Det här...livet...

Nån vecka gammal text. Har tagit lite tid att våga tro på att hon har gett sig av, men det har varit lugnt nån vecka nu, så jag vågar nog... Hoppas...


Livet. Inte helt komplicerat. Att leva och att förhålla sig till.

Jag hörde någon säga att det finns ingen som på sin dödsbädd uttalat sista orden "jag borde ha arbetat mer...". Vanligare är väl att folk ångrar att de inte visat hur mycket någon betyder; att de inte tagit chanser som gavs; att de varit för sparsamma och rädda eller att de haft den stickiga offerkoftan på sig. Så lång tid att den växt fast.

Att leva som man lär. Ingen enkel ekvation ska gudarna veta. Det drabbar mig i familjelivet, i föräldraskapet, i jobbet och i förhållandet till mig själv. Varje dag. Att jag inte lever som jag lär. Att jag inte behandlar mig själv med samma råd jag skulle ge en vän i liknande situation. Att jag inte möter mina barn på liknande sätt som det jag vet i teorin är det bästa. Att jag gör val som går emot mitt förstånd. Rädsla, trötthet och ambivalens leder mig bort från det självklara. Sett från förnuftets sida.

Mitt liv är av eller på. Svart eller vitt. Bra eller dåligt. Arg eller glad. Trött eller pigg. Förvisso sällan pigg. Det är ganska skitjobbigt, om jag ska vara ärlig. Att vara såhär. Som jag. Jag har otroligt svårt att umgås med mig själv. Inte att vara ensam, det har jag stort behov av. Men att umgås med mig själv ihop med andra. Jag är liksom alltid för mycket. Antigen helt speedad, överglad, sprallig, pratig... Allmänt tjosanhejsan. Och sen. Rätt som det är brakar golvet och jag förvandlas. Till en trött, gnällig och arg variant. Som bara vill sova. Som bara vill bort. Som inte tillför något bra. Jag skulle kunna sträcka mig så lång att säga att jag hatar den Linda. Och då är hat inte något jag brukar ägna mig åt. Iallafall kommer jag inte överens med henne. Hon är inte jag. Jag är inte hon. Men ändå ska vi bo i samma kropp. Under en tid har hon regerat. Tagit över. Dragit koftan allt hårdare. Blicken alltmer ner i gatan. Orkar inte mötas, inte prata. För hon vet. Att allt som kommer ur munnen är bittert, trött och uppgivet. Eller rasar hon, och det finns det inget utrymme för.

Just nu sover hon. Och allt hon för med sig av förlamande trötthet, irritation, asocialitet och uppgivenhet. Jag vill inget hellre än att begrava henne. Ta farväl. På riktigt. Men... Jag får försöka förlika mig med att hon kommer ibland. Och ta vara på dessa dagar, veckor och månader när hon håller sig borta. Får fortsätta söka efter strategier att hantera henne när hon dyker upp... Och hoppas att hon drar ut mer på besöken...

Tänkt att finna sätt att hantera sitt liv på ett lagom sätt. Att ta det för vad det är. En lång och kort tid på samma gång. Oförutsägbart på många sätt. Förgängligt. Jag önskar att kunna ta livet lite mindre på allvar. Om ni förstår mig rätt. Att våga chansa. Att våga strunta i saker. Att våga hoppa på tåg. Och att hoppa av. Att välja det roliga. Att skjuta på vissa saker. Och att ta andra saker vid hornen på ett tidigt stadium.

Vi är ju här för att leva. Inte bara att andas och överleva. Vi ska ju leva livet. Suga ut det göttiga och njuta. Det är dags nu. Att ta och att ge. Att ta emot livet. Och att dela med sig till de som behöver. Alla kan göra något.

Passa på att i juletid ge gåvor som ger så mycket mer... Länkar till förra årets tips; de flesta funkar fortfarande. http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/11/julklappstider-tips-som-varmer-manga.html

Julklappstider. Tips som värmer många!

Här kommer några tips om gåvor som ger glädje åt fler än två! Det finns något för nästan alla plånböcker. Och för de som inte har möjligheten eller lusten eller tron på att det hjälper finns möjligheten att låta bli! Det finns två typer av gåvor; den ena är där du köper en sak och viss del av vinsten går till välgörenhet. Det andra alternativet bygger på att du köper en viss sak/tjänst att skänka och ibland får du också ett gåvobevis.


Lokalt vill jag slå ett slag för Stadsmissionen i Kalmar.
http://www.kalmarstadsmission.se/
Tidigare har man kunnat lämna in paket till jul som ska innehålla något som värmer, något som luktar gott samt något som smakar gott! Paketet skulle märkas med man/kvinna/unisex. Andra sätt att stödja verksamheten är att skänka, handla i second handbutikerna eller att jobba som volontär.


I Barncancerfondens gåvoshop hittar du de sötaste virkade nallarna nånsin; Vilja och Tryggve! Där finns även julkort, smycken, kalender m.m. Sååå viktigt forskning att stödja!
http://www.barncancerfonden.se/julbutik/



På Unicef kan du köpa vaccin, myggnät, startpaket i alla dess former, rent vatten, vätskeersättning, filtar, skolpaket, fotbollar, hiv-test, bebisvåg, cykel, poliovaccin, leklåda m.m. Fantastisk möjlighet att ge en gåva som hjälper många. När du köpt din gåva kan du skriva ut eller få sänt ett gåvobevis att ge till någon, eller att behålla själv förstås!
http://unicef.se/gavoshop

Unicef har även en butik där du kan köpa fina julklappar till dina nära och kära, samtidigt som du gör livet lättare för anda människor på jorden!
http://unicefbutiken.se/




Ung cancer har ett brett utbud av artiklar. Jag gillar tavlorna, armbanden och julkorten mest!
http://shop.ungcancer.se/




Hos Barnfonden kan du köpa både gris och get. Eller kanske du hellre tar en skolbänk, myggnät, skolböcker, matpaket, mamma-kit eller fruktträd så finns det också. Hjälp till de som verkligen behöver!
http://www.gavokatalogen.barnfonden.se/?prcode=12i008





I Rädda barnens shop kan du köpa designprodukter i olika prisklasser där viss del av vinsten går till behövande.
http://shop.rb.se/Section/Section.aspx?SectionId=5012613&MenuId=3722


På Hjärnfondens hemsida kan du bidra med en slant till forskning inom raden för en mängd olika diagnoser. Här stödjer du forskning kring sjukdomar som narkolepsi, bipolarietet, ALS, alzheimers, aspberger, MS, adhd, autism, epilepsi, parkinson m.m.
(Hitta alla diagnoser här http://www.hjarnfonden.se/hjarnan-och-nervsystemet/diagnoser__19).
http://www.hjarnfonden.se/ge-en-gava/privat


Hjärt- lungfonden tar också emot gåvor för att driva sin forskning framåt;
http://www.hjart-lungfonden.se/Stod-oss/

Explosion

Det exploderar verkligen i naturen just nu. Första våren i huset, 2008, var jag väldigt fundersam över vad vi skulle plantera som höll sig snyggt och prunkande jämt. Såna växter finn sju knappt. Eller ja, vintergrönt bar finns ju förstås. Men blommor... Hur som helt tyckte jag att en trädgård om höst-vinter-vår såg död, grå och trist ut. Idag är jag av en annan uppfattning.

För två veckor sedan var det små, små knoppar rabarber som stack upp ur jorden. Bärbuskarna såg döda ut, likaså gräsen. Nu, två veckor senare finns det rabarber att skörda, bärbuskarna har fyllt med blad och ur de torra grästuvorna kommer nya små gröna strån. Klematisen har fått stora knoppar på sina "döda" grenar och alunrotens blomstänglar har kommit två decimeter. Att få följa växternas pånyttfödelse är lite halvt religiöst för mig. Tänk om jag valt endast vintergrönt. Herrejösses så tråkigt.

Som du märker så ligger trädgården mig varmt om hjärtat. Gräsmattan också! Den gröna, knöliga, hårda, maskrosbeprydda mattan. Men den ska jag sätta tänderna i snarast. Köpte hem en pall dressjord igår. Typ 2,1 kubik närmre bestämt. Så här ska dressas. ;-) Men först klippa, räfsa och vertikalskära. Hoppas kunna leja min käre far till det sistnämnda....

Idag skiner solen på ön och temperaturen var 13 grader klockan 6, så vi får nog en riktig försommardag  Jag verkligen älskar sol och värme. Drömmer mig bort på solsemester titt som tätt, men idag kan jag njuta hemma på ön. Idag ska barnen och jag på kosläpp, en mysig vårhappening där de vintertrötta kossorna släpps ut på årets första gräsbete. Det blir skutt och stångning och lite lagom underhållning för barn och vuxna. Lite bulle och saft till det och sen hem och påta i trädgården igen.

Ännu en dag fylld av hopp! Härligt! Dessutom bara 4 dagar kvar tills familjen blir fulltalig för fyra veckor!

Bakom molnen finns alltid solen

Nog är det så alltid; att solen finns bakom molnen. Att ljuset finns i mörkret. Just ikväll är det ömsom sol, ömsom regn här på ön. Ganska skönt faktiskt. Fyra dagars ledighet ligger framför mig och barnen, det känns också skönt. Riktigt skönt. Att kunna känna. För bara ett år sedan var helgerna en pina och klämdagar spenderade jag hellre på jobbet. Jag orkade bara inte. Ta striderna. Hitta på saker. Ta mig ut. Ta mig hem. Att ha hittat tillbaka till glädjen över lediga dagar med barnen är en gåva. Jag trodde inte att det var möjligt.

Jag hade tänkt lägga ut min gamla text om när det vänder tidigare. Men det gick inte. För det blev lite tuffa dagar. Inte svarta eller djupa, bara jobbiga och trötta. Men nu har det vänt. Och texten passar in. Jag önskar så att jag kan förmedla en gnutta hopp till er alla som är i mörkret just nu. Där det känns som att ingen väg finns ut. Där ljuset verkar ha slocknat för evigt. Där tröttheten och ilskan och ledsenheten regerar. Har dig i sitt grepp. Kunde jag komma ut så kan du. Det må ta tid, men hoppet är så viktigt. Och vetskapen om att andra har klarat sig. Ut. Till andra sidan. På vissa sätt starkare. Men också mer sårbar.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

(Erik Blomberg)

(November 2012)

Today is the day. Jag tror det vänder nu. Med skräckblandad förtjusning fick jag åter känna känslan av energi idag. Fick två timmar för mig själv och tänkte direkt ”nu ska jag plugga igen allt jag missat senaste fem veckorna och skicka in uppgifterna så behöver jag inte hoppa av och gå ner i arbetstid igen”. STOPP. OCH. BELÄGG. Bromsa. Nu.
Imorron börjar jag jobba igen efter fem veckors sjukskrivning. Halvtid en vecka, sen 75. Om det går enligt plan. Idag är första dagen som det känns bra. Längtar till jobbet. Alla dagar före har jag känt ”det kommer aldrig att gå”. Totalt energitorsk. Men idag! Jag har nog aldrig känt så tidigare; att jobbet inte skulle gå. Jobbet har ju alltid gått. Varit bra. Varit livlinan och hobbyn och måstet och glädjen och inkomsten och självklarheten. Att känna att jag inte skulle orka det var en ny erfarenhet, för att uttrycka mig i positiva termer.
Jag bromsade och det ger jag mig själv en guldstjärna för. Jag struntade i böckerna och städade av lite hemma och hämtade upp barnen och fikade och lekte med trolldeg och lagade mat ihop med fyraåring. Jag är så glad att jag mår bättre. Lite skrämd av att det är en sån tydlig vändning idag. Och förskräckt över min efterlängtade energi som jag numera vet kan vara farlig för mig. Hur ska jag hålla mig på en bra nivå? Hur vet jag vad som är ”lagom”? Kan omgivningen hjälpa mig att bromsa när jag inte ser? Hur många gånger måste jag falla innan jag lär mig?
Under de hemska veckorna som passerat har jag lärt mig något (även om det kostat mycket). Jag har kollat ”Solsidan” och ”Hellenius hörna” utan att få spunk. Jag kollade ”Shrek” med barnen igår (en stund iallafall). Jag har lagt mig och läst istället för att städa. Jag har lagat pannkakor istället för kalops.  Detta hoppas jag kunna ta med mig...

Vem ringer man när man inte orkar leva?

Här kommer två texter från förra året. När det var tufft. Nu är det bra. Kanske just därför jag kan lämna ut mig så. Det är både svårt och lätt. Svårt att fatta hur risigt jag kan må. Lätt att lägga ut för att andra i samma situation inte ska känna sig ensamma. Se att det finns fler. Och att det finns en väg ut. Som Kenta sjunger "Just idag är jag stark...". Väldigt snart kommer ett inlägg till, från november förra året. Dagen då det vände!

(September 2012)

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Titeln på en bok av Ann Herbelein. Överskriften på mitt liv. Idag. Igår. Hur morgondagen ser ut vet ingen än. Att så fullständigt tappa fotfästet. Tappa tron på sig själv. Förlora sin rätt att leva, att finnas. Att inte orka. Att slå knut på sig själv för att få en bra dag. Att ge en bra dag. Men allt jag tar i blir skit. Allt jag försöker. Spelar ingen roll. Jag tappar fotfästet. Förlorar. Igen.

Jag vill inte dö, man jag kan inte leva. Jag kan inte leva som jag vill. Inte ens nära. Jag är så långt ifrån den jag vill vara. Kognitiv dissonans. Jag tänker ibland rätt, men det blir ändå fel. Syntax error. De som ger mig liv tar mina krafter. En ohållbar situation. Ett sjunkande skepp. En drake utan vind. Vem är jag? Hur ska jag bli den jag vill? Tro, hopp och kärlek. Allt finns, tack och lov. Ändå… Vem vinner? Fuck denna skithelg. Imorron är en ny dag...

(September 2012)

Vem ringer man när man inte orkar leva?

...frågar sig Ann Herbelein i boken ”Jag vill inte dö...”. Så slående. Jag läste boken, men detta utdrag räcker och sammanfattar aporin. Det är inte någon dödslängtan. Inte alls. Och precis som Ann, så älskar jag mina barn så obeskrivligt mycket. Ibland tar ångesten över och jag luras tro att de skulle ha det bättre utan mig. Korta stunder. Fragment. Det gäller att hålla sig flytande då. Men…

Vem ringer man när man inte orkar leva? Hon träffar huvet på spiken i sina resonemang. Jag har också flera stycken som jag kan ringa. Som säger ”bara ring”. Som säger ”bara säg till, jag vet inte vad jag ska göra”. Inte jag heller. Ingen förväntas veta det. Men att ringa just i den mörka stunden. Och säga det. Det går inte. Men jag sa det. Till nån. Och han är på väg hem. Tack. Älskar dig. Det kommer att bli bra...