Om att andas, räkna och inse att de bra stunderna vinner!

Hej och hå. Sista dagen på julens långledighet. Som vanligt efter en längre ledighet så känns det både och. Skönt att börja jobba och komma in i rutiner igen. Men också lite småjobbigt att kastas in i den vanliga ruljansen igen. Inga slappa morgnar. Inga sena kvällar. Inte lördag hela veckan.

Det kan nog bli en hektisk start då jag ska påbörja nytt uppdrag parallellt med mitt gamla. Hoppas det löser sig snabbt med ersättare... Nåväl, lite nytt och lite gammalt. Kan behövas nya utmaningar, samtidigt som det skrämmer lite. Man vet ju vad man har... Tack och lov så kommer mannen hem i dagarna, så jag kan fokusera mer på jobbet till en början.

Det här med att leva sitt liv i fyraveckors-cykler är lite påfrestande emellanåt. Därav mina gnällinlägg både här och på facebook. Ibland måste det liksom ut någonstans. Skrikas ut i cyberspace. För att lätta på trycket. Jag har några vänner som lever liknande liv, och NI förstår ju på riktigt. Både det som driver oss till galenskap, och det som är positivt med detta sätt att leva.

Vi har det bra, ungarna och jag. Jag har föräldrar och syster nära, som alltid ställer upp. Jag har svärföräldrar längre bort, men som också kommer om jag hojtar. Utan detta familjenätverk vet i tusan hur jag hade klarat mig. Och så har vi den älskade storebrorsan som kommer hit ibland, och lyser upp ögonen på sina småbröder.

Det är inte de planerade grejerna som ställer till det för mig. Om jag jobbar sent eller ska bort eller vad som helst, då bokar jag ju in mamma som tar barnen. Om jag vill dra iväg på shopping en dag så ber jag mamma eller syrran och då tar de barnen. Eller är de hos kompisar en stund. Men...

Det är i den dagliga ruljansen, när det skiter sig och alla bråkar med varandra. När de ungar jag själv skämt bort, driver mig till vansinne med sitt omättliga begär. När jag inte orkar lirka för femtielfte gången om en strumpa som är knölig i tån. Eller om att det är den lilla popcornmenyn som gäller på bion. Eller om vem som ska sitta fram i bilen. Då slutar det med att den lilla arga vinner. För att den stora arga ska kunna ta sig ur situationen. För att orka. För att jag vet att det inte går att vinna den striden. Där och då. För det är strider som ingen kan vinna. Det finns bara två förlorare. En liten, som inte kan styra dessa starka känslor som tar över. Och en stor som inte vet hur hon ska hantera detta så det blir bra för alla. Och mitt i allt finns en mellanstor som också är arg. Det är då jag behöver luft. Komma undan. Andas. Räkna till tio. Igen. Och igen. Och igen. Men det är svårt. För den lille vill inte vara ovän. Vill inte göra fel. Vill vara nära sin mamma hela tiden när något blivit knas.

Och då är det inte helt enkelt att ringa in nån. Inte kul att lämpa av sina barn hos någon för att man själv misslyckas. Inte kul för barnen att känna det heller. Ibland hinner jag före. Känner att det börjar dra åt fel håll. Ser till att ordna en kompis eller några timmar hos mormor. Innan det går åt skogen. Det är bra däremot. Ibland kan jag ta en liten promenad i grannskapet, det är också bra när det funkar. En liten time-out.

Nu är det sista dagarna innan pappan kommer hem. Alla är lite trötta på varandra här hemma. Två veckors ledighet utan rutiner, med sena kvällar och alldeles för mycket spelande börjar ta ut sin rätt. Själv ser jag slutet av ensamhetsperioden och slappnar av lite.

Men. Men. Men... Viktigt att poängtera är ju all den bra tid vi har tillsammans, jag och mina små juveler. Vi är en liten hetsig skara, som skojar lite för mycket, som skrattar ihjäl oss åt bajs, som hittar på konstiga sånger och skrattar åt våra egna skämt. Vi har åkt skridskor och vi har varit i pulkabacken. Vi har varit mycket tillsammans med familjen och med kusinerna. Kompisar har fyllt vårt hus och vårt matbord många dagar. Vi har myst i soffan och kollat film. Vi har varit hos goda vänner och firat nyår. Och all denna tid har varit bra. Det finns mycket av bra tid. Mer än av bråktid. Och det är ju bra. Gäller att få min egen skalle att fatta det när det hettar till.

Snart är familjen fulltalig. Slipper vara ensam vuxen. Sällskap, någon att dela vardagen med, någon att dela ansvaret med, någon annan att prova våra roliga skämt på ! Hehe! Det blir fint!

Julefrid och julestrid - en riktigt jävla lång statusuppdatering

Ibland vill man bara gräva ner sig i en snöhög (eller en grusgrop). På facebook rasar bilderna in; lyckliga familjer, lyckliga barn, lyckliga familjer. Fullbordat ut i kanterna. Bakgrunden som hämtad i en inredningstidning. Julstjärnorna blommar fortfarande. Likaså hyacinterna. Ungarna som hämtade ur en reklamfilm. Föräldrarna hämtade från en... Valiumkoma kanske? Kan ge mig fan på att deras granar inte barrar heller. Och knäcken fastnar inte i pappret. Alla är bara så jäkla störande nöjda och glada. Överallt ser man hur jäkla fint alla verkar ha det i juletid. Precis som alla andra dagar på året.

Nu tänker du kanske; skippa facebook då. Och ja, det har jag faktiskt gjort mer än annars iallafall, just under julledigheten. Inte för att jag inte velat kolla, men jag har liksom inte hunnit. I sedvanlig ordning har jag en stressnivå upp i taket, och kan inte stänga av. Skitirriterande.

Kvällen före julafton var halvmysig. Kompisar hade funnits här hela dagen. Spel och lek och kiv om vartannat. Mot kvällningen bestämde jag att vi skulle vara själva och klä granen och mysa med glögg. Alla höll inte med. Med varsitt spel framför fejset låg ungarna i soffan, medan jag snitsade upp ljusen. Ja, jag vet att jag kan ta spelen ifrån dem, men det lär inte bättra på varken mitt humör eller deras. Eller julstämningen. Slingan funkade iallafall! Efter femtielva försök att få dem att komma och klä granen med mig så gjorde jag det själv. Egentligen vill jag göra allt själv, för då får jag det som jag vill ha det. Men nu har jag ju för fan övat i 6 år på att låta barnen "synas" i hemmet (och det har de lärt sig, vill jag lova), och då ska de ju vara med. det är ju så man gör, kvällen före. Men... Jag hängde pliktskyldigt upp deras egenhändigt knåpade dagisprydnader ihop med mina egna lite mer sofistikerade. Haha. På kvällen uttrycker den större av de två, att han är så spänd inför julafton att han bara vill svära. Säga alla fula ord han kan. För att bli mindre spänd liksom. Alla somnar gott.

Julaftonsmorgon. Nä. Julaftonsnatt. Klockan 4 vaknar den yngre förmågan. Han vill öppna paket. Nu. Han somnar inte om. Han ömsom gråter, ömsom skriker. Kan vi gå upp nuuuuuuu? Neeeeeej, det kan vi inte! Klockan är 4, 5, 6... Det är NATT! Halv sju har jag fått nog, är lagom skitirriterad och tillåter honom att väcka sin brorsa. En kvart senare har de öppnat sina morgonpaket och undrar när resten ska öppnas. Hmmm. Om 9 timmar ungefär. En liten stund av lugn, nåväl, lek med nerf (pistol med gummiskott typ) så havererar humören i familjen. Ungarna håller på att slå ihjäl varann och jag får frispel. Skitjul. Varför i he***te har jag tagit ledigt? Jullov? Vem kom på den idiotiska idén? Håll skolan öppen för farao, kunskapsnivåerna sjunker ju så se till att ge dem vad de behöver. Hela året! Varje dag!!! Jag kan ha sagt att jag tänker "skita i julen och be tomten ta tillbaks julklapparna". Och kanske har jag även sagt att "det är tur för dig att tomten inte tittade in genom fönstret nu" vid något tillfälle. Kanske.. Jag minns inte riktigt...

Vid 11 var vi på plats i kyrkan och jag hoppades verkligen att lite andlig spis skulle ge oss alla lugn. Och... Det funkade faktiskt! Lillbus och jag satt längst fram, så att han kunde vara med och fixa julkrubban. Storfis satt med syrran och läste psalmboken. Sen var det julafton med halva familjen och allt flöt väldigt bra. Mycket god mat, som alltid hos min mamma, skön julstämning och lagom slappt. Lillbus hängde mest runt granen och lyfte på paket, räknade hur många som hade hans namn på samt konstaterade att de allra största var till honom. Tomten kom och han hjälpte till att dela ut paket. Konstigt bog kom hans egna först! Sen var det paket öppning och nöjda barn. Ingen självklarhet i vår familj kan jag säga. Sen kväll men helt aright ändå när vi kom hem. Jag ka mig före stora grabben, han var bara tvungen att fortsätta bygga lego lite till.

Sen kom juldagen. Juldagsmorgon glimmar. Ja. Tamigfan. Det gjorde den. Hela dagen glimmade. Barnen var uppe i ottan och byggde lego. Jag sov lite till. Alla var nöjda och glada och det var ta mig fasen den bästa dagen på riktigt länge! Lutfisk hemma hos mor på eftermiddagen och rätt som det var kom snö! Raskt avslut på middagen och hem för klädbyte och pulkaåkning i backen. Sen skottade de snö till 22. Underbart! Läge för måååånga uppdateringar på fejjan!

Sen kom annandagen. En annan dag. En skitdag. Allt gick på tvären och vi kunde inte samarbeta. Lika fyrkantig mor och son drar åt olika håll. Explosion. En riktigt tråkig dag som mot slutet räddades av stora storebror. Som sänd från ovan kom han med tåget från Malmö. Till vår allas förtjusning! Stackarn får öronen sönderpratade när grabbarna ska berätta allt de har att berätta sen sist.... Men jag hoppas han är nöjd ändå. Det kostar på att vara idolen med stort I liksom. Så börjar de extra sena nätterna för mellangrabben. Det är viktigt att få sitta ensam med storebrorsan och spela seeeent på kvällen, när vi andra två gått till kojs. Mysigt tycker jag! Så härligt att se dem tillsammans. Storebror frågade vad de önskar sig i julklapp; en svarade "Flygplan 2" och den andre säger "att du är hos oss oftare". Så härligt! Och svårt på samma gång. Det är en bit mellan oss och skolan kräver sitt. Men den önskningen från vår mest svårflirtade grabb är otroligt fin.

I dag är det dagen efter en annan dag. Livat i sedvanlig ordning. Kanske har jag sagt "vill du att M stannar flera dagar så skärper du dig nuuuuu". Kanske har jag sagt att " det finns två dagar nästa vecka när fritids är öppet, och jag kan jobba då". Då svarar den ene "jaaaaa! Jag vill till skolan!" Och den andre;" neeeej, jag lovar att skärpa mig". VM i dålig morsa... Jag som dessutom vet (i teorin) att vissa barn inte kan skärpa sig. Fan. Dessa misslyckanden. Om och om igen.

Nåväl. Lillbus till mormor och morfar. Storbusarna hemma själva. Och jag åker till bästa jobbvännerna för god mat och massor av snack. Bara vuxna. I en nyrenoverad lägenhet. Som är så jäkla fin. Och så jäkla vuxen. Vit heltäckningsmatta. Ryamatta under köksbordet. En vuxen. Inga skoberg. Inga legobitar som skär in i hälen. Inga chips i mattan och inga fläckar i soffan. Ljust, fint och personligt. Helt fantastiskt!

Nu är vi hemma igen, allihop. Grabbarna spelar (vad annars). Men... De samspelar, ej att förglömma. De spelar tillsammans på samma värld. De hjälps åt och planerar och konstruerar. Att få tre grabbar på 6, 8 och 15 år att hitta gemensamma aktiviteter är inte lätt, men i spelet har de verkligen varandra. Och det gillar jag.

En jul utan mannen i vårt liv, utan snö - som blev snö, massor av irritation och bråk. Men ändå. En jul med min fina familj. Mina föräldrar och syster med familj. Som jag inte skulle klara mig utan. Mamma som alltid ställer upp. Som hjälper mig genom varje vecka. Syrran som alltid finns där. Jag är lyckligt lottad, även om livet tycks pröva mig till bristningsgränsen ibland. Ibland mer och ibland mindre, tack och lov.

I dagarna får vi förhoppningsvis även träffa svärföräldrarna. Och kanske kanske småkusinerna med föräldrar. Det hade gjort julen komplett. Nåväl, halvkomplett. Pappan, tillika maken, är inte med. Men... Man kan inte får allt. Kanske är han hemma nästa jul då! Annars kostar det... En låååång och skön solsemester!

Sådärja. En jäkligt lång statusuppdatering. Bakom kulisserna. Inga bilder dock.

Det här...livet... Igen...

Livet.

Vad är det egentligen?

Vad har vi för tankar om vad litet ska ge? Vad vi ska uppleva. Vad vi ska känna. Vad vi ska gå igenom. Hur det ska bli. Vad vi ska göra. Vem vi vill vara. Tankarna och föreställningarna är lika många som det finns människor på jorden.

Mycket i livet handlar om förväntningar. I relationer, i jobbet, i hemmet och på fritiden. När det känns skit har det ofta blivit för stort glapp mellan förväntningar och upplevelse. Vi tänker oss en sak, och det visar sig vara en annan. Vi blir besvikna. I det lilla sammanhanget kan det vara att förvänta sig att middagen är klar när man kommer från jobbet, om den andre parten är ledig. Eller att någon borde se hur du mår, men inte frågar. Eller att den andre tar nästa blöjbyte. Eller att arbetsgivaren skulle visa uppskattning. Eller att en hög kostnad borde garantera en förnöjd upplevelse. Det finns otaliga exempel på stötestenar vad gäller förväntningar kontra upplevelse.

I ett större sammanhang kan vi ha förväntningar på hur tillvaron och livet i sin helhet ska formas. Och när det inte blir på det sättet känner vi oss missnöjda. Misslyckade. Det kan handla om ett äktenskap som inte höll. Tankar om vilket yrke man skulle ha, men det blev inte så. Hur ens tillvaro skulle se ut, men det blev något annat.

Det är ju tragiskt att erkänna, men just inför julen så kommer mina vardagliga existentiella tankar i ett så mycket större perspektiv. Förvisso bra att det åtminstone kommer nån gång om året, men egentligen borde det följa oss jämt. Ni som känner mig vet att jag helst av allt skulle jobba med välgörenhet hela tiden. Det kan vara i Sverige eller i välden. Har en dröm om att komma iväg till något drabbat område för att delta i hjälpinsatser under en tid. För att hjälpa och för att verkligen se. Hur livet kan te sig på andra ställen. På riktigt.
Sen skulle jag vilja göra så mycket för de människor jag har kontakt med i mitt jobb, de som inte har det jag har. Långt ifrån. Barnet som mest av allt önskar sig ett spel till datorn i julklapp. Men vet att mamma inte kommer ha råd. Mina grabbar har två var, av tre årgångar, av just det spelet. Barnet som drömmer om att få åka över Ölandsbron. Jag åker där varje dag till och från jobbet. Barnet som skulle vilja kunna äta frukost hemma varje dag, även i slutet av månaden. Mina barn ha alla mat de behöver, men vill helst ha oboy (som de inte får...). Det finns för många barn. Som bara kan drömma om det som är taget för givet hos många av oss. Barnet som önskar att kläderna inte skulle lukta illa, barnet som önskar att mamma och pappa slutade bråka, som önskar att slippa fylla och slag och som önskar sig en helt vanlig familj. Barnet som önskar sig mat, tak över huvudet, hela och rena kläder efter väder, omsorg, kärlek och möjlighet att utvecklas. Det finns för många som inte riktigt får dessa basala behov tillfredsställda.

Åter till mig. Till oss. Som har det förhållandevis bra. Och ändå känner vi samma uppgivenhet som ett barn som inte får sina basala behov tillgodosedda. Ibland. Vi lever i vår verklighet. Så är det. Mina referensramar är mina. Dina är dina. Jag kan inte uppleva det du upplever. Jag kan, om jag har förmågan, försöka sätta mig in i din situation. Men det är alltid ett utifrånperspektiv. En konstruktion hos mig om hur du har det. Jag vill aldrig förringa någons känsla, varken din eller min. Utifrån ens eget perspektiv kan det smärta lika hårt att känna sig obehövd, ouppskattad och tillintetgjord, som det gör för en människa som inte har tillräckligt med mat eller kläder. För vi vet inte om varandras utgångspunkt.

Jag undrar vad vi jagar. Vad jag jagar. Många av oss vill ha familj och barn, vill ha ett jobb vi trivs med och gärna vara framgångsrika där, Vi vill se bra ut, vi vill utvecklas mentalt och vi vill träna kroppen på gym. Vi vill behålla ungdomen, såväl fysiskt som psykiskt, samtidigt som vi vill visa på livserfarenhet som bara kan åstadkommas genom levda år.  Och så vill vi (eller tror att vi måste) vara tillgängliga. Jämt. Många känner att vi som föräldrar borde baka och pyssla, hänga i skogen och putta gungor, bygga lego och spela sällskapsspel.

Vi skäms att berätta att ungarna helst spelar på dator eller tv, med risken att andra tycker att vi är dåliga och inte simulerar till kreativitet. Vi tror att vi måste göra långkok och laga maten från grunden. Vi vill vara bullmammor samtidigt som vi fasar över socker i allt och alltid. Vi vill att våra barns ska lyckas; vi pushar dem ut i livet, vill ge dem det vi inte själva hade. Vi berättar för skolan hur de ska göra, eftersom att de inte lever upp till våra förväntningar om hur det ska se ut.

Jag är en av dem. En av er kanske. Jag vill liksom allt detta. Jag vill liksom vara lyckad. På de premisserna. Laga mat från grunden. Näringsriktig och nyttig. Jag vill vara omtyckt på jobbet. Vill att de andra ska tycka att jag gör ett bra jobb. Jag vill vara tillgänglig jämt; på jobbet och för barnen. Jag vill träna (eller???); Nåväl, jag vill ha en tränad kropp. Jag vill hålla kroppen och sinnet ungt. Jag vill ha ett städat och modernt hem. Jag vill att mina barn ska vara framåt (inte tokblyga som jag var), och våga prova saker. Jag vill hitta på roliga grejer; gå till skogen, cykla i terräng, skapa, pyssla, baka, leka.... Men jag orkar liksom inte. Jag gillar inte ens att leka. Men...

Det känns liksom som om det är förväntningen på dagens föräldrar. Att vara på topp jämt. Överallt. Vara både hemmafru och karriärist. Att sätta barnen först, och sig själv samtidigt. Gud nåde den som inte prioriterar "egentid". Gud nåde den som inte prioriterar sina barn.

Tänk om vi bara kunde vara lite mer nöjda. Lite mer här och nu. För min del handlar det mycket om att barnen är relativt små och jag är ensam med dem ganska mycket. Jag hinner liksom inte förverkliga mina drömmar avseende mig själv, samtidigt som jag ska förverkliga min mammaroll så som jag vill. Tänk om jag kunde vara här och nu, och känna att det är helt okej. Kanske bra till och med. Att acceptera att just nu är det jobb och barnen som gäller. Och om några år, när barnen inte vill hänga med mamma hela tiden, är det min tid att göra det där. Det som känns så viktigt och stressande nu. Tänk om vi kunde sätta upp rimliga förväntningar på oss själva och på livet. Och kommunicera dessa till dem som är inblandade i det kommande resultatet. Då skulle utsikterna för ett lyckat resultat bli betydligt större. Tänk om vi kunde rädda världen. Tänk om...

Förståelse för varenda unge

Läste en länk från en blogg på facebook häromdagen. "Dagens bajsnödiga föräldrar - ta ert ansvar" var rubriken. Skriven av en hobbybloggare vid namn  Fi Lindfors. För dig som undgått detta inlägg så handlar det i korthet om att föräldrar är ytterst ansvariga för sina barns uppfostran och att lärare ska få säga ifrån på skarpen när barn beter sig fel. (Läs hela här: http://www.heltenkeltfi.se/dagens-bajsnodiga-foraldrar-ta-lite-ansvar/)

Inlägget har fått enorma reaktioner och uppmärksammades i Expressen i veckan. Många har delat och gillat på facebook och tycker att lärarna ska ha mer makt att säga ifrån, och att föräldrar ska ta ansvaret för att deras barn beter sig väl. Och vara tacksamma om någon annan säger till på skarpen om det blir fel.

Många tankar har cirkulerat i min skalle sedan jag läste...

Som förälder har man ett ansvar. Ett mycket stort ansvar. I min värld är föräldraskap ett livslångt åtagande. Vi är ju föräldrar till våra barn även när barnen blir myndiga. Bara för att barnet får rätt att ta egna beslut och göra egna val, betyder det inte att vi inte bör ta ansvar som föräldrar. Sen ser förstås det ansvaret annorlunda ut, än när barnen är små.

Åter till skolan och ansvar. Jag är av den meningen att när barnen är i skolan, så har skola och vårdnadshavare ett gemensamt ansvar. Det är alltså inte så att vi föräldrar är ansvarsbefriade under skoldagen. Vad gäller den pedagogiska delen så har skolan hela ansvaret. Vilket en del föräldrar har svårt att acceptera. Vad gäller fostransbiten så har skolan ett tydligt uppdrag, men det betyder inte att föräldrarna inte ska medverka. Utan samarbete så når vi inte fram vad gäller barn som har det svårt.

Svårigheter i skolan förvärras avsevärt när samarbetet faller. När bilderna av hur situationen ser ut är alltför olika. När föräldrar helt och fullt köper barnets version som den enda sanningen. När föräldrar inte funderar på om det finns andra perspektiv på vad som sker. När föräldrar tycker att allt är skolans problem. När skolan försöker läga över problemet på föräldrarna. När vi inte inser att det är "en skola för alla" i dagens Sverige, vilket betyder att barn med osynliga funktionshinder går i samma klass som barn utan svårigheter.

Osynliga funktionshinder är bland det svåraste som finns. Tycker jag. Precis som osynliga sjukdomar. Har vi ett barn som sitter i rullstol, eller ett barn med cp-skada och utvecklingsstörning; då syns det. Och genast blir toleransen och förståelsen betydligt större. När vi har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framförallt de som yttrar sig i problemskapande beteende, då finns ingen förståelse. Ingen acceptans. Helst ska ungen bort. Iallafall från vårt barns klass.

Med problemskapande beteende menar jag t.ex. bristande impulskontroll; fysiskt och verbalt, koncentrationssvårigheter, bristande förmåga till mentalisering m.m. Alltså; barn som slår till när de inte förstår eller kan hantera känslan, barn som hasplar ur sig okvädningsord av alla de slag, utan att förstå innebörden, barn som inte förstår att andra personer kan känna och tänka annorlunda än en själv i samma situation, barn som inte kan läsa av andras intentioner. Dessa svårigheter är barnets funktionshinder. Precis som att döv person inte blir hörande för att du säger åt denne att lyssna, klarar dessa barn inte av att hantera sina impulser eller förstå det sociala spelet bara för att vi säger åt dem att skärpa sig.

Det är aldrig okej att barn kränker varandra eller utsätter någon för fysiskt våld eller annan kränkande behandling. ALDRIG. Det är inte det jag syftar till i detta inlägg.

Men... Idag finns en tendens att mer och mer ses som kränkande. Det är otroligt mycket fokus på kränkande behandling just nu, och ibland undrar jag vart vi är på väg. Lagen är tydlig med att kränkningen definieras av den som är utsatt. Alltså; om du säger att jag är dum i huvudet och jag känner mig kränkt - då är det en kränkning. Även om du själv inte förstår innebörden i det du säger.

Här känner jag att vi i skolan och vi som föräldrar har mycket att jobba med. Vi jobbar med de som utsätter andra för kränkande behandling, vi jobbar med den som är kränkt. Men... Det vi behöver, kanske allra mest, i dagens samhälle, är att stärka våra ungar för livet. Vi måste inse att personer med svårigheter av olika slag finns överallt. Våra barn kommer att möta lätt-triggade personer, personer som säger dumma saker och personer som muckar genom livet. Och då måste vi ge dem verktyg för att hantera detta. Vi måste lära våra barn att säga nej. Att säga stopp. Att gå därifrån. Att hålla sig undan från vissa personer som man faktiskt inte klaffar med.

Vi måste lära våra barn om människors olikheter. Yttre och inre. Att vissa är mer lättretliga än andra. Att vissa har en kort stubin och andra längre. Att alla inte ser på världen som du själv gör. Att alla inte kan knipa igen. Detta behöver vi ge våra barn kunskap om. Inte för att de ska stå ut med utsatthet och kränkningar, utan för att de ska kunna känna av personer, läsa av situationer och ha strategier för att hantera detta.

Förståelse för funktionshindret minskar stressen hos barnet. Vilket är en del i att minska det oönskade beteendet. Förståelsen börjar hos oss vuxna. Utan föräldrars förståelse för detta, kan inte barnet förvärva den heller. Utan skolans förståelse och kompetens kan inte barnen förstå eller lära sig ett annat beteende. Barnet med svårigheter blir bemött på ett icke framgångsrikt sätt och de andra barnen fortsätter vara arga, trötta och ibland rädda för det lilla barnet som inte kan bättre.

Tro mig - inget barn föds elakt. Inget barn vill misslyckas dag efter dag. Inget barn vill kränka sina vänner. Men en del barn framstår som elaka; de misslyckas varje dag och kränker sina kamrater gång på gång. För att de inte kan något annat. Vi måste träna dem i socialt samspel och impulskontroll samtidigt som vi tränar alla barn i förståelse och bemötande. Och alla vuxna också. Förstås.

En misslyckad skolgång är den största riskfaktorn. En fungerande skolgång är den största friskfaktorn. Det börjar med att förmedla en positiv bild av skolan till sitt barn - varje dag. Eventuella problem tar vi vuxna med skolan. Att klanka ner på skolan och personalen inför barnet gör enbart barnet en otjänst. För barn är lojala mot sina föräldrar.

Tillsammans måste vi; skola och föräldrar, se till att alla våra barn får en fungerande skolgång. Kantad av gemenskap, förståelse och självkänsla. För varje unge.

Bryt ihop och gå vidare...

Ja, jösses vilken vecka.... Förra veckan var inte snäll mot mig, och den här blev inte bättre. Vilket jäkla slit! Tackar gudarna för att det ordnat till sig med grabbens skolgång igen. Några möten med jättefina och engagerade pedagoger och nya tag efter det. Nu blir det bra ska ni se!

Jobbmässigt är det dock kaotiskt. Den där känslan av att inte räcka till; att hinna typ hälften av arbetsuppgifterna; att känna sig så jävla maktlös inför situationer som uppstår. När man gjort allt och lite till. Men det inte funkar ändå . Gör nåt annat. Javisst, men vad?

Skolan idag, är en skola för alla. För ALLA. Oavsett svårigheter på olika plan. Den grundtanken är god, jag är verkligen för inkludering på alla sätt och vis. Men... Till vilket pris? Ska skolan verkligen inkludera barn så till den milda grad, att de skadar och förstör utbildningen både för andra och sig själva? För en sak kan jag lova; ingen av strulpellisarna gör det av jävelskap. Inte under längre tid. Fortsätter beteendet under lång tid finns det såklart en anledning. Och då menar jag inte bristande uppfostran.

I min mening finns det tillfällen då det skulle vara bättre med ett annat sammanhang. En annan klass, en mindre skola, en annan pedagogik... Men..
I dagens skola ska alla gå i samma klass. Alla ska passa i samma mall. I dagens skola är det föräldrarna som bestämmer. Om de inte förmår, vill, vågar eller orkar se fördelen med andra alternativ, då står vi många gånger maktlösa. Och det föder en enorm frustration hos mig. Att inte barnet ska kunna få möjlighet att tillgodogöra sig sin undervisning, i rätt miljö och med rätt pedagogik.

Som sagt. Veckan har varit tuff. Men tack och lov har jag kunnat ladda om mellan dagarna. Även om nätterna varit sådär. Tack och lov en gång till, för att jag hade handledning i eftermiddag. Kom dit som ett vrak och gick därifrån med ny lust att ta tag i mina dilemman. Och det ska man ju inte underskatta, en fredag som denna.

Som krona på verket har några fina vänner dragit in mig i socialt umgänge, inte mindre än tre dagar denna vecka. Det har verkligen fyllt på den tomma energitanken. Tack för att ni finns! Jag blir ju bara så urdålig på att ta hand om mitt sociala liv utanför jobbet när det blir så här. Är rätt kass på det annars också, när jag tänker efter. Speciellt när jag är ensam vuxen hemma. Då går tiden liksom bara. Till barn. Tvätt. Mat. Läxor. Klippa gräs. Läggning. Packa skolväska. Orka upp på morron.

Och då finns det vänner! Som bjuder in. Som föreslår en fika. Och jag. Jag tackar ja! Låter disken stå och tvätten och gräset växa. Äntligen!

Summa summarum så har veckan varit otroligt påfrestande på många håll. Men också lärorik. Nu hoppas jag att hälften av det som skett de senaste dagarna fortsätter så. Och att den andra hälften inte gör det. Kan ju låtsas att det ska bli så iallafall, så kanske jobbet inte behöver invadera helgen för mycket.

Nu återstår bara läggningen. Av mig själv. Och jag brukar inte vara så motstridig vad gäller den biten så det ska nog gå bra.

Ta hand om dig. Se till att få en fin helg. Säg nåt vänligt till en annan person.
Over and out.

Ordning är bara för idioter...

...genier behärskar kaos, var det någon som sa.

Alltså; jag ÄR verkligen en idiot.

Inombords är det fullständigt kaos så jag fick lov att skura kylen och frosta av frysen. Nu undrar du vem fan som köper en frys som inte frostar av sig själv? Svaret är JAG! När jag ändå var igång så ratade jag även självrengörande ugn.... Läs mer om detta på smartastevalvidhusköp.se. Och inte fan är det de prylarna som pajar. Nädå. Det är diskmaskinen och torktumlaren och hemmabiosystemet och iPad:en och datorn och fjärrkontrollerna....

Men nu råder ordning på två ställen iallafall; kyl och frys. Är det inte märkligt; ju mer stabil på insidan, desto mer virrvarr kan tolereras runt omkring. Och tvärtom; kaos inne kräver ordning utanför. Vilket inte riktigt hinns med här...

Just nu är både kropp och knopp fullständigt tagen i besittning av kaos. Stress på jobbet; ingen aning om hur jag ska hinna med eller hur jag ska prioritera. Det fullkomligt väller in uppgifter från alla håll, och allt känns viktigt och angeläget. Dagen idag sprang förbi med möten, möten och så lite möten. Hann inte ens planera in veckan i kalendern, men det blir kanske lätt eftersom att det bara finns några få tomma platser kvar att fylla. Dra lott kanske? Tyvärr; ingen vinst denna gång. Kanske kan du få komma till kuratorn nästa vecka.

Sen lyckas telefonjäveln ladda ur under mötet (jävlaskituppdateringpåIphone4ssomsugerurbatterietpåettkick). Upptäcker att fritids har ringt för några timmar sen, ringer upp och säger att jag hoppar in i bilen direkt. Men....
Tappat bort bilnyckeln.

Sen tidigare saknar jag ju körkortet (det lilla plastkortet alltså), visakortet (som gått av men det nya verkar vara på vift), ett gäng med regnkläder samt grabbens nya gympaskor.

Undra just om kroppen försöker förmedla något?

Hittade till slut nyckeln i ett lärarrum där jag varit på förmiddagen. Med svetten rinnandes (efter två timmars möte i jävligt varmt rum), en lätt stressad språngmarsch runt skolan för att finna nyckeln samt världens sämsta samvete över att inte varit anträffbar just idag, tog jag mig iväg och kom till skolan några timmar efter påringningen. Ingen "bästa-mamman-medalj" idag heller. Som tur var hade grabben piggnat till och var vid god vigör när jag väl kom fram.

Men... så är det det riktigt jobbiga.... Visakort och körkort och nycklar kan man beställa nya. Men... Hur hjälper man sitt barn att gilla skolan? Att lämna en gråtande skolkille som frågar om jag verkligen ska lämna honom där när han mår så dåligt. Att försöka förklara skolplikt och lärande och kamratskap för någon som känner att det inte är rätt. För någon som har så kloka frågor och så hjärtskärande repliker på allt jag kan komma på att säga. Från den man älskar mest och vill skydda från allt ont i hela vida universum.

Samtidigt. Plikten kallar, möten är bokade, andra väntar, skolan börjar. Försöker verkligen behålla lugnet på morgonen när ingen samarbetar. Den ena vill inte komma i tid och den andra har inte riktigt tidsbegreppet. Då tar den där jävla inre stressen greppet och säger saker som inte hjälper. Blir irriterad och påtalar att jag själv kommer för sent till mitt jobb. Som om det är viktigare...

Sen kommer kvällen. Med världens strul för att förhala läggning. Med frågorna man inte vill höra. "Hur ska vi göra imorgon mamma, eftersom att jag hatar skolan?" "Ska du lämna mig där när du vet att jag inte har det bra?" "Bryr du dig ens om det eftersom att du säger att jag måste vara där?".

Älskade, älskade vän. Om du bara visste. Hur jag biter ihop. Försöker peppa. Försöker hitta orsaker att påverka. Försöker vara stark för dig. Klandrar mig själv om och om igen för de svåra åren (förbannade jävla depression). Försöker hålla tillbaka gråten och trycket i bröstet när jag åker till jobbet. Och vet att du känner dig övergiven.

Tack och lov är det ingen som jag vet är elak mot min prins. Men känslan han förmedlar räcker för en mammas hjärta att krossas. Tack och lov är personalen på skolan snabb och vill göra bra. Tack och lov trivs lillfisen utmärkt. Tack och lov för att jag har en tro på att det kommer bli bra. Tack och lov för att jag älskar mitt jobb och att jag känner mig hyfsat psykiskt stabil just nu. Tack och lov för att jag har världens bästa familj som bara är ett telefonsamtal bort.

Men det är fan inte lätt.

Hej igen...

Känner att jag behöver mjuka upp gårdagens inlägg. Ibland bara måste det liksom ut, den där frustrationen som kan uppstå när vanmakten tar vid. Vill ju kunna göra så mycket mer. Kunna ta bort det onda och göra världen ljus och fin och god för alla barn. Jag kan ju inte det. Har inget trollspö tyvärr. Det var en lång tuff dag igår och jag skrev i stundens hetta.

De allra flesta barn har det ju bra. Allt ifrån bra nog till jättebra. Att vara förälder är ingen enkel match. Det vet ni som känner mig att jag är den förste att skriva under på. Herrejösses vad jag har fått (och får) kämpa mellan varven. Jag är inte nåt praktexempel att jämföra med. Tvärtom.
Periodvis har det varit skit, nu är det mycket bättre. Jag kämpar varje dag med att kompensera mina egna tillkortakommanden i föräldraskapet. Undrar vad det har gjort med barnen. När jag mått dåligt. Varit ensam. Och frustrerad. Men nu kan jag leva mer i stunden, glädjas över att det funkar så mycket bättre. Att jag funkar så mycket bättre. Att jag kan hantera mina impulser så mycket bättre. Men inte perfekt. Förstås. Vem är perfekt? För vem vore det bra?

Våra barn behöver även se våra fel och brister, våra tillkortakommanden och misstag. Men. De behöver förklaringar och förlåt och ansvarstagande. Att jag som vuxen tar ansvar för det jag gör fel. Förlåt lilla vän; mamma blev alldeles för arg och det är jag ledsen för. Det är inte ditt fel. Det är mitt. Även vuxna gör fel.

Igår blev allt en smäll på käften till föräldrar som låter (omedvetet eller medvetet) sina barn komma i kläm vid separationer. Egentligen var det bara en liten del av allt jag tänkte och var frustrerad över. Det gällde lika mycket all omsorgssvikt och oförmåga. En ledsenhet över missbruk, kriminalitet och annat skit som fått sitt grepp om föräldrar; vilket drabbar barnen. En ledsenhet över att vi inte riktigt kan veta. Vem talar sanning? Vem är det som gör barnet illa? Hur kan vi veta? Otaliga utredningar pekar åt ett håll, men känslan i mötet med barnet ger andra signaler. Hur kan vi veta? Vi kan inte veta. Inte helt säkert. Och det är det som är så jävla svårt att hantera. Det sociala arbetet är ingen exakt vetenskap. Det finns inte svart eller vitt. Det finns inga objektiva sanningar.

Och mitt i allt detta. I frustration över organisatoriska måsten, brist på tillräckligt av rätt kompetens och svårigheter i att hitta rätt förhållningssätt. Mitt i allt detta är jag så glad att gå till mitt jobb. Att komma dit och få träffa alla underbara barn. Små tandlösa 6-åringar och brådmogna fyror. Högstadieungar som liksom var små nyss. Att skoja på rasten och prata allvar nästa stund. Att säga ifrån tydligt när det blir fel, och att visa att jag gillar dig ändå, även att beteendet var fel. Att få träffa mina härliga arbetskamrater och prata framsteg hos våra små godingar. Att mötas över professionernas gränser och lära av varandra.

Jag är så glad att jag är glad. Även när det känns svårt. Även när stressen tar sitt grepp om mig. Jag är glad åt att se de små stegen som  är i rätt riktning, de som så lätt försvinner i det som blev tokigt. Att få finnas där och vara en viktig vuxen, om än bara för stunden. För vi är ju viktiga. Alla vi vuxna som möter barn. Kanske är du den ende som ser just detta barn lite extra idag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Du är viktig!

Vilken jobb(ig)dag!

Herrejösses vilken dag. Jobbdag. Jobbig dag. Jag har ju världens bästa jobb många gånger, men så kommer de där dagarna. När det liksom kryper in under skinnet på mig. Rakt in i hjärtat. Undrandes vart världen är på väg. Vart föräldraskapets grundstenar tog vägen? Hur vi kan bygga upp dem igen så att föräldrar orkar och förmår. Förmår att fullfölja det stora ansvaret som ett föräldraskap innebär.

I bilen till jobbet tänkte jag att vissa vuxna liksom har förverkat sin rätt att vara förälder. Men... Barnet har ju rätt till sina föräldrar. Och behöver dem. Till och med om de inte gör det så bra. Inte good enough alltså.

Hur kan man ta sina barn som slagträ i konflikten med den andre föräldern. Tror man i livets jobbiga skede att barnen inte tar skada av det? Eller tror man att de inget märker? Eller struntar man i barnens väl och ve i jakten på att trycka till varandra? Eller har förmågan att se till barnets behov och upplevelser gått förlorad i det stora svarta molnet?

Jag vet inte. Vet inte heller hur jag själv skulle bete mig i en sådan svår situation. Jag hoppas och tror att jag ska slippa uppleva det. Men jag vet att barn märker. De förstår. Tänk på det lilla barnet, som inte har något verbalt språk än. Hur detta barn kommunicerar med sin kropp. Hur detta lilla barn läser av sina föräldrar. Denna viktiga första kommunikation i ett avgörande samspel som kommer att forma det lilla barnet genom hela livet. Den viktiga anknytningen. Barn är experter på att känna av. Utan att det är uttryckt i ord.

Vi jobbar hårt här i skolan, med att barnen ska visa respekt för varandra. Detta kan vara svårt och frustrerande många gånger. Men... När det är vuxna människor. De som ska vara barnets trygghet. Som ställer till det så in i helsike för sitt lilla liv. Som sårar rakt in i det lilla hjärtat och får det att tvivla på sin egen duglighet. Är det mitt fel? Om jag gör så här istället? Om jag bråkar och tar fokus från de vuxnas besvär? Om jag sluter mig och bara är tyst? Blir det bättre då?

Idag är en sån dag, när jag önskar att det fanns en plats här på jorden; dit vi kunde sända föräldrar för omprogrammering. Till att se sitt barn. Att finnas där. Att lyssna till. Att trösta. Att bekräfta i det svåra att inte bo med båda sina föräldrar.

För jag tror inte att någon medvetet vill skada sitt barn i en separation eller vårdnadstvist eller andra svårigheter i familjen. Barn älskar sina föräldrar; hur otillräckliga de än är. Hur illa de än har betett sig.

Hjälp ditt barn att få tycka om både mamma och pappa. Att låta barnet slipp lyssna på bråk och konflikter om det ena och det andra. Att göra överlämningarna smidiga och fria från hårda blickar eller ord. Att våga tro på sig själv och veta att det aldrig är barnets fel.

Meningsskiljaktigheter kan självklart bli en produkt av en separation eller andra svårigheter.  Men det kan inte barnet hjälpa. Och ska inte behöva vara del av. Det som måste debatteras får ske på en arena där barnet varken hör eller ser.

Tackar gudarna (eller nån) för att jag har en sån bra arbetsplats, med hängivna kollegor och underbara barn. Det gör det lätt att gilla jobbet även en sån här dag. Och att ladda om till nästa dag.

Perspektiv och föräldraskap

Våren blev trött. Jag blev trött. Tröttare än jag ville erkänna. Dagarna gick till jobb och barn och hushållsarbete och sova. De två sista veckorna före semestern hasade jag mig fram på knäna för att kunna avsluta. Läkarna sa sjukskrivning och jag sa "nej, jag provar imorron också". Och nästa dag. Och nästa... Med facit i hand skulle jag förstått gått ner i tid åtminstone, men det är ju lätt att vara klok när man har perspektiv på saker och ting. 

Nu är det högsommar och jag har varit ledig. Jag är piggare och hoppas att det håller i sig även när höstens arbete tar vid. Snart är väl strålningen ur kroppen och det kan bli den vanliga tröttheten igen. Den som de flesta känner av från och till i livets villervalla. 

Var och varannan dag har jag velat skriva, men det har liksom inte blivit av. Men idag. Jag gör ett test här ute i den extrema värmen där jag upprättat en liten ocharmig plats i skuggan med goda vindar. Det finns så mycket att säga. Att ventilera. Om barn. Om cancer. Om tatueringar. Om allsång. Om föräldraskap. Om att inte känna sig i närheten av "good enough". 

Några härliga damer som jag jobbade med satt en dag och fnittrade vid bordet. Alla runt 60 och hade gått lärarutbildningen ihop. De pratade minnen från den tiden. Om vad de kallade klasskompisarna. Om tokiga upptåg och om studentliv. De fnittrade som små barn. Plötsligt sa den ene till mig; "man har alla åldrar i sig vet du". Så sant. Vi säger ofta "jag är xx år men känner mig som 25". Men. Jag är snart 40 och känner mig ibland som 60. Fast det vet jag ju inget om. Men jag känner mig också som 17 ibland. Ser ut som sjutton ibland också! När jag var 17 jobbade jag med att packa korv på Scan om sommaren. Så otroligt kul. Jösses vilken upplevelse och vilken positiv väg in i arbetslivet. Åldern jag oftast återkommer till är mellan 20-25. Då jag jobbade säsong i Åre, Stockhol och på Öland. Herre gud vilken upplevelse. En blandning av total lycka och misär. Som vi levde. Vilka människor vi mötte. Några finns kvar än idag som mina närmsta vänner. Ni vet såna som man kan vara ifrån i flera år, och när man väl träffas är det som igår. Underbart! Men... 

Allt för många dagar under den här semestern har jag regredierat och blivit tre år. Ibland  fem. Ingen charmig upplevelse. Jag som inte ens minns särskilt mycket från min barndom. Mest det jag fått återberättat av familjen. Mindre angenäma drag. Jag går ner till barnens nivå. Gör det jag ju vet är så himla fel. 

Att skrika åt barnen att de inte ska skrika. Att kasta saker i golvet när trycket blir för stort, för att i nästa sekund säga till ungarna att de inte får kasta saker. Att inte orka hålla lugnet när juiceglaset "råkar" sparkas ner från soffbordet. Att svara barnen med samma mynt som jag fördömer i deras beteende. 

Det blir för ofta nu. Att jag inte pallar. Att jag tjurar ihop för att de vägrar åka till stranden. Att säga att nästa år tar vi inte så här lång semester eftersom att sommaren är sol och bad. För det vill de ju ändå inte. Jag blir så trött på mig själv. Önskar mig en plats på ett uppfostringshem för föräldrar och barn. Med nån supernanny som vägleder mig i föräldraskapets vedermödor och i att hantera frustrationen. Inte en föräldrakurs bara. Teorin har jag dessvärre för mycket av, det är praktiken jag behöver. 

Sen kommer kvällen. Eller en fin dag. Lugnet. Barnen umgås med varandra på ett bra sätt. Hjälper varandra, skrattar ihop, hittar på saker. Utan att slåss, utan att få utbrott a la Etna, utan att säga alla de där fula elaka orden. När vi har det mysigt och trevligt och gosar ner oss vid läggdags. När lugnet äntligen kommer och vi kan prata lite. När de har tid att prata lite med mig. Berätta om sig. Vad de har funderingar och kloka tankar. När vi alla är extra fina som för att "göra förlåt". Ingen vill somna osams. Det ska inte ske. 

Efteråt kommer det dåliga samvetet. Perspektiv på dagen. Ångesten över ännu en dag av bråk och att vara så dålig i rollen. Rollen som förälder. Hur kommer man upp igen? När stresströskeln för alltid verkar ha sänkts till nån slags lägsta nivå. När tentaklerna är ute och jag reagerar på allt. När alla ljud äter sig in i skallen och startar en process som inte går att stoppa? När det inte går att stänga av intrycken. Hur vet man vad som är lagom ställda krav? På barnen. På sig själv?