Om utmattning, skolan, socker och döden.

Det har gått utför ett tag nu. Inte bra. Och med mina erfarenheter borde jag ju fatta att dra i bromsen när symtomen ger sig till känna. Borde. Vore det en vän som var i min situation skulle jag ju ge andra råd än de jag ger mig själv. Att skjuta fram problemet. Det går bra några dagar till. Jag fixar den här dagen. Jodå, jag måste vara med på det och det och det mötet. Vem tror jag att jag är? Messias? Jag ska rädda världen liksom. Ha.

Den förbenade tinnitusen är tillbaka. Ni vet, testbildstjutet all day long. Världens huvudvärk, åtminstone del av varje dag. Sur, irriterad, håglös och så jäkla trött. Den där tröttheten som inte går att sova bort. Men det går inte heller att hålla sig vaken. Och så ilskan. Lackar ur och får utbrott på barnen, på ett sätt jag inte haft sen tidig vår. Många klockor som ringer.

Men... Hur fasen gör man, när det till stor del är jobbet som stressar och pressar ur den sista luften ur lungorna. När jobbet är ett uppdrag som aldrig tar slut. När jobbet är ensamt och det är bara det jag gör som blir gjort. Är jag borta, då läggs det på hög och när jag kommer tillbaks är det ännu mer som stressar.

Kanske ska jag inte jobba med barn i skolan. Kanske bryr jag mig för mycket. Kan liksom inte släppa barn som har det svårt, vare sig det är hemsituationen eller skolsituationen som är tokig. Att se barn misslyckas dag efter dag för att vi i "en skola för alla" inte hittar rätt anpassningar för elever med beteendeproblem är en sorg. Ibland känns det som ett omöjligt uppdrag. Att anpassa undervisning i grupper om 25 elever, så att alla kan få trygghet, studiero och lära utifrån sina förmågor. Hur ska en ensam lärare få till det? Eller två pedagoger för all del?

Vi saknar inte alltid resurser i form av antal personal i skolan. Vi saknar rätt kompetens på rätt plats många gånger. De svåraste eleverna får inte den mest utbildade personalen som resurs. I många fall. De kanske får en mycket skicklig pedagog, som saknar tillräcklig kunskap om bemötande och anpassningar för barn med problemskapande beteende.  Absolut ingen skugga över pedagogerna i skolan idag. Problemet är organisatoriskt och kopplat till lärarutbildningen.

Att undervisa i en klass idag kräver en otroligt bred kunskapsbas. Och då till stor del utanför själva ämneskunskaperna. Det psykosociala arbetet tar stor plats i skolan idag, och kunskap inom neuropsykiatriska svårigheter blir mer och mer ett måste för att klara integrering för alla. Trots detta finns det väldigt lite av dessa bitarna med under lärarutbildningen, det saknas kompetensutveckling inom dessa områden på arbetsplatsen och skolan idag är fortfarande inriktad på att anställa pedagoger    Även i de fall där en beteendevetenskaplig eller specialpedagogisk utbildning vore betydligt mer passande.

Sååå. Återigen säger jag det. In med fler socialarbetare i skolan så att elever med behov av psykosociala insatser för stöd utifrån empirisk grund, och lärarna får möjlighet att fokusera på undervisning och lärande.

Sen var det en liten sak till. Jag är så urbota trött på allt som dyker upp om att vi själva skapar vår cancer genom kosten, att man dör i förtid av att dricka mjölk, att frukt är farligt, att vi tydligen ska leva på vispgrädde och majonnäs med en bit ekologisk svensktalande lax i. Ärligt talat så vet vi väl alla att vitt mjöl och vitt socker inte är bra. Vi vet oxå att man kan krocka med bilen, bli påkörd, dö av ett brustet kärl i skallen. Ska livet gå ut på rädsla för allt jävla mög som kan leda till att man dör nåt år tidigare? Det är ju inte så att man fått sitt slutdatum redan, så för mig kvittar de där åren för min mjölk i kaffet.

Jag fick provsvar igår och det ser ok ut. Biopsin misslyckades men läkaren säger att jag ska vara lugn ändå, så det är jag väl då. Om jag vill får jag förstås göra ny undersökning, men man kan ju inte vara hur nojjig som helst. Och om jag blir sjuk igen så ska jag inte gnälla. Då vet jag ju att det är mitt eget fel och får väl förbanna de salta fiskarna i hemlighet.

Annars är det bra. Over and out!

Kontrollbesiktning

Nu är det ett år sedan hela bröstet rök för att bli av med cancern. Resan inom sjukvården började i juli förra året, med undersökningar och operation av första knölen. Och massor av väntan. Sen rök nästa knöl i september. Och efter ännu en vänteperiod så rök alltihop i oktober förra året. Det känns som väldigt länge sedan. Strålningen var färdig i mitten av februari och sen har jag varit frisk. I princip. En jäkla vår med trötthet från hell, men under sommaren kom jag på banan igen.

Jag är så tacksam för att jag tog mig igenom detta på ett enkelt och ganska smärtfritt sätt. Jämfört med hur det kan vara iallafall. När jag tittar tillbaka på gamla meddelanden och saker jag skrivit, förstår jag att det inte var så lätt alla gånger. Igår snubblade jag över några bilder jag tagit längs vägen, och då höll jag på att spy. Hur fan kunde jag ens få på mig kläder? Och dessutom åka bräda en vecka? Med fullständigt skinnflådd armhåla efter strålningen?

Jag var ju bara rädd en gång under resan, och många gånger undrade jag vad det var för fel på mig som inte blev rädd eller ledsen. Väntade på att jag skulle bryta ihop, men det blev liksom inte så. Rädslan och funderingarna har istället smugit sig på ju mer distans jag fått till det hela. Jag har på nära håll fått inse att cancer faktiskt kan komma och inte gå att bota. Det väcker tankar om ens odödlighet. Jag fattar att det faktiskt inte bara händer andra. Även om vi gärna vill tro det. Men samtidigt kan man inte gå och oroa sig för sjukdomar hela tiden. Och det gör jag inte heller. Absolut inte. Det kommer i vågor, sen blir det lugnt igen. Tack och lov för det!

Imorron ska jag till Västervik för besiktning. Ettårsbesiktning. Ska bli riktigt skönt att få det kontrollerat, även om jag tänker att det finns ju inget att få cancer i. På den sidan iallafall. Det blir magnetkamera och ultraljud, för den typen som jag hade gömmer sig på mammografin. En slug fan med andra ord... Men bra att jag får kollas ordentligt. Så hoppas vi att jag slipper ombesiktning.

Kollade tillbaka lite i bloggen eftersom att jag inte mindes riktigt när jag fick de olika beskeden. Ramlade över ett inlägg från tiden efter den jävliga infektionen. Jag vet ju att jag är störd och har ganska puckad humor, men ibland undrar man ju lite vad som rör sig där under håret. Haha. Får väl skylla lite på morfinet... Hur som helst så kan jag idag skratta åt detta knasiga inlägg, utan att ringa Lanefeldt innan! ;-)

http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/12/the-naked-truth-713.html

Från juli till november

Jag var på mammografi, ultraljud och biopsi i somras efter att ha sökt för en väldigt ytlig knuta på bröstet. Jag var så säker på att det inte var nåt farligt; hade haft den ett tag och till slut tyckte mannen att jag borde kolla eftersom att den inte försvann. Sen kom svar i september som tydde på att det var bra, men knölen togs bort för säkerhets skull. De fann två när de opererade, med lokalbedövning, så jag rusade till jobbet efter. Jag var ändå säker på att det inte var nåt.

I mitten av oktober ringer läkaren tidigt på morgon, och jag fattar. Han ber mig komma in på em och berättar att det inte ser bra ut, att det var två elakartade tumörer. Jobbade utifrån fullbokad kalender fram till eftermiddagen när det var dags att åka. Jag åkte själv, jag ville det. På sjukhuset fick jag veta om vad de hittat och att det var planerad operation 1 vecka senare. Då skulle en bit av bröstet tas bort. 

Hem och berätta för familjen, värst var att ringa min man som var borta på jobb. Jag sa att han kunde jobba vidare och att mamma kunde ta barnen över op, men han insisterade på att komma hem. Tur det i efterhand... Han tog sig hem till dagen för op, och det var först då jag blev lite rädd. Inte för sjukdomen utan för narkosen och hur jag skulle må och när jag kunde jobba igen. Op gick väl och lymfkörtlarna var inte sjuka. Ett steg i rätt riktning! Än en gång var alla övertygande om att det var klart så. Strålning och hormonbehandling skulle det bli, med största sannolikhet. 

Tiden gick och jag väntade på svar. Var hemma nästan en vecka och sen jobbade jag till i måndags em när jag skulle på återbesök. För behandlingsplanering trodde vi... Väl hos läkaren stod det klart att de funnit ytterligare två  tumörer, samt förstadier till cancer, i den bit som togs bort. Jag var inplanerad på op tre dagar senare. 

Jobbade dagen efter beskedet och försökte få undan en del och delegera annat. Började fatta att jag kanske inte kommer kunna jobba fullt kommande veckor... Både jag och min man blev otroligt oroliga för spridning. På onsdagen skrevs jag in med sedvanliga prover och i torsdags tog de hela bröstet. Dagen efter var (precis som sist) ganska okej. Packad av morfin, men det fattar jag inte under ruset. (Det är bara att tacka gudarna för att facebook inte fanns under min storhetstid!!!)

Nästa dag blev skit, oxå det som sist men värre. Har raljerat om nya bröst innan, men att sitta här utan är inte lika kul.

Nu har det gått några dar sen op och jag mår rätt hyvens, dock pendlar det mycket mellan mitt vanliga speedade jag och sen fullständig krasch för ingenting. Jag ska försöka vara hemma från jobbet minst denna veckan för att hinna känna efter och landa. Kanske mer. 

Om två veckor väntar undersökning med magnetkamera och ultraljud för att kolla det andra bröstet. Efter det så får jag nog vänta lite till på svar från alla proverna. Det bara att hoppas på att inga nya grejer hittas utan att nästa besök hos läkaren betyder behandlingsplanering. 

Jag har inte någon gång tvivlat på att jag ska klara mig. Jag tänker inte död. Först tänkte jag inte ens lidande, men nu är jag rädd för biverkningar av medicin och biverkningar på familjelivet. Jag har ända sen besöket i juli, via cancerbeskedet i september tänkt positivt, att det här ordnar sig. Jag har levt på som vanligt, haft funderingar förstås men inte på något sätt grävt ner mig. Jag har skojat om schyssta lökar på jobbet och jag har pratat om att äntligen våga testa rakat huvud. Kanske är det ett försvar. Eller oxå är det jag. Mitt sätt att hantera ett riktigt uselt tillstånd i min kropp, som jag inte kan påverka ett skit utan läkarens hjälp. Kanske trycker jag undan mina känslor för att hantera vardagen? Kanske skyddar jag mina nära och kära? Kanske skyddar jag mig själv? Jag vet inte. Det jag vet är att sån här är jag. Just nu.

Jag skojar om landstingets kalsonger, precis som jag hade gjort om det var halsmandlarna som skulle väck, eller om det var en bruten arm. Jag ligger med fötterna på huvudkudden, med landstingets härliga långstrumpor, och tänker att jag är Pippi, att jag är stark. Jag skriver att det inte är lika kul att skoja om schyssta lökar längre, nu när det är verklighet.

För en del kan det vara provocerande, oanständigt och fullständigt makabert att skoja i det läge jag befinner mig. För mig är skämtandet (med min alldeles galet tråkiga humor) mitt helt vanliga jag. Sån som jag är. Även nu, när den sketna cancern kommit hit. Den har tagit mitt bröst, den tar av min ork, den tar av mitt tålamod, den tar av mina pengar, den tar av min tid. Den kommer ta så jävla mycket mer... Jag vet det. Den tar av min sjuka humor också. Men jag tänker kämpa med näbbar och klor för att hålla kvar vid det jag kan. Det som är jag. Min tro kommer att svika ibland, kanske mitt hopp likaså. Min svarta humor kommer bara att vara svart och göra ont ibland, men när den inte är det så kommer jag att använda den till nån sorts självhjälp.

Cancer väcker så mycket inom de flesta och jag märker att så många fortfarande förknippar sjukdomen med död och elände. Visst är det en dödlig sjukdom, men det finns ju väldigt många som blir fullt friska. En del till och med utan att må dåligt under behandlingen. Jag hoppas av hela mitt hjärta, att jag ska bli en av dem. En som kan berätta om en helt alright resa för att bekämpa cancern. Många har erfarenheter av sjukdomen från tidigare, en del har mindre bra minnen. Jag berättar här och på facebook och när vi ses, på mitt sätt. Jag vill inte göra det värre än vad det är. Det är min strategi.

Jag vill inte trampa nån på tårna. Jag vill bara säga hur det känns. Att vara jag. Just nu.

Den första dagen

Semester. Ni vet, veckan före semester. När kroppen och hjärnan är så inställd på ledigt. Det känns liksom som om det inte skulle gå att jobba längre. På något sätt. Man räknar ner. Sista måndagen. Check. Sista tisdagen. Check. Sista... Och så äntligen! Fredag eftermiddag. Låst och larmat. SEMESTER! 

Idag är en ny dag för mig. Eller igår egentligen, men då var jag full av morfin och ledsnad. Jag har sovit idag. Man och barn for till simhallen och huset var tyst och lugnt. Försökte läsa men kroppen vill bara sova. Syrran kom några minuter och fick höra mig svamla, några timmar senare kom mor och såg till att jag fick i mig något att äta. Och prata lite. 

I takt med att morfin och narkos går ur kroppen så smyger sig verkligheten inpå. Drömmen och skojandet om nya schyssta bauta-lökar sätts i ett annat perspektiv när det inte finns nåt att byta med. Att "bara" ta bort det andra oavsett om det är sjukt eller ej, är inte ett lätt beslut när det väl gäller. Jag vet att det måste bort, och det är inte bröstet i sig som är svårt att vara utan. Men det blir en symbol. För något svårt. Och något jobbigt som väntar. På vägen mor att bli frisk. Inte bara för mig.

I eftermiddags tog jag en promenad. Min första med denna kroppen. Tog en dusch. Min första med nya kroppen. Vill inte se men vågade titta. Måste. Nya bandage. 

Första lördagen på något sätt. På väg mot en fisk kropp och nya semestrar att räkna ner till. Idag är stegen lite lättare än igår. Tack och lov gör såret inte särskilt ont och jag ser mig själv på gymmet om några dagar. Om så än bara söndagspromenerande på löpbandet. 

En ny resa. Op 3. Dag 2.

Livets dramaturgi. Så fick bloggen heta i våras när jag hade behov av att skriva. Nån slags sätt att bearbeta och förklara delar sv det jag upplevt under några tuffa år i depression och mörker och maktlöshet och skuld.

Jag hade fått möjlighet att prova en stämningsstabiliserare som visade sig vara en god hjälp för mig. Jag slapp de ständiga svängningarna neråt men fick ändå behålla mitt glada jag. Ibland för glad och speedad för min omgivning, men sån är jag. 

Livet har varit snällt mot mig sedan våren, och är det fortfarande på många sätt. Dock tar tillvaron nu en ny vändning för mig och min familj. Bröstcancer. 39 år. Inte by the book, men det hörs mer och mer om "yngre" som drabbas. 

Jag börjar dela min upplevelse här idag av flera skäl.  Egoistiska för att jag älskar att skiva och vill gärna att nån läser. Men oxå för att berätta för er som undrar hur det går och hur jag mår, som bryr er så mycket och kommer att kämpa med mig. I nöden märks hur många det finns runt omkring som bryr sig om. Mina familjer förstås. Vänner. Arbetskamrater. Andra har egna upplevelser som väcks till liv och väcker omsorg. Några är (som jag) lite nyfikna och blir berörda av situationen utan att egentligen känna sig så nära. Någon kanske själv har varit här. Eller är i början av en liknande resa. Eller väntar på första svaren om det verkar vara gott eller ont. 

Ni är alla välkomna att följa med på resan. Att fråga. Att våga vara som vanligt. Att bara finnas. Jag bryr mig så mycket om er, och glömmer jag att fråga hur DU mår så berätta ändå. Jag vill veta.