Fatta hur viktig DU är!!!

Tankar kring artikel i Barometern 151215
http://www.barometern.se/oland/nagot-maste-goras/

Jag blir verkligen fundersam när det är ca 10 föräldrar som kommer, när kommunens bjuder in till möte gällande våra barn och ungdomar, utifrån en stor oro för det som händer i och kring Köpstaden [eller andra ställen]. I den allmänna inbjudan, som gått ut via sociala medier och kommunens hemsida, framgår att det är personer mellan 11-31 som rör sig där, och att det förekommer droger, alkohol, stölder och skadegörelse mm.

Kanske skulle kommunen gått ut med tydligare inbjudningar genom skolor t.ex., men jag tror inte att det är där bekymret ligger. Hade man lagt ut en inbjudan till gratis julbord via facebook så hade det nog kommit fler än 10 personer...

Å ena sidan förstår jag mekanismerna bakom; de som känner att de har koll på sina barn känner sig inte berörda och de som känner sig berörda varken orkar/kan/vill inte se. Å andra sidan blir jag uppriktigt ledsen över att vi, i dagens samhälle, fullständigt tappat tänket om ett gemensamt ansvar för våra barn. Detta är, enligt mig, inte ett individuellt problem, utan en produkt av samhällsutvecklingen och den (för) långt gångna individualiseringen.

Men.... även om vi inte känner att detta rör oss just idag, så är det ändå något som angår många av oss. Kanske finns någon jag känner till, i riskmiljöer? Kanske kommer mitt barn hamna där? Eller hans vänner? Kanske är det jag som inte vågar/orkar/vill gå på en sån här träff om några år?

Då skulle jag var så otroligt tacksam om någon annan förälder bjöd med mig, eller gick dit själv om jag sa nej; jag kanske inte mäktade med. Att någon förälder som hade sitt föräldraskap lite mer "under kontroll", ändå tog sig tid för att denne såg att det fanns andra barn som hade det svårt. Som hamnat i olämpliga miljöer eller sammanhang. Som kunde slåss när jag inte fixade det.

Tillsammans kan vi föräldrar göra så otroligt mycket. Utan att skuldbelägga vare sig föräldrar eller barn kan vi finnas där för barn och ungdomar; våra egna och andras, och visa att vuxna bryr sig. Att vi faktiskt finns där, även när stormen blåser. Det vi investerar i barn och ungdomar idag, är vad våra barnbarn får tillbaka. Hjälps vi åt att skapa en trygg miljö, så är vi alla vinnare.

Enligt artikeln så kommer det ges möjlighet till att delta vid ett nytt möte i februari. Då finns en ny chans att påverka. För oss alla. Alla kan göra något, men ingen kan göra allt.

P.S. Ja, jag är partisk. Jag har varit ung, jag har barn, jag känner ungdomar, jag har jobbat i skolan, jag jobbar inom kommunen. Men jag tror ändå att vägen framåt möts bäst med en vän vid sidan.

Livet är enklare ur ett barns ögon...

Fem månader sen jag skrev sist. Haft lite torka och inte kommit till skott när det väl funnits nåt där. Men ikväll rusar tankarna, och möjligheten att skriva finns.

Det har varit Pride-vecka i Kalmar. Idag avslutades det hela med en ordentlig parad, vilken jag bara sett bilder av. Uppslutningen var enorm, vilket jag ser som ett stort steg för såväl hbtq som andra minoritetsgrupper. Människovärdet och rättigheter/skyldigheter/möjligheter ska vara lika för oss alla! Vi är inte där än, men alla steg framåt bör firas!

Mitt eget engagemang i Prideveckan har bestått i planering av aktiviteter för 6-10-åringarna i "min" skola, men framförallt har det varit i samtal med mina barn här hemma. Samtalen har kretsat en del kring prideflaggan, men också mycket om flyktingströmmen. Barnens skola har lyft detta på många sätt i veckan, och barnen är hyfsat uppdaterade. För dem är det ingen stor grej att alla är lika värda, och att vi som kan ska hjälpa dem som har det svårt. Underbart! När jag ska förklara vad Prideparaden är för något, bl.a. genom att säga att det finns människor som inte tycker det är ok att två tjejer eller två killar blir kära i varandra, så svarar bara grabben "Men herregud, varför bryr de sig ens? Det är väl var och en som bestämmer det. Om en kille gillar tjejer behöver han väl inte bry sig om ifall två tjejer gillar varann". 

Sen pratar vi om flyktingar, krig och politisk flykt. Vi har ju skänkt en del kläder tidigare år, så de känner till det hela. De samlade också ihop en del leksaker som de gav bort, eftersom att de hade så många själva. Dessutom vet de att jag jobbar med många barn, som kommit hit från andra länder där de inte kunde bo kvar. Jag berättar lite, även här, om att det finns människor som inte tycker att de har rätt att komma hit. Barnen är ju väl bekanta med tiggare, och till skillnad från oss vuxna på landsbygden, så är det ett fenomen som kom dem till känna i låg ålder. Alltså inte så konstigt för dem. För mig är det fortfarande ett jobbigt inslag i vardagen; brottas varje gång med ställningstagandet ge eller inte.... Barnen vill alltid ge, och undrar varför jag är så taskig när jag säger nej. Nåväl; flyktingarna... Barnen bara glor på mig när jag säger att de inte är välkomnade av alla i vårt land. Eller andra länder. De fattar liksom inte. Varför? Om vi har det bra och kan ge, och de har det skit och behöver komma hit; vad är problemet?

Jag är så himla glad och stolt över att mina barn har en sån laid back inställning till såväl flyktingar som kärlek på flera sätt. Att de har anammat en attityd som säger att alla har samma rättigheter att själv välja, och att de som har det bra med självklarhet hjälper andra när det behövs. Mina barn är ju relativt små, 7 och 9, och mycket kommer förstås att ske fram tills de blir vuxna. De kommer kanske gå igenom perioder där tvivlar på allt detta, men i nuläget är de öppna och toleranta. Det gör mig glad. Och stolt. Stolt som fan. 

Jag har kanske andra tankar ibland. Jag tvivlar emellanåt. På människovärdet. På lika rättigheter. Det är väldigt sällan, kan jag uppriktigt säga. Väldigt sällan. Men det händer... Jag är en sucker för kriminalromaner, och det ingår alltid mord och inte sällan sexualbrott mot barn. DÅ... Då är jag inte säker på min sak. Inte åt något håll. Jag är inte för dödsstraff. Det är för lindrigt på nåt sätt. Men jag kan ju både tänka kastrering och nån form av annan lemlästning. Ibland. Sen kan ju min hoppfulla och professionella sida ta vid, och tycka att alla har rätt att göra fel. Att alla måste få en möjlighet att rätta till och stryka över dåliga val. Men....Grova övergrepp mot barn... Där går även min gräns. Men jag vet i fan vad vi ska göra med dem som utsätter...

Men... Åter till människovärdet. Det är inte helt enkelt för mig att förstå att män vill gå i kvinnokläder, att någon känner sig född i fel kropp, och vill byta kön, eller att man inte vill identifiera sig med något kön alls.  Jag har inte varit där, så jag kan inte riktigt känna mig in i det, men jag kan ju likväl respektera att vi är olika. Den som inte har haft migrän, kan inte heller känna i hela sin kropp hur det känns. Den som inte är rullstolsburen har en aning om hur vardagen för denne ser ut. Men vi är väl lika värda oavsett om vi är rullstolsburna, homosexuella, cancersjuka eller flyktingar? 

Jag kan inte för mitt liv förstå, om någon skulle sitta och tigga dag ut och dag in, om denne inte verkligen behövde det. Eller att man kommer hit som flykting, med allt vad det innebär, utan att vara tvungen för att rädda sitt liv. Att alla barn som kommer till oss, ska behöva utstå tvivel, förtryck och rent hat, när de inte någonsin, någonstans, har valt detta själva. För mig finns ingen annan förklaring till dessa ovärdiga vistelser i vårt land, än ren och skär överlevnadsinstinkt. 

Du får tycka och tänka precis vad du vill. Men du får inte säga vad som helst. Enkla regler. Oavsett vad du själv anser i dessa frågor, så är det stort att ge sina barn en ärlig chans att skapa sin egen uppfattning om världen. När barnen är stora nog så kommer de att tycka som de vill, oavsett vad vi vuxna säger. Det vi kan ge våra barn idag, är möjligheten att finna sin egen väg, genom att möta och presentera världen med öppenhet. 

Vi vet ingenting om morgondagen. 

OAO/L

Ångest, hybris och solsken. ..

Jag är nervös. Brukar inte vara det för en dagsresa till Stockholm. Kanske borde jag det. Med tanke på att jag vid första resan kom sist till incheckningen. Gick vilse, big time, på Universitetsområdet. Missade bussen till Bromma. Hade vätska i väskan. Slutligen körde jag fel, hamnade i Smedby (!!!) Istället för Öland. 

Och andra resan, då jag gick in till pendeltåget istället för tunnelbanan. Om sent till Bromma på hemvägen. Syressar som en gnu, för att inse att flyget är två timmar försenat. Tror inte det var fler fadäser då. 

Men sen. Anledningen till dagens hybris. Nä, veckans hybris. Förra gången. Allt går fint, kommer i tid till flyget, direkt till t-banan utan stopp vid pendeltåget, rakt till rätt lokal på universitetet. Men...inga kurskamrater på plats. kollar runt på lokalschemat i byggnaden. Ingen Specialpedagogik.  Letar fram schemat. 

 Onsdag? Men det är ju tisdag. Kursen är ju på tisdagar.  Eller? 

Det är då ljuset går upp. Poletten trillar ner. Hästen är i hagen. Jag har fan åkt till Stockholm på FEL dag! en onsdag, när alla andra träffar är på tisdagar. Hur tänkte de? Ångest. Ångest. ångest! Det är dessutom jobbet som pröjsar resan. Och det kostar skjortan att boka om. Och ny biljett hem kostar som en restresa till solen. Funderar kort på att ta en sån och gömma mig några dar. Nä, det är nog ingen bra idé. Bara å trava runt i stan till 20 när flyget går. En shoppingdag som i annat sammanhang vore efterlängtad. Nu bara ångestfylld. 

Nu har jag passerat incheckningen i Kalmar. Steg ett. Kurskamrater har försäkrat mig om att det är rätt dag. Men.. det går ju liksom inte att sluta undra; vad ska hända idag? Vad ska jag ställa till med?  

Men solen skiner på mig. Än så länge iallafall.

Prestation, utbrändhet och duktiga flickor (och pojkar)...

DN idag. Om utbrändhet, utmattningssyndrom, utmatningsdepression eller vad man kallar det. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/arbetsgivarens-drom-tills-de-branner-ut-sig_4358427.svd

Jag skulle också kunna skriva duktighetssyndrom; eller duktig flicka, för det är de vanligast drabbade. Eller prestationsdepression kanske.

Det är helt galet egentligen. Jag blir både rädd och förvånad när jag läser. Vi är så upplysta och medvetna idag; de flesta känner någon som har hamnat där... Och ändå fortsätter vi... Varför undrar jag? Vi vet ju bättre; iallafall alla "vi" som inbegriper mig och alla dem jag känner som hamnat där. Eller nästan hamnat där. 
Men ändå...Vi gör det. Om och om igen. Fast vi vet så mycket bättre. Nu gäller det ju inte bara detta; det kan handla om gud vet allt, där man har teorin men ändå hamnar i klaveret när det blir praktik. Som jag och extra krävande barn till exempel. Men det är en annan diskussion. Det är ett helt vansinnigt duktighetssyndrom som drabbar allt fler. Både män och kvinnor; men välutbildade kvinnor runt 40 är överrepresenterade i statistiken. Om vi söker hjälp oftare eller om det är där problemen är som störst är en annan fråga. 

För många är det jobbet som blir boven. Det är ju liksom också mer legalt att uppleva för stor arbetsbelastning på jobbet. I kombination med liten påverkansmöjlighet tänker jag. Men...Inte sällan är privatlivet i stor grad också involverat tror jag. Är man en duktig person på jobbet; har man säkert de kraven på sig hemma också. Av sig själv. Viktigt att poängtera. Ofta är det vi själva som sätter kraven och lägger ribban. För högt. 

I allt detta läggs energin och mer därtill på jobbet; man vill ju vara en bra medarbetare och en suverän arbetstagare. En som fixar allt. Utan knussel. Inga problem - jag jobbar över. Inga problem - jag ringer mamma när barnen är sjuka. Inga problem - jag läser igenom de där trehundrasidorna ikväll,när jag lagt barnen, och kommer med feedback senast klockan elva ikväll. Inga problem; jag gör det så gäääärna utanför arbetstid. Jag ser det som kompetensutveckling. Det mår jag bra av....

Familjen och vännerna kommer på undantag. I den ordningen. Familjen kräver sitt. Särskilt om man har barn. Det ska vara middag när man kommer hem, läxläsning, aktiviteter, kvällsmat, läggning, tvätt, packa väskan till imorgon, röja av köket. Det prioriterar sig självt liksom. Sen ska man ju ha "egentid" också! Vilket stressmoment!!!Hahaha! Kanske lever man i en relation också?! Hoppsan. Ta fram kalendern och boka date. Och varna för att du kanske somnar redan vid middagen; men det är inget personligt förstås... Bara den där jäkla tröttheten. Som kommer om man sätter sig och andas nånstans. Just det. Vännerna också. Sorry. Fixar inte sociala relationer utanför jobb/familj just nu. Mitt psyke klarar det inte, även om jag skulle få en lucka i kalendern.

Men... Varför? Vi vet ju bättre. Jag gör det och Du gör det. Och ändå... Fortsätter vi och kämpa, mot nåt som inte är rimligt att begära. Varför? Jag vet ju, att i mitt liv just nu, med ganska små barn, varav ett lite extra krävande, mannen borta halvtid och ett jobb som kräver en del rent psykiskt; är det kanske inte läge att lägga all energi på jobbet. Att drivas av en för stark längtan efter utveckling, förändring och förbättring. Att vilja ha ett hem utan dammkorn och en tvättstuga utan spår av tvätt. Och ändå. Vill jag det.

Till mitt försvar får jag ju ändå säga (och det vet alla ni som känt mig även före barn) att mina krav på mig själv och hemmet har sänkts från 2.40 till att att knappt ta sig över mattkanten. En sån där tunn matta då. Till kullerbyttor. Det mesta av detta, att inte ha det som jag egentligen vill, är jag ändå hyfsat ok med. Jag tar till mig när mer belevade berättar att snart kommer tiden när du kan städa så mycket du vill; men då kanske du inte tycker det är så viktigt. Ibland.

Nåväl. Vad vill jag säga egentligen? 

Var rädd om dig! Prioritera rätt, vad det nu är! Fundera både en och två gånger på om det är värt det. När man väl trillat över kanten kan vägen vara lång tillbaka. Jag drev det hela allt för långt, tills kroppen sa nej och det var ett faktum att något måste ändras. Ändå var jag bara sjukskriven några månader. Kanske skulle jag stannat hemma längre? Kanske var det bra att komma i jobb snabbt igen? Det är inte lätt att veta. Men...

Det jag vet är att det inte är värt det. Att driva sig själv ner i djupet för att vara duktig. För de fysiska symptom som fick mig på fall, de lever i viss mån kvar även nu - flera år efteråt. Jag mår bra nu. Har gjort det i flera år. Jag har tagit mig igenom cancern med min psykiska belastning (som det ju blir) men utan att hamna där igen. Men den radikalt minskade stressnivån, den hemska tinnitusen som kommer av minsta stress, huvudvärken och skamkänslan av att ens ha hamnat där.... Det finns kvar. För att inte tala om minnessvårigheterna. På gott och ont. Det goda är väl att jag ändå är bättre på att bromsa. Att stanna upp. Att tänka. Är det värt det?

Moment 22, ambivalens och osynliga sjukdomar

Hoppla! Ett inlägg under 2015. Som om jag inte haft något att skriva om liksom... Vi får tolka det som att jag har haft det himla bra, eftersom att skrivandet ofta är min terapi när det är lite jobbigt i tillvaron... Egentligen vill jag skriva ofta, men jag vet inte vart timmar och dagar tar vägen. När jag har saker som pockar på att präntas ner, då finns inte tiden; när jag väl har tiden är jag oftast för trött. Jag känner som Emil i Lönneberga: ”När jag inte har pengar kan jag inte köpa sockerdricka. När jag har pengar får jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag dricka sockerdricka?”

Tiden som gått sen sist har innehållit nytt uppdrag på jobbet, påbörjade studier, operation med positiva besked, en helt underbar vecka i Sälen med storfamiljen, provsvar, mannen som kom hem och åkte igen samt det vanliga vardagslivet. En salig blandning helt enkelt! 
Huvudet och fingrarna är fulla av tankar som aldrig kom på pränt. Idag är det skillnaden på sjukdom och sjukdom som upptar tankarna...

Torsdagen före sportlovet förra året avslutade jag strålningen. Det var en konstig upplevelse. Man vänjer sig snabbt vid saker, och efter fem veckors dagliga besök på onkologen kändes det lite ledsamt att gå därifrån. Inte för att sluta strålas, det var verkligen dags eftersom att huden bränts upp; men att gå ut från sjukhuset och veta att nu är det klart. Så klart det kan bli just nu iallafall. Det kändes konstigt. Sen hade jag blivit så himla väl omhändertagen och det var en fantastisk och lyhörd personal där. Det var de som i princip tvingade mig att bli sjukskriven igen; jag som började jobba samma dag som strålningen började. Efter två månaders sjukskrivning. Hur tänkte jag? Tur att de tänkte åt mig. Och såg att jag mådde skit. Fast jag inte tänkte erkänna det. I slutänden gjorde det med all säkerhet min sjukperiod kortare, även om det just då var helt förfärligt att återigen blir sjukskriven och svika jobbet.

Ett år efter detta, för några veckor sen alltså, opereras några nya knölar bort i andra armhålan; tack och lov visar de sig vara friska. I vanlig ordning så läker det inte som det ska, men jag är frisk! Tack. Nu är liksom cancern borta. Vilket jag tänkt sen strålningens slut förvisso. Men sjukdomen hänger sig liksom kvar. I form av massa beslut att ta. Under året som gått har jag lämnat det sjuka bakom mig och inte funderat så mycket på det. Jo, jag blir ju påmind varje dag; av kroppen och av mina barn. Det saknas ju ett bröst, men jag har nästan vant mig. Förutom att protesen luktar illa. Haha!

Men nu när det gått ett år kommer nya kontroller och nya uppföljningar. Med dessa kommer ställningstaganden. Beslut. Som är en av mina akilleshälar. Jag är ambivalent i grunden; det kan handla om vad vi ska äta till middag eller om vi ska bjuda hem nån till helgen. Det är tillräckligt svåra beslut för mig att ta. Inga beslut med stora konsekvenser alltså. Men nu har jag fått mer ingripande saker att ta ställning till. Vill jag rekonstruera bröstet? Vill jag ta bort äggstockarna? Om ja; när vill jag det? Nu? Om några år?

Hur bestämmer man sånt? Hur gör jag en konsekvensanalys av ingreppen? Vad händer om jag låter blir?  Vad händer om jag gör det? När ska jag göra det isåfall? Tack och lov så är det inga beslut som behöver tas snabbt. Jag har tid att fundera. Och diskutera. Och konsultera. Det tål att tänkas på helt enkelt.

Hur eller hur så känner jag mig så skonad. Det kunde varit så mycket värre. Behandlingen kunde varit så mycket svårare. Jag mår ju bra nu. Det var cancer men den gick att avlägsna. Och nu är jag tillbaks där jag var innan. Det finns så mycket värre tillstånd. Jag har inte behövt blir misstrodd eller ifrågasatt. Alla har respekt för cancer.

Värre är det med sjukdomar som inte syns. Depression har jag avhandlat förr. Hur mycket svårare det var. Så mycket skam. Så mycket försök att upprätthålla fasaden. Så jävla jävla tufft. Och så mycket spår det satt. Som jag nog får lära mig leva med, även om det är svårt.
Min vän dras med en annan osynlig sjukdom. Whiplash. Ett jäkla skit. Begränsar livet så otroligt mycket. Att inte kunna vara med sina barn. Att inte komma ur sängen på grund av all smärta. Ständig huvudvärk. Ständig tinnitus. Domningar och smärtor om vartannat. Och emellanåt tillräckligt uthärdlig smärta för att träffa vänner och hämta barn i skolan. Och då vara pigg och fräsch på utsidan; pigg, glad och pratsam; omhändertagande och social. Sen komma hem och däcka; bli sängliggandes i dagar för att ha tillåtit sig att umgås några timmar. Det syns inte. Hur ont det gör. Hur begränsande det är.

Det är så in i helsike svårt för utomstående att förstå. Det som inte syns. Ett brutet ben eller cancer; det kan folk i allmänhet relatera till. Men "osynliga" sjukdomar är så svåra. De ifrågasätts. "Hon som alltid är så glad och pigg". "Hon som har ett så fint och städat hem". Det är hemskt. För dem som är drabbade. Den dag du eller någon väldigt nära drabbas; och du tvingas leva i detta; då förstår du. Iallafall lite.

All min värme till dig idag; du kämpar i motvind men har så mycket kärlek omkring dig och så mycket glädje i dig! Det för dig framåt och ger dig ork att kämpa vidare. Du kommer att vinna; det är jag säker på!

Till er alla; ta hand om er och lev livet!

Om att andas, räkna och inse att de bra stunderna vinner!

Hej och hå. Sista dagen på julens långledighet. Som vanligt efter en längre ledighet så känns det både och. Skönt att börja jobba och komma in i rutiner igen. Men också lite småjobbigt att kastas in i den vanliga ruljansen igen. Inga slappa morgnar. Inga sena kvällar. Inte lördag hela veckan.

Det kan nog bli en hektisk start då jag ska påbörja nytt uppdrag parallellt med mitt gamla. Hoppas det löser sig snabbt med ersättare... Nåväl, lite nytt och lite gammalt. Kan behövas nya utmaningar, samtidigt som det skrämmer lite. Man vet ju vad man har... Tack och lov så kommer mannen hem i dagarna, så jag kan fokusera mer på jobbet till en början.

Det här med att leva sitt liv i fyraveckors-cykler är lite påfrestande emellanåt. Därav mina gnällinlägg både här och på facebook. Ibland måste det liksom ut någonstans. Skrikas ut i cyberspace. För att lätta på trycket. Jag har några vänner som lever liknande liv, och NI förstår ju på riktigt. Både det som driver oss till galenskap, och det som är positivt med detta sätt att leva.

Vi har det bra, ungarna och jag. Jag har föräldrar och syster nära, som alltid ställer upp. Jag har svärföräldrar längre bort, men som också kommer om jag hojtar. Utan detta familjenätverk vet i tusan hur jag hade klarat mig. Och så har vi den älskade storebrorsan som kommer hit ibland, och lyser upp ögonen på sina småbröder.

Det är inte de planerade grejerna som ställer till det för mig. Om jag jobbar sent eller ska bort eller vad som helst, då bokar jag ju in mamma som tar barnen. Om jag vill dra iväg på shopping en dag så ber jag mamma eller syrran och då tar de barnen. Eller är de hos kompisar en stund. Men...

Det är i den dagliga ruljansen, när det skiter sig och alla bråkar med varandra. När de ungar jag själv skämt bort, driver mig till vansinne med sitt omättliga begär. När jag inte orkar lirka för femtielfte gången om en strumpa som är knölig i tån. Eller om att det är den lilla popcornmenyn som gäller på bion. Eller om vem som ska sitta fram i bilen. Då slutar det med att den lilla arga vinner. För att den stora arga ska kunna ta sig ur situationen. För att orka. För att jag vet att det inte går att vinna den striden. Där och då. För det är strider som ingen kan vinna. Det finns bara två förlorare. En liten, som inte kan styra dessa starka känslor som tar över. Och en stor som inte vet hur hon ska hantera detta så det blir bra för alla. Och mitt i allt finns en mellanstor som också är arg. Det är då jag behöver luft. Komma undan. Andas. Räkna till tio. Igen. Och igen. Och igen. Men det är svårt. För den lille vill inte vara ovän. Vill inte göra fel. Vill vara nära sin mamma hela tiden när något blivit knas.

Och då är det inte helt enkelt att ringa in nån. Inte kul att lämpa av sina barn hos någon för att man själv misslyckas. Inte kul för barnen att känna det heller. Ibland hinner jag före. Känner att det börjar dra åt fel håll. Ser till att ordna en kompis eller några timmar hos mormor. Innan det går åt skogen. Det är bra däremot. Ibland kan jag ta en liten promenad i grannskapet, det är också bra när det funkar. En liten time-out.

Nu är det sista dagarna innan pappan kommer hem. Alla är lite trötta på varandra här hemma. Två veckors ledighet utan rutiner, med sena kvällar och alldeles för mycket spelande börjar ta ut sin rätt. Själv ser jag slutet av ensamhetsperioden och slappnar av lite.

Men. Men. Men... Viktigt att poängtera är ju all den bra tid vi har tillsammans, jag och mina små juveler. Vi är en liten hetsig skara, som skojar lite för mycket, som skrattar ihjäl oss åt bajs, som hittar på konstiga sånger och skrattar åt våra egna skämt. Vi har åkt skridskor och vi har varit i pulkabacken. Vi har varit mycket tillsammans med familjen och med kusinerna. Kompisar har fyllt vårt hus och vårt matbord många dagar. Vi har myst i soffan och kollat film. Vi har varit hos goda vänner och firat nyår. Och all denna tid har varit bra. Det finns mycket av bra tid. Mer än av bråktid. Och det är ju bra. Gäller att få min egen skalle att fatta det när det hettar till.

Snart är familjen fulltalig. Slipper vara ensam vuxen. Sällskap, någon att dela vardagen med, någon att dela ansvaret med, någon annan att prova våra roliga skämt på ! Hehe! Det blir fint!