Upp och ner....ner och UPP!

Rapid cycling. Upp och ner. Ner och upp. Det har varit en tung period. Varvad med bättre dagar. Jag pratade med någon häromdagen, om en tredje person som drabbats av depression. Beskrivningen var att denne känner sig otillräcklig, klen, värdelös och misslyckad. Att världen antagligen vore bättre utan. Att allt det onda i relationer inte funnes, om inte denne person var inblandad. Att omgivningen tänker att man ska rycka upp sig; det finns ju andra som har det värre.

Den som har varit där. Där solen aldrig lyser. Där lyckan inte tar sig in. Där omvärlden stängs ute. Där energin är slut. Där tröttheten regerar och självföraktet frodas. Den vet. Att det inte går att rycka upp sig. Att det inte går att tänka på dem som har det värre. Att det inte går att spela längre. Och därför...går det inte att upprätthålla sociala relationer just då.

Det är ju en sjukdom. Säger de som vet. Så satans svår att förstå. För dem som står utanför. Och för oss som varit där. Det hjälper inte med Törnbloms eller Gunnarssons positiva tänkande. Det hjälper bara att sova. Att sova. Att sova. Att slippa vara vaken. Att slippa möta människor. Att slippa finnas. För en stund.

..............

Hela världen ska jag rädda. Hela världens bekymmer ligger på mina axlar. Mina elevers svårigheter ligger på mig att hjälpa dem igenom. Mina kollegors frustration ligger på mig att lindra. Min organisations tillkortakommanden ligger på mig att skugga över.
Men. Är det verkligen så? Det tror jag egentligen inte. Det står inte i min arbetsbeskrivning i alla fall. Men det verkar stå i min livsbeskrivning. Nån slags narcissistiskt drag; att tro att jag är så jävla viktig att jobbet rämnar utan mig. Halleluja!

Nåväl. Efter veckor av kamp så slog jag i botten i onsdags. Hoppas det iallafall, så det inte bara var en klippkant. Har varit så nära att trilla över under lång tid. Men nu. Hade jag inte haft barnen som ska till skolan varje morgon, då hade det skett mycket mycket tidigare. Tack vare barnen så funkar det ju, iallafall utåt sett, bra mycket längre. Eller...

Men. Nu vänder det nog. Efter onsdagen i sängen, stirrandes i taket med tinnitus från hell och alla andra härliga symptom, har jag börjat klättra. Jag har varit hemma från jobbet i två dagar. Delvis med sjuk son, men hade varit hemma ändå. Det var nog nödvändigt. Ett jävla nederlag, men nödvändigt. Jag hoppas verkligen komma tillbaka på måndag med nya tag. Och nya krav. På struktur. På arbetsbeskrivning. På arbetsgivarens förväntningar. För de förväntningar jag ställer på mig själv är inte hållbara.

Livet är en jävla prövning. Och ju närmre mig känslomässigt du står; desto mer skit får du höra. Jag vet inte... Men.. Försök tänka så; när jag gnällt mig genom din själ; att det är för att du betyder så mycket. Och. För att jag vet att du kan ta emot det.

Men annars är det bra... Många kompisar med hem från skolan, många fighter mellan bröderna bus och många funderingar på hur man gör när barnet vägrar göra läxor! Skönt med lite vardagsbekymmer!

Vem äger problemet?

Läste just Annika Hedås text i Svd. Tycker hon för fram en nyanserad bild i debatten om skolans problem. Läs hennes inlägg här:  http://www.svt.se/opinion/article2452171.svt

Det är väl ändå ett gemensamt ansvar att skolgången blir så bra som möjligt för barnen. Självklart måste man som förälder bevaka sitt barns intressen, och ibland kan det innebära att fråga vad läraren har grundat sitt beslut på. Att fråga och att ifrågasätta är skilda saker enligt mig. 

Sen måste ju vi föräldrar våga släppa det pedagogiska ansvaret till skolan, det är de som är professionella. Att skolan har ett fostransuppdrag är tydligt i läroplanen, sen är det viss skillnad på att fostra barn till samhällsmedborgare, mot att uppfostra barn i hyfs och självständighet. Men det betyder inte att det går att skilja från varandra. 

Barn är olika, en del går genom livet utan större bekymmer, några har svårt att läsa, skriva eller räkna och andra har svårt med sociala koder. De sistnämndas barnens funktionshinder kan inte skyllas på föräldrar eller dålig uppfostran, utan de barnen måste bemötas, tränas och få anpassningar för att klara detta. Precis som barn med "pedagogiska bekymmer". 

Sen finns det rötägg bland alla grupper. Det finns föräldrar som går över gränsen, det finns lärare som inte möter våra barn eller deras behov på ett respektfullt sätt, och det finns barn som ställer till det för att de inte har rätt stöd hemifrån. Men det går inte att klumpa ihop skolans bekymmer och tro att man löser det med att stänga ute föräldrar, eller klaga på lärarutbildningens låga antagningskrav. Det är ju förstås unika individer och alla dessa finns i en kontakt där hela systemet påverkar. 

Låt oss jobba tillsammans på ett konstruktivt sätt, istället för att tro att det är en grupps fel när det inte funkar. Barnets behov måste stå i centrum. Helt enkelt. 

Och... Kom ihåg att de allra flesta barn har det bra i skolan, att de allra flesta föräldrar har en god relation till lärarna och vice versa.