DN idag. Om utbrändhet, utmattningssyndrom, utmatningsdepression eller vad man kallar det. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/arbetsgivarens-drom-tills-de-branner-ut-sig_4358427.svd
Jag skulle också kunna skriva duktighetssyndrom; eller duktig flicka, för det är de vanligast drabbade. Eller prestationsdepression kanske.
Det är helt galet egentligen. Jag blir både rädd och förvånad när jag läser. Vi är så upplysta och medvetna idag; de flesta känner någon som har hamnat där... Och ändå fortsätter vi... Varför undrar jag? Vi vet ju bättre; iallafall alla "vi" som inbegriper mig och alla dem jag känner som hamnat där. Eller nästan hamnat där.
Men ändå...Vi gör det. Om och om igen. Fast vi vet så mycket bättre. Nu gäller det ju inte bara detta; det kan handla om gud vet allt, där man har teorin men ändå hamnar i klaveret när det blir praktik. Som jag och extra krävande barn till exempel. Men det är en annan diskussion. Det är ett helt vansinnigt duktighetssyndrom som drabbar allt fler. Både män och kvinnor; men välutbildade kvinnor runt 40 är överrepresenterade i statistiken. Om vi söker hjälp oftare eller om det är där problemen är som störst är en annan fråga.
För många är det jobbet som blir boven. Det är ju liksom också mer legalt att uppleva för stor arbetsbelastning på jobbet. I kombination med liten påverkansmöjlighet tänker jag. Men...Inte sällan är privatlivet i stor grad också involverat tror jag. Är man en duktig person på jobbet; har man säkert de kraven på sig hemma också. Av sig själv. Viktigt att poängtera. Ofta är det vi själva som sätter kraven och lägger ribban. För högt.
I allt detta läggs energin och mer därtill på jobbet; man vill ju vara en bra medarbetare och en suverän arbetstagare. En som fixar allt. Utan knussel. Inga problem - jag jobbar över. Inga problem - jag ringer mamma när barnen är sjuka. Inga problem - jag läser igenom de där trehundrasidorna ikväll,när jag lagt barnen, och kommer med feedback senast klockan elva ikväll. Inga problem; jag gör det så gäääärna utanför arbetstid. Jag ser det som kompetensutveckling. Det mår jag bra av....
Familjen och vännerna kommer på undantag. I den ordningen. Familjen kräver sitt. Särskilt om man har barn. Det ska vara middag när man kommer hem, läxläsning, aktiviteter, kvällsmat, läggning, tvätt, packa väskan till imorgon, röja av köket. Det prioriterar sig självt liksom. Sen ska man ju ha "egentid" också! Vilket stressmoment!!!Hahaha! Kanske lever man i en relation också?! Hoppsan. Ta fram kalendern och boka date. Och varna för att du kanske somnar redan vid middagen; men det är inget personligt förstås... Bara den där jäkla tröttheten. Som kommer om man sätter sig och andas nånstans. Just det. Vännerna också. Sorry. Fixar inte sociala relationer utanför jobb/familj just nu. Mitt psyke klarar det inte, även om jag skulle få en lucka i kalendern.
Men... Varför? Vi vet ju bättre. Jag gör det och Du gör det. Och ändå... Fortsätter vi och kämpa, mot nåt som inte är rimligt att begära. Varför? Jag vet ju, att i mitt liv just nu, med ganska små barn, varav ett lite extra krävande, mannen borta halvtid och ett jobb som kräver en del rent psykiskt; är det kanske inte läge att lägga all energi på jobbet. Att drivas av en för stark längtan efter utveckling, förändring och förbättring. Att vilja ha ett hem utan dammkorn och en tvättstuga utan spår av tvätt. Och ändå. Vill jag det.
Till mitt försvar får jag ju ändå säga (och det vet alla ni som känt mig även före barn) att mina krav på mig själv och hemmet har sänkts från 2.40 till att att knappt ta sig över mattkanten. En sån där tunn matta då. Till kullerbyttor. Det mesta av detta, att inte ha det som jag egentligen vill, är jag ändå hyfsat ok med. Jag tar till mig när mer belevade berättar att snart kommer tiden när du kan städa så mycket du vill; men då kanske du inte tycker det är så viktigt. Ibland.
Nåväl. Vad vill jag säga egentligen?
Var rädd om dig! Prioritera rätt, vad det nu är! Fundera både en och två gånger på om det är värt det. När man väl trillat över kanten kan vägen vara lång tillbaka. Jag drev det hela allt för långt, tills kroppen sa nej och det var ett faktum att något måste ändras. Ändå var jag bara sjukskriven några månader. Kanske skulle jag stannat hemma längre? Kanske var det bra att komma i jobb snabbt igen? Det är inte lätt att veta. Men...
Det jag vet är att det inte är värt det. Att driva sig själv ner i djupet för att vara duktig. För de fysiska symptom som fick mig på fall, de lever i viss mån kvar även nu - flera år efteråt. Jag mår bra nu. Har gjort det i flera år. Jag har tagit mig igenom cancern med min psykiska belastning (som det ju blir) men utan att hamna där igen. Men den radikalt minskade stressnivån, den hemska tinnitusen som kommer av minsta stress, huvudvärken och skamkänslan av att ens ha hamnat där.... Det finns kvar. För att inte tala om minnessvårigheterna. På gott och ont. Det goda är väl att jag ändå är bättre på att bromsa. Att stanna upp. Att tänka. Är det värt det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar