Oh my god...

...ser att mitt förra inlägg var för två veckor sedan. Redan då var jag slutkörd. Och inte har det blivit bättre kan jag lova. Om det var kaos då, vet jag inte vad jag ska kalla det hela nu... Omöjligt uppdrag kanske.

Yngste grabben fyllde år i måndags så förra helgen hade vi kalas för familjen. Och imorron är det kalas för klassen. Bjöd in alla 24. Kändes som en bra grej; de kommer från två olika förskolor och det kan vara kul att få träffa på de "nya" barnen och föräldrarna. Eller. Det är ju kul och roligt för barnen att ses utanför skolan. Men... Hur tänkte jag med att ordna det hela när jag är själv hemma? Och dessutom krypandes fram på blödande knän... Hasande mot onsdag kväll. Eller torsdag morgon, för jag lär väl sova....  Kunde ju haft kalas nästa helg... Smarto.

På onsdag kväll ska han komma hem. Mannen. Pappan. Räddaren. Jag har redan varskott om att när han kliver in genom dörren så kommer jag förmodligen att braka ihop. Det brukar ju vara lite så varje gång. Att luften går ur när han kommer hem. När vi blir två vuxna i hushållet. Men... Den här gången är jag allvarligt oroad över att jag kommer att falla ihop som en blöt fläck på golvet. När allt ansvar kan delas på två. När jag kan tillåta mig att falla för tröttheten. Kapitulera. Bryta ihop. Och gå vidare.

Sen är det ju ingen vila precis när vi är fulltaliga. Då kopplas det sociala livet på och helgerna är bokade. Och älgjakten.  Älgjakten. Och... lite annat. Har passat på att bjuda in till en annan fest några veckor framöver, och det enda som är planerat för den är själva inbjudan. Resten hoppas jag att mannen tar hand om när han kommer hem, för annars blir det lite jobbigt. Bring your own...  Eller korv med bröd. Haha. Nädå. Vi ska nog lösa det. Bara jag får sova... i en vecka eller två...

Detta har verkligen blivit min gnällventil. Så jäkla trött på mitt eget gnäll. Men...

Jag är jäkligt stolt över att jag, trots den jäkla arbetssituationen och hämtningar på fritids vid halv sex alldeles för många dagar, kunnat hålla humöret här hemma och ha tålamod med barnens trots, uppnosighet och irritationöverattdetblirförlitetidmedmamma. Jag har verkligen hållit mig lugn och inte blivit brutalförbaskad, som jag brukade bli förr. Och även om det innebär att jag ibland låter saker som inte är okej passera; att jag kan framstå som slapp och inkonsekvent, så är ja övertygad om att det ändå är bättre för både barnen och mig att slippa den där galna mamman.

Jag är riktigt jäkla stolt över det. Ska ni veta. Och otroligt tacksam över att jag har min kära mamma, som alltid ställer upp och hämtar barnen när det behövs, som tar hand om oss och som alltid finns där. Som back-up. Som syrgas. Som alarmcentral. Utan mamma hade det aldrig gått.

Nu ska jag ta några chips till och titta en stund på Fångarna på fortet. Sen blir det toksova och ladda inför morgondagens kalas. I gympahallen. Håll tummar och tår för att kidsen är hela när de ska lämnas tillbaks! Bad skolsköterskan om att jobba söndag, men hon hade tapeter att hänga upp! ;-)

Bryt ihop och gå vidare...

Ja, jösses vilken vecka.... Förra veckan var inte snäll mot mig, och den här blev inte bättre. Vilket jäkla slit! Tackar gudarna för att det ordnat till sig med grabbens skolgång igen. Några möten med jättefina och engagerade pedagoger och nya tag efter det. Nu blir det bra ska ni se!

Jobbmässigt är det dock kaotiskt. Den där känslan av att inte räcka till; att hinna typ hälften av arbetsuppgifterna; att känna sig så jävla maktlös inför situationer som uppstår. När man gjort allt och lite till. Men det inte funkar ändå . Gör nåt annat. Javisst, men vad?

Skolan idag, är en skola för alla. För ALLA. Oavsett svårigheter på olika plan. Den grundtanken är god, jag är verkligen för inkludering på alla sätt och vis. Men... Till vilket pris? Ska skolan verkligen inkludera barn så till den milda grad, att de skadar och förstör utbildningen både för andra och sig själva? För en sak kan jag lova; ingen av strulpellisarna gör det av jävelskap. Inte under längre tid. Fortsätter beteendet under lång tid finns det såklart en anledning. Och då menar jag inte bristande uppfostran.

I min mening finns det tillfällen då det skulle vara bättre med ett annat sammanhang. En annan klass, en mindre skola, en annan pedagogik... Men..
I dagens skola ska alla gå i samma klass. Alla ska passa i samma mall. I dagens skola är det föräldrarna som bestämmer. Om de inte förmår, vill, vågar eller orkar se fördelen med andra alternativ, då står vi många gånger maktlösa. Och det föder en enorm frustration hos mig. Att inte barnet ska kunna få möjlighet att tillgodogöra sig sin undervisning, i rätt miljö och med rätt pedagogik.

Som sagt. Veckan har varit tuff. Men tack och lov har jag kunnat ladda om mellan dagarna. Även om nätterna varit sådär. Tack och lov en gång till, för att jag hade handledning i eftermiddag. Kom dit som ett vrak och gick därifrån med ny lust att ta tag i mina dilemman. Och det ska man ju inte underskatta, en fredag som denna.

Som krona på verket har några fina vänner dragit in mig i socialt umgänge, inte mindre än tre dagar denna vecka. Det har verkligen fyllt på den tomma energitanken. Tack för att ni finns! Jag blir ju bara så urdålig på att ta hand om mitt sociala liv utanför jobbet när det blir så här. Är rätt kass på det annars också, när jag tänker efter. Speciellt när jag är ensam vuxen hemma. Då går tiden liksom bara. Till barn. Tvätt. Mat. Läxor. Klippa gräs. Läggning. Packa skolväska. Orka upp på morron.

Och då finns det vänner! Som bjuder in. Som föreslår en fika. Och jag. Jag tackar ja! Låter disken stå och tvätten och gräset växa. Äntligen!

Summa summarum så har veckan varit otroligt påfrestande på många håll. Men också lärorik. Nu hoppas jag att hälften av det som skett de senaste dagarna fortsätter så. Och att den andra hälften inte gör det. Kan ju låtsas att det ska bli så iallafall, så kanske jobbet inte behöver invadera helgen för mycket.

Nu återstår bara läggningen. Av mig själv. Och jag brukar inte vara så motstridig vad gäller den biten så det ska nog gå bra.

Ta hand om dig. Se till att få en fin helg. Säg nåt vänligt till en annan person.
Over and out.

Ordning är bara för idioter...

...genier behärskar kaos, var det någon som sa.

Alltså; jag ÄR verkligen en idiot.

Inombords är det fullständigt kaos så jag fick lov att skura kylen och frosta av frysen. Nu undrar du vem fan som köper en frys som inte frostar av sig själv? Svaret är JAG! När jag ändå var igång så ratade jag även självrengörande ugn.... Läs mer om detta på smartastevalvidhusköp.se. Och inte fan är det de prylarna som pajar. Nädå. Det är diskmaskinen och torktumlaren och hemmabiosystemet och iPad:en och datorn och fjärrkontrollerna....

Men nu råder ordning på två ställen iallafall; kyl och frys. Är det inte märkligt; ju mer stabil på insidan, desto mer virrvarr kan tolereras runt omkring. Och tvärtom; kaos inne kräver ordning utanför. Vilket inte riktigt hinns med här...

Just nu är både kropp och knopp fullständigt tagen i besittning av kaos. Stress på jobbet; ingen aning om hur jag ska hinna med eller hur jag ska prioritera. Det fullkomligt väller in uppgifter från alla håll, och allt känns viktigt och angeläget. Dagen idag sprang förbi med möten, möten och så lite möten. Hann inte ens planera in veckan i kalendern, men det blir kanske lätt eftersom att det bara finns några få tomma platser kvar att fylla. Dra lott kanske? Tyvärr; ingen vinst denna gång. Kanske kan du få komma till kuratorn nästa vecka.

Sen lyckas telefonjäveln ladda ur under mötet (jävlaskituppdateringpåIphone4ssomsugerurbatterietpåettkick). Upptäcker att fritids har ringt för några timmar sen, ringer upp och säger att jag hoppar in i bilen direkt. Men....
Tappat bort bilnyckeln.

Sen tidigare saknar jag ju körkortet (det lilla plastkortet alltså), visakortet (som gått av men det nya verkar vara på vift), ett gäng med regnkläder samt grabbens nya gympaskor.

Undra just om kroppen försöker förmedla något?

Hittade till slut nyckeln i ett lärarrum där jag varit på förmiddagen. Med svetten rinnandes (efter två timmars möte i jävligt varmt rum), en lätt stressad språngmarsch runt skolan för att finna nyckeln samt världens sämsta samvete över att inte varit anträffbar just idag, tog jag mig iväg och kom till skolan några timmar efter påringningen. Ingen "bästa-mamman-medalj" idag heller. Som tur var hade grabben piggnat till och var vid god vigör när jag väl kom fram.

Men... så är det det riktigt jobbiga.... Visakort och körkort och nycklar kan man beställa nya. Men... Hur hjälper man sitt barn att gilla skolan? Att lämna en gråtande skolkille som frågar om jag verkligen ska lämna honom där när han mår så dåligt. Att försöka förklara skolplikt och lärande och kamratskap för någon som känner att det inte är rätt. För någon som har så kloka frågor och så hjärtskärande repliker på allt jag kan komma på att säga. Från den man älskar mest och vill skydda från allt ont i hela vida universum.

Samtidigt. Plikten kallar, möten är bokade, andra väntar, skolan börjar. Försöker verkligen behålla lugnet på morgonen när ingen samarbetar. Den ena vill inte komma i tid och den andra har inte riktigt tidsbegreppet. Då tar den där jävla inre stressen greppet och säger saker som inte hjälper. Blir irriterad och påtalar att jag själv kommer för sent till mitt jobb. Som om det är viktigare...

Sen kommer kvällen. Med världens strul för att förhala läggning. Med frågorna man inte vill höra. "Hur ska vi göra imorgon mamma, eftersom att jag hatar skolan?" "Ska du lämna mig där när du vet att jag inte har det bra?" "Bryr du dig ens om det eftersom att du säger att jag måste vara där?".

Älskade, älskade vän. Om du bara visste. Hur jag biter ihop. Försöker peppa. Försöker hitta orsaker att påverka. Försöker vara stark för dig. Klandrar mig själv om och om igen för de svåra åren (förbannade jävla depression). Försöker hålla tillbaka gråten och trycket i bröstet när jag åker till jobbet. Och vet att du känner dig övergiven.

Tack och lov är det ingen som jag vet är elak mot min prins. Men känslan han förmedlar räcker för en mammas hjärta att krossas. Tack och lov är personalen på skolan snabb och vill göra bra. Tack och lov trivs lillfisen utmärkt. Tack och lov för att jag har en tro på att det kommer bli bra. Tack och lov för att jag älskar mitt jobb och att jag känner mig hyfsat psykiskt stabil just nu. Tack och lov för att jag har världens bästa familj som bara är ett telefonsamtal bort.

Men det är fan inte lätt.

Hej igen...

Känner att jag behöver mjuka upp gårdagens inlägg. Ibland bara måste det liksom ut, den där frustrationen som kan uppstå när vanmakten tar vid. Vill ju kunna göra så mycket mer. Kunna ta bort det onda och göra världen ljus och fin och god för alla barn. Jag kan ju inte det. Har inget trollspö tyvärr. Det var en lång tuff dag igår och jag skrev i stundens hetta.

De allra flesta barn har det ju bra. Allt ifrån bra nog till jättebra. Att vara förälder är ingen enkel match. Det vet ni som känner mig att jag är den förste att skriva under på. Herrejösses vad jag har fått (och får) kämpa mellan varven. Jag är inte nåt praktexempel att jämföra med. Tvärtom.
Periodvis har det varit skit, nu är det mycket bättre. Jag kämpar varje dag med att kompensera mina egna tillkortakommanden i föräldraskapet. Undrar vad det har gjort med barnen. När jag mått dåligt. Varit ensam. Och frustrerad. Men nu kan jag leva mer i stunden, glädjas över att det funkar så mycket bättre. Att jag funkar så mycket bättre. Att jag kan hantera mina impulser så mycket bättre. Men inte perfekt. Förstås. Vem är perfekt? För vem vore det bra?

Våra barn behöver även se våra fel och brister, våra tillkortakommanden och misstag. Men. De behöver förklaringar och förlåt och ansvarstagande. Att jag som vuxen tar ansvar för det jag gör fel. Förlåt lilla vän; mamma blev alldeles för arg och det är jag ledsen för. Det är inte ditt fel. Det är mitt. Även vuxna gör fel.

Igår blev allt en smäll på käften till föräldrar som låter (omedvetet eller medvetet) sina barn komma i kläm vid separationer. Egentligen var det bara en liten del av allt jag tänkte och var frustrerad över. Det gällde lika mycket all omsorgssvikt och oförmåga. En ledsenhet över missbruk, kriminalitet och annat skit som fått sitt grepp om föräldrar; vilket drabbar barnen. En ledsenhet över att vi inte riktigt kan veta. Vem talar sanning? Vem är det som gör barnet illa? Hur kan vi veta? Otaliga utredningar pekar åt ett håll, men känslan i mötet med barnet ger andra signaler. Hur kan vi veta? Vi kan inte veta. Inte helt säkert. Och det är det som är så jävla svårt att hantera. Det sociala arbetet är ingen exakt vetenskap. Det finns inte svart eller vitt. Det finns inga objektiva sanningar.

Och mitt i allt detta. I frustration över organisatoriska måsten, brist på tillräckligt av rätt kompetens och svårigheter i att hitta rätt förhållningssätt. Mitt i allt detta är jag så glad att gå till mitt jobb. Att komma dit och få träffa alla underbara barn. Små tandlösa 6-åringar och brådmogna fyror. Högstadieungar som liksom var små nyss. Att skoja på rasten och prata allvar nästa stund. Att säga ifrån tydligt när det blir fel, och att visa att jag gillar dig ändå, även att beteendet var fel. Att få träffa mina härliga arbetskamrater och prata framsteg hos våra små godingar. Att mötas över professionernas gränser och lära av varandra.

Jag är så glad att jag är glad. Även när det känns svårt. Även när stressen tar sitt grepp om mig. Jag är glad åt att se de små stegen som  är i rätt riktning, de som så lätt försvinner i det som blev tokigt. Att få finnas där och vara en viktig vuxen, om än bara för stunden. För vi är ju viktiga. Alla vi vuxna som möter barn. Kanske är du den ende som ser just detta barn lite extra idag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Du är viktig!

Vilken jobb(ig)dag!

Herrejösses vilken dag. Jobbdag. Jobbig dag. Jag har ju världens bästa jobb många gånger, men så kommer de där dagarna. När det liksom kryper in under skinnet på mig. Rakt in i hjärtat. Undrandes vart världen är på väg. Vart föräldraskapets grundstenar tog vägen? Hur vi kan bygga upp dem igen så att föräldrar orkar och förmår. Förmår att fullfölja det stora ansvaret som ett föräldraskap innebär.

I bilen till jobbet tänkte jag att vissa vuxna liksom har förverkat sin rätt att vara förälder. Men... Barnet har ju rätt till sina föräldrar. Och behöver dem. Till och med om de inte gör det så bra. Inte good enough alltså.

Hur kan man ta sina barn som slagträ i konflikten med den andre föräldern. Tror man i livets jobbiga skede att barnen inte tar skada av det? Eller tror man att de inget märker? Eller struntar man i barnens väl och ve i jakten på att trycka till varandra? Eller har förmågan att se till barnets behov och upplevelser gått förlorad i det stora svarta molnet?

Jag vet inte. Vet inte heller hur jag själv skulle bete mig i en sådan svår situation. Jag hoppas och tror att jag ska slippa uppleva det. Men jag vet att barn märker. De förstår. Tänk på det lilla barnet, som inte har något verbalt språk än. Hur detta barn kommunicerar med sin kropp. Hur detta lilla barn läser av sina föräldrar. Denna viktiga första kommunikation i ett avgörande samspel som kommer att forma det lilla barnet genom hela livet. Den viktiga anknytningen. Barn är experter på att känna av. Utan att det är uttryckt i ord.

Vi jobbar hårt här i skolan, med att barnen ska visa respekt för varandra. Detta kan vara svårt och frustrerande många gånger. Men... När det är vuxna människor. De som ska vara barnets trygghet. Som ställer till det så in i helsike för sitt lilla liv. Som sårar rakt in i det lilla hjärtat och får det att tvivla på sin egen duglighet. Är det mitt fel? Om jag gör så här istället? Om jag bråkar och tar fokus från de vuxnas besvär? Om jag sluter mig och bara är tyst? Blir det bättre då?

Idag är en sån dag, när jag önskar att det fanns en plats här på jorden; dit vi kunde sända föräldrar för omprogrammering. Till att se sitt barn. Att finnas där. Att lyssna till. Att trösta. Att bekräfta i det svåra att inte bo med båda sina föräldrar.

För jag tror inte att någon medvetet vill skada sitt barn i en separation eller vårdnadstvist eller andra svårigheter i familjen. Barn älskar sina föräldrar; hur otillräckliga de än är. Hur illa de än har betett sig.

Hjälp ditt barn att få tycka om både mamma och pappa. Att låta barnet slipp lyssna på bråk och konflikter om det ena och det andra. Att göra överlämningarna smidiga och fria från hårda blickar eller ord. Att våga tro på sig själv och veta att det aldrig är barnets fel.

Meningsskiljaktigheter kan självklart bli en produkt av en separation eller andra svårigheter.  Men det kan inte barnet hjälpa. Och ska inte behöva vara del av. Det som måste debatteras får ske på en arena där barnet varken hör eller ser.

Tackar gudarna (eller nån) för att jag har en sån bra arbetsplats, med hängivna kollegor och underbara barn. Det gör det lätt att gilla jobbet även en sån här dag. Och att ladda om till nästa dag.