lördag 30 november 2013

Idag är jag ynklig

Sängliggandes av infektion i bröstet och tidernas huvudvärk och en hosta som vägrar ge med sig. Spränghuvudvärk och hosta är inte. Någon bra kombo... Min plan för dagen var att adventsfixa våra nyputsade fönster (tack världens bästa make) och kanske till och med säga fram nån liten tomte. Men så blir det inte. Tyvärr. Tomten och staken ligger ju kvar i sin låda, så dem går det ingen nöd på. Men jag fullkomligt haaaaatar att vara sjuk, att ha ont och att inte orka. Samtidigt försöker jag tala om för mig själv att det är tillfälligt och att jag inom någon dag ska må väl igen. Tänker på vännen med sin ständiga värk, sitt begränsade livsrum och omöjligheten att planera för hon vet nye om hon kommer ur sängen på morgonen. Som jag hoppas att du ska få den där behandlingen som väcker hopp.

Nu ska jag ta en tupplur och hoppas att cocillana, alvedon, diklofenak, antibiotika och morfin gör underverk.

Idag är det någon som tycker synd om sig själv...

torsdag 28 november 2013

Julklappstider. Tips som värmer många!

Här kommer några tips om gåvor som ger glädje åt fler än två! Det finns något för nästan alla plånböcker. Och för de som inte har möjligheten eller lusten eller tron på att det hjälper finns möjligheten att låta bli! Det finns två typer av gåvor; den ena är där du köper en sak och viss del av vinsten går till välgörenhet. Det andra alternativet bygger på att du köper en viss sak/tjänst att skänka och ibland får du också ett gåvobevis.


Lokalt vill jag slå ett slag för Stadsmissionen i Kalmar.
http://www.kalmarstadsmission.se/
Tidigare har man kunnat lämna in paket till jul som ska innehålla något som värmer, något som luktar gott samt något som smakar gott! Paketet skulle märkas med man/kvinna/unisex. Andra sätt att stödja verksamheten är att skänka, handla i second handbutikerna eller att jobba som volontär.


I Barncancerfondens gåvoshop hittar du de sötaste virkade nallarna nånsin; Vilja och Tryggve! Där finns även julkort, smycken, kalender m.m. Sååå viktigt forskning att stödja!
http://www.barncancerfonden.se/julbutik/
TryggvegåvogramJulgrupp


Unicef kan du köpa vaccin, myggnät, startpaket i alla dess former, rent vatten, vätskeersättning, filtar, skolpaket, fotbollar, hiv-test, bebisvåg, cykel, poliovaccin, leklåda m.m. Fantastisk möjlighet att ge en gåva som hjälper många. När du köpt din gåva kan du skriva ut eller få sänt ett gåvobevis att ge till någon, eller att behålla själv förstås!
http://unicef.se/gavoshop
SagoböckerStartpaket för sju mammor
Unicef har även en butik där du kan köpa fina julklappar till dina nära och kära, samtidigt som du gör livet lättare för anda människor på jorden!
http://unicefbutiken.se/

UNICEF Mjukisdjur NäbbdjurUNICEF T-shirt Lisa LarssonII110120-small


Ung cancer har ett brett utbud av artiklar. Jag gillar tavlorna, armbanden och julkorten mest!
http://shop.ungcancer.se/
JULPAKET 3



Hos Barnfonden kan du köpa både gris och get. Eller kanske du hellre tar en skolbänk, myggnät, skolböcker, matpaket, mamma-kit eller fruktträd så finns det också. Hjälp till de som verkligen behöver!
http://www.gavokatalogen.barnfonden.se/?prcode=12i008

Fruktträd till en familj i KambodjaSkolböcker till barn i EtiopienGet till en familj i Zambia



Rädda barnens shop kan du köpa designprodukter i olika prisklasser där viss del av vinsten går till behövande.
http://shop.rb.se/Section/Section.aspx?SectionId=5012613&MenuId=3722


Hjärnfondens hemsida kan du bidra med en slant till forskning inom raden för en mängd olika diagnoser. Här stödjer du forskning kring sjukdomar som narkolepsi, bipolarietet, ALS, alzheimers, aspberger, MS, adhd, autism, epilepsi, parkinson m.m.
(Hitta alla diagnoser här http://www.hjarnfonden.se/hjarnan-och-nervsystemet/diagnoser__19).
http://www.hjarnfonden.se/ge-en-gava/privat


Hjärt- lungfonden tar också emot gåvor för att driva sin forskning framåt;
http://www.hjart-lungfonden.se/Stod-oss/


tisdag 26 november 2013

Från juli till november

Jag var på mammografi, ultraljud och biopsi i somras efter att ha sökt för en väldigt ytlig knuta på bröstet. Jag var så säker på att det inte var nåt farligt; hade haft den ett tag och till slut tyckte mannen att jag borde kolla eftersom att den inte försvann. Sen kom svar i september som tydde på att det var bra, men knölen togs bort för säkerhets skull. De fann två när de opererade, med lokalbedövning, så jag rusade till jobbet efter. Jag var ändå säker på att det inte var nåt.

I mitten av oktober ringer läkaren tidigt på morgon, och jag fattar. Han ber mig komma in på em och berättar att det inte ser bra ut, att det var två elakartade tumörer. Jobbade utifrån fullbokad kalender fram till eftermiddagen när det var dags att åka. Jag åkte själv, jag ville det. På sjukhuset fick jag veta om vad de hittat och att det var planerad operation 1 vecka senare. Då skulle en bit av bröstet tas bort. 

Hem och berätta för familjen, värst var att ringa min man som var borta på jobb. Jag sa att han kunde jobba vidare och att mamma kunde ta barnen över op, men han insisterade på att komma hem. Tur det i efterhand... Han tog sig hem till dagen för op, och det var först då jag blev lite rädd. Inte för sjukdomen utan för narkosen och hur jag skulle må och när jag kunde jobba igen. Op gick väl och lymfkörtlarna var inte sjuka. Ett steg i rätt riktning! Än en gång var alla övertygande om att det var klart så. Strålning och hormonbehandling skulle det bli, med största sannolikhet. 

Tiden gick och jag väntade på svar. Var hemma nästan en vecka och sen jobbade jag till i måndags em när jag skulle på återbesök. För behandlingsplanering trodde vi... Väl hos läkaren stod det klart att de funnit ytterligare två  tumörer, samt förstadier till cancer, i den bit som togs bort. Jag var inplanerad på op tre dagar senare. 

Jobbade dagen efter beskedet och försökte få undan en del och delegera annat. Började fatta att jag kanske inte kommer kunna jobba fullt kommande veckor... Både jag och min man blev otroligt oroliga för spridning. På onsdagen skrevs jag in med sedvanliga prover och i torsdags tog de hela bröstet. Dagen efter var (precis som sist) ganska okej. Packad av morfin, men det fattar jag inte under ruset. (Det är bara att tacka gudarna för att facebook inte fanns under min storhetstid!!!)
Nästa dag blev skit, oxå det som sist men värre. Har raljerat om nya bröst innan, men att sitta här utan är inte lika kul.

Nu har det gått några dar sen op och jag mår rätt hyvens, dock pendlar det mycket mellan mitt vanliga speedade jag och sen fullständig krasch för ingenting. Jag ska försöka vara hemma från jobbet minst denna veckan för att hinna känna efter och landa. Kanske mer. 

Om två veckor väntar undersökning med magnetkamera och ultraljud för att kolla det andra bröstet. Efter det så får jag nog vänta lite till på svar från alla proverna. Det bara att hoppas på att inga nya grejer hittas utan att nästa besök hos läkaren betyder behandlingsplanering. 

Jag har inte någon gång tvivlat på att jag ska klara mig. Jag tänker inte död. Först tänkte jag inte ens lidande, men nu är jag rädd för biverkningar av medicin och biverkningar på familjelivet. Jag har ända sen besöket i juli, via cancerbeskedet i september tänkt positivt, att det här ordnar sig. Jag har levt på som vanligt, haft funderingar förstås men inte på något sätt grävt ner mig. Jag har skojat om schyssta lökar på jobbet och jag har pratat om att äntligen våga testa rakat huvud. Kanske är det ett försvar. Eller oxå är det jag. Mitt sätt att hantera ett riktigt uselt tillstånd i min kropp, som jag inte kan påverka ett skit utan läkarens hjälp. Kanske trycker jag undan mina känslor för att hantera vardagen? Kanske skyddar jag mina nära och kära? Kanske skyddar jag mig själv? Jag vet inte. Det jag vet är att sån här är jag. Just nu.

Jag skojar om landstingets kalsonger, precis som jag hade gjort om det var halsmandlarna som skulle väck, eller om det var en bruten arm. Jag ligger med fötterna på huvudkudden, med landstingets härliga långstrumpor, och tänker att jag är Pippi, att jag är stark. Jag skriver att det inte är lika kul att skoja om schyssta lökar längre, nu när det är verklighet.

För en del kan det vara provocerande, oanständigt och fullständigt makabert att skoja i det läge jag befinner mig. För mig är skämtandet (med min alldeles galet tråkiga humor) mitt helt vanliga jag. Sån som jag är. Även nu, när den sketna cancern kommit hit. Den har tagit mitt bröst, den tar av min ork, den tar av mitt tålamod, den tar av mina pengar, den tar av min tid. Den kommer ta så jävla mycket mer... Jag vet det. Den tar av min sjuka humor också. Men jag tänker kämpa med näbbar och klor för att hålla kvar vid det jag kan. Det som är jag. Min tro kommer att svika ibland, kanske mitt hopp likaså. Min svarta humor kommer bara att vara svart och göra ont ibland, men när den inte är det så kommer jag att använda den till nån sorts självhjälp.

Cancer väcker så mycket inom de flesta och jag märker att så många fortfarande förknippar sjukdomen med död och elände. Visst är det en dödlig sjukdom, men det finns ju väldigt många som blir fullt friska. En del till och med utan att må dåligt under behandlingen. Jag hoppas av hela mitt hjärta, att jag ska bli en av dem. En som kan berätta om en helt alright resa för att bekämpa cancern. Många har erfarenheter av sjukdomen från tidigare, en del har mindre bra minnen. Jag berättar här och på facebook och när vi ses, på mitt sätt. Jag vill inte göra det värre än vad det är. Det är min strategi.

Jag vill inte trampa nån på tårna. Jag vill bara säga hur det känns. Att vara jag. Just nu.


måndag 25 november 2013

Till Sofia

Till en vän som kämpar en annan strid. En trafikolycka som ändrar livet. Som ger smärta och begränsningar som vi inte kan förstå.  Som sänker mörker över dagarna och suger hopp från en glad och sprallig tjej. en dag Sofia, ska det bli bättre! Så mycket bättre! 

Tänk om vi andra kunde ta din smärta, varsin dag. Så du fick leva och njuta och orka. Vi kan inte det. Det är för jäkligt att ens tänka sig hur du har det, denna begränsning av livsrum. 

Att du är du, med en sån kämpaglöd och med förmågan att se det stora i det lilla, att kunna njuta av en frukost, att kunna plocka fram de små stunderna i vardagen - de vi andra bara låter passera som måsten. Detta gör att du tar dig igenom det svåra, att du reser dig fastän det känns skit, att du kommer framåt fastän det går sakta. Och ibland några steg tillbaka. En dag kommer du att leva fullt ut igen, jag är nästan säker på det! Till dess kan vi bara vara här bredvid och försöka stötta och heja, och försöka förstå när det känns uppgivet. 

Idag är det mörkt och jobbigt, imorgon är det kanske likadant. Men sen vänder det och hoppet kommer åter, som så många gånger förr. 

Du, din man, dina tjejer - ni finns i mina tankar varje dag. Vi kämpar våra strider - din familj och min. Men jag känner mig ändå på något sätt förskonad, när jag tänker på hur ni har det. 

All min värme till dig. Tillåt dig att falla. Tillåt dig att resa dig igen. Det kommer att bli bättre. Som en maskros tar du dig genom asfalten. Jag bara vet det. För att du är d

Massor av kramar! 



lördag 23 november 2013

Den första dagen

Semester. Ni vet, veckan före semester. När kroppen och hjärnan är så inställd på ledigt. Det känns liksom som om det inte skulle gå att jobba längre. På något sätt. Man räknar ner. Sista måndagen. Check. Sista tisdagen. Check. Sista... Och så äntligen! Fredag eftermiddag. Låst och larmat. SEMESTER! 

Idag är en ny dag för mig. Eller igår egentligen, men då var jag full av morfin och ledsnad. Jag har sovit idag. Man och barn for till simhallen och huset var tyst och lugnt. Försökte läsa men kroppen vill bara sova. Syrran kom några minuter och fick höra mig svamla, några timmar senare kom mor och såg till att jag fick i mig något att äta. Och prata lite. 

I takt med att morfin och narkos går ur kroppen så smyger sig verkligheten inpå. Drömmen och skojandet om nya schyssta bauta-lökar sätts i ett annat perspektiv när det inte finns nåt att byta med. Att "bara" ta bort det andra oavsett om det är sjukt eller ej, är inte ett lätt beslut när det väl gäller. Jag vet att det måste bort, och det är inte bröstet i sig som är svårt att vara utan. Men det blir en symbol. För något svårt. Och något jobbigt som väntar. På vägen mor att bli frisk. Inte bara för mig.

I eftermiddags tog jag en promenad. Min första med denna kroppen. Tog en dusch. Min första med nya kroppen. Vill inte se men vågade titta. Måste. Nya bandage. 

Första lördagen på något sätt. På väg mot en fisk kropp och nya semestrar att räkna ner till. Idag är stegen lite lättare än igår. Tack och lov gör såret inte särskilt ont och jag ser mig själv på gymmet om några dagar. Om så än bara söndagspromenerande på löpbandet. 

fredag 22 november 2013

En ny resa. Op 3. Dag 2.

Livets dramaturgi. Så fick bloggen heta i våras när jag hade behov av att skriva. Nån slags sätt att bearbeta och förklara delar sv det jag upplevt under några tuffa år i depression och mörker och maktlöshet och skuld.
Jag hade fått möjlighet att prova en stämningsstabiliserare som visade sig vara en god hjälp för mig. Jag slapp de ständiga svängningarna neråt men fick ändå behålla mitt glada jag. Ibland för glad och speedad för min omgivning, men sån är jag. 

Livet har varit snällt mot mig sedan våren, och är det fortfarande på många sätt. Dock tar tillvaron nu en ny vändning för mig och min familj. Bröstcancer. 39 år. Inte by the book, men det hörs mer och mer om "yngre" som drabbas. 

Jag börjar dela min upplevelse här idag av flera skäl.  Egoistiska för att jag älskar att skiva och vill gärna att nån läser. Men oxå för att berätta för er som undrar hur det går och hur jag mår, som bryr er så mycket och kommer att kämpa med mig. I nöden märks hur många det finns runt omkring som bryr sig om. Mina familjer förstås. Vänner. Arbetskamrater. Andra har egna upplevelser som väcks till liv och väcker omsorg. Några är (som jag) lite nyfikna och blir berörda av situationen utan att egentligen känna sig så nära. Någon kanske själv har varit här. Eller är i början av en liknande resa. Eller väntar på första svaren om det verkar vara gott eller ont. 

Ni är alla välkomna att följa med på resan. Att fråga. Att våga vara som vanligt. Att bara finnas. Jag bryr mig så mycket om er, och glömmer jag att fråga hur DU mår så berätta ändå. Jag vill veta. 

Fuck cancer

Fick denna från en vän. Den kommer nog att behövas ibland. Just fått mitt första vredesutbott för en bagatell och fattar att det nog inte är det sista. Denna väntan. Alla funderingar. Dessa stämningssvängningar. På en sekund.

När dagen är tung
och livet känns kallt
är det svårt att se
en mening med allt.
Så ensamt det är
att bära en sorg.
Men bördan kan lätta
med andras försorg.
För tankar kan värma
och ord göra gott.
En blick kan berätta
att någon förstått.
Så känn att du har
ett stöd i mig.
För det ska du veta
- jag tänker på dig!