Ideella krafter ger barn möjligheter

Vilka pärlor, vilka före bilder, vilka fantastiska människor helt enkelt. Jag syftar på ideella krafter inom ungdomsidrotten. Om de, företrädesvis unga, men även äldre, som lägger så mycket tid, kraft och energi på att lotsa små barn in i idrottens föreningsliv. 

Varje vecka är jag på en eller två olika aktiviteter med 5-åringen. Det är friidrott och fotboll på agendan. Friidrott och fotboll i syfte att väcka intresse. Intresse för idrott, rörelse, gemenskap och träning. Att på ett lekfullt sätt komma i kontakt med höjd, längd, häck, stafett och fotboll. Att vara i grupp med andra än dagis/skolkompisarna; att lyssna på någon annan än den bekanta pedagogen; att upptäcka sin egen kropps förmågor och begränsningar. Helt utan krav på prestation. Utan uppdelning av flickor och pojkar. Utan bedömning. 

Ett sätt att ta tillvara det lilla barnets nyfikenhet, självförtroende och vilja att lära, innan vi börjar ta detta ifrån dem. Vi vuxna. Våra skolsystem. Idrottsrörelsens toppning av lag. Sortering av bra och dåliga, tjejer och killar...

Här får barnen vara barn, tillsammans. Mötas på samma villkor, med samma förutsättningar. Gör det du ska utifrån din förmåga och ha kul. Kämpa, öva, misslyckas, prova igen, lyckas; och framförallt - ha kul!

Att fånga en grupp av 20-30 barn i åldrarna 5-8 år är ingen barnlek. För många. Men... Varje vecka, oberoende av vilken idrott vi är på, så förvånas och imponeras jag av ledarnas självklara ledarroll. Hur barnen liksom "bara" lyssnar och följer med. Visst är det sprattel i både ben och armar, det tisslas och tasslas och knuffas och petas lite, men de hänger liksom med. Glada. Pigga. Stolta. Nyfikna. 

Jag önskar av hela mitt hjärta att min grabb och hans kompisar ska få fortsätta känna glädjen i att utöva idrott på sin nivå, för att det är kul. Att de ska få möjlighet att fostras i gemenskap byggd på glädje och utveckling. Utveckling i förhållade till sig själv. Jag hoppas ännu mer att de ska slippa sorteras bort för att de inte håller måttet. Att de ska slippa skiljas åt från sina kompisar i alltför tidig ålder, för att de hade "fel" kön. Jag önskar att alla barn fick uppleva den sanna glädjen i att röra sig, att utmana sig själv och att vara bra som den man är. I föreningslivet och inom skolidrotten. 

Jag är så otroligt imponerad av er verksamhet och av er ledare som gör detta för våra barn. Ideellt. Helt fantastiskt. Imorron sänds Eldsjälsgalan, där ledaren Arne i grabbens friidrottsklubb är nominerad till Årets eldsjäl. Hur det än går där så är det förstås en mycket fin nominering. 

Med denna text vill jag passa på att ge cred även till de andra krafterna i Färjestadens barnidrott samt andra ledare runt om i landets barn- och ungdomsverksamheter. Ni är guld värda! 

Träning från förskola till pension

Att träna en vardagsförmiddag kan bjuda nya erfarenheter. Efter en riktig skitstart hemma så tvingade jag mig själv till gymmet ganska omgående efter att barnen börjat förskola och skola. Hade varken ork eller lust men fann ett ledigt pass som jag kunde ta för att få det hela överstökat. Sagt och gjort. 

Kommer in på gymcirkel klickan nio en måndag. Salen är i princip full. Det är ett glatt sorl runt om och många verkar känna varandra. Jag sänker medelåldern något; det är väl jag, instruktören och kanske någon mer som inte uppnått pensionsålder än. 

Musiken drar igång och jag börjar tina upp. Det är en härlig skara pensionärer, som har lika mycket fokus på samtal och umgänge som på träningen i sig. Jag ser en del nya stilar. Spellistan är ny för mig. Det är danaband varvat med country och det hörs lite körande både här och där i salen. Jag kommer på mig själv med å sitta och le. Det hela känns så roligt på nåt sätt. Gemytligt. Varmt och omhuldat. Avslappnat och trevligt liksom. Jag känner mig lite som en inkräktare i gruppen. Det märks att det är ett stort gäng som träffas här om måndagarna. Jag känner mig lite malplacerad. 

Det känns lite som i väntrummet på onkologen; det var liksom jag och äldre damer och herrar. Bröst och prostata; de vanligaste cancerformerna för kvinnor respektive män. Plötsligt kommer jag på att jag visst passar in. Numera. Det blir nån slags ödets ironi över hela samlingen med 60+ och så jag. En bild över bröstcancerns framfart. En 39-åring och tjugofem pensionärer liksom. Jag är med all säkerhet inte ensam i det rummet om att ha drabbats. Och ändå är vi där. Allihop! Det är bra. Och jag är på bättre humör när vi är klara.

I dag har jag varit på friidrott med min 5-åring. Det finns många likheter med förmiddagsgympan. Ett gäng gladingar som ses en gång per vecka. Hyfsat stabil grupp, men en del kommer och går. Många är glada att ses, var ju en vecka ses sist. Det snattras mycket i ledet i väntan på instruktion. Men...

När det drar igång med lekar, stafetter och hinderbanor händer något. Något jag inte upplevde på måndagsmorgon. Tävlingsinstinkten. Det fullkomligt lyser om dem. En del vet inte vem de tävlar. Mot, eller om det ens är tävling eller om man ens springer åt rätt håll. Men... De springer för livet, fullt fokus framåt och är såååå glada när de kommer fram. Att se en hop med 5-9-åringar ge järnet på detta sätt är så otroligt härligt. 

Likheten i båda läger är just glädjen. Glädjen i att träffas; att bara vara där. Att göra detta ihop och att kämpa. På sitt eget vis. På sin egen nivå. Självförtroendet och drivet hos min 5-åring kan jag bara avundas. En motorik som inte riktigt är färdigutvecklad i kombination med friidrott för 7-åringar bjuder på några fniss. Men han bara kör på. Lycklig. Glad. Och i full övertygelse om att han redan kan allt och bara visar upp sig. Går det tokigt reser han sig och provar igen. Och igen. Och igen. Och han kan, det kan han. 

Life from the sunny side!

Life is good! Snö, några minus, två soldagar, storfamiljen samlad och... Barn som fullkomligt älskar skidåkning! Underbart!

Förra året greppade stora killen åkning och kom igång väl. I år exploderar han vidare i utvecklingen! Trygg, säker och framförallt glad. Glad, glad, glad! Fullkomligt strålande, på ett helt annat sätt än sin mor! Haha! 

Lillgrabbens erfarenheter av skidor förra året stannade redan vid första dagens samling till skidskola. Vägrade. Grät. Slutade innan han börjat. Farfar gjorde några tappra försök att få lilleman att åka.  Men skidor som korsas, liftar som är svåra och en motorik som inte var redo satte stopp även för en väl motiverad farfar. 

Att nu se denna grabb, efter två dagar i  skidskola, är smått fantastiskt. Efter en första dag där viljan och humöret hela tiden var på topp, men åkningen gick sisådär, så åker ungen plötsligt utan bekymmer. Hittar plogsväng och kan bromsa, fixar liftar och de stora backarna, ger sig in i skog och vurpar. Förstås. Som jag sa till stora killen: - de som inte ramlar fegåker! Det gäller ju att gå utanför sin comfort-zone, eller hur! Utifrån detta uttalande kan ni gissa hur mycket undertecknad har vurpat!?!?

Förra årets influensa förtog ju en del (typ det mesta) av min upplevelse. Sängliggandes med små utflykter till vårdcentralen. I år tar jag igen detta med råge. Att se sina barn dela glädjen, som vi föräldrar upplevt i backar genom åren, är oslagbart. Helt fantastiskt! Vad gör det att backarna är flacka och benen svaga? Ungarnas paradis är mitt paradis! En känsla förunnad oss föräldrar! 

Sportlovet börjar lida mot sitt slut. Vi har en heldag kvar och morgonen därpå lämnar vi Sälen för denna gång. Att vara så lyckligt lottade som vi är; att få uppleva detta tillsammans med varandra och mannens familj, tack vare svärföräldrarna, är en lyx. Som krona på verket får vi ha stora storebrorsan med oss hela veckan; till vår allas stora glädje! 

På tisdag återgår jag till arbete efter en lång sjukperiod. Sviterna av sjukdomen finns i bakgrunden; främst kroppsligt. En sönderbränd armhåla utan hud och en i övrigt bränd och sargad högersida avslöjar de senaste månadernas händelser. Hur detta ska gå att återställa är för mig en gåta; men det viktiga är förstås att få vara frisk! Jag hoppas att tröttheten som kastar sig över mig ibland ska släppa taget. 

I tankarna dyker det upp ibland; att jag för några månader sen sågs som svårt sjuk; cancer... hu... Och nu när strålningen tog slut är (ska?) allt vara som vanligt. Fastän ingenting är det. Och allt är det. Samtidigt. 

Det ska bli så otroligt kul att komma tillbaks till arbetskamrater och elever. Bara att hoppas och tro att den nya organisationen ska löpa smärtfritt...

Tre spelande killar i soffan; online med barn som bor på samma hotell! Dagens sätt att umgås. Gubben iväg på restaurang och hockey. Kvällen är min! Uppladdning med lite rött och fångarna på fortet inför sista dagens åkning! 

Take care out there! 

Skickat från min iPhone

Allting ligger framför dig!

Det var det. Fem veckor och 25 behandlingar senare. Något bränd och bitvis skinnflådd. En armhåla som skriker ajajajaj. Men... Jag är iallafall solbränd på ett ställe! 300 cm2 som inte har den, för övriga kroppen, härligt fina vinter-blek-vit-gul-blåa tonen. Vid närmre eftertanke är det kanske nåt att var glad över. Bara själva vetskapen alltså. Att inte heeeela jag är vinterblek.  För det är ju inte en kroppsdel som exponeras i offentligheten. Tack och lov. Har ju exponerats ett tag, dock inom landstingets enormt tjocka strålningssäkra väggar.

Nu är det alltså slut. Slut på strålbehandling. Slut på de dagliga resorna hemifrån till min alldeles egna snålparkering vid sjukhuset. Resor som i början kändes lite påfrestande, men som väldigt snabbt blev en självklarhet i vardagen och en väg som jag numera skulle kunna köra sovandes. Nästan iaf. 

Att lämna onkologen idag kändes vemodigt. Hela dagen har känts lite märklig. Då har jag ändå verkligen haft fullt upp med läkarbesök och kalasplanering och städning och bakning och handling och tvätt och läxläsning och kompisar och packning för resa. Ändå har det känts lite konstigt. Hade inte stråltid förrän 17.45. 

Ute vid parkeringen mötte jag en av mina sköterskor, och det blev liksom ett lite jobbigt avsked. Typ kram och hej och ha det så bra... Väl inne på strålningen -samma sak. Det blir liksom ett vemodigt avsked, fastän det bara är positivt. Ur sjukdomssynpunkt. Jag har blivit så in i bängen väl omhändertagen; alltid mötts av leenden och omtanke - tidiga morgnar och sena kvällar; när jag själv varit glad och pratsam, och när jag varit låg och tillbakadragen.

De har ett enormt pressat schema där inne, och ändå finns alltid just det där lilla extra just för mig. Våra små korta och ofta intensiva samtal har alltid gett mersmak. Alla har verkligen alltid sett till att jag har känt mig bekväm. Jag är så glad att jag hade fixat en lite avskedsgåva till alla mina fina sköterskor och läkare att mumsa på! Det är bra att visa att man är extra nöjd, tycker jag! 

Det har varit så trivsamt, under omständigheterna, och jag är så himla tacksam. Tacksam för att jag i det stora hela haft det så himla lindrigt. Javisst; jag vet... Det har varit dagar, ibland många dagar, långa dagar... Som inte alls har varit roliga. Det har gjort ont i både kropp och själ. Mest själ. Jag har inte orkat jobba, vilket har varit riktigt skitjobbigt att hantera. Jag har varit trött, arg, irriterad och sur. På allt. På barnen. På mannen. På tillvaron. Det har inte varit lätt... Att bära... Men...

I det stora hela känner jag att jag har kommit undan ganska lindrigt, om man nu ändå ska få cancer. 

Vi vet ingenting om framtiden. Varken du eller jag. Jag vet att jag har en ökad risk för cancer i mitt andra bröst. Kanske även på andra ställen. Kanske väljer jag att utreda ärftlighet, kanske inte. I nuläget är jag klar med sjukhuset. Tätare kontroller än för gemene man (kvinna alltså). Kommer även att hålla koll på äggstockarna, då det hör ihop om ärflighet finns. Men...

Jag har, iallafall i nuläget, förmånen att kunna tänka och känna att "det som händer händer". Jag oroar mig inte för framtiden. Inte för mig själv. Allting ligger framför oss. Att ens tänka tanken att mina barn eller min man eller min familj skulle drabbas av nåt... Nej. Det gör jag inte helt enkelt. Det går inte. Av självbevarelsedrift. Jag har haft mitt nu och börjar liksom om på noll. Det finns så många faror och så många sjukdomar och så mycket annan skit som kan ställa till det. Men skulle vi oroa oss för allt ont så... Jag hoppas kunna leva vidare med den inställningen.

Nu väntar två dagar med kalas för stora grabben, som fyller 8 år! Jösses!!! Så liten och så stor! Ska fira här hemma först, då vi kommer att spendera hela födelsedagen i bilen på väg till Lindvallen. Ett härligt äventyr tillsammans med halva storfamiljen, dvs. mannens sida av vår fina familj. Alpinsidan. Min halva lämnar vi hemma på ön, av säkerhetsskäl! ;-)

Tack igen för all support längs vägen! Ni är helt fantastiska! Fortsätt simma alla vänner! Ibland är havet lugnt, andra gånger stormar det rejält. Hitta nån eller nåt att hålla i när vinden biter. Det är i motvind som en drake lyfter! 

Egna barn och andras ungar...

Är det inte märkligt? Att ens egna barn kan gå en på nerverna inom två sekunder tillsammans. Sen är man (typ jag) barnvakt åt vännernas barn och då funkar det helt plötsligt att släppa alla måsten och spela spel och leka och föra kloka samtal. Till och med att skoja vid matbordet och inte tjata om att äta när barnet inte vill äta... Hmmm... Kanske borde det heta "Egna ungar och andras barn"?

Ofta har jag reagerat på när män (oops, skrev jag det?); jag menar förstås när någon säger att denne ska vara barnvakt och det visar sig handla om dennes egna barn. Då är man ju liksom inte barnvakt. Eller? Å andra sidan var nog pappan i "Familjen Annorlunda" det igår. För dig som missat detta eminenta program så handlar det om familjer med en herrans massa barn. Pappan då... Mamman skulle åka på tjejhelg någonstans varpå han blev ensam hemma med alla barnen över helgen. Vad säger han? Jo - att han ska vara hemma och göra mammans jobb! Hahahaha! Det stämde väl förstås, jag tror att hon var hemma med de himla massa barnen, men det lät liksom lite omodernt. Hur som helst; barnvakt till sina egna barn. Då undrar jag vem man vaktar dem åt. Vaktar jag barnen åt min man när han är på gymmet? Vaktar han barnen åt mig när jag är på jobbet?

Idag tänkte jag iallafall att det kanske vore bra att barnvakta sina egna barn ibland. Om det innebar en större närvaro av mig själv. Att visa lite extra förståelse, att lägga två och tre fingrar i kors för att undvika bråk, att vara lite extra intresserad och att släppa allt annat en stund extra.

Antagligen är det väl bara så att vi har lättare att göra detta ett tag då och då, för att andras barn ska uppleva vistelsen hos oss som lite extra bra liksom. Och det är ju enklare några timmar. Att låta hushållet stå still alltså. Sen är det väl det lilla faktum att ingen kan trycka så hårt och så snabbt på precis rätt (egentligen fel) knapp, som ens egna små liv. Och stora för all del! ;-)

Nåväl. Jag får försöka ta med mig lite lärdom av dagen... Ska nämligen vara barnvakt då mannen just drog iväg på jakt. Ska mysa ner oss i sängen och läsa lite Bamse tror jag minsann. Och prata om dagen (om nån nu vill berätta något...) och räkna ner dagarna till Sälen-resan och till Antons födelsedag och... Sova!

Imorron är det dessutom näst sista strålningen för mig! Tjohoo säger huden!

Vem fan tänker ta ansvar och visa de drabbade lite respekt?

Reidar, Caroline, André, Frida och Olle. Jean-Philippe, Kevin, Belinda och Felix. Tindra, Hanna och Gunnar. Och många fler. I Sverige och utanför. De är barn. Och en del är på väg att bli vuxna. Det finns även äldre. Men flest barn. Vad har de gemensamt? De gillar att leka. Att ha lov från skolan. Att gå till skolan också för all del. Några gillar hockey, andra fotboll eller ridning. Och lego. Kanske Barbie och Blixten och Ninjago också. De har kompisar och cyklar och busar och dansar och kör tunneldatten. Ibland bråkar de med sina föräldrar. Fast själva tycker de att det är föräldrarna som bråkar. Som barn i största allmänhet.

Runt 2010 så ändrades livet för dessa barn och deras familjer. För en del hände det nästan över en natt, men för de allra flesta kom det smygande. Mitt på dagen kom tröttheten. Helst när barnet gjorde en lugn aktivitet. Somnade i soffan. Blev helt frånvarande mitt i ett samtal. Cyklade omkull. Somnade i skolan. Orkar inte med läxor. Vill inte leka med kompisar. Vaknar om natten. Trött men kan inte riktigt sova.

Som bekant genomgår våra barn olika utvecklingsperioder som kan ta sig olika uttryck för olika barn. En del bara glider igenom; andra får både växtvärk och trötthetsperioder och vredesutbrott. Många föräldrar är nog som jag; vi söker barnets förändrade beteende i omgivningen, i skolan, bland kamrater och i kroppens utveckling. Skulle mina barn ha uppvisat liknande symptom så hade jag definitivt kollat av allt detta både en och två gånger innan jag sökte läkare. Jag hade ställt frågor och försökt förklara för mig själv och barnet. Är det någon som är elak? Är det därför du inte gillar skolan längre? Det blir snart bättre ska du se; jag var också jättetrött när jag växte så mycket. Hoppsan; hur gick det? Det är ingen fara; även stora kan cykla omkull. Det kanske låg en sten i vägen. Men lilla vän, du ser så hängig ut. Kanske är du på väg att bli sjuk...

Idag läste jag ett inlägg av Jenny Strömstedt (länk nedan) om detta som drabbat allt för många familjer. Ännu ett inlägg. Från någon som likt mig står vid sidan av och undrar hur fan det kan ske. Jag bara kände att jag också måste få ur mig lite av mina funderingar. Funderingar kring hur staten kan lämna så många familjer i sticket efter att ha lobbat så hårt för att alla som kan ska ta vaccinet. Pandemrix. Svininfluensa. Svinvaccin. Narkolepsi.

Att saker kan hända är ju ett faktum. Ingenting i livet är för givet. Så är det. Det är väl en del av livets konstitution. Vi kan drabbas av sjukdomar och olyckor som förstör och förgör. Ofta finns ingen syndabock; finns det så hoppas vi att denne får ta ansvar för sin handling. Så är ju vårt rättssystem uppbyggt. Trodde vi...

Att detta hände är för jävligt. Det finns väl inga andra ord att använda. Att det fick hända, trots varningar redan innan vaccinationerna kom igång. Men. Nu har det hänt och familjerna kämpar av all sin kraft för att få vardagen att fungera och att deras barn ska må så bra som det är möjligt. Men... Varför i helvete (rent ut sagt) är det ingen som tar på sig ansvaret? Hur i helvete kan svenska myndigheter ha skrivit på ett kontrakt där vaccinföretaget fråntas allt ansvar för eventuella biverkningar? Hur i he***te kan Läkemedelsförsäkringen sätta en gräns om 8 månader efter vaccination för att ha rätt till ersättning? När det finns flera uttalade exempel på att biverkningarna mycket väl kan dröja ett år innan de märks tydligt? Hur i he***te kan man begära att de drabbades familjer skulle ha sökt hjälp inom åtta månader när symptomen är så diffusa? Vem fan misstänker narkolepsi? Hur många kände till narkolepsi före svininfluensan?

Jag blir bara så himla arg...

Ersättningen är ju inte grejen. Det är ansvarsfrågan som väcker så starka känslor hos mig. Och självklart de drabbade familjerna. Staten och landstingen körde ett massiv kampanj där de uppmanade oss medborgare att vaccinera oss. Jag funderade inte så mycket på det utan gick dit och fick min spruta. Tog dit mitt barn också förstås. Jag brukar liksom lita på expertisen. Inte fan kan jag något om vaccin och svin och influensor. Jag ville skona barn och gamla och sjuka från en epidemi, så jag gjorde bara som de bad mig.. För min familj gick det bra. Ingen drabbades av influensan och ej heller av biverkningar. Vi hade tur.

För dem som drabbades krävs att staten tar på sig ansvaret för detta. Det minsta man kan göra är att betala ut en rejäl ersättning till var och en av de drabbade. Och därefter lägga enormt jävla mycket resurser på forskning som ger mer och säkrare vägledning inom behandling av narkolepsi. Idag testas det lite med olika preparat, som för många har gett en stor del av livet tillbaks. Dock vet vi inte mycket om framtiden och påverkan från medicinerna. Det finns ju fler outforskade fält (t.ex. adhd, add) där vi idag medicinerar barn utan att ha gjort långtidsstudier på verkan. Det är kanske ett måste att börja någonstans för att på sikt ha underlag för att utvärdera den långsiktiga påverkan av individen. Och i skarpt läge kan ju valet tyckas enkelt; vilken förälder väljer att inte prova det som kan ge barnen lindring här och nu? Inte jag iallafall.


Men... Ändå har dessa barn fått en mer eller mindre tydlig funktionsnedsättning, och för den måste staten ta sitt ansvar. Ökade omkostnader och minskade inkomster följer i kölvattnet när någon i familjen drabbas av sjukdom på längre tid. Att åtminstone inte gå back är ju en självklarhet. Att barnets framtid är oviss är en faktor i sig. En ersättning som finns där för barnets framtid är ju också helt självklar.

Att bli sjuk är en sak. Det debatteras just nu flitigt om den skiftande och tyvärr i många fall alltför dåliga cancervården i Sverige. Själv har jag erfarenhet av just cancervård, men från den ljusa sidan. Jag har fått väldigt snabb behandling efter konstaterade tumörer och det har inte varit några konstigheter alls. Men att bli sjuk drabbar även om det går på räls. Drabbar den enskilde och drabbar familjen. Ekonomiskt och psykiskt blir det mer eller mindre tungt mellan varven. Att då den som varit del i att orsaka sjukdomen tar sitt ansvar är väl en lite jävla fis i vinden att begära?

Till alla er som kämpar för någon slags upprättelse. Oavsett om kampen går ut på att fortsätta striden för att staten ska ta sitt ansvar eller om ni väljer att lägga den kampen bakom och gå vidare med sveket som bränner. Kom ihåg att fånga dagen. Att leva nu även om livet är annorlunda. Att glädjas åt det som är glatt, och att tillåtas känna sorg och bitterhet mellan varven. Kom ihåg att hoppas. Att tro. På forskning och framsteg. På framgångsrik medicinering och nya vägar att underlätta och på sikt bota denna jävla sjukdom.

Stöd hjärnfonden och forskning om narkolepsi:
http://www.hjarnfonden.se/diagnoser/narkolepsi__415?gclid=CNfp97Gfv7wCFQH3cgodCRkADA










Läs mer:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/narkolepsibarn-nekas-ersattning_8654154.svd

http://blogg.mama.nu/jennystromstedt/2014/02/06/gratmildhet/

Små vuxna och stora barn

Om det här var mitt jobb hade jag fått sparken. Om jag var anställd privat alltså. Inom kommunen finns nog inte det åtgärden. Efter många om och men hade jag blivit omplacerad. Undra vart? Jag hoppas de hade valt en blomsteraffär eller ett bageri. Men det är väl svårt inom kommunen. Så det kanske får bli kommunförrådet. I en stor låda. Tills vidare. Till jag kan uppföra mig igen.

Backar bandet lite. Hittade en text jag skrev för nästan exakt ett år sedan. Fasen. Ingenting har ju hänt, tänker jag. Det är ungefär samma visa. Men.... Det är ju inte sant. Nästan hela förra året var ju bra. Jag kom i fas med mig själv efter några tuffa år. Orkade lirka lite extra när det behövdes. Kunde fokusera på det som är viktigt. Kunde slappna av med smulor på golvet och obäddade sängar. Nu är jag tillbaks. I någon slags berg- och dalbana. Ena dagen uppåt och tolerant; nästa dag utbrunnen stubin redan på morgonen och inget utrymme för krånglande barn. Och barn krånglar ju. Det vet vi alla som har dem. Det ingår ju liksom i utvecklingen. Och det är jobbigt. För både barn och föräldrar såklart. 

Nu har jag hamnat här igen. Där jag inte vill vara. Jag vill ju vara pedagogisk med en ängels tålamod. Det blir så lätt att tänka; herregud; de har ju inte lärt sig någonting på det här året. Om de bara...så skulle jag inte... Men.. Bromsa. Tänk. Vem? Vem har inte lärt sig någonting?

Ungefär så här lät det för ett år sedan:

”Idag är en dag när jag redan klockan tio på förmiddagen fått spelet och tröttnat på mitt eget tjat. Jag har en väldigt aktiv fyraåring som periodvis ger mig gråa hår. Just nu är han ganska lugn och förståndig. Eller… Lyssnar hyfsat iallafall. Går att avleda när jag själv bara har orken. Sen har jag sen en tid tillbaks även en mini-tonåring. En sexåring, soon-to-be-7. Helt underbar, stor, duktig, kompromissande och hjälpsam. Oregerlig, disträ, disträ, disträ, uppnosig, vägrar lyssna, skriver och säger fula ord... Today…. Herregud. Får man sälja sina barn på facebook-loppis? Eller skänka i lokaltidningen? Eller hyra ut veckovis under högsäsong? Eller ställa i förrådet i väntan på bättre tider? [I lådan bredvid mig på kommunförrådet då... Så kan vi smyga över till varandra ibland...]Ja fy farao och hans moster och hela släkten, vilka bråk vi haft idag.

Efter alla möjliga hot, mutor, och andra smarta (eh?) föräldraknep när humöret tryter, så skickade jag iallafall ut ungarna på cykel och tog mina ben och hängde med. Vi gick iväg hem till mini-tonåringens klasskompis och frågade om han ville leka. Det ville han. Så nu sitter vi här; tre grabbar framför dator och spelar Minecraft, en mamma framför dator och skriver. Lugnet har infunnit sig en stund, vågar man hoppas…. En kompis ringde när vi var ute. Jag frågade om hon ville ha ett barn till (hon har redan tre…). Hon ville inte det. Hon har nämligen själv en soon-to-be-7 och de har haft en liknande dag. Tydligen.

Nånstans blir vi båda lite glada när vi hör om den andres misär. Jaha, det finns fler. Kanske är det inte bara mig det är fel på? Lite senare ska vi hem till den familjen, jag och mina huliganer. Kanske byter vi barn med varandra? De brukar ju uppföra sig bättre borta! Och jag uppför mig bättre om vi har andra här hemma. Och när vi är borta. Nån sorts logik?

Idag är en jobbig dag, men än finns det hopp. Jag är inte depressiv eller så, bara fullständigt slut på att känna mig som världens sämsta mamma. Hur gör man? Nån som har några tips? Hur får jag en disträ 6-åring att lyssna till banala uppmaningar? Som att klä på sig, pausa datorn, äta sin mat….. Jag är trött. Jag älskar verkligen mina barn. De är ju hela min tillvaro. Kanske just därför det gör så ont. Barn kommer inte med någon ångerrätt. Det är en väldig tur. För tänk vad man skulle ångra sig om man hade ångrat sig. Liksom. Hu, hemska tanke...”.

Vid närmre genomläsning har det visst hänt saker på vissa plan. Mindre på andra. Vi alla har blivit ett år äldre. Mina gråa hår har verkligen kommit för att ta över! Hehe! Min frisör bara fnissar när hon tittar i min hårbotten. Mycket av ovan beskrivna finns kvar; det blir ju lätt så om man har ett yngre barn. Som blir äldre. Och också kommer in i nästa utvecklingsfas. Eller trotsperiod. Vad man nu vill kalla det.

Mini-tonåringen har funnit någon slags lugn igen och är i de flesta fall harmonisk och tillmötesgående. När det går att få kontakt. Disträ, disträ, disträ skrev jag. Det är nog så på den modellen! Ibland måste vi inse (igen och igen och igen) att människor är olika. En del är snabba och andra långsamma; vissa kan stänga av omvärlden och andra tar in allt; alltid. Nu är vi ytterligheter i detta; jag och min stora prins, vilket gör det extra svårt att förstå ibland. Men... Det är bara att fortsätta påminna mig själv! 

Den lilla aktiva som nu har passerat fem, han håller ställningarna. På gott och ont. Samma glada, kluriga och tokiga charmör; samma galna utbrott när impulskontrollen tryter. Så svårt att hantera. Så svårt att hjälpa. Det blir ett misslyckande för båda. 

Så har vi mamman då. Har hon förändrats? Hmmm. Önskar att jag kunde säga, ja – absolut. Vi vet ju att det inte är någon idé att fortsätta göra det som inte fungerar, då behövs nya sätt. Men... Jag tjatar fortfarande. Gapar från nedervåningen att de ska komma ner. Ropar när de sitter vid tv:n. Ropar att sluta spela. Fast jag vet att det behövs ögonkontakt. Förväntar mig små vuxna vid matbordet som ska viska när min tinnitus tar kål på mig. Förväntar mig... Det omöjliga.

Barn är barn. Inte små vuxna. Redan sörjer jag att de valt datorer och spel istället för lek. Snart vill de inte vara med oss vuxna, då är kompisar allt. Precis som det ska vara. De ska helst vara barn så länge det är möjligt; vuxenlivet kommer inom sinom tid. 

Det är väl allt detta som gör det så svårt. Att härda ut. I väntan på att medicinerna ska sluta bråka med mig. För det måste de. Jag måste själv ha kontrollen. Ta kontrollen. Över mig själv. Sluta vara ett stort barn som helst vill lägga sig på golvet och sprattla och skrika. Inne på fjärde veckans strålning nu. 8 doser kvar. Sen ska jag vara frisk tänkte jag!

Just det. Har ni läst Petra Krantz Lindgrens blogg om föräldraskap. Hon skriver bra. Tänkvärt. Och perfekt. Alltid lösningar på hur vi kan bemöta våra barn respektfullt. Utan bråk. Ofta läser jag och inspireras. Ibland känner jag mig bara för dålig; jag provar ju. Men... Då låter jag bli att läsa ett tag. Hur som helst skulle Petra sparka bakut över min respektlöshet inför barnen genom att fråga om man får sälja dem eller hyra ut dem. För dig som tar illa upp vill jag bara säga; jag skojar. Och jag skulle liksom aldrig säga det till dem. 

Titta gärna in på bloggen här: http://petrakrantzlindgren.se/