vara ensam. Många gånger. Men ibland är det ju också fördelar. Jag tror inte att jag hade dragit iväg med barnen och kompisar på samma sätt om mannen varit hemma. Inte heller hade jag haft besök av min fina vän inifrån landet så ofta, om det inte var för att vårt liv är som det är. Och framförallt; inte hade barnen haft det så lyxigt med korta dagar i skolan varannan månad, om vi båda hade jobbat i land. 

Tack och lov så har jag mina fina föräldrar och min mans fina föräldrar. Det är bara att ringa så finns de här. Mina finns fem minuter bort och svärföräldrarna några timmar iväg. Det är fint att veta. Bara känslan av att veta att det alltid finns uppbackning gör att jag klarar mer. Och så min syster och hennes familj. Alltid redo att prata, umgås eller ta hand om barn. Eller mig också för den delen. Och så de fina vännerna, nära och fjärran; vi som hörs ofta och mer sällan. Men alltid finner varandra direkt. Som om det var igår. Ni vet vilka ni är! Och så alla andra fina människor jag möter. Grannar, arbetskamrater, bekanta, bekantas bekanta, släktingar, barnens kompisars föräldrar. Alla är värdefulla på sitt speciella sätt. 

Jag är lyckligt lottad. Även om jag med jämna och ojämna mellanrum trillar ner. Snavar, trillar eller dyker. Tack och lov så dyker jag inte längre. Eller inte så djupt iallafall. Jag vet att jag har det bra. Att vi är förunnade ett bra liv. Med möjligheter. Med jobb och friska barn och ett stort tryggt socialt nätverk. Alla har inte det. Tyvärr möter jag det nära; såväl i vänskapskretsen som genom mitt jobb. Men det är inte nån vaccination mot psykiskt lidande; att ha det bra ställt materiellt. 

Idag är en bra dag. Om än lite ensamt nu på kvällen. Men trädgården blev glad. Och barnen är glada och plaskar vilt i grannens pool. 

Ta hand om dig! Det finns ju liksom bara en av dig. Och du är den bästa.

Perspektiv och föräldraskap

Våren blev trött. Jag blev trött. Tröttare än jag ville erkänna. Dagarna gick till jobb och barn och hushållsarbete och sova. De två sista veckorna före semestern hasade jag mig fram på knäna för att kunna avsluta. Läkarna sa sjukskrivning och jag sa "nej, jag provar imorron också". Och nästa dag. Och nästa... Med facit i hand skulle jag förstått gått ner i tid åtminstone, men det är ju lätt att vara klok när man har perspektiv på saker och ting. 

Nu är det högsommar och jag har varit ledig. Jag är piggare och hoppas att det håller i sig även när höstens arbete tar vid. Snart är väl strålningen ur kroppen och det kan bli den vanliga tröttheten igen. Den som de flesta känner av från och till i livets villervalla. 

Var och varannan dag har jag velat skriva, men det har liksom inte blivit av. Men idag. Jag gör ett test här ute i den extrema värmen där jag upprättat en liten ocharmig plats i skuggan med goda vindar. Det finns så mycket att säga. Att ventilera. Om barn. Om cancer. Om tatueringar. Om allsång. Om föräldraskap. Om att inte känna sig i närheten av "good enough". 

Några härliga damer som jag jobbade med satt en dag och fnittrade vid bordet. Alla runt 60 och hade gått lärarutbildningen ihop. De pratade minnen från den tiden. Om vad de kallade klasskompisarna. Om tokiga upptåg och om studentliv. De fnittrade som små barn. Plötsligt sa den ene till mig; "man har alla åldrar i sig vet du". Så sant. Vi säger ofta "jag är xx år men känner mig som 25". Men. Jag är snart 40 och känner mig ibland som 60. Fast det vet jag ju inget om. Men jag känner mig också som 17 ibland. Ser ut som sjutton ibland också! När jag var 17 jobbade jag med att packa korv på Scan om sommaren. Så otroligt kul. Jösses vilken upplevelse och vilken positiv väg in i arbetslivet. Åldern jag oftast återkommer till är mellan 20-25. Då jag jobbade säsong i Åre, Stockhol och på Öland. Herre gud vilken upplevelse. En blandning av total lycka och misär. Som vi levde. Vilka människor vi mötte. Några finns kvar än idag som mina närmsta vänner. Ni vet såna som man kan vara ifrån i flera år, och när man väl träffas är det som igår. Underbart! Men... 

Allt för många dagar under den här semestern har jag regredierat och blivit tre år. Ibland  fem. Ingen charmig upplevelse. Jag som inte ens minns särskilt mycket från min barndom. Mest det jag fått återberättat av familjen. Mindre angenäma drag. Jag går ner till barnens nivå. Gör det jag ju vet är så himla fel. 

Att skrika åt barnen att de inte ska skrika. Att kasta saker i golvet när trycket blir för stort, för att i nästa sekund säga till ungarna att de inte får kasta saker. Att inte orka hålla lugnet när juiceglaset "råkar" sparkas ner från soffbordet. Att svara barnen med samma mynt som jag fördömer i deras beteende. 

Det blir för ofta nu. Att jag inte pallar. Att jag tjurar ihop för att de vägrar åka till stranden. Att säga att nästa år tar vi inte så här lång semester eftersom att sommaren är sol och bad. För det vill de ju ändå inte. Jag blir så trött på mig själv. Önskar mig en plats på ett uppfostringshem för föräldrar och barn. Med nån supernanny som vägleder mig i föräldraskapets vedermödor och i att hantera frustrationen. Inte en föräldrakurs bara. Teorin har jag dessvärre för mycket av, det är praktiken jag behöver. 

Sen kommer kvällen. Eller en fin dag. Lugnet. Barnen umgås med varandra på ett bra sätt. Hjälper varandra, skrattar ihop, hittar på saker. Utan att slåss, utan att få utbrott a la Etna, utan att säga alla de där fula elaka orden. När vi har det mysigt och trevligt och gosar ner oss vid läggdags. När lugnet äntligen kommer och vi kan prata lite. När de har tid att prata lite med mig. Berätta om sig. Vad de har funderingar och kloka tankar. När vi alla är extra fina som för att "göra förlåt". Ingen vill somna osams. Det ska inte ske. 

Efteråt kommer det dåliga samvetet. Perspektiv på dagen. Ångesten över ännu en dag av bråk och att vara så dålig i rollen. Rollen som förälder. Hur kommer man upp igen? När stresströskeln för alltid verkar ha sänkts till nån slags lägsta nivå. När tentaklerna är ute och jag reagerar på allt. När alla ljud äter sig in i skallen och startar en process som inte går att stoppa? När det inte går att stänga av intrycken. Hur vet man vad som är lagom ställda krav? På barnen. På sig själv? 

Man kan ju ändra sig...

Förra måndagen påbörjades ännu ett vägarbete på vår kära bro. Ny asfalt. Jättebra. Men... Att köa till jobb i en timma eller två och stå lika länge hem är inte alltid så kul. Vi har ju valt att bo utanför storstäder av en anledning. Ni som träffar mig på fejjan har ju sett mina utbrott men jag har inte riktigt presenterat det senaste.

Resume:
Förra måndagen lackade jag ur fullständigt när det var big time kaos vid påfarten på bron. Det var nån slags tävling i vem som var mest värd att komma fram och att "jag har en jävligt dyr bil så jag har rätt att köra om alla". Så här såg det ut då i min status:

Underbart att det bara finns en väg från ön! Dessutom försenad från start...

WTF!!! Typ alla bara bränner förbi. Kommer ju aldrig fram i 5 km/h....

(Tröttnar...)

VARNING: om du inte gillar svordomar eller en aggressiv ton -sluta läsa!

Jag blir så in i helvetes jävla skittrött på idioter som blåser förbi hela kön i typ 90 på 50-sträcka. Är era jobb viktigare än våra andras? Vi var säkert många som var för sent ute med tanke på omständigheterna, men det är bara att tugga i sig den jävligt sura rönnbärsklasen och gilla läget. Är du läkare/ssk på utryckning har du säkert en skylt, ska ni till förlossningen-dra förbi! Men resten - ställ er gör fan i köjävlen som alla andra. Det lär ju inte vara folk som är ute och glider en sväng som står där?! Vi alla har en destination dit vi vill, fortast möjligt. Piss off jävla glidare!!!

Lär inte vara bra för hjärtat att åka över bron kommande 2 veckor... Fan att jag ska va så jävla plikttrogen; skulle stannat hemma med grabb som inte kan gå och egen sjuk hals... Grr!

Glömde... Ett exempel på idiot som försöker preja mig i räcket och köra på bilen framför Idiot!!!!

Passande nog har jag wodoo-tröjan på mig idag! Må alla jävlar som tränger sig få varsin nål däri!! Ni kommer att få sona inom sinom tid. Tack för mig.


Så har det gått en vecka. Vi är många som vant oss vid förseningar. Det har också blivit bättre skyltat efter startdagens kaos. Både igår och idag var det åter riktigt trögt att både komma till och från jobbet. PÅ morgonen idag stod jag i världens ösregn på bron. Gasa, bromsa, gasa, bromsa. Meeeen...
Istället för att lacka ur (kom förvisso inte så många iddisar...) tänkte jag positivt!
1). Schysst att få bilen tvättad på väg till jobbet.
2). Nice att gräsmattan vattnas ordentligt nu när jag dressat och sått och så...
3). Passar på att slappa och lyssna på skithög musik.
4). Sänker volymen och ringer några samtal så slipper jag det på jobbet sen.

På hemvägen blev det samma sak.
1). Bra att hinna ringa lite samtal som jag inte hann med på dagen.
2). Bra att kunna ringa mannen när jag är över bron och säga att maten kan serveras om 10 min.
3). Vet inte... Skönt att inte vara förbannad iaf.

Parentes.
Det kom några idioter och drog om oss alla i ytter idag och till slut tänkte jag att va fan... Nu får det vara nog. 100 meter kvar till enfiligt... Jag la mig i mitten (störigt som fan, jag veeeet!) och busschauffören efter slickade mig i röven så att idioten inte skulle kunna komma förbi eller mellan oss. Det slutade med att puckot (även känd som idioten) fick bromsa in och ta sig in bakom bussen. Tihi! Tummen upp till busschaffisen! En busschaufför, en busschaufför....
Slutligen: Va fan vinner man på att preja sig förbi 200 meter in i en kö som typ står still???? NADA! Only irritation!

Over and out!

Morgonpromenad

Idag hade jag tidigt uppdrag i skolan. Var dock ute i lite väl god tid, kön på bron gick snabbare än väntat. Tog tillfället i akt att ta en liten promenad i området och stötte på både vitsippor och liljekonvalj! Solen strilade genom trädens grenar och lugnet på cykelvägen i kombination med vårens dofter var en härlig start på dagen. På väg tillbaka såg jag släpet som signalerade "gå sakta så du hinner upptäcka naturens under"! En hel äng med glada soliga maskrosor bredde ut sig bredvid, och visst är de vackra i det fria?! I min gräsmatta hör de dock inte hemma. Men det håller de inte med om själva!

Vilken långhelg!

Oj, vilken helg! Varit ledig och hunnit med en massa skoj (och nyttigt)! På ön var det "Öland spirar" med kosläpp, kanelbulle och därefter en tur till Kårehamn. Bilderna nedan talar sitt tydliga språk; klarblå himmel, solsken och en stilla fiskehamn. Så mysigt! En liten strömmingsmacka med kaffe och sen bar turen av hemåt. Att färdas på östra sidan av ön är verkligen fantastiskt. Det är häftigt att ön kan te sig så olik. Jag behöver nog turista på min egen ö för att upptäcka dess skönhet!

Efter utflykten blev det trädgårdsarbete för hela slanten. Råkade köpa hem en pall (!!!) med 2 kubikmeter dressjord, så det var bara att sätta igång! Tur att jag har mina hjälpsamma föräldrar i grannbyn, annars hade jag burit säckar än... Hela familjen (utom mannen som fortfarande guppar omkring på havet) hjälptes åt. Mor och jag plockade upp ett antal säckar med maskrosor. Lillgrabben körde efter med sin bobbycar och plockade upp. Storgrabben klippte gräset och far fick ut säckarna med dress och räfsade friskt. Dagen därpå har pappa vertikalskurit hela gräsmattan och storkillen har räfsat och hållit sällskap. Själv har jag farit runt och köpt ännu fler växter till mitt stenparti. Trädgårdslandet har också fått sig en omgång idag och vi har sått palsternacka, rödbetor, morötter samt förberett för potäterna. Några blomfrön har satts för groning och de övervintrade pelargoner har fått ny jord och avlämnat sticklingar. 

Vore det inte för att barnen behöver mat och sällskap skulle jag vara ute än. Jag fullkomligt älskar vår trädgård och skulle gladeligen krafsa runt i jorden hela dagarna! Dessvärre kallar jobbet imorron (förutsatt att lillbus är frisk). Tur att jag har ett trivsamt jobb (och är ledig på onsdag!) så jag kan stå ut med att vara ifrån mina rabatter och land några dar!

Hoppas du också haft en fantastisk helg!

Explosion

Det exploderar verkligen i naturen just nu. Första våren i huset, 2008, var jag väldigt fundersam över vad vi skulle plantera som höll sig snyggt och prunkande jämt. Såna växter finn sju knappt. Eller ja, vintergrönt bar finns ju förstås. Men blommor... Hur som helt tyckte jag att en trädgård om höst-vinter-vår såg död, grå och trist ut. Idag är jag av en annan uppfattning.

För två veckor sedan var det små, små knoppar rabarber som stack upp ur jorden. Bärbuskarna såg döda ut, likaså gräsen. Nu, två veckor senare finns det rabarber att skörda, bärbuskarna har fyllt med blad och ur de torra grästuvorna kommer nya små gröna strån. Klematisen har fått stora knoppar på sina "döda" grenar och alunrotens blomstänglar har kommit två decimeter. Att få följa växternas pånyttfödelse är lite halvt religiöst för mig. Tänk om jag valt endast vintergrönt. Herrejösses så tråkigt.

Som du märker så ligger trädgården mig varmt om hjärtat. Gräsmattan också! Den gröna, knöliga, hårda, maskrosbeprydda mattan. Men den ska jag sätta tänderna i snarast. Köpte hem en pall dressjord igår. Typ 2,1 kubik närmre bestämt. Så här ska dressas. ;-) Men först klippa, räfsa och vertikalskära. Hoppas kunna leja min käre far till det sistnämnda....

Idag skiner solen på ön och temperaturen var 13 grader klockan 6, så vi får nog en riktig försommardag  Jag verkligen älskar sol och värme. Drömmer mig bort på solsemester titt som tätt, men idag kan jag njuta hemma på ön. Idag ska barnen och jag på kosläpp, en mysig vårhappening där de vintertrötta kossorna släpps ut på årets första gräsbete. Det blir skutt och stångning och lite lagom underhållning för barn och vuxna. Lite bulle och saft till det och sen hem och påta i trädgården igen.

Ännu en dag fylld av hopp! Härligt! Dessutom bara 4 dagar kvar tills familjen blir fulltalig för fyra veckor!

Vem ringer man när man inte orkar leva?

Här kommer två texter från förra året. När det var tufft. Nu är det bra. Kanske just därför jag kan lämna ut mig så. Det är både svårt och lätt. Svårt att fatta hur risigt jag kan må. Lätt att lägga ut för att andra i samma situation inte ska känna sig ensamma. Se att det finns fler. Och att det finns en väg ut. Som Kenta sjunger "Just idag är jag stark...". Väldigt snart kommer ett inlägg till, från november förra året. Dagen då det vände!

(September 2012)

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Titeln på en bok av Ann Herbelein. Överskriften på mitt liv. Idag. Igår. Hur morgondagen ser ut vet ingen än. Att så fullständigt tappa fotfästet. Tappa tron på sig själv. Förlora sin rätt att leva, att finnas. Att inte orka. Att slå knut på sig själv för att få en bra dag. Att ge en bra dag. Men allt jag tar i blir skit. Allt jag försöker. Spelar ingen roll. Jag tappar fotfästet. Förlorar. Igen.

Jag vill inte dö, man jag kan inte leva. Jag kan inte leva som jag vill. Inte ens nära. Jag är så långt ifrån den jag vill vara. Kognitiv dissonans. Jag tänker ibland rätt, men det blir ändå fel. Syntax error. De som ger mig liv tar mina krafter. En ohållbar situation. Ett sjunkande skepp. En drake utan vind. Vem är jag? Hur ska jag bli den jag vill? Tro, hopp och kärlek. Allt finns, tack och lov. Ändå… Vem vinner? Fuck denna skithelg. Imorron är en ny dag...

(September 2012)

Vem ringer man när man inte orkar leva?

...frågar sig Ann Herbelein i boken ”Jag vill inte dö...”. Så slående. Jag läste boken, men detta utdrag räcker och sammanfattar aporin. Det är inte någon dödslängtan. Inte alls. Och precis som Ann, så älskar jag mina barn så obeskrivligt mycket. Ibland tar ångesten över och jag luras tro att de skulle ha det bättre utan mig. Korta stunder. Fragment. Det gäller att hålla sig flytande då. Men…

Vem ringer man när man inte orkar leva? Hon träffar huvet på spiken i sina resonemang. Jag har också flera stycken som jag kan ringa. Som säger ”bara ring”. Som säger ”bara säg till, jag vet inte vad jag ska göra”. Inte jag heller. Ingen förväntas veta det. Men att ringa just i den mörka stunden. Och säga det. Det går inte. Men jag sa det. Till nån. Och han är på väg hem. Tack. Älskar dig. Det kommer att bli bra...

Hur ska andra förstå?

Idag lämnar jag ut en text jag skrev i november 2012, strax efter att jag kommit tillbaka till jobbet efter några veckors sjukskrivning. Jag hade varit på botten och vänt. Fått nya krafter och blev förbannad för hur vi med psykisk ohälsa går runt och skäms. Jag skäms fortfarande. Just nu. När jag skriver. Kanske är detta mitt sätt att komma vidare. Komma ut. Försöka sluta skämmas. Det går ju nu när jag mår bra och har mått bra en längre tid. Men jag är rädd. Att trilla. Ner i avgrunden. Igen.

Jag skriver detta för alla mina cybervänner och er andra där ute. Som är mitt i. Som kämpar. Som inte orkar. Det finns hopp. Det finns en väg ut ur mörkret. Jag vet det. Håll ut!

”Vad är normalt egentligen? Vem är normal? Vem bestämmer vad som är normalt? Eller vem som är det? Vem vill vara normal? Tråkig. Mainstream. Vem vill vara onormal? 
Ann Heberlein, (Ett gott liv, 2011) jämför processen att komma ut som homosexuell med att berätta om sin psykiska sjukdom. Hon diskuterar sin självmordsbok (Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, 2009) med en homosexuell kamrat och benämner den som en slags komma-ut-process. Det handlar om människors blickar säger hon. Hur du ser på mig när jag berättar. Hur jag förvandlas i dina ögon. Förvandlingen ”från en intelligent yrkesmänniska och kärleksfull trebarnsmamma till ett oberäkneligt psykomonster” (s. 223). Förvandlingen ”från omtyckt präst, kärleksfull medmänniska, vacker ung man till perverst sexmonster” (s.223 om sin vän). Din förutfattade bild av bögar eller psyksjuka slåss i ditt inre... Mot bilden av den jag en gång var. I dina ögon. Inte kan väl du? Näää. Du som har ett fint hem och bakar och skjutsar barnen? Neej, då. Du tänker-tänker-tänker… Hur ser hennes hem ut egentligen, när vi inte är ditbjudna? Slår hon sina barn? Samlar hon på döda djur? Går hon aldrig upp ur sängen?

Min man berättar för några anhöriga att läkaren misstänker att mina återkommande depressioner kan ha en bipolär grund. Psykisk sjukdom alltså. Att jag provar medicinering mot bipolaritet. (Tyvärr blev jag asdålig av den och fick sluta efter några dagar…). Reaktion? Nää, inte kan väl hon vara psykiskt sjuk? Hon är alltid så glad när vi ses. Och så redig. Och ni har ett så fint hem. Och barnen, hon har så god hand med barnen. Och hennes jobb. Hon är ju socionom. Jobbar ju med människor som har det svårt. Nä, inte kan hon vara sjuk. Det är nog bara en svacka.

Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Direkt eller indirekt. Det är ju själva fan att man ska gå runt och skämmas. För jag gör ju det. Ofta. Känner mig som en sämre människa. En klen fan. En som inte mäktar med. En som inte kan stå emot. En trasig fan utan rätt att leva. Som om det vore något jag valt eller dragit på mig på grund av olämpligt leverne. Fy fan för denna skitsjukdom. Psykiska ohälsa är en riktig lågstatussjukdom. Tänk om man kunde fått graviditetsdiabetes istället. Eller ett benbrott. Eller nåt annat fysiskt som går att behandla med tydliga resultat. Som går att se. Som är socialt accepterat. Som inte sänker dig i andras ögon. Och i egna. Fy fan. Fy fan för att skämmas. Fy fan för att känna sig svag. Jag måste kämpa för att se mig själv med annan blick. Hur ska annars ni andra kunna förstå? Hur ska andra kunna inse att det inte är något jag valt, när jag inte fattar själv?”

Jag kommer lägga ut lite text från min dåliga period (en av dem...) efter detta inlägg... Håll utkik! Och håll hoppet vid liv! Det blir bra. Det blir det. Du är inte ensam, och ska inte vara det. Ta emot all hjälp du kan få!

Dagens shitlist...

1. Ojämställdhet...
... och folk som vägrar inse att jämställdhet inte handlar om blå och rosa eller att göra flickor till pojkar och vice versa. Vake up!

2. Puckon...
... som bara måste dra om i ytter över bron när alla andra normalt funtade ligger i innerfil i 30 eftersom att det är vägarbete och enfiligt längre fram. Det enda som händer är att kö-fan stannar upp när ytterfilsmongona ska klämma sig in. Jag hoppas du har bråttom av en bra anledning. Jag hoppas inte du har särskilt bråttom för du lär inte spara in många minuter.

3. Depression...
... och svårigheten att förstå och att hjälpa. Håll ut kära vänner; det kommer bättre dagar. Jag vet.


Här få ni visualisera en hink med bajs, för det är just vad det luktar. Om en shitlist alltså.
Have mercy!

Kniiip och andas; Blåsippan ute i backarna står...

...niger och säger "nu är det vår".
Sannerligen är det vår. På min promenad igår, den som överskuggades av hundskit (naturell och i påse), var det ofantligt mycket blåsippor längs vägen. Dessutom dök de upp i många olika färger. Lila, blå och nästan vita. Helt underbart. Några små oblyga violer kantade också vägen.

Att ta en promenad i vårsolen är fortfarande lika ett lika stort halleluja moment som förra veckan. Kanske är det för att solen väcker den vintertrötta gladingen i mig? Kanske är det för att jag så sällan har möjlighet att ta den där promenaden? Kanske är det för att jag alldeles för sällan tar chansen när jag har den eller er om hjälp för att ta den. Jag vet inte. Det jag vet är att den gör mig gott i både kropp och själ, och jag borde verkligen se till att göra det oftare.

Något jag däremot borde se till att undvika är löpning. Förra året vid den här tiden fick jag för mig att löpning kanske kunde vara nåt för mig. Minimal planering och inga dyra gymkort. Sagt och gjort: "utrustning" inhandlades och jag började med ett program som skulle ta mig från soffan till 5 km på åtta veckor. Det gick över förväntan och efter de där åtta veckorna kunde jag springa 5 km och jag var såååå stolt. Sen... Sen hände inget mer. Jag orkade liksom varken längre eller snabbare. Tråkigt. Jag gör inte tråkiga saker. Av princip. Inte såna som jag inte måste alltså.
Hösten kom och mörkret med den. Jag tog mig tillbaka till soffan. Mycket snabbare än åtta veckor kan jag lova!Höst och en lång kall vinter har satt sina spår. Så kommer äntligen den efterlängtade våren. Och värmen. Och påminnelsen. Det kommer att bli varmare. Du kommer att ha mindre kläder på dig. Eftersom att de tenderar att krympa i garderoben under året som gått. hur ska du tackla detta? Du älskar sol och strand. Beach 2013 är runt krönet. Volangerna är vita. (Nu snackar jag inte om gardiner eller kjolar).

Okej. Jag fattar. Jag behöver komma igång. Kanske promenera nån gång då och då. Läser nån bilaga om att intervaller är bästa sättet att förbränna och skaffa kondis. Låter ju bra. Ger mig ut på ovan refererade promenad (den med hundskiten). När jag går brukar jag försöka knipa lite extra med röven. Jag har fått för mig att det tar lite mer liksom. Och så läste jag nånstans att andningen är viktig. Jätteviktig. In och ut genom näsan. Djupa andetag. Eventuellt ut genom munnen om du måste, men helst genom näsan hela tiden.

Ok. Intervaller, knipa och andas. Hur svårt kan det vara liksom? En minut klarar väl vem som helst? Jag ökar volymen i lurarna och börjar. Hur enkelt som helst. Flyger fram. Och dunsar ner. In genom näsan, ut genom näsan. Kniiip. Fan, byxorna halkar ner. Kniip. Så ramlar luren ur örat. I med den. Byxan halkar ner igen. Vid varje duns liksom. Går en stund. Andas jä-ligt snabbt. Typ väldigt anfådd. Efter en minut eller två. Börjar springa igen. Byxan glider neråt. Luren. Andas in genom näsan. Och ut. Rinner snor typ. Börjar gå. Byxorna stannar uppe. Jag kommer ihåg att knipa. Har jag inte läst nånstans att snabba promenader bränner lika bra (nästan)? Jo, visst har jag det?! Jag går hem. I rask takt. Med byxorna uppe och röven spänd. Så gott det nu går.

Jag är nog ingen löpare. Kanske är det bättre att följa naturens gång? Följa tyngdlagen. Neråt. Sluta kämpa emot liksom. Jag är inte tjock precis. Jag vet vad ni tänker. Många av er, som känner mig. Men... det är liksom mer fluffigt på något sätt. Och långt ner. Jag vill ju bara lyfta lite på valda delar, så de inte jagar mig så hårt i ryggen när jag försöker springa. Så brallorna kasar ner.