Egoboost!

Sova till 10.
Frukostbuffe.
Solstol med boken.
Hämta en kaffe.
Tillbaka till solstolen.
Promenad till Nissi Beach.
Lunch.
Sand mellan tårna.
Kanske ett dopp i havet.
Solstolen och boken.
Eftermiddagsbira.
Hem och duscha.
Softa på altanen.
Hitta en restaurang för middag.
Äta gott.
Strosa hemåt.
Lägga sig och läsa lite.
Sova.
Börja om!

Något många mammor (och pappor för all del) drömmer om. Längtan bort från vardagens slit. Från tjat och konflikter. Från att ständigt vara behövd. Uppslukad av någon annan. Inte få tänka en tanke klar innan någon ropar "mammaaaaaa".

Nu sitter vi här och njuter. Och saknar. Och våndas lite. Dåliga mamma-samvetet som säger "hur kan du lämna dina barn hemma?". Tänk så roligt barnen hade haft det i poolen.

Vi övar oss på att vara ego. Att fylla på energi och att bara fokusera på oss själva. Att försöka unna oss detta och känna ända till tårna att vi förtjänat det tusen gånger om.

Hemma får barnen härlig tid med bara pappa. Pappa får härlig tid utan mamman. Utan frun. Kan strunta i prydnadskuddar på sängen, ordentligt uppdragna rullgardiner och husmanskost till middag.

Win-win-win!

Och... Det fina med att komma bort är ju att komma hem. Och återupptäcka tjusningen med att vara behövd. Att ha vardagen måsten och konflikter. Att vara en del i mågot större.

Ännu en klok unge!

Ännu en rolig diskussion med Anton!

"Hur klarade sig den första människan mamma? Vem tog han om den när det inte fanns några andra?" undrade Anton vid middagen. Klok fråga, sa jag. Det finns ingen som riktigt vet det. En del tror att det var gud som skapade två vuxna först. "Hmmmmm.... Men vad åt de då? Det fanns väl inga affärer då att handla mat i?" svarar A. Det har du rätt i. De åt nog bär och annat från naturen, säger jag. "Men... det fanns väl inte såna affärer man köper buskar i heller? Hur kunde de plantera bärbuskar då?" (Mamman river sitt hår...) Det finns ingen som vet riktigt hur det började, svarar jag. En del tror att Gud skapade buskarna oxå... 

Ska vi gå ut och gunga lite nu?? undrar svarslös mamma.

Kloka kids!

Hittade en gammal goding som jag sparat. En konversation om läggdags med stora grabben när han var runt 5.

Efter en lång stunds tjat om att Anton skulle borsta tänderna fick jag nog och sa att han väl fick lägga sig själv då. En stund senare kom han lommande och sa att det var dags att borsta när jag kunde tänka mig att hjälpa honom. Jag berättar för honom att det blir så tråkigt att säga samma sak så många gånger och att det är värre när vi är ensamma eftersom att jag är den enda vuxna som kan påminna. Jag upplyser grabben om att han är så trött på morgonen, vilket han håller med om, och att det är dagis imorron. Anton svarar; "Varför har de vuxna bestämt så dumt så att man måste upp tidigt och gå i skola. Det kostar ju bara massa pengar att bygga och man måste upp tidigt. Det är väl bättre om vi är hemma. Man kan ju lära sig här lika bra. Så slipper du tjata om att jag ska lägga mig i tid för jag är så trött på morronen". Vad ska man säga?? =)"

Man kan ju ändra sig...

Förra måndagen påbörjades ännu ett vägarbete på vår kära bro. Ny asfalt. Jättebra. Men... Att köa till jobb i en timma eller två och stå lika länge hem är inte alltid så kul. Vi har ju valt att bo utanför storstäder av en anledning. Ni som träffar mig på fejjan har ju sett mina utbrott men jag har inte riktigt presenterat det senaste.

Resume:
Förra måndagen lackade jag ur fullständigt när det var big time kaos vid påfarten på bron. Det var nån slags tävling i vem som var mest värd att komma fram och att "jag har en jävligt dyr bil så jag har rätt att köra om alla". Så här såg det ut då i min status:

Underbart att det bara finns en väg från ön! Dessutom försenad från start...

WTF!!! Typ alla bara bränner förbi. Kommer ju aldrig fram i 5 km/h....

(Tröttnar...)

VARNING: om du inte gillar svordomar eller en aggressiv ton -sluta läsa!

Jag blir så in i helvetes jävla skittrött på idioter som blåser förbi hela kön i typ 90 på 50-sträcka. Är era jobb viktigare än våra andras? Vi var säkert många som var för sent ute med tanke på omständigheterna, men det är bara att tugga i sig den jävligt sura rönnbärsklasen och gilla läget. Är du läkare/ssk på utryckning har du säkert en skylt, ska ni till förlossningen-dra förbi! Men resten - ställ er gör fan i köjävlen som alla andra. Det lär ju inte vara folk som är ute och glider en sväng som står där?! Vi alla har en destination dit vi vill, fortast möjligt. Piss off jävla glidare!!!

Lär inte vara bra för hjärtat att åka över bron kommande 2 veckor... Fan att jag ska va så jävla plikttrogen; skulle stannat hemma med grabb som inte kan gå och egen sjuk hals... Grr!

Glömde... Ett exempel på idiot som försöker preja mig i räcket och köra på bilen framför Idiot!!!!

Passande nog har jag wodoo-tröjan på mig idag! Må alla jävlar som tränger sig få varsin nål däri!! Ni kommer att få sona inom sinom tid. Tack för mig.


Så har det gått en vecka. Vi är många som vant oss vid förseningar. Det har också blivit bättre skyltat efter startdagens kaos. Både igår och idag var det åter riktigt trögt att både komma till och från jobbet. PÅ morgonen idag stod jag i världens ösregn på bron. Gasa, bromsa, gasa, bromsa. Meeeen...
Istället för att lacka ur (kom förvisso inte så många iddisar...) tänkte jag positivt!
1). Schysst att få bilen tvättad på väg till jobbet.
2). Nice att gräsmattan vattnas ordentligt nu när jag dressat och sått och så...
3). Passar på att slappa och lyssna på skithög musik.
4). Sänker volymen och ringer några samtal så slipper jag det på jobbet sen.

På hemvägen blev det samma sak.
1). Bra att hinna ringa lite samtal som jag inte hann med på dagen.
2). Bra att kunna ringa mannen när jag är över bron och säga att maten kan serveras om 10 min.
3). Vet inte... Skönt att inte vara förbannad iaf.

Parentes.
Det kom några idioter och drog om oss alla i ytter idag och till slut tänkte jag att va fan... Nu får det vara nog. 100 meter kvar till enfiligt... Jag la mig i mitten (störigt som fan, jag veeeet!) och busschauffören efter slickade mig i röven så att idioten inte skulle kunna komma förbi eller mellan oss. Det slutade med att puckot (även känd som idioten) fick bromsa in och ta sig in bakom bussen. Tihi! Tummen upp till busschaffisen! En busschaufför, en busschaufför....
Slutligen: Va fan vinner man på att preja sig förbi 200 meter in i en kö som typ står still???? NADA! Only irritation!

Over and out!

Perspektiv

Ibland får man verkligen perspektiv på sin tillvaro. Idag har jag stött på flera skeenden som fått mig att tänka på hur lyckligt lottad jag är. Därmed inte sagt att man med allt fixat materiellt ändå inte kan må dåligt. Men just nu mår jag bra och har förmånen att kunna känna det och inse hur bra jag har det.

Det finns så många barn. Som inte får det de har rätt till. Det de behöver. Inte ens det mest grundläggande. Mat, adekvata kläder, sömn, kärlek, omsorg.... Respekt. Barn här i Sverige. På min skola. På många skolor och förskolor.

Jag funderar på om vi agerar för sakta. Ibland är det så. Den ständiga balansgången mellan familjens integritet och våra farhågor. Ibland är det solklart, men ofta mer diffust. Vi funderar. Diskuterar. Pratar med föräldrarna. Påminner om frukost och sovtider. Om varma kläder och någon som hämtar barnet på fritids. Någon vuxen. Många syskon får ta stort ansvar för sina yngre syskon. Vart går gränsen för ansvar och för stort ansvar? Att lära sig eller att få vara barn.

Andra barn har rena och hela kläder. Kommer i tid och gör läxorna. Har kompisar i skolan och arbetar  enligt lärarens instruktion på lektionen. Kanske händer något. Något litet på rasten som det ska nystas i. Jag följer upp efter en vecka. Har ett förtroligt samtal med eleven. Får höra hur det är. Hemma. Separerade föräldrar. Ta hand om småsyskon. Vill inte. Vågar inte säga nej. Rädsla. Vad kan hända? Vill bo hos den andra föräldern. Egentligen borde hon väl bli glad. Hon säger att hon inte vill att jag ska bo där. Barn som kämpar på. Som verkar ha det bra. Som fungerar utåt sätt. Som är trasiga inuti. Som inte får vara barn.

Om vi kör lite för fort eller parkerar lite fel blir det böter. Ganska snabbt stora böter. Förskingrar du pengar blir det kanske fängelse. Använder du narkotika kan det bli samma straff. Missköter du ekonomin kan det bli betalningsanmärkningar. Anmärkningar som gör att du inte får ta lån. Missköter du dina djur kan de omhändertas. Ibland avlivas. Du får djurhållningsförbud. Många licenser av olika slag dras in om du inte följer reglementet. Ska du adoptera barn ska du gå föräldrautbildning. Och utredas. Visa att just du är lämplig. Ska du adoptera ett syskon ska du gå igenom samma process igen. Och dessutom visa i bilder att du har tagit hand om tidigare barn på ett tillfredsställande sätt.

Sverige är ett reglernas land. Vi älskar regler. Lag och ordning. Brott och straff. Kontroll. Men.... Vem kontrollerar alla oss föräldrar som lyckats skaffa barn utan hjälp. Utan insyn. En del skaffar ett. Andra tio. Ingen kollar om de första fem mår bra innan du skaffar nummer sex. Som förälder behöver du inget lämplighetsintyg eller körkort. För att bli förälder krävs inte mycket av dig. Grundläggande kunskaper i biologi och en kropp som är redo.

Visst finns det skyddsnät. Alla vi som jobbar med barn har ju anmälningsplikt vid oro. Alltså inga bevis. Men... Vill familjen inte inse bristerna eller ta emot stöd krävs det otroligt svåra förhållanden för att barnet ska få sina behov tillgodosedda. Glappet mellan frivillighet och tvång är oerhört stort. Ibland blir jag trött på detta. Att vi kämpar och kämpar för barnen som behöver, men ingen har makt att göra något. Inte för barnen som "bara" har det halvtaskigt. Eller ganska skittaskigt men ändå inte med fara för livet. På kort sikt.

Jag är inte för tvång egentligen. Men vad gäller barns välmående borde samhällets befogenheter öka. Barnen borde ha rätt till ett gott liv och föräldrarna borde tvingas ta emot föräldrastöd om detonerade funkar för barnet. På ett hyfsat tidigt stadium. Med hot om att föräldralicensen annars dras in och du får boka tid för ny uppkörning om ett år.

Morgonpromenad

Idag hade jag tidigt uppdrag i skolan. Var dock ute i lite väl god tid, kön på bron gick snabbare än väntat. Tog tillfället i akt att ta en liten promenad i området och stötte på både vitsippor och liljekonvalj! Solen strilade genom trädens grenar och lugnet på cykelvägen i kombination med vårens dofter var en härlig start på dagen. På väg tillbaka såg jag släpet som signalerade "gå sakta så du hinner upptäcka naturens under"! En hel äng med glada soliga maskrosor bredde ut sig bredvid, och visst är de vackra i det fria?! I min gräsmatta hör de dock inte hemma. Men det håller de inte med om själva!

Vilken långhelg!

Oj, vilken helg! Varit ledig och hunnit med en massa skoj (och nyttigt)! På ön var det "Öland spirar" med kosläpp, kanelbulle och därefter en tur till Kårehamn. Bilderna nedan talar sitt tydliga språk; klarblå himmel, solsken och en stilla fiskehamn. Så mysigt! En liten strömmingsmacka med kaffe och sen bar turen av hemåt. Att färdas på östra sidan av ön är verkligen fantastiskt. Det är häftigt att ön kan te sig så olik. Jag behöver nog turista på min egen ö för att upptäcka dess skönhet!

Efter utflykten blev det trädgårdsarbete för hela slanten. Råkade köpa hem en pall (!!!) med 2 kubikmeter dressjord, så det var bara att sätta igång! Tur att jag har mina hjälpsamma föräldrar i grannbyn, annars hade jag burit säckar än... Hela familjen (utom mannen som fortfarande guppar omkring på havet) hjälptes åt. Mor och jag plockade upp ett antal säckar med maskrosor. Lillgrabben körde efter med sin bobbycar och plockade upp. Storgrabben klippte gräset och far fick ut säckarna med dress och räfsade friskt. Dagen därpå har pappa vertikalskurit hela gräsmattan och storkillen har räfsat och hållit sällskap. Själv har jag farit runt och köpt ännu fler växter till mitt stenparti. Trädgårdslandet har också fått sig en omgång idag och vi har sått palsternacka, rödbetor, morötter samt förberett för potäterna. Några blomfrön har satts för groning och de övervintrade pelargoner har fått ny jord och avlämnat sticklingar. 

Vore det inte för att barnen behöver mat och sällskap skulle jag vara ute än. Jag fullkomligt älskar vår trädgård och skulle gladeligen krafsa runt i jorden hela dagarna! Dessvärre kallar jobbet imorron (förutsatt att lillbus är frisk). Tur att jag har ett trivsamt jobb (och är ledig på onsdag!) så jag kan stå ut med att vara ifrån mina rabatter och land några dar!

Hoppas du också haft en fantastisk helg!

Explosion

Det exploderar verkligen i naturen just nu. Första våren i huset, 2008, var jag väldigt fundersam över vad vi skulle plantera som höll sig snyggt och prunkande jämt. Såna växter finn sju knappt. Eller ja, vintergrönt bar finns ju förstås. Men blommor... Hur som helt tyckte jag att en trädgård om höst-vinter-vår såg död, grå och trist ut. Idag är jag av en annan uppfattning.

För två veckor sedan var det små, små knoppar rabarber som stack upp ur jorden. Bärbuskarna såg döda ut, likaså gräsen. Nu, två veckor senare finns det rabarber att skörda, bärbuskarna har fyllt med blad och ur de torra grästuvorna kommer nya små gröna strån. Klematisen har fått stora knoppar på sina "döda" grenar och alunrotens blomstänglar har kommit två decimeter. Att få följa växternas pånyttfödelse är lite halvt religiöst för mig. Tänk om jag valt endast vintergrönt. Herrejösses så tråkigt.

Som du märker så ligger trädgården mig varmt om hjärtat. Gräsmattan också! Den gröna, knöliga, hårda, maskrosbeprydda mattan. Men den ska jag sätta tänderna i snarast. Köpte hem en pall dressjord igår. Typ 2,1 kubik närmre bestämt. Så här ska dressas. ;-) Men först klippa, räfsa och vertikalskära. Hoppas kunna leja min käre far till det sistnämnda....

Idag skiner solen på ön och temperaturen var 13 grader klockan 6, så vi får nog en riktig försommardag  Jag verkligen älskar sol och värme. Drömmer mig bort på solsemester titt som tätt, men idag kan jag njuta hemma på ön. Idag ska barnen och jag på kosläpp, en mysig vårhappening där de vintertrötta kossorna släpps ut på årets första gräsbete. Det blir skutt och stångning och lite lagom underhållning för barn och vuxna. Lite bulle och saft till det och sen hem och påta i trädgården igen.

Ännu en dag fylld av hopp! Härligt! Dessutom bara 4 dagar kvar tills familjen blir fulltalig för fyra veckor!

Bakom molnen finns alltid solen

Nog är det så alltid; att solen finns bakom molnen. Att ljuset finns i mörkret. Just ikväll är det ömsom sol, ömsom regn här på ön. Ganska skönt faktiskt. Fyra dagars ledighet ligger framför mig och barnen, det känns också skönt. Riktigt skönt. Att kunna känna. För bara ett år sedan var helgerna en pina och klämdagar spenderade jag hellre på jobbet. Jag orkade bara inte. Ta striderna. Hitta på saker. Ta mig ut. Ta mig hem. Att ha hittat tillbaka till glädjen över lediga dagar med barnen är en gåva. Jag trodde inte att det var möjligt.

Jag hade tänkt lägga ut min gamla text om när det vänder tidigare. Men det gick inte. För det blev lite tuffa dagar. Inte svarta eller djupa, bara jobbiga och trötta. Men nu har det vänt. Och texten passar in. Jag önskar så att jag kan förmedla en gnutta hopp till er alla som är i mörkret just nu. Där det känns som att ingen väg finns ut. Där ljuset verkar ha slocknat för evigt. Där tröttheten och ilskan och ledsenheten regerar. Har dig i sitt grepp. Kunde jag komma ut så kan du. Det må ta tid, men hoppet är så viktigt. Och vetskapen om att andra har klarat sig. Ut. Till andra sidan. På vissa sätt starkare. Men också mer sårbar.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

(Erik Blomberg)

(November 2012)

Today is the day. Jag tror det vänder nu. Med skräckblandad förtjusning fick jag åter känna känslan av energi idag. Fick två timmar för mig själv och tänkte direkt ”nu ska jag plugga igen allt jag missat senaste fem veckorna och skicka in uppgifterna så behöver jag inte hoppa av och gå ner i arbetstid igen”. STOPP. OCH. BELÄGG. Bromsa. Nu.
Imorron börjar jag jobba igen efter fem veckors sjukskrivning. Halvtid en vecka, sen 75. Om det går enligt plan. Idag är första dagen som det känns bra. Längtar till jobbet. Alla dagar före har jag känt ”det kommer aldrig att gå”. Totalt energitorsk. Men idag! Jag har nog aldrig känt så tidigare; att jobbet inte skulle gå. Jobbet har ju alltid gått. Varit bra. Varit livlinan och hobbyn och måstet och glädjen och inkomsten och självklarheten. Att känna att jag inte skulle orka det var en ny erfarenhet, för att uttrycka mig i positiva termer.
Jag bromsade och det ger jag mig själv en guldstjärna för. Jag struntade i böckerna och städade av lite hemma och hämtade upp barnen och fikade och lekte med trolldeg och lagade mat ihop med fyraåring. Jag är så glad att jag mår bättre. Lite skrämd av att det är en sån tydlig vändning idag. Och förskräckt över min efterlängtade energi som jag numera vet kan vara farlig för mig. Hur ska jag hålla mig på en bra nivå? Hur vet jag vad som är ”lagom”? Kan omgivningen hjälpa mig att bromsa när jag inte ser? Hur många gånger måste jag falla innan jag lär mig?
Under de hemska veckorna som passerat har jag lärt mig något (även om det kostat mycket). Jag har kollat ”Solsidan” och ”Hellenius hörna” utan att få spunk. Jag kollade ”Shrek” med barnen igår (en stund iallafall). Jag har lagt mig och läst istället för att städa. Jag har lagat pannkakor istället för kalops.  Detta hoppas jag kunna ta med mig...

Solsken på tippen!

Oj vilken helg... Haft min goda vän på besök över helgen. En visit vi höll på att missa då vännens yngsta troll spydde i bilen på hitvägen i fredags, så det blev te å vända om. Som tur är så blev det inre mer av den "sjukan" utan på lördagsmorgonen kunde de ge sig av söderut igen. Efter moget övervägande. Av oss vuxna. Vi ville och behövde nämligen träffas så mycket, att det fick tas vissa risker! Och tur var set, för vi har haft två härliga dagar med fyra härliga kids som hållt låda! Mycket solsken har gjort att våra vintertrötta huvud fått mycket friskluft, så nu är jag trött. Som bara den.

En liten kvällspromenad i rask takt med kniiip fick avsluta dagen. Min kära mor tog hand om läggning under tiden. Lyx. Väl hemma igen la jag mig på altanen och tittade upp i en klarblå kvällshimmel! Helt fantastiskt. Solen går sakta ner bakom träden och jag jag med den! Ner i bingen. Med en skön känsla av tacksamhet för kära vänner, fantastisk familj och solsken på nästippen! Tack!

Hit och shit

Dagens hitlist:
• solsken
• kär vän på besök
• lekande barn i trädgården
• krafsa i jord
• majblommor

Dagens shitlist:
• inga bidrag till glasögon
• människor som mår psykiskt dåligt och inte får hjälp
• att tålamodsburken är för liten

Nu: natta kvällens sista troll och hoppas orka hänga lite med vännen innan vi däckar!

Känslan...

...när jag hör och ser mina killar leka ihop! Mycket bråk blir det mellan varven, men känslan när jag hör deras härliga diskussioner i leken är det värt allt! Vilka härliga små troll vi har! Sann lycka!

Vem ringer man när man inte orkar leva?

Här kommer två texter från förra året. När det var tufft. Nu är det bra. Kanske just därför jag kan lämna ut mig så. Det är både svårt och lätt. Svårt att fatta hur risigt jag kan må. Lätt att lägga ut för att andra i samma situation inte ska känna sig ensamma. Se att det finns fler. Och att det finns en väg ut. Som Kenta sjunger "Just idag är jag stark...". Väldigt snart kommer ett inlägg till, från november förra året. Dagen då det vände!

(September 2012)

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Titeln på en bok av Ann Herbelein. Överskriften på mitt liv. Idag. Igår. Hur morgondagen ser ut vet ingen än. Att så fullständigt tappa fotfästet. Tappa tron på sig själv. Förlora sin rätt att leva, att finnas. Att inte orka. Att slå knut på sig själv för att få en bra dag. Att ge en bra dag. Men allt jag tar i blir skit. Allt jag försöker. Spelar ingen roll. Jag tappar fotfästet. Förlorar. Igen.

Jag vill inte dö, man jag kan inte leva. Jag kan inte leva som jag vill. Inte ens nära. Jag är så långt ifrån den jag vill vara. Kognitiv dissonans. Jag tänker ibland rätt, men det blir ändå fel. Syntax error. De som ger mig liv tar mina krafter. En ohållbar situation. Ett sjunkande skepp. En drake utan vind. Vem är jag? Hur ska jag bli den jag vill? Tro, hopp och kärlek. Allt finns, tack och lov. Ändå… Vem vinner? Fuck denna skithelg. Imorron är en ny dag...

(September 2012)

Vem ringer man när man inte orkar leva?

...frågar sig Ann Herbelein i boken ”Jag vill inte dö...”. Så slående. Jag läste boken, men detta utdrag räcker och sammanfattar aporin. Det är inte någon dödslängtan. Inte alls. Och precis som Ann, så älskar jag mina barn så obeskrivligt mycket. Ibland tar ångesten över och jag luras tro att de skulle ha det bättre utan mig. Korta stunder. Fragment. Det gäller att hålla sig flytande då. Men…

Vem ringer man när man inte orkar leva? Hon träffar huvet på spiken i sina resonemang. Jag har också flera stycken som jag kan ringa. Som säger ”bara ring”. Som säger ”bara säg till, jag vet inte vad jag ska göra”. Inte jag heller. Ingen förväntas veta det. Men att ringa just i den mörka stunden. Och säga det. Det går inte. Men jag sa det. Till nån. Och han är på väg hem. Tack. Älskar dig. Det kommer att bli bra...

Sju veckor...

En vanlig dag på jobbet... kan det se ut så här. Några elever som behöver nya strategier när det blir bråk och tjafs. Inte helt enkelt att växa upp och försöka passa in, passa ihop och ha en egen vilja! Solen skiner på våra fantastiska skolbarn och det finns hopp om sommar även i år. Å ena sidan kan det kännas tröstlöst att terminen snart är slut, iallafall med tanke på många oavslutade jobb... Å andra sidan är det väl bara att tänka "än finns det 7 veckors möjligheter" att lyckas med insatser och att träffa rätt.

Jag har världens lättaste och svårast jobb... Det är så otroligt lätt att få träffa dessa härliga barn och att ibland få känna att det går att göra skillnad. Värre är det när vi slåss från massa olika håll men ändå inte känner oss nöjda med vad vi åstadkommer. I år är första året som jag "på riktigt" måste lämna ett gäng femteklassare som går vidare mot högstadiet. Känns ruskigt jobbigt... Spännande och kul och utmanande för dem förstås, men saknaden kommer att vara stor och vissa små kids hade jag velat hålla om ett tag till. Men, men... Sju veckor kvar!

Lisa för själen

Ett besök i Nunnedalen på Öland är ett måste på vårkanten. För oss som har nära iallafall. Barnen har fått springa och klättra av sig och sen blev det lite fika. Blåsippor, vitsippor, gulsippor, vårlök, vintergäck och nunneört i rosa och vitt! Till det knoppande träd, murgröna och strålande solsken. En lisa för själen helt enkelt!

Skönhetssömn?

Vad är skönhetssömn? Efter att ha känt mig brutalt lurad kollade jag i Wikipedia och får följande information:

"sömn under föreställningen att sömnen förbättrar en persons fysiska utseende;
Nu måste jag få mig lite skönhetssömn!"

JUST DET!!!!

Varför vaknar jag då upp efter 12 timmars ostörd sömn (barnen sov borta) och ser ut som nåt svullet odjur från Monsters Inc.?OCH känner mig överkörd av en ångvält som dessutom backat tillbaks och kört över huvudet igen?

Detta är sann orättvisa mina vänner. Och lurendrejeri av värsta sorten. Stackars mig som fick sova... FULHETSSÖMN.