Ett litet tillägg

Känner mig manad att förtydliga lite... Jag raljerar lite kring sociala mediers tendenser att emellanåt lura oss att alla andras liv är så perfekta. Jag lägger oxå ut bilder där vi är i farten och gör saker tillsammans, hinner liksom inte dokumentera explosionerna på samma sätt.  Sen är livet slitigt mellan varven, för många och på olika sätt. Jag har valt en lite gnällig, rå och avskalad ton i min blogg, dels för att jag är sån och dels som lite motpol till allt "fint" som finns att läsa. 

Jag vet att både jag och mina barn har det förbaskat bra jämfört med många andra. Men var och en har sina stötestenar, även om det materiella är säkrat. Och dessvärre hjälper tankar på att andra har det värre bara kortare stunder. Det dåliga samvetet över den biten dövar jag med kläder o leksaker till asylboende, gåvor till unicef och diverse cancerfonder samt andra små iänsatser i den privata sfären. För vad det kan vara värt. 

Jag pendlar mycket i humör och mående, därigenom också i energi och ork. Under ledig tid, då jag på nåt sätt tänker att det ska vara lugnt och fridfullt, brakar gärna kaos igång. Barn är ju olika, precis dom vuxna, och att ha lite extra krävande barn tär mellan varven. Både på ork och på självkänsla. Att inte hitta verktyg att möta sina juveler på sätt som blir bra. Att veta att explosionerna vlir allas misslyckande och allas sorg. Att det tär på självkänslan hos barnet. 

Vanmakt är en stark fiende och att veta för mycket i teorin förstärker känslan när jag inte lyckas nå fram i praktiken. Men jag kommer fortsätta kämpa med näbbar och klor, för att hitta sätt som ger mildare konsekvenser. Barn lär sig inget av att misslyckas, de lär sig av att lyckas. Först i övre tonåren svänger detta, och vi lär oss av våra misslyckanden istället. 

I slutänden står man här med sig själv närmst, och ska försöka se på sig själv med försonande blick. Mycket viktigt. 

Jag trampar inte omkring på jorden och känner mig misslyckad jämt. Absolut inte. Ibland tycker jag att jag är riktigt bra! Haha!

Önskar er alla en fin dag! Snön gnistrar utanför fönstret, och solen skiner från klarblå himmel! 

Julefrid och julestrid - en riktigt jävla lång statusuppdatering

Ibland vill man bara gräva ner sig i en snöhög (eller en grusgrop). På facebook rasar bilderna in; lyckliga familjer, lyckliga barn, lyckliga familjer. Fullbordat ut i kanterna. Bakgrunden som hämtad i en inredningstidning. Julstjärnorna blommar fortfarande. Likaså hyacinterna. Ungarna som hämtade ur en reklamfilm. Föräldrarna hämtade från en... Valiumkoma kanske? Kan ge mig fan på att deras granar inte barrar heller. Och knäcken fastnar inte i pappret. Alla är bara så jäkla störande nöjda och glada. Överallt ser man hur jäkla fint alla verkar ha det i juletid. Precis som alla andra dagar på året.

Nu tänker du kanske; skippa facebook då. Och ja, det har jag faktiskt gjort mer än annars iallafall, just under julledigheten. Inte för att jag inte velat kolla, men jag har liksom inte hunnit. I sedvanlig ordning har jag en stressnivå upp i taket, och kan inte stänga av. Skitirriterande.

Kvällen före julafton var halvmysig. Kompisar hade funnits här hela dagen. Spel och lek och kiv om vartannat. Mot kvällningen bestämde jag att vi skulle vara själva och klä granen och mysa med glögg. Alla höll inte med. Med varsitt spel framför fejset låg ungarna i soffan, medan jag snitsade upp ljusen. Ja, jag vet att jag kan ta spelen ifrån dem, men det lär inte bättra på varken mitt humör eller deras. Eller julstämningen. Slingan funkade iallafall! Efter femtielva försök att få dem att komma och klä granen med mig så gjorde jag det själv. Egentligen vill jag göra allt själv, för då får jag det som jag vill ha det. Men nu har jag ju för fan övat i 6 år på att låta barnen "synas" i hemmet (och det har de lärt sig, vill jag lova), och då ska de ju vara med. det är ju så man gör, kvällen före. Men... Jag hängde pliktskyldigt upp deras egenhändigt knåpade dagisprydnader ihop med mina egna lite mer sofistikerade. Haha. På kvällen uttrycker den större av de två, att han är så spänd inför julafton att han bara vill svära. Säga alla fula ord han kan. För att bli mindre spänd liksom. Alla somnar gott.

Julaftonsmorgon. Nä. Julaftonsnatt. Klockan 4 vaknar den yngre förmågan. Han vill öppna paket. Nu. Han somnar inte om. Han ömsom gråter, ömsom skriker. Kan vi gå upp nuuuuuuu? Neeeeeej, det kan vi inte! Klockan är 4, 5, 6... Det är NATT! Halv sju har jag fått nog, är lagom skitirriterad och tillåter honom att väcka sin brorsa. En kvart senare har de öppnat sina morgonpaket och undrar när resten ska öppnas. Hmmm. Om 9 timmar ungefär. En liten stund av lugn, nåväl, lek med nerf (pistol med gummiskott typ) så havererar humören i familjen. Ungarna håller på att slå ihjäl varann och jag får frispel. Skitjul. Varför i he***te har jag tagit ledigt? Jullov? Vem kom på den idiotiska idén? Håll skolan öppen för farao, kunskapsnivåerna sjunker ju så se till att ge dem vad de behöver. Hela året! Varje dag!!! Jag kan ha sagt att jag tänker "skita i julen och be tomten ta tillbaks julklapparna". Och kanske har jag även sagt att "det är tur för dig att tomten inte tittade in genom fönstret nu" vid något tillfälle. Kanske.. Jag minns inte riktigt...

Vid 11 var vi på plats i kyrkan och jag hoppades verkligen att lite andlig spis skulle ge oss alla lugn. Och... Det funkade faktiskt! Lillbus och jag satt längst fram, så att han kunde vara med och fixa julkrubban. Storfis satt med syrran och läste psalmboken. Sen var det julafton med halva familjen och allt flöt väldigt bra. Mycket god mat, som alltid hos min mamma, skön julstämning och lagom slappt. Lillbus hängde mest runt granen och lyfte på paket, räknade hur många som hade hans namn på samt konstaterade att de allra största var till honom. Tomten kom och han hjälpte till att dela ut paket. Konstigt bog kom hans egna först! Sen var det paket öppning och nöjda barn. Ingen självklarhet i vår familj kan jag säga. Sen kväll men helt aright ändå när vi kom hem. Jag ka mig före stora grabben, han var bara tvungen att fortsätta bygga lego lite till.

Sen kom juldagen. Juldagsmorgon glimmar. Ja. Tamigfan. Det gjorde den. Hela dagen glimmade. Barnen var uppe i ottan och byggde lego. Jag sov lite till. Alla var nöjda och glada och det var ta mig fasen den bästa dagen på riktigt länge! Lutfisk hemma hos mor på eftermiddagen och rätt som det var kom snö! Raskt avslut på middagen och hem för klädbyte och pulkaåkning i backen. Sen skottade de snö till 22. Underbart! Läge för måååånga uppdateringar på fejjan!

Sen kom annandagen. En annan dag. En skitdag. Allt gick på tvären och vi kunde inte samarbeta. Lika fyrkantig mor och son drar åt olika håll. Explosion. En riktigt tråkig dag som mot slutet räddades av stora storebror. Som sänd från ovan kom han med tåget från Malmö. Till vår allas förtjusning! Stackarn får öronen sönderpratade när grabbarna ska berätta allt de har att berätta sen sist.... Men jag hoppas han är nöjd ändå. Det kostar på att vara idolen med stort I liksom. Så börjar de extra sena nätterna för mellangrabben. Det är viktigt att få sitta ensam med storebrorsan och spela seeeent på kvällen, när vi andra två gått till kojs. Mysigt tycker jag! Så härligt att se dem tillsammans. Storebror frågade vad de önskar sig i julklapp; en svarade "Flygplan 2" och den andre säger "att du är hos oss oftare". Så härligt! Och svårt på samma gång. Det är en bit mellan oss och skolan kräver sitt. Men den önskningen från vår mest svårflirtade grabb är otroligt fin.

I dag är det dagen efter en annan dag. Livat i sedvanlig ordning. Kanske har jag sagt "vill du att M stannar flera dagar så skärper du dig nuuuuu". Kanske har jag sagt att " det finns två dagar nästa vecka när fritids är öppet, och jag kan jobba då". Då svarar den ene "jaaaaa! Jag vill till skolan!" Och den andre;" neeeej, jag lovar att skärpa mig". VM i dålig morsa... Jag som dessutom vet (i teorin) att vissa barn inte kan skärpa sig. Fan. Dessa misslyckanden. Om och om igen.

Nåväl. Lillbus till mormor och morfar. Storbusarna hemma själva. Och jag åker till bästa jobbvännerna för god mat och massor av snack. Bara vuxna. I en nyrenoverad lägenhet. Som är så jäkla fin. Och så jäkla vuxen. Vit heltäckningsmatta. Ryamatta under köksbordet. En vuxen. Inga skoberg. Inga legobitar som skär in i hälen. Inga chips i mattan och inga fläckar i soffan. Ljust, fint och personligt. Helt fantastiskt!

Nu är vi hemma igen, allihop. Grabbarna spelar (vad annars). Men... De samspelar, ej att förglömma. De spelar tillsammans på samma värld. De hjälps åt och planerar och konstruerar. Att få tre grabbar på 6, 8 och 15 år att hitta gemensamma aktiviteter är inte lätt, men i spelet har de verkligen varandra. Och det gillar jag.

En jul utan mannen i vårt liv, utan snö - som blev snö, massor av irritation och bråk. Men ändå. En jul med min fina familj. Mina föräldrar och syster med familj. Som jag inte skulle klara mig utan. Mamma som alltid ställer upp. Som hjälper mig genom varje vecka. Syrran som alltid finns där. Jag är lyckligt lottad, även om livet tycks pröva mig till bristningsgränsen ibland. Ibland mer och ibland mindre, tack och lov.

I dagarna får vi förhoppningsvis även träffa svärföräldrarna. Och kanske kanske småkusinerna med föräldrar. Det hade gjort julen komplett. Nåväl, halvkomplett. Pappan, tillika maken, är inte med. Men... Man kan inte får allt. Kanske är han hemma nästa jul då! Annars kostar det... En låååång och skön solsemester!

Sådärja. En jäkligt lång statusuppdatering. Bakom kulisserna. Inga bilder dock.

Kurrens julevangelium

Julen är här, 

och lyser frid på jorden.

Glädjen är stor,

i ett barns klara ögon bor den.

Julen är här,

i våra mörka länder.

Kom låt oss ta varandras händer,

när julen är här.

Och jag vill,

tända en stjärna till,

den som är frusen och gått vill i världen.

För den som inte finns hos oss,

tänder vi nu ett bloss,

brinner en låga klar

kom hit här är den.

(ur Julen är här av Butt & Rydell)

Vi är snart framme. Vid resans start eller resans mål. Jullov. Julafton.

Julafton är start och mål på samma gång. Ur olika perspektiv; resans start med Jesu födelse, eller resans mål med jullov, julklappar och härliga dagar med familjen. Det går nästan att ta på förväntningarna som ligger i luften och som strålar ur barnens ögon. När kommer tomten? En stund senare finns det bara rivet papper under granen. Tomtens färd går vidare till andra barn.

Oavsett om julafton är start eller mål, eller om den känns helt ovidkommande, är det svårt att helt undgå julfirandet i vårt land. På facebook har statusraderna de senaste veckorna dominerats av känslouttryck kopplat till den stundande julen. Förväntningar, förhoppningar, förfäran och förmaningar. Alla har tankar om fenomenet jul. Framförallt fenomenet kommersiell jul. Många stressas av allt som andra tycks hinna, en del påtalar hur lite man bryr sig om spektaklet och andra försöker behålla lugnet. Många är nog de, som likt mig, både längtar, stressas och ibland förfasas av det jippo som julen kommit att bli. 

Barn som är utsatta, av olika skäl, väcker ofta extra känslor just kring jul. Det är ledsamt att många barn idag har ont i magen för att skolan är slut. Det förväntas att man som barn ska tycka om skollov. För en del barn är det de värsta dagarna, när vardagens frizon med skola och barnomsorg bommar igen. När familjerna ska vara samlade, när var och en går hem till sitt. Dörren stängs. Ingen tittar in. Ingen tittar ut. Många är de som delar sina tankar om att alla barn är värda en vit jul. Att barn ska slippa alkohol, droger och våld på i julhelgen. Och vuxna också för all del.

Julen är i första hand barnens högtid, definitivt om vi skalar bort det kristna budskapet. Min önskan är att alla människor, barn och vuxna, får uppleva en fröjdefull jul, med kärlek, gemenskap och vänlighet; mat på bordet, kläder på kroppen och omsorgstagande ansvarsfulla vuxna omkring sig. En vit jul är drömmen för det barn som upplevt fylla och våld. Som lever med ont i magen för vad som kanske kommer att hända. I andra hem, där alkohol, droger eller våld inte förstör och förgör, där kan vuxna med gott samvete och gott omdöme väl unna sig en snaps till sillen och lite glögg utan att behöva ha dåligt samvete. Tänker jag. 

Jag uppmuntrar verkligen en jul i frid, och att vi tänker på alla dem som inte har det så bra som vi önskar. Barn som inte alls ser fram emot loven, oavsett om det är vid jul, påsk eller sommaren. Barn som får hitta på något de fått i julklapp när de ska berätta i skolan efter jullovet. Barn som får fabulera semesterplaner innan sommarlovet. Barn som inte har någon julgran, några klappar eller någon kärleksfull vuxen vid sin sida.

Jag önskar att vi behåller dessa tankar om utsatta barn och deras familjer. Och utsatta vuxna. På julafton. Vid nyår. På midsommar. Och de övriga 362 dagarna på året. Att jobba med barn innebär att kunna göra skillnad. Att kunna tända ett ljus ibland. Kanske är du den ende som ser barnet just idag? Ser på riktigt alltså. Kanske är det den där kramen som gör skillnad? Kanske är det orden som ger styrka? Kanske att visa; Jag tror på dig, när hela världen tycks rämna. Jag står upp för dig även om allt känns svårt. Jag ser att du har det tufft och jag ska göra vad jag kan för just dig. Du är värdefull. Du har rätt att må bra.

Om det finns en gud eller flera eller nåt annat, det kan inte jag svara på. Men OM det finns en högre makt, vad skulle du önska? Vad skulle du fråga?

"If God had a name, what would it be

And would you call it to his face

If you were faced with him in all his glory

What would you ask if you had just one question"

(Joan Osbourne, 1995)

Med hopp om en fin jul till er alla!

//Linda

Det här...livet... Igen...

Livet.

Vad är det egentligen?

Vad har vi för tankar om vad litet ska ge? Vad vi ska uppleva. Vad vi ska känna. Vad vi ska gå igenom. Hur det ska bli. Vad vi ska göra. Vem vi vill vara. Tankarna och föreställningarna är lika många som det finns människor på jorden.

Mycket i livet handlar om förväntningar. I relationer, i jobbet, i hemmet och på fritiden. När det känns skit har det ofta blivit för stort glapp mellan förväntningar och upplevelse. Vi tänker oss en sak, och det visar sig vara en annan. Vi blir besvikna. I det lilla sammanhanget kan det vara att förvänta sig att middagen är klar när man kommer från jobbet, om den andre parten är ledig. Eller att någon borde se hur du mår, men inte frågar. Eller att den andre tar nästa blöjbyte. Eller att arbetsgivaren skulle visa uppskattning. Eller att en hög kostnad borde garantera en förnöjd upplevelse. Det finns otaliga exempel på stötestenar vad gäller förväntningar kontra upplevelse.

I ett större sammanhang kan vi ha förväntningar på hur tillvaron och livet i sin helhet ska formas. Och när det inte blir på det sättet känner vi oss missnöjda. Misslyckade. Det kan handla om ett äktenskap som inte höll. Tankar om vilket yrke man skulle ha, men det blev inte så. Hur ens tillvaro skulle se ut, men det blev något annat.

Det är ju tragiskt att erkänna, men just inför julen så kommer mina vardagliga existentiella tankar i ett så mycket större perspektiv. Förvisso bra att det åtminstone kommer nån gång om året, men egentligen borde det följa oss jämt. Ni som känner mig vet att jag helst av allt skulle jobba med välgörenhet hela tiden. Det kan vara i Sverige eller i välden. Har en dröm om att komma iväg till något drabbat område för att delta i hjälpinsatser under en tid. För att hjälpa och för att verkligen se. Hur livet kan te sig på andra ställen. På riktigt.
Sen skulle jag vilja göra så mycket för de människor jag har kontakt med i mitt jobb, de som inte har det jag har. Långt ifrån. Barnet som mest av allt önskar sig ett spel till datorn i julklapp. Men vet att mamma inte kommer ha råd. Mina grabbar har två var, av tre årgångar, av just det spelet. Barnet som drömmer om att få åka över Ölandsbron. Jag åker där varje dag till och från jobbet. Barnet som skulle vilja kunna äta frukost hemma varje dag, även i slutet av månaden. Mina barn ha alla mat de behöver, men vill helst ha oboy (som de inte får...). Det finns för många barn. Som bara kan drömma om det som är taget för givet hos många av oss. Barnet som önskar att kläderna inte skulle lukta illa, barnet som önskar att mamma och pappa slutade bråka, som önskar att slippa fylla och slag och som önskar sig en helt vanlig familj. Barnet som önskar sig mat, tak över huvudet, hela och rena kläder efter väder, omsorg, kärlek och möjlighet att utvecklas. Det finns för många som inte riktigt får dessa basala behov tillfredsställda.

Åter till mig. Till oss. Som har det förhållandevis bra. Och ändå känner vi samma uppgivenhet som ett barn som inte får sina basala behov tillgodosedda. Ibland. Vi lever i vår verklighet. Så är det. Mina referensramar är mina. Dina är dina. Jag kan inte uppleva det du upplever. Jag kan, om jag har förmågan, försöka sätta mig in i din situation. Men det är alltid ett utifrånperspektiv. En konstruktion hos mig om hur du har det. Jag vill aldrig förringa någons känsla, varken din eller min. Utifrån ens eget perspektiv kan det smärta lika hårt att känna sig obehövd, ouppskattad och tillintetgjord, som det gör för en människa som inte har tillräckligt med mat eller kläder. För vi vet inte om varandras utgångspunkt.

Jag undrar vad vi jagar. Vad jag jagar. Många av oss vill ha familj och barn, vill ha ett jobb vi trivs med och gärna vara framgångsrika där, Vi vill se bra ut, vi vill utvecklas mentalt och vi vill träna kroppen på gym. Vi vill behålla ungdomen, såväl fysiskt som psykiskt, samtidigt som vi vill visa på livserfarenhet som bara kan åstadkommas genom levda år.  Och så vill vi (eller tror att vi måste) vara tillgängliga. Jämt. Många känner att vi som föräldrar borde baka och pyssla, hänga i skogen och putta gungor, bygga lego och spela sällskapsspel.

Vi skäms att berätta att ungarna helst spelar på dator eller tv, med risken att andra tycker att vi är dåliga och inte simulerar till kreativitet. Vi tror att vi måste göra långkok och laga maten från grunden. Vi vill vara bullmammor samtidigt som vi fasar över socker i allt och alltid. Vi vill att våra barns ska lyckas; vi pushar dem ut i livet, vill ge dem det vi inte själva hade. Vi berättar för skolan hur de ska göra, eftersom att de inte lever upp till våra förväntningar om hur det ska se ut.

Jag är en av dem. En av er kanske. Jag vill liksom allt detta. Jag vill liksom vara lyckad. På de premisserna. Laga mat från grunden. Näringsriktig och nyttig. Jag vill vara omtyckt på jobbet. Vill att de andra ska tycka att jag gör ett bra jobb. Jag vill vara tillgänglig jämt; på jobbet och för barnen. Jag vill träna (eller???); Nåväl, jag vill ha en tränad kropp. Jag vill hålla kroppen och sinnet ungt. Jag vill ha ett städat och modernt hem. Jag vill att mina barn ska vara framåt (inte tokblyga som jag var), och våga prova saker. Jag vill hitta på roliga grejer; gå till skogen, cykla i terräng, skapa, pyssla, baka, leka.... Men jag orkar liksom inte. Jag gillar inte ens att leka. Men...

Det känns liksom som om det är förväntningen på dagens föräldrar. Att vara på topp jämt. Överallt. Vara både hemmafru och karriärist. Att sätta barnen först, och sig själv samtidigt. Gud nåde den som inte prioriterar "egentid". Gud nåde den som inte prioriterar sina barn.

Tänk om vi bara kunde vara lite mer nöjda. Lite mer här och nu. För min del handlar det mycket om att barnen är relativt små och jag är ensam med dem ganska mycket. Jag hinner liksom inte förverkliga mina drömmar avseende mig själv, samtidigt som jag ska förverkliga min mammaroll så som jag vill. Tänk om jag kunde vara här och nu, och känna att det är helt okej. Kanske bra till och med. Att acceptera att just nu är det jobb och barnen som gäller. Och om några år, när barnen inte vill hänga med mamma hela tiden, är det min tid att göra det där. Det som känns så viktigt och stressande nu. Tänk om vi kunde sätta upp rimliga förväntningar på oss själva och på livet. Och kommunicera dessa till dem som är inblandade i det kommande resultatet. Då skulle utsikterna för ett lyckat resultat bli betydligt större. Tänk om vi kunde rädda världen. Tänk om...

Det här...livet...

Nån vecka gammal text. Har tagit lite tid att våga tro på att hon har gett sig av, men det har varit lugnt nån vecka nu, så jag vågar nog... Hoppas...


Livet. Inte helt komplicerat. Att leva och att förhålla sig till.

Jag hörde någon säga att det finns ingen som på sin dödsbädd uttalat sista orden "jag borde ha arbetat mer...". Vanligare är väl att folk ångrar att de inte visat hur mycket någon betyder; att de inte tagit chanser som gavs; att de varit för sparsamma och rädda eller att de haft den stickiga offerkoftan på sig. Så lång tid att den växt fast.

Att leva som man lär. Ingen enkel ekvation ska gudarna veta. Det drabbar mig i familjelivet, i föräldraskapet, i jobbet och i förhållandet till mig själv. Varje dag. Att jag inte lever som jag lär. Att jag inte behandlar mig själv med samma råd jag skulle ge en vän i liknande situation. Att jag inte möter mina barn på liknande sätt som det jag vet i teorin är det bästa. Att jag gör val som går emot mitt förstånd. Rädsla, trötthet och ambivalens leder mig bort från det självklara. Sett från förnuftets sida.

Mitt liv är av eller på. Svart eller vitt. Bra eller dåligt. Arg eller glad. Trött eller pigg. Förvisso sällan pigg. Det är ganska skitjobbigt, om jag ska vara ärlig. Att vara såhär. Som jag. Jag har otroligt svårt att umgås med mig själv. Inte att vara ensam, det har jag stort behov av. Men att umgås med mig själv ihop med andra. Jag är liksom alltid för mycket. Antigen helt speedad, överglad, sprallig, pratig... Allmänt tjosanhejsan. Och sen. Rätt som det är brakar golvet och jag förvandlas. Till en trött, gnällig och arg variant. Som bara vill sova. Som bara vill bort. Som inte tillför något bra. Jag skulle kunna sträcka mig så lång att säga att jag hatar den Linda. Och då är hat inte något jag brukar ägna mig åt. Iallafall kommer jag inte överens med henne. Hon är inte jag. Jag är inte hon. Men ändå ska vi bo i samma kropp. Under en tid har hon regerat. Tagit över. Dragit koftan allt hårdare. Blicken alltmer ner i gatan. Orkar inte mötas, inte prata. För hon vet. Att allt som kommer ur munnen är bittert, trött och uppgivet. Eller rasar hon, och det finns det inget utrymme för.

Just nu sover hon. Och allt hon för med sig av förlamande trötthet, irritation, asocialitet och uppgivenhet. Jag vill inget hellre än att begrava henne. Ta farväl. På riktigt. Men... Jag får försöka förlika mig med att hon kommer ibland. Och ta vara på dessa dagar, veckor och månader när hon håller sig borta. Får fortsätta söka efter strategier att hantera henne när hon dyker upp... Och hoppas att hon drar ut mer på besöken...

Tänkt att finna sätt att hantera sitt liv på ett lagom sätt. Att ta det för vad det är. En lång och kort tid på samma gång. Oförutsägbart på många sätt. Förgängligt. Jag önskar att kunna ta livet lite mindre på allvar. Om ni förstår mig rätt. Att våga chansa. Att våga strunta i saker. Att våga hoppa på tåg. Och att hoppa av. Att välja det roliga. Att skjuta på vissa saker. Och att ta andra saker vid hornen på ett tidigt stadium.

Vi är ju här för att leva. Inte bara att andas och överleva. Vi ska ju leva livet. Suga ut det göttiga och njuta. Det är dags nu. Att ta och att ge. Att ta emot livet. Och att dela med sig till de som behöver. Alla kan göra något.

Passa på att i juletid ge gåvor som ger så mycket mer... Länkar till förra årets tips; de flesta funkar fortfarande. http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/11/julklappstider-tips-som-varmer-manga.html

Upp och ner....ner och UPP!

Rapid cycling. Upp och ner. Ner och upp. Det har varit en tung period. Varvad med bättre dagar. Jag pratade med någon häromdagen, om en tredje person som drabbats av depression. Beskrivningen var att denne känner sig otillräcklig, klen, värdelös och misslyckad. Att världen antagligen vore bättre utan. Att allt det onda i relationer inte funnes, om inte denne person var inblandad. Att omgivningen tänker att man ska rycka upp sig; det finns ju andra som har det värre.

Den som har varit där. Där solen aldrig lyser. Där lyckan inte tar sig in. Där omvärlden stängs ute. Där energin är slut. Där tröttheten regerar och självföraktet frodas. Den vet. Att det inte går att rycka upp sig. Att det inte går att tänka på dem som har det värre. Att det inte går att spela längre. Och därför...går det inte att upprätthålla sociala relationer just då.

Det är ju en sjukdom. Säger de som vet. Så satans svår att förstå. För dem som står utanför. Och för oss som varit där. Det hjälper inte med Törnbloms eller Gunnarssons positiva tänkande. Det hjälper bara att sova. Att sova. Att sova. Att slippa vara vaken. Att slippa möta människor. Att slippa finnas. För en stund.

..............

Hela världen ska jag rädda. Hela världens bekymmer ligger på mina axlar. Mina elevers svårigheter ligger på mig att hjälpa dem igenom. Mina kollegors frustration ligger på mig att lindra. Min organisations tillkortakommanden ligger på mig att skugga över.
Men. Är det verkligen så? Det tror jag egentligen inte. Det står inte i min arbetsbeskrivning i alla fall. Men det verkar stå i min livsbeskrivning. Nån slags narcissistiskt drag; att tro att jag är så jävla viktig att jobbet rämnar utan mig. Halleluja!

Nåväl. Efter veckor av kamp så slog jag i botten i onsdags. Hoppas det iallafall, så det inte bara var en klippkant. Har varit så nära att trilla över under lång tid. Men nu. Hade jag inte haft barnen som ska till skolan varje morgon, då hade det skett mycket mycket tidigare. Tack vare barnen så funkar det ju, iallafall utåt sett, bra mycket längre. Eller...

Men. Nu vänder det nog. Efter onsdagen i sängen, stirrandes i taket med tinnitus från hell och alla andra härliga symptom, har jag börjat klättra. Jag har varit hemma från jobbet i två dagar. Delvis med sjuk son, men hade varit hemma ändå. Det var nog nödvändigt. Ett jävla nederlag, men nödvändigt. Jag hoppas verkligen komma tillbaka på måndag med nya tag. Och nya krav. På struktur. På arbetsbeskrivning. På arbetsgivarens förväntningar. För de förväntningar jag ställer på mig själv är inte hållbara.

Livet är en jävla prövning. Och ju närmre mig känslomässigt du står; desto mer skit får du höra. Jag vet inte... Men.. Försök tänka så; när jag gnällt mig genom din själ; att det är för att du betyder så mycket. Och. För att jag vet att du kan ta emot det.

Men annars är det bra... Många kompisar med hem från skolan, många fighter mellan bröderna bus och många funderingar på hur man gör när barnet vägrar göra läxor! Skönt med lite vardagsbekymmer!

Vem äger problemet?

Läste just Annika Hedås text i Svd. Tycker hon för fram en nyanserad bild i debatten om skolans problem. Läs hennes inlägg här:  http://www.svt.se/opinion/article2452171.svt

Det är väl ändå ett gemensamt ansvar att skolgången blir så bra som möjligt för barnen. Självklart måste man som förälder bevaka sitt barns intressen, och ibland kan det innebära att fråga vad läraren har grundat sitt beslut på. Att fråga och att ifrågasätta är skilda saker enligt mig. 

Sen måste ju vi föräldrar våga släppa det pedagogiska ansvaret till skolan, det är de som är professionella. Att skolan har ett fostransuppdrag är tydligt i läroplanen, sen är det viss skillnad på att fostra barn till samhällsmedborgare, mot att uppfostra barn i hyfs och självständighet. Men det betyder inte att det går att skilja från varandra. 

Barn är olika, en del går genom livet utan större bekymmer, några har svårt att läsa, skriva eller räkna och andra har svårt med sociala koder. De sistnämndas barnens funktionshinder kan inte skyllas på föräldrar eller dålig uppfostran, utan de barnen måste bemötas, tränas och få anpassningar för att klara detta. Precis som barn med "pedagogiska bekymmer". 

Sen finns det rötägg bland alla grupper. Det finns föräldrar som går över gränsen, det finns lärare som inte möter våra barn eller deras behov på ett respektfullt sätt, och det finns barn som ställer till det för att de inte har rätt stöd hemifrån. Men det går inte att klumpa ihop skolans bekymmer och tro att man löser det med att stänga ute föräldrar, eller klaga på lärarutbildningens låga antagningskrav. Det är ju förstås unika individer och alla dessa finns i en kontakt där hela systemet påverkar. 

Låt oss jobba tillsammans på ett konstruktivt sätt, istället för att tro att det är en grupps fel när det inte funkar. Barnets behov måste stå i centrum. Helt enkelt. 

Och... Kom ihåg att de allra flesta barn har det bra i skolan, att de allra flesta föräldrar har en god relation till lärarna och vice versa. 

Om utmattning, skolan, socker och döden.

Det har gått utför ett tag nu. Inte bra. Och med mina erfarenheter borde jag ju fatta att dra i bromsen när symtomen ger sig till känna. Borde. Vore det en vän som var i min situation skulle jag ju ge andra råd än de jag ger mig själv. Att skjuta fram problemet. Det går bra några dagar till. Jag fixar den här dagen. Jodå, jag måste vara med på det och det och det mötet. Vem tror jag att jag är? Messias? Jag ska rädda världen liksom. Ha.

Den förbenade tinnitusen är tillbaka. Ni vet, testbildstjutet all day long. Världens huvudvärk, åtminstone del av varje dag. Sur, irriterad, håglös och så jäkla trött. Den där tröttheten som inte går att sova bort. Men det går inte heller att hålla sig vaken. Och så ilskan. Lackar ur och får utbrott på barnen, på ett sätt jag inte haft sen tidig vår. Många klockor som ringer.

Men... Hur fasen gör man, när det till stor del är jobbet som stressar och pressar ur den sista luften ur lungorna. När jobbet är ett uppdrag som aldrig tar slut. När jobbet är ensamt och det är bara det jag gör som blir gjort. Är jag borta, då läggs det på hög och när jag kommer tillbaks är det ännu mer som stressar.

Kanske ska jag inte jobba med barn i skolan. Kanske bryr jag mig för mycket. Kan liksom inte släppa barn som har det svårt, vare sig det är hemsituationen eller skolsituationen som är tokig. Att se barn misslyckas dag efter dag för att vi i "en skola för alla" inte hittar rätt anpassningar för elever med beteendeproblem är en sorg. Ibland känns det som ett omöjligt uppdrag. Att anpassa undervisning i grupper om 25 elever, så att alla kan få trygghet, studiero och lära utifrån sina förmågor. Hur ska en ensam lärare få till det? Eller två pedagoger för all del?

Vi saknar inte alltid resurser i form av antal personal i skolan. Vi saknar rätt kompetens på rätt plats många gånger. De svåraste eleverna får inte den mest utbildade personalen som resurs. I många fall. De kanske får en mycket skicklig pedagog, som saknar tillräcklig kunskap om bemötande och anpassningar för barn med problemskapande beteende.  Absolut ingen skugga över pedagogerna i skolan idag. Problemet är organisatoriskt och kopplat till lärarutbildningen.

Att undervisa i en klass idag kräver en otroligt bred kunskapsbas. Och då till stor del utanför själva ämneskunskaperna. Det psykosociala arbetet tar stor plats i skolan idag, och kunskap inom neuropsykiatriska svårigheter blir mer och mer ett måste för att klara integrering för alla. Trots detta finns det väldigt lite av dessa bitarna med under lärarutbildningen, det saknas kompetensutveckling inom dessa områden på arbetsplatsen och skolan idag är fortfarande inriktad på att anställa pedagoger    Även i de fall där en beteendevetenskaplig eller specialpedagogisk utbildning vore betydligt mer passande.

Sååå. Återigen säger jag det. In med fler socialarbetare i skolan så att elever med behov av psykosociala insatser för stöd utifrån empirisk grund, och lärarna får möjlighet att fokusera på undervisning och lärande.

Sen var det en liten sak till. Jag är så urbota trött på allt som dyker upp om att vi själva skapar vår cancer genom kosten, att man dör i förtid av att dricka mjölk, att frukt är farligt, att vi tydligen ska leva på vispgrädde och majonnäs med en bit ekologisk svensktalande lax i. Ärligt talat så vet vi väl alla att vitt mjöl och vitt socker inte är bra. Vi vet oxå att man kan krocka med bilen, bli påkörd, dö av ett brustet kärl i skallen. Ska livet gå ut på rädsla för allt jävla mög som kan leda till att man dör nåt år tidigare? Det är ju inte så att man fått sitt slutdatum redan, så för mig kvittar de där åren för min mjölk i kaffet.

Jag fick provsvar igår och det ser ok ut. Biopsin misslyckades men läkaren säger att jag ska vara lugn ändå, så det är jag väl då. Om jag vill får jag förstås göra ny undersökning, men man kan ju inte vara hur nojjig som helst. Och om jag blir sjuk igen så ska jag inte gnälla. Då vet jag ju att det är mitt eget fel och får väl förbanna de salta fiskarna i hemlighet.

Annars är det bra. Over and out!

Kontrollbesiktning

Nu är det ett år sedan hela bröstet rök för att bli av med cancern. Resan inom sjukvården började i juli förra året, med undersökningar och operation av första knölen. Och massor av väntan. Sen rök nästa knöl i september. Och efter ännu en vänteperiod så rök alltihop i oktober förra året. Det känns som väldigt länge sedan. Strålningen var färdig i mitten av februari och sen har jag varit frisk. I princip. En jäkla vår med trötthet från hell, men under sommaren kom jag på banan igen.

Jag är så tacksam för att jag tog mig igenom detta på ett enkelt och ganska smärtfritt sätt. Jämfört med hur det kan vara iallafall. När jag tittar tillbaka på gamla meddelanden och saker jag skrivit, förstår jag att det inte var så lätt alla gånger. Igår snubblade jag över några bilder jag tagit längs vägen, och då höll jag på att spy. Hur fan kunde jag ens få på mig kläder? Och dessutom åka bräda en vecka? Med fullständigt skinnflådd armhåla efter strålningen?

Jag var ju bara rädd en gång under resan, och många gånger undrade jag vad det var för fel på mig som inte blev rädd eller ledsen. Väntade på att jag skulle bryta ihop, men det blev liksom inte så. Rädslan och funderingarna har istället smugit sig på ju mer distans jag fått till det hela. Jag har på nära håll fått inse att cancer faktiskt kan komma och inte gå att bota. Det väcker tankar om ens odödlighet. Jag fattar att det faktiskt inte bara händer andra. Även om vi gärna vill tro det. Men samtidigt kan man inte gå och oroa sig för sjukdomar hela tiden. Och det gör jag inte heller. Absolut inte. Det kommer i vågor, sen blir det lugnt igen. Tack och lov för det!

Imorron ska jag till Västervik för besiktning. Ettårsbesiktning. Ska bli riktigt skönt att få det kontrollerat, även om jag tänker att det finns ju inget att få cancer i. På den sidan iallafall. Det blir magnetkamera och ultraljud, för den typen som jag hade gömmer sig på mammografin. En slug fan med andra ord... Men bra att jag får kollas ordentligt. Så hoppas vi att jag slipper ombesiktning.

Kollade tillbaka lite i bloggen eftersom att jag inte mindes riktigt när jag fick de olika beskeden. Ramlade över ett inlägg från tiden efter den jävliga infektionen. Jag vet ju att jag är störd och har ganska puckad humor, men ibland undrar man ju lite vad som rör sig där under håret. Haha. Får väl skylla lite på morfinet... Hur som helst så kan jag idag skratta åt detta knasiga inlägg, utan att ringa Lanefeldt innan! ;-)

http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/12/the-naked-truth-713.html

Marionetterna

Det sitter en herre i himlens sal,

och till hans åldriga händer

gå knippen av trådar i tusental

från vart mänskoliv han tänder.

Han samlar dem alla, och rycker han till,

så niga och bocka vi som han vill

och göra så lustiga piruetter,

vi stackars marionetter.

Vi äta och dricka och älska och slåss

och dö och stoppas i jorden.

Vi bära den lysande tankens bloss,

vi äro så stora i orden.

I härlighet leva vi och i skam

men allt som går under och allt som går fram

och allt som vår lycka och ofärd bådar

är bara ryck på trådar.

Du åldrige herre i himlens sal,

när skall du tröttna omsider?

Se dansen på dockornas karneval

är lik sig i alla tider.

Ett ryck på tråden – och allting tar slut

och människosläktet får sova ut

och sorgen och ondskan vila sig båda

i din stora leksakslåda.

(Marionetterna av Bo Bergman, 1903)

Förståelse för varenda unge

Läste en länk från en blogg på facebook häromdagen. "Dagens bajsnödiga föräldrar - ta ert ansvar" var rubriken. Skriven av en hobbybloggare vid namn  Fi Lindfors. För dig som undgått detta inlägg så handlar det i korthet om att föräldrar är ytterst ansvariga för sina barns uppfostran och att lärare ska få säga ifrån på skarpen när barn beter sig fel. (Läs hela här: http://www.heltenkeltfi.se/dagens-bajsnodiga-foraldrar-ta-lite-ansvar/)

Inlägget har fått enorma reaktioner och uppmärksammades i Expressen i veckan. Många har delat och gillat på facebook och tycker att lärarna ska ha mer makt att säga ifrån, och att föräldrar ska ta ansvaret för att deras barn beter sig väl. Och vara tacksamma om någon annan säger till på skarpen om det blir fel.

Många tankar har cirkulerat i min skalle sedan jag läste...

Som förälder har man ett ansvar. Ett mycket stort ansvar. I min värld är föräldraskap ett livslångt åtagande. Vi är ju föräldrar till våra barn även när barnen blir myndiga. Bara för att barnet får rätt att ta egna beslut och göra egna val, betyder det inte att vi inte bör ta ansvar som föräldrar. Sen ser förstås det ansvaret annorlunda ut, än när barnen är små.

Åter till skolan och ansvar. Jag är av den meningen att när barnen är i skolan, så har skola och vårdnadshavare ett gemensamt ansvar. Det är alltså inte så att vi föräldrar är ansvarsbefriade under skoldagen. Vad gäller den pedagogiska delen så har skolan hela ansvaret. Vilket en del föräldrar har svårt att acceptera. Vad gäller fostransbiten så har skolan ett tydligt uppdrag, men det betyder inte att föräldrarna inte ska medverka. Utan samarbete så når vi inte fram vad gäller barn som har det svårt.

Svårigheter i skolan förvärras avsevärt när samarbetet faller. När bilderna av hur situationen ser ut är alltför olika. När föräldrar helt och fullt köper barnets version som den enda sanningen. När föräldrar inte funderar på om det finns andra perspektiv på vad som sker. När föräldrar tycker att allt är skolans problem. När skolan försöker läga över problemet på föräldrarna. När vi inte inser att det är "en skola för alla" i dagens Sverige, vilket betyder att barn med osynliga funktionshinder går i samma klass som barn utan svårigheter.

Osynliga funktionshinder är bland det svåraste som finns. Tycker jag. Precis som osynliga sjukdomar. Har vi ett barn som sitter i rullstol, eller ett barn med cp-skada och utvecklingsstörning; då syns det. Och genast blir toleransen och förståelsen betydligt större. När vi har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framförallt de som yttrar sig i problemskapande beteende, då finns ingen förståelse. Ingen acceptans. Helst ska ungen bort. Iallafall från vårt barns klass.

Med problemskapande beteende menar jag t.ex. bristande impulskontroll; fysiskt och verbalt, koncentrationssvårigheter, bristande förmåga till mentalisering m.m. Alltså; barn som slår till när de inte förstår eller kan hantera känslan, barn som hasplar ur sig okvädningsord av alla de slag, utan att förstå innebörden, barn som inte förstår att andra personer kan känna och tänka annorlunda än en själv i samma situation, barn som inte kan läsa av andras intentioner. Dessa svårigheter är barnets funktionshinder. Precis som att döv person inte blir hörande för att du säger åt denne att lyssna, klarar dessa barn inte av att hantera sina impulser eller förstå det sociala spelet bara för att vi säger åt dem att skärpa sig.

Det är aldrig okej att barn kränker varandra eller utsätter någon för fysiskt våld eller annan kränkande behandling. ALDRIG. Det är inte det jag syftar till i detta inlägg.

Men... Idag finns en tendens att mer och mer ses som kränkande. Det är otroligt mycket fokus på kränkande behandling just nu, och ibland undrar jag vart vi är på väg. Lagen är tydlig med att kränkningen definieras av den som är utsatt. Alltså; om du säger att jag är dum i huvudet och jag känner mig kränkt - då är det en kränkning. Även om du själv inte förstår innebörden i det du säger.

Här känner jag att vi i skolan och vi som föräldrar har mycket att jobba med. Vi jobbar med de som utsätter andra för kränkande behandling, vi jobbar med den som är kränkt. Men... Det vi behöver, kanske allra mest, i dagens samhälle, är att stärka våra ungar för livet. Vi måste inse att personer med svårigheter av olika slag finns överallt. Våra barn kommer att möta lätt-triggade personer, personer som säger dumma saker och personer som muckar genom livet. Och då måste vi ge dem verktyg för att hantera detta. Vi måste lära våra barn att säga nej. Att säga stopp. Att gå därifrån. Att hålla sig undan från vissa personer som man faktiskt inte klaffar med.

Vi måste lära våra barn om människors olikheter. Yttre och inre. Att vissa är mer lättretliga än andra. Att vissa har en kort stubin och andra längre. Att alla inte ser på världen som du själv gör. Att alla inte kan knipa igen. Detta behöver vi ge våra barn kunskap om. Inte för att de ska stå ut med utsatthet och kränkningar, utan för att de ska kunna känna av personer, läsa av situationer och ha strategier för att hantera detta.

Förståelse för funktionshindret minskar stressen hos barnet. Vilket är en del i att minska det oönskade beteendet. Förståelsen börjar hos oss vuxna. Utan föräldrars förståelse för detta, kan inte barnet förvärva den heller. Utan skolans förståelse och kompetens kan inte barnen förstå eller lära sig ett annat beteende. Barnet med svårigheter blir bemött på ett icke framgångsrikt sätt och de andra barnen fortsätter vara arga, trötta och ibland rädda för det lilla barnet som inte kan bättre.

Tro mig - inget barn föds elakt. Inget barn vill misslyckas dag efter dag. Inget barn vill kränka sina vänner. Men en del barn framstår som elaka; de misslyckas varje dag och kränker sina kamrater gång på gång. För att de inte kan något annat. Vi måste träna dem i socialt samspel och impulskontroll samtidigt som vi tränar alla barn i förståelse och bemötande. Och alla vuxna också. Förstås.

En misslyckad skolgång är den största riskfaktorn. En fungerande skolgång är den största friskfaktorn. Det börjar med att förmedla en positiv bild av skolan till sitt barn - varje dag. Eventuella problem tar vi vuxna med skolan. Att klanka ner på skolan och personalen inför barnet gör enbart barnet en otjänst. För barn är lojala mot sina föräldrar.

Tillsammans måste vi; skola och föräldrar, se till att alla våra barn får en fungerande skolgång. Kantad av gemenskap, förståelse och självkänsla. För varje unge.

Oh my god...

...ser att mitt förra inlägg var för två veckor sedan. Redan då var jag slutkörd. Och inte har det blivit bättre kan jag lova. Om det var kaos då, vet jag inte vad jag ska kalla det hela nu... Omöjligt uppdrag kanske.

Yngste grabben fyllde år i måndags så förra helgen hade vi kalas för familjen. Och imorron är det kalas för klassen. Bjöd in alla 24. Kändes som en bra grej; de kommer från två olika förskolor och det kan vara kul att få träffa på de "nya" barnen och föräldrarna. Eller. Det är ju kul och roligt för barnen att ses utanför skolan. Men... Hur tänkte jag med att ordna det hela när jag är själv hemma? Och dessutom krypandes fram på blödande knän... Hasande mot onsdag kväll. Eller torsdag morgon, för jag lär väl sova....  Kunde ju haft kalas nästa helg... Smarto.

På onsdag kväll ska han komma hem. Mannen. Pappan. Räddaren. Jag har redan varskott om att när han kliver in genom dörren så kommer jag förmodligen att braka ihop. Det brukar ju vara lite så varje gång. Att luften går ur när han kommer hem. När vi blir två vuxna i hushållet. Men... Den här gången är jag allvarligt oroad över att jag kommer att falla ihop som en blöt fläck på golvet. När allt ansvar kan delas på två. När jag kan tillåta mig att falla för tröttheten. Kapitulera. Bryta ihop. Och gå vidare.

Sen är det ju ingen vila precis när vi är fulltaliga. Då kopplas det sociala livet på och helgerna är bokade. Och älgjakten.  Älgjakten. Och... lite annat. Har passat på att bjuda in till en annan fest några veckor framöver, och det enda som är planerat för den är själva inbjudan. Resten hoppas jag att mannen tar hand om när han kommer hem, för annars blir det lite jobbigt. Bring your own...  Eller korv med bröd. Haha. Nädå. Vi ska nog lösa det. Bara jag får sova... i en vecka eller två...

Detta har verkligen blivit min gnällventil. Så jäkla trött på mitt eget gnäll. Men...

Jag är jäkligt stolt över att jag, trots den jäkla arbetssituationen och hämtningar på fritids vid halv sex alldeles för många dagar, kunnat hålla humöret här hemma och ha tålamod med barnens trots, uppnosighet och irritationöverattdetblirförlitetidmedmamma. Jag har verkligen hållit mig lugn och inte blivit brutalförbaskad, som jag brukade bli förr. Och även om det innebär att jag ibland låter saker som inte är okej passera; att jag kan framstå som slapp och inkonsekvent, så är ja övertygad om att det ändå är bättre för både barnen och mig att slippa den där galna mamman.

Jag är riktigt jäkla stolt över det. Ska ni veta. Och otroligt tacksam över att jag har min kära mamma, som alltid ställer upp och hämtar barnen när det behövs, som tar hand om oss och som alltid finns där. Som back-up. Som syrgas. Som alarmcentral. Utan mamma hade det aldrig gått.

Nu ska jag ta några chips till och titta en stund på Fångarna på fortet. Sen blir det toksova och ladda inför morgondagens kalas. I gympahallen. Håll tummar och tår för att kidsen är hela när de ska lämnas tillbaks! Bad skolsköterskan om att jobba söndag, men hon hade tapeter att hänga upp! ;-)

Bryt ihop och gå vidare...

Ja, jösses vilken vecka.... Förra veckan var inte snäll mot mig, och den här blev inte bättre. Vilket jäkla slit! Tackar gudarna för att det ordnat till sig med grabbens skolgång igen. Några möten med jättefina och engagerade pedagoger och nya tag efter det. Nu blir det bra ska ni se!

Jobbmässigt är det dock kaotiskt. Den där känslan av att inte räcka till; att hinna typ hälften av arbetsuppgifterna; att känna sig så jävla maktlös inför situationer som uppstår. När man gjort allt och lite till. Men det inte funkar ändå . Gör nåt annat. Javisst, men vad?

Skolan idag, är en skola för alla. För ALLA. Oavsett svårigheter på olika plan. Den grundtanken är god, jag är verkligen för inkludering på alla sätt och vis. Men... Till vilket pris? Ska skolan verkligen inkludera barn så till den milda grad, att de skadar och förstör utbildningen både för andra och sig själva? För en sak kan jag lova; ingen av strulpellisarna gör det av jävelskap. Inte under längre tid. Fortsätter beteendet under lång tid finns det såklart en anledning. Och då menar jag inte bristande uppfostran.

I min mening finns det tillfällen då det skulle vara bättre med ett annat sammanhang. En annan klass, en mindre skola, en annan pedagogik... Men..
I dagens skola ska alla gå i samma klass. Alla ska passa i samma mall. I dagens skola är det föräldrarna som bestämmer. Om de inte förmår, vill, vågar eller orkar se fördelen med andra alternativ, då står vi många gånger maktlösa. Och det föder en enorm frustration hos mig. Att inte barnet ska kunna få möjlighet att tillgodogöra sig sin undervisning, i rätt miljö och med rätt pedagogik.

Som sagt. Veckan har varit tuff. Men tack och lov har jag kunnat ladda om mellan dagarna. Även om nätterna varit sådär. Tack och lov en gång till, för att jag hade handledning i eftermiddag. Kom dit som ett vrak och gick därifrån med ny lust att ta tag i mina dilemman. Och det ska man ju inte underskatta, en fredag som denna.

Som krona på verket har några fina vänner dragit in mig i socialt umgänge, inte mindre än tre dagar denna vecka. Det har verkligen fyllt på den tomma energitanken. Tack för att ni finns! Jag blir ju bara så urdålig på att ta hand om mitt sociala liv utanför jobbet när det blir så här. Är rätt kass på det annars också, när jag tänker efter. Speciellt när jag är ensam vuxen hemma. Då går tiden liksom bara. Till barn. Tvätt. Mat. Läxor. Klippa gräs. Läggning. Packa skolväska. Orka upp på morron.

Och då finns det vänner! Som bjuder in. Som föreslår en fika. Och jag. Jag tackar ja! Låter disken stå och tvätten och gräset växa. Äntligen!

Summa summarum så har veckan varit otroligt påfrestande på många håll. Men också lärorik. Nu hoppas jag att hälften av det som skett de senaste dagarna fortsätter så. Och att den andra hälften inte gör det. Kan ju låtsas att det ska bli så iallafall, så kanske jobbet inte behöver invadera helgen för mycket.

Nu återstår bara läggningen. Av mig själv. Och jag brukar inte vara så motstridig vad gäller den biten så det ska nog gå bra.

Ta hand om dig. Se till att få en fin helg. Säg nåt vänligt till en annan person.
Over and out.

Ordning är bara för idioter...

...genier behärskar kaos, var det någon som sa.

Alltså; jag ÄR verkligen en idiot.

Inombords är det fullständigt kaos så jag fick lov att skura kylen och frosta av frysen. Nu undrar du vem fan som köper en frys som inte frostar av sig själv? Svaret är JAG! När jag ändå var igång så ratade jag även självrengörande ugn.... Läs mer om detta på smartastevalvidhusköp.se. Och inte fan är det de prylarna som pajar. Nädå. Det är diskmaskinen och torktumlaren och hemmabiosystemet och iPad:en och datorn och fjärrkontrollerna....

Men nu råder ordning på två ställen iallafall; kyl och frys. Är det inte märkligt; ju mer stabil på insidan, desto mer virrvarr kan tolereras runt omkring. Och tvärtom; kaos inne kräver ordning utanför. Vilket inte riktigt hinns med här...

Just nu är både kropp och knopp fullständigt tagen i besittning av kaos. Stress på jobbet; ingen aning om hur jag ska hinna med eller hur jag ska prioritera. Det fullkomligt väller in uppgifter från alla håll, och allt känns viktigt och angeläget. Dagen idag sprang förbi med möten, möten och så lite möten. Hann inte ens planera in veckan i kalendern, men det blir kanske lätt eftersom att det bara finns några få tomma platser kvar att fylla. Dra lott kanske? Tyvärr; ingen vinst denna gång. Kanske kan du få komma till kuratorn nästa vecka.

Sen lyckas telefonjäveln ladda ur under mötet (jävlaskituppdateringpåIphone4ssomsugerurbatterietpåettkick). Upptäcker att fritids har ringt för några timmar sen, ringer upp och säger att jag hoppar in i bilen direkt. Men....
Tappat bort bilnyckeln.

Sen tidigare saknar jag ju körkortet (det lilla plastkortet alltså), visakortet (som gått av men det nya verkar vara på vift), ett gäng med regnkläder samt grabbens nya gympaskor.

Undra just om kroppen försöker förmedla något?

Hittade till slut nyckeln i ett lärarrum där jag varit på förmiddagen. Med svetten rinnandes (efter två timmars möte i jävligt varmt rum), en lätt stressad språngmarsch runt skolan för att finna nyckeln samt världens sämsta samvete över att inte varit anträffbar just idag, tog jag mig iväg och kom till skolan några timmar efter påringningen. Ingen "bästa-mamman-medalj" idag heller. Som tur var hade grabben piggnat till och var vid god vigör när jag väl kom fram.

Men... så är det det riktigt jobbiga.... Visakort och körkort och nycklar kan man beställa nya. Men... Hur hjälper man sitt barn att gilla skolan? Att lämna en gråtande skolkille som frågar om jag verkligen ska lämna honom där när han mår så dåligt. Att försöka förklara skolplikt och lärande och kamratskap för någon som känner att det inte är rätt. För någon som har så kloka frågor och så hjärtskärande repliker på allt jag kan komma på att säga. Från den man älskar mest och vill skydda från allt ont i hela vida universum.

Samtidigt. Plikten kallar, möten är bokade, andra väntar, skolan börjar. Försöker verkligen behålla lugnet på morgonen när ingen samarbetar. Den ena vill inte komma i tid och den andra har inte riktigt tidsbegreppet. Då tar den där jävla inre stressen greppet och säger saker som inte hjälper. Blir irriterad och påtalar att jag själv kommer för sent till mitt jobb. Som om det är viktigare...

Sen kommer kvällen. Med världens strul för att förhala läggning. Med frågorna man inte vill höra. "Hur ska vi göra imorgon mamma, eftersom att jag hatar skolan?" "Ska du lämna mig där när du vet att jag inte har det bra?" "Bryr du dig ens om det eftersom att du säger att jag måste vara där?".

Älskade, älskade vän. Om du bara visste. Hur jag biter ihop. Försöker peppa. Försöker hitta orsaker att påverka. Försöker vara stark för dig. Klandrar mig själv om och om igen för de svåra åren (förbannade jävla depression). Försöker hålla tillbaka gråten och trycket i bröstet när jag åker till jobbet. Och vet att du känner dig övergiven.

Tack och lov är det ingen som jag vet är elak mot min prins. Men känslan han förmedlar räcker för en mammas hjärta att krossas. Tack och lov är personalen på skolan snabb och vill göra bra. Tack och lov trivs lillfisen utmärkt. Tack och lov för att jag har en tro på att det kommer bli bra. Tack och lov för att jag älskar mitt jobb och att jag känner mig hyfsat psykiskt stabil just nu. Tack och lov för att jag har världens bästa familj som bara är ett telefonsamtal bort.

Men det är fan inte lätt.

Hej igen...

Känner att jag behöver mjuka upp gårdagens inlägg. Ibland bara måste det liksom ut, den där frustrationen som kan uppstå när vanmakten tar vid. Vill ju kunna göra så mycket mer. Kunna ta bort det onda och göra världen ljus och fin och god för alla barn. Jag kan ju inte det. Har inget trollspö tyvärr. Det var en lång tuff dag igår och jag skrev i stundens hetta.

De allra flesta barn har det ju bra. Allt ifrån bra nog till jättebra. Att vara förälder är ingen enkel match. Det vet ni som känner mig att jag är den förste att skriva under på. Herrejösses vad jag har fått (och får) kämpa mellan varven. Jag är inte nåt praktexempel att jämföra med. Tvärtom.
Periodvis har det varit skit, nu är det mycket bättre. Jag kämpar varje dag med att kompensera mina egna tillkortakommanden i föräldraskapet. Undrar vad det har gjort med barnen. När jag mått dåligt. Varit ensam. Och frustrerad. Men nu kan jag leva mer i stunden, glädjas över att det funkar så mycket bättre. Att jag funkar så mycket bättre. Att jag kan hantera mina impulser så mycket bättre. Men inte perfekt. Förstås. Vem är perfekt? För vem vore det bra?

Våra barn behöver även se våra fel och brister, våra tillkortakommanden och misstag. Men. De behöver förklaringar och förlåt och ansvarstagande. Att jag som vuxen tar ansvar för det jag gör fel. Förlåt lilla vän; mamma blev alldeles för arg och det är jag ledsen för. Det är inte ditt fel. Det är mitt. Även vuxna gör fel.

Igår blev allt en smäll på käften till föräldrar som låter (omedvetet eller medvetet) sina barn komma i kläm vid separationer. Egentligen var det bara en liten del av allt jag tänkte och var frustrerad över. Det gällde lika mycket all omsorgssvikt och oförmåga. En ledsenhet över missbruk, kriminalitet och annat skit som fått sitt grepp om föräldrar; vilket drabbar barnen. En ledsenhet över att vi inte riktigt kan veta. Vem talar sanning? Vem är det som gör barnet illa? Hur kan vi veta? Otaliga utredningar pekar åt ett håll, men känslan i mötet med barnet ger andra signaler. Hur kan vi veta? Vi kan inte veta. Inte helt säkert. Och det är det som är så jävla svårt att hantera. Det sociala arbetet är ingen exakt vetenskap. Det finns inte svart eller vitt. Det finns inga objektiva sanningar.

Och mitt i allt detta. I frustration över organisatoriska måsten, brist på tillräckligt av rätt kompetens och svårigheter i att hitta rätt förhållningssätt. Mitt i allt detta är jag så glad att gå till mitt jobb. Att komma dit och få träffa alla underbara barn. Små tandlösa 6-åringar och brådmogna fyror. Högstadieungar som liksom var små nyss. Att skoja på rasten och prata allvar nästa stund. Att säga ifrån tydligt när det blir fel, och att visa att jag gillar dig ändå, även att beteendet var fel. Att få träffa mina härliga arbetskamrater och prata framsteg hos våra små godingar. Att mötas över professionernas gränser och lära av varandra.

Jag är så glad att jag är glad. Även när det känns svårt. Även när stressen tar sitt grepp om mig. Jag är glad åt att se de små stegen som  är i rätt riktning, de som så lätt försvinner i det som blev tokigt. Att få finnas där och vara en viktig vuxen, om än bara för stunden. För vi är ju viktiga. Alla vi vuxna som möter barn. Kanske är du den ende som ser just detta barn lite extra idag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Du är viktig!

Vilken jobb(ig)dag!

Herrejösses vilken dag. Jobbdag. Jobbig dag. Jag har ju världens bästa jobb många gånger, men så kommer de där dagarna. När det liksom kryper in under skinnet på mig. Rakt in i hjärtat. Undrandes vart världen är på väg. Vart föräldraskapets grundstenar tog vägen? Hur vi kan bygga upp dem igen så att föräldrar orkar och förmår. Förmår att fullfölja det stora ansvaret som ett föräldraskap innebär.

I bilen till jobbet tänkte jag att vissa vuxna liksom har förverkat sin rätt att vara förälder. Men... Barnet har ju rätt till sina föräldrar. Och behöver dem. Till och med om de inte gör det så bra. Inte good enough alltså.

Hur kan man ta sina barn som slagträ i konflikten med den andre föräldern. Tror man i livets jobbiga skede att barnen inte tar skada av det? Eller tror man att de inget märker? Eller struntar man i barnens väl och ve i jakten på att trycka till varandra? Eller har förmågan att se till barnets behov och upplevelser gått förlorad i det stora svarta molnet?

Jag vet inte. Vet inte heller hur jag själv skulle bete mig i en sådan svår situation. Jag hoppas och tror att jag ska slippa uppleva det. Men jag vet att barn märker. De förstår. Tänk på det lilla barnet, som inte har något verbalt språk än. Hur detta barn kommunicerar med sin kropp. Hur detta lilla barn läser av sina föräldrar. Denna viktiga första kommunikation i ett avgörande samspel som kommer att forma det lilla barnet genom hela livet. Den viktiga anknytningen. Barn är experter på att känna av. Utan att det är uttryckt i ord.

Vi jobbar hårt här i skolan, med att barnen ska visa respekt för varandra. Detta kan vara svårt och frustrerande många gånger. Men... När det är vuxna människor. De som ska vara barnets trygghet. Som ställer till det så in i helsike för sitt lilla liv. Som sårar rakt in i det lilla hjärtat och får det att tvivla på sin egen duglighet. Är det mitt fel? Om jag gör så här istället? Om jag bråkar och tar fokus från de vuxnas besvär? Om jag sluter mig och bara är tyst? Blir det bättre då?

Idag är en sån dag, när jag önskar att det fanns en plats här på jorden; dit vi kunde sända föräldrar för omprogrammering. Till att se sitt barn. Att finnas där. Att lyssna till. Att trösta. Att bekräfta i det svåra att inte bo med båda sina föräldrar.

För jag tror inte att någon medvetet vill skada sitt barn i en separation eller vårdnadstvist eller andra svårigheter i familjen. Barn älskar sina föräldrar; hur otillräckliga de än är. Hur illa de än har betett sig.

Hjälp ditt barn att få tycka om både mamma och pappa. Att låta barnet slipp lyssna på bråk och konflikter om det ena och det andra. Att göra överlämningarna smidiga och fria från hårda blickar eller ord. Att våga tro på sig själv och veta att det aldrig är barnets fel.

Meningsskiljaktigheter kan självklart bli en produkt av en separation eller andra svårigheter.  Men det kan inte barnet hjälpa. Och ska inte behöva vara del av. Det som måste debatteras får ske på en arena där barnet varken hör eller ser.

Tackar gudarna (eller nån) för att jag har en sån bra arbetsplats, med hängivna kollegor och underbara barn. Det gör det lätt att gilla jobbet även en sån här dag. Och att ladda om till nästa dag.

Jag lämnar in

Jag tror det började runt sportlovet. Eller var det redan innan. Det var torktumlaren som gjorde det först. Dog. Just hemkomna efter en vecka i Sälen. Med tre barn. Liiiiite tvätt. Lakan och handdukar och högar med kläder. På vintern. Hela nedervåningen full med blöt tvätt. Najs. Men vi vande oss liksom. Jag letade tumlare så länge, för det skulle ju vara rätt maskin. Nu har det gått ett halvår och vi klarar oss ganska bra. Än så länge.

Som sagt. Vet inte vem som började, men tumlaren är lätt att minnas. Så var det min dator. Den är inte helt död, bara på upphällningen liksom. Med exakt rätt vinkel på skärmen och en jäkla massa tålamod och en gnutta tur så kan den funka. Sen var det paddan. Först blev glaset krossat, men det kunde jag tejpa. Men... När den åkte i golvet nästa gång dog den också. Och så grabbens dator. Den bara la av en solig dag. Liksom utan förvarning. Stendöd. Så har vi det så kallade hemma-bio-systemet. Nån bio blir det inte här iallafall. Luckan vägrar att öppna sig, och däri sitter en hemsk barnskiva. Efter några gånger på service gav vi upp.

Vad har vi mer då? Jo, just det. Micron. Den är i paritet med min gamla dator. Samma grej. Med rätt knix kan den fortfarande fungera. Men det är en tidsfråga innan startknappen ramlat in i själva maskinen. Och så gräsklipparen. Roboten. Som kör lite som den vill. Och när den inte vill står den och tjuter i nån rabatt. Charmig kompis. Och så diskmaskinen som pajade, men gick att laga för ringa tvåochetthalvt...

Sen e det bara smågrejer. Grabben lyckades cykla in en spik i däcket, men det gick (nog) att laga. Växlarna på min cykel la av för länge sen, men som tur är har jag ju två cyklar. Eller just det. Den som funkar bra tar ju alltid mannen när vi ska någonstans (nä, jag vet. Ingen pli på honom). Duschdörren som hoppar ur skenan typ hela tiden. Men den hänger ju där iallafall. Än så länge. Och så mannens telefon. Den funkar ju, men han måste ha högtalartelefonen på för annars går det inte att höra. Inga hemlisar här inte! Å så grästrimmern som låter som en mindre tröska med motorhaveri. Och Ergorapidon som kan köra i trettio sekunder på en laddning.

Grabbarnas kick-bikes glömde vi på campingen (jä**a camping, har ju sagt att det inte är nåt att ha) och så var de borta när vi kom för att hämta dem.

Men... När man tror att allt som kan gå sönder har gjort det. Då funkar väl inte den vanliga gräsklipparen heller. Jag tror jag lämnar in. Villa-livet motarbetar mig.

Jag säger bara... hyresrätt nästa....

Just det. En sak till. Mitt träningskort. Funkar inte. Har betalt många månader nu, men inte fan har jag mer muskler eller nån kondition överhuvudtaget...

Och idag satt jag i ett forum och beskrev mig som en glad och positiv person. Hoppas de inte läser det här...

Men en av två bilar fungerar fint. Och resan till Legoland är redan betald... =)
Så jag är rätt glad ändå. Och så slapp jag ju klippa gräset!

Skolstart

Så är det dags för skolstart igen! Mina egna kids började idag, och "mina" barn på jobbet börjar imorgon. Det finns mycket förväntningar inför skolstarten, de allra flesta är positiva tack och lov. Dessvärre finns det barn som har ont i magen inför skolstarten. Och dagarna som kommer. I skolan jobbar vi hårt för att barnen ska trivas och ha det bra. Att de ska vara i en trygg miljö och att vi visar hänsyn mot varandra. Dessvärre sker det saker ändå. Som vi ser och som vi inte ser. Det vi får reda på kan vi jobba med (eller mot...). Det kan vara ett svårt arbete, men utan vetskap kan vi inte göra tillvaron bättre för ett barn som mår dåligt.

Hjälp oss som jobbar med barn och ungdomar. Hjälp oss att hjälpa barnen som inte mår väl. Hjälp oss att se till att ditt barn har det bra i skolan, och hjälp oss att se till att övriga elever också får en bra magkänsla. Var lyhörd för vad ditt barn förmedlar, om sig själv och sina kompisar. Var lyhörd för det som barnet inte förmedlar med ord, om du misstänker att det inte är riktigt bra.

I skolan har vi en tydlig plan mot diskriminering och kränkande behandling; vi har rutiner för utredning och uppföljning. Dock hjälper inte enbart fin dokumentation; det är de praktiska insatserna som är avgörande. Och dessa kan göras på många plan.

I den bästa av världar har vi inga barn i skolan som känner sig utsatta eller utanför. För att nå dit krävs gemensamma tag om våra gemensamma barn. Det krävs mycket av skolan, men som förälder och/eller annan vuxen kan du påverka mycket mer än du kanske tror. Det handlar om värderingar, om attityder och om självkänsla. Det är viktigt att jobba med den som kränker andra och dennes medlöpare. Att stoppa kränkningarna, men också att träna på andra sätt att vara. Men det är också viktigt att jobba med att stärka den som är utsatt. Helst ska vi jobba med att stärka våra barn innan något händer. Med en god självkänsla vågar fler vara sig själva. Fler vågar säga stopp. Fler kan gå genom skolan utan att kränka andra.

Nu tar vi gemensamma tag; personal, föräldrar och kamrater! ALLA har rätt till en skola utan kränkningar. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Se barnen i din närhet. Prata med dem om vad som är god kamratlighet. Prata om hur man kan bemöta någon som man inte gillar. Prat om hur man säger nej eller stopp. Prata med barnen om att de ALLTID ska berätta för en vuxen om de ser någon annan som har det svårt, eller om det gäller dem själva.

Lär känna ditt barns kompisar. Lär känna föräldrarna i klassen. Om vi skapar en tydligare gemensam plattform så kan vi tillsammans påverka barnen så mycket mer. "Alla andra får..." biter inte lika lätt då. Våga titta närmre och våga agera.

Kontakta alltid skolan vid misstanke om att ett barn inte har det bra. Bättre en gång för mycket än en för lite. Vi har ett gemensamt ansvar. För att vi i skolan ska kunna jobba ännu bättre med detta krävs att vi får veta.

Med önskan om en fin skolstart för alla elever! //Linda

Dagen före...

Så är årets sommarsemester slut. Sju veckor. Lyxade till det rejält med lite föräldraledigt också. Och ändå vill jag fortsätta vara ledig. Eller? Jag vet ju att det brukar vara rätt skönt med vardagsrutinerna när vi väl kommer in i dem igen. Men nu. Kvällen före morgonen då klockan ska ringa vid sex. Första morgonen på vääääldigt länge. Så känns det bara tomt. Som om sommaren är slut. Som om hösten griper tag i mig och kastar sitt mörker mot mig innan jag är beredd.

Denna hemska dagen-före. Att det varje gång ska känns jobbigt. Och ändå lite roligt inuti, men den jobbiga känslan tar över. Jag undrar varför? Jag har ju ett jobb som jag gillar och det ska bli kul att träffa kollegor och snattra lite om hur sommaren har varit. Och det ska bli kul att planera upp en ny termin. Och det ska bli kul att träffa eleverna nästa vecka när de börjar. Och ändå... känns det tråkigt och lite ledset inombords.

Barnen här hemma har ytterligare en veckas lov innan allvaret börjar för dem. Och sen två veckor till med lagom tempo och kortare dagar eftersom att deras pappa är hemma. Så först efter tre veckor behöver jag rätta in mig i den verkliga vardagen med lämning, hämtning, markservice och jobb. Lyxig start på jobbandet ändå. Hoppas på fler fina sommarkvällar att njuta av medans mannen är hemma och solen håller det ljust hyfsat sent.

Det är en konstig känsla, att känna ångest inför jobbet. För bara något år sedan var det tvärtom. Jag kände ångest inför varje ledig helg, och semestertid ska vi inte tala om. Att vara ensam med barnen och inte orka med det. Nu är det helt annorlunda. Jag vill ju vara hemma med dem. Så någonstans i det dunkla är det ju positivt att jag känner så. För det betyder ju att jag värdesätter familjelivet och tiden ihop högre än arbetstiden. Och det är väl sunt egentligen.

Så. Jag genomlider väl kvällen, har säkert svårt att somna och sedan ringer klockan och när vi har första mötet imorron förmiddag är det med all säkerhet kul att vara tillbaka.

Tankar i sommarkvällen

Suger ut det sista ur semestern nu. Sena sommarkvällar med allt för mycket av god mat och dryck. Och ett träningskort som inte hjälper. Även att jag betalar närmre 400 spänn i månaden har jag varken muskler eller kondis. Märkligt. Kan man reklamera det tro? Eller kollar de inloggning på gymmet och ifrågasätter det faktum att jag inte varit där sedan i april? 

Ungarna och jag har haft en fin tid sen sist jag skrev. Lugnet la sig. Jag vet inte hur, men vi har hittat nån rytm. Utan stora bråk. Utan ångest om kvällen. Glada barn och en glad mamma. En god spiral. Systemteori i dess kärna. Vi drog iväg på en liten minisemester ihop med syrran och kusinen. Helt fantastiskt kul! Cykling i terrängbana, paddla kanot och klättra i höghöjdsbana. Bara att se barnen kämpa utifrån sina respektive förutsättningar (och vi vuxna utifrån våra...). Att plocka blåbär i skogen och äta mat i stugan. Att se kidsen spela fotboll med alla möjliga barn och vuxna på den lilla planen. Jag vill tillbaks. Isaberg är stället, åk dit om du vill!

Ikväll har jag gett trädgården lite omsorg. Blommorna grät och gräset känner sig övergivet. Var har du varit? Varför låter du maskrosor och groblad ta över? Var är vår gödning och vårt vatten? Ska vi små smultron behöva hänga här och ruttna? Förlåt lilla trädgård. Jag vet inte hur det gick till. Men... 

Jag har nog slappnat av lite mer än vanligt. Låtit saker vara. Slutat tänka att jag måste det och det och det. Det är tufft nog mellan varven att ro skutan ensam med två tokiga kids och en ännu tokigare mamma. Inte bara du, lilla trädgård, har fått stå tillbaka. Insidan av huset får också vänta. På hösten och tiden inomhus. Jag dammsuger och tvättar och lagar mat. Det är ju liksom lite måste över det. Men resten... Det får vara. Tills solen går ner tidigt och kvällarna inomhus blir längre. Kanske blir det även lockande att gå till gymmet igen då? Jag gillar det ju när jag väl är igång. Tiden får utvisa det, helt enkelt.

På måndag börjar jag jobba igen. Sju veckors ledighet. Hjälp! Hur gör man? Tack och lov kan jag då casha in en del från ensamheten när mannen är borta. Han kommer nämligen hem snart, så när jobbet börjar har jag markservice hemma. Och när barnen börjar skolan veckan därpå kan de smygstarta utan långa dagar på fritids. Jag hoppas att sommaren hänger sig kvar så vi kan ha fina sommarkvällar, hela familjen. Träffa vänner och vara tillsammans. Det är ensamt att vara ensam. Många gånger. Men ibland är det ju också fördelar. Jag tror inte att jag hade dragit iväg med barnen och kompisar på samma sätt om mannen varit hemma. Inte heller hade jag haft besök av min fina vän inifrån landet så ofta, om det inte var för att vårt liv är som det är. Och framförallt; inte hade barnen haft det så lyxigt med korta dagar i skolan varannan månad, om vi båda hade jobbat i land. 

Tack och lov så har jag mina fina föräldrar och min mans fina föräldrar. Det är bara att ringa så finns de här. Mina finns fem minuter bort och svärföräldrarna några timmar iväg. Det är fint att veta. Bara känslan av att veta att det alltid finns uppbackning gör att jag klarar mer. Och så min syster och hennes familj. Alltid redo att prata, umgås eller ta hand om barn. Eller mig också för den delen. Och så de fina vännerna, nära och fjärran; vi som hörs ofta och mer sällan. Men alltid finner varandra direkt. Som om det var igår. Ni vet vilka ni är! Och så alla andra fina människor jag möter. Grannar, arbetskamrater, bekanta, bekantas bekanta, släktingar, barnens kompisars föräldrar. Alla är värdefulla på sitt speciella sätt. 

Jag är lyckligt lottad. Även om jag med jämna och ojämna mellanrum trillar ner. Snavar, trillar eller dyker. Tack och lov så dyker jag inte längre. Eller inte så djupt iallafall. Jag vet att jag har det bra. Att vi är förunnade ett bra liv. Med möjligheter. Med jobb och friska barn och ett stort tryggt socialt nätverk. Alla har inte det. Tyvärr möter jag det nära; såväl i vänskapskretsen som genom mitt jobb. Men det är inte nån vaccination mot psykiskt lidande; att ha det bra ställt materiellt. 

Idag är en bra dag. Om än lite ensamt nu på kvällen. Men trädgården blev glad. Och barnen är glada och plaskar vilt i grannens pool. 

Ta hand om dig! Det finns ju liksom bara en av dig. Och du är den bästa.

Perspektiv och föräldraskap

Våren blev trött. Jag blev trött. Tröttare än jag ville erkänna. Dagarna gick till jobb och barn och hushållsarbete och sova. De två sista veckorna före semestern hasade jag mig fram på knäna för att kunna avsluta. Läkarna sa sjukskrivning och jag sa "nej, jag provar imorron också". Och nästa dag. Och nästa... Med facit i hand skulle jag förstått gått ner i tid åtminstone, men det är ju lätt att vara klok när man har perspektiv på saker och ting. 

Nu är det högsommar och jag har varit ledig. Jag är piggare och hoppas att det håller i sig även när höstens arbete tar vid. Snart är väl strålningen ur kroppen och det kan bli den vanliga tröttheten igen. Den som de flesta känner av från och till i livets villervalla. 

Var och varannan dag har jag velat skriva, men det har liksom inte blivit av. Men idag. Jag gör ett test här ute i den extrema värmen där jag upprättat en liten ocharmig plats i skuggan med goda vindar. Det finns så mycket att säga. Att ventilera. Om barn. Om cancer. Om tatueringar. Om allsång. Om föräldraskap. Om att inte känna sig i närheten av "good enough". 

Några härliga damer som jag jobbade med satt en dag och fnittrade vid bordet. Alla runt 60 och hade gått lärarutbildningen ihop. De pratade minnen från den tiden. Om vad de kallade klasskompisarna. Om tokiga upptåg och om studentliv. De fnittrade som små barn. Plötsligt sa den ene till mig; "man har alla åldrar i sig vet du". Så sant. Vi säger ofta "jag är xx år men känner mig som 25". Men. Jag är snart 40 och känner mig ibland som 60. Fast det vet jag ju inget om. Men jag känner mig också som 17 ibland. Ser ut som sjutton ibland också! När jag var 17 jobbade jag med att packa korv på Scan om sommaren. Så otroligt kul. Jösses vilken upplevelse och vilken positiv väg in i arbetslivet. Åldern jag oftast återkommer till är mellan 20-25. Då jag jobbade säsong i Åre, Stockhol och på Öland. Herre gud vilken upplevelse. En blandning av total lycka och misär. Som vi levde. Vilka människor vi mötte. Några finns kvar än idag som mina närmsta vänner. Ni vet såna som man kan vara ifrån i flera år, och när man väl träffas är det som igår. Underbart! Men... 

Allt för många dagar under den här semestern har jag regredierat och blivit tre år. Ibland  fem. Ingen charmig upplevelse. Jag som inte ens minns särskilt mycket från min barndom. Mest det jag fått återberättat av familjen. Mindre angenäma drag. Jag går ner till barnens nivå. Gör det jag ju vet är så himla fel. 

Att skrika åt barnen att de inte ska skrika. Att kasta saker i golvet när trycket blir för stort, för att i nästa sekund säga till ungarna att de inte får kasta saker. Att inte orka hålla lugnet när juiceglaset "råkar" sparkas ner från soffbordet. Att svara barnen med samma mynt som jag fördömer i deras beteende. 

Det blir för ofta nu. Att jag inte pallar. Att jag tjurar ihop för att de vägrar åka till stranden. Att säga att nästa år tar vi inte så här lång semester eftersom att sommaren är sol och bad. För det vill de ju ändå inte. Jag blir så trött på mig själv. Önskar mig en plats på ett uppfostringshem för föräldrar och barn. Med nån supernanny som vägleder mig i föräldraskapets vedermödor och i att hantera frustrationen. Inte en föräldrakurs bara. Teorin har jag dessvärre för mycket av, det är praktiken jag behöver. 

Sen kommer kvällen. Eller en fin dag. Lugnet. Barnen umgås med varandra på ett bra sätt. Hjälper varandra, skrattar ihop, hittar på saker. Utan att slåss, utan att få utbrott a la Etna, utan att säga alla de där fula elaka orden. När vi har det mysigt och trevligt och gosar ner oss vid läggdags. När lugnet äntligen kommer och vi kan prata lite. När de har tid att prata lite med mig. Berätta om sig. Vad de har funderingar och kloka tankar. När vi alla är extra fina som för att "göra förlåt". Ingen vill somna osams. Det ska inte ske. 

Efteråt kommer det dåliga samvetet. Perspektiv på dagen. Ångesten över ännu en dag av bråk och att vara så dålig i rollen. Rollen som förälder. Hur kommer man upp igen? När stresströskeln för alltid verkar ha sänkts till nån slags lägsta nivå. När tentaklerna är ute och jag reagerar på allt. När alla ljud äter sig in i skallen och startar en process som inte går att stoppa? När det inte går att stänga av intrycken. Hur vet man vad som är lagom ställda krav? På barnen. På sig själv? 

Radioprat och mellarum

Jahaja... Helt plötsligt ökade förståelsen för politikers, kändisars och annat löst folks, ibland fullständigt puckade, uttalanden i media. Blev uppringd av lokalradion P4 Kalmar idag, med anledning av mitt debattinlägg i Barometern (finns länkat i föregående inlägg). Förberedelsen inför samtalet var i princip att vädja, muta samt hota barnen (med indragen speltid, vad annars?) att vara tysta i typ fem minuter. Inte en helt enkel utmaning för dessa två.

Väl på tråden så kom frågorna som jag inte alls hade tänkt mig. Och så svaren då, med en sekunds betänketid kan det bli vad som helst. Nånstans är jag glad att jag lyckades byta ut jävligt mot tråkigt på en nanosekund, att jag bara drog täppta-näsan-inandningen högt och ljudligt typ fem gånger, samt höll mig ifrån både sarkasm och ironi i stundens hetta. Och så denna underbara dialekt som krona på verket! ;-) 

Här kan du lyssna, ca 38 min in i programmet; http://t.sr.se/1hxKLmO

Innehållsmässigt så har jag redan fått börja formulera min replik på min replik så att säga. För att förklara mig. försvara mig. Och utvidga min syn på problematiken. För ett år sedan skrev jag ett inlägg om socialt arbete i skolan. http://www.barometern.se/reagera/debatt/socialt-arbete-ar-viktigt(3721177).gm  Den gången fokuserade jag på den snäva mallen som gäller i en skola för alla, och hur mycket socialt arbete som utförs i skolan varje dag. Frågan jag ställde mig då var hur det skulle se ut om det fanns fler socialarbetare i skolan, som arbetade med det som de är utbildade för, parallellt med att pedagogerna får mer tid att utföra sitt huvudsakliga uppdrag; undervisning och lärande.

I dagens prat blev det fullt fokus på Barn- och ungdomspsykiatrins tillkortakommanden. Tyvärr är detta något jag hör nu, i efterhand. Likaså ger jag exempel som kanske inte kan ses som representativa för den psykiska ohälsan i stort. Nåväl. Fyra minuter på ett sånt här ämne blir ju... Fyra minuter. No more, no less. Inte lätt att oförberedd få fram kärnan i problematiken då. Sen är jag (och fler med mig) av uppfattningen att Bup inte tar emot elever som vi inte anser oss klara i skolan, men hela bekymret ligger inte där.

Som sagt, nytt uppslag bakom pannbenet. As usual. Denna gång med fokus på samverkan kring barn med psykisk ohälsa och/eller social problematik. En sammanslagning av mina två inlägg så att säga. 

När ska vi lyckas med föresatsen att sätta barnets bästa i främsta rummet? Såväl sociallagstiftning som barnkonventionen kräver detta av oss, men hur ser det ut i verkligheten? Hur ska vi lyckas om ingen kan ta ansvaret? 

Psykisk ohälsa, sociala problem och skolbekymmer går ofta hand i hand. Det ena kan leda till det andra. Även om skola, socialtjänst, Bup m.fl. har särskilda uppdrag och kompetenser, så är barnet en individ. Oavsett problembild så går det inte att dela barnets bekymmer och säga att var instans tar sin del. Barnet finns även i mellanrummet, men vem tar ansvaret där?

Psykisk ohälsa hos barn

Debattartikel i Barometern 23/3. Mycket viktigt att uppmärksamma bristerna i vården för barn med psykisk 
ohälsa. Lite hoppfullt iallafall, när landstingsrådet lyfter bristen.

http://www.barometern.se/reagera/debatt/var-kommer-barnen-in(4216989).gm

Och så måste ju jag tycka till...

http://www.barometern.se/reagera/debatt/barn-med-psykisk-ohalsa-har-ratt-till-vard(4234312).gm

Idag är möjligheternas dag

Tillhör du de alltför många i vårt samhälle som saknar faktisk kunskap om Autism, Asperger, ADHD och andra neuropsykiatriska svårigheter? 

Kanske baserar du dina tankar om detta på sånt du tror dig veta eller sånt som andra minsann hört? 

Passa på att göra Dagen idag till dagen då du börjar samla på dig faktisk kunskap. Empirisk kunskap istället för uppfattningar från gemene man.

NP-svårigheter innebär funktionsnedsättningar inom vissa områden, och dessa KAN INTE uppfostras bort eller "skärpas till". Lika lite som en döv kan skärpa sig och lyssna eller en förlamad kan gå en liten bit. 

Nix. Dessa svårigheter kräver annorlunda pedagogik och annorlunda bemötande än gängse uppfattningar om barns behov (och vuxnas också förstås). Det kräver anpassningar i livet. 

Låt Dagen idag bli dagen då vågar utmana den gamla uppfattningen att "barn gör rätt om de vill". Börja leka med tanken att "barn gör rätt om de kan". för alla vill lyckas, men alla har inte tillräckliga förutsättningar. 

Genom träning och rätt bemötande kan dessa individer ges en möjlighet att fungera bättre i gruppen och växa upp med en god självkänsla. Tyvärr är det inte så idag. Barn som ständigt kritiseras, får skäll, straffas, inte passar in etc. bryts sakta ner inombords.

Genom ökad förståelse kan föräldrar till extra krävande barn ges avlastning i vardsgen. Genom att du förtsår att alla barn inte funkar likadant. Och gudarna sla veta att det är en utmaning. Att förstå. För den som inte har ett sådant barn inpå sig i vardagen. 

Hur vill du att barn ska känna sig i möte med dig? Hur vill du att människor i allmänhet ska känna efter möten med dig? Vad vill du att de som mött dig har med sig om tio år, när de tänker tillbaka på dig?  

Den bästa tiden att plantera ett träd var för tjugo år sedan. Den näst bästa är idag. 

Låt dagen idag bli dagen då du vågar utmana dina föreställningar! 

Här finns kortfattad information att starta med! I högerspalten väljer du diagnos och börjar din resa till mer förståelse? Lycka till! 

http://www.attention-riks.se/index.php/npf1.html