Jag ville skriva...

Hur är det möjligt? Att dagarna bara går. Flyter iväg. Flyger iväg. Utan att jag hinner med en bråkdel av det jag hade tänkt. Stressande, vilket är dumt. För inget är måsten eller ens särskilt viktigt för överlevnad eller så. Men ändå. Jag vill ju skriva. Och skriva. Och skriva lite till. Tankarna och resonemangen mal i min skalle; när jag åker bil, när jag ska sova, när jag ligger i strålningen, när jag väntar på att tiden ska vara inne. För att sätta mig ner och skriva. Så kommer den. Tiden. 21.30. Dyngtrött, hjärnsläpp, syntax error och urvriden som en gammal sumpig disktrasa. Då. Finns möjligheten. Men ork och uppslag är som bortblåst.

Jag ville ju skriva om cancersjukvården i olika delar av landet. Om sjukvård som fungerar, och som inte fungerar. Om vännen som ligger däckad sedan flera år på grund av en whiplash och inte kan få någon vård. För landstinget i Kalmar tror inte på metoden som finns i Uppsala. Jag ville skriva om narkolepsi. Om epilepsi. Om barn som är sjuka. Som måste ta så mycket mediciner varje dag; för att kunna vara vaken, för att kunna sova, för att kunna äta, för att hålla blodtrycket stabilt, för att.... Jag ville skriva om skolan. Om läxor. Om läsning. Om en Pisa-rapport som har slagit ner som en bomb i Sveriges skolor. Om läsförståelse. Om lust att lära. Om skolans uppdrag. Om elevernas hälsa.

Jag ville skriva om barn som utmanar. Som utmanar så till den milda grad. Att säkringen går. Stubinen brinner ut. Tålamodsburken rinner över. Vill skriva och skrika och be om råd och facit. En manual. Till jobbet måste jag vara utbildad. Minst 180 gamla hp. Bilen får jag inte köra utan körkort. Jag får inte prata i telefon i bilen. Nästan iallafall. Jag måste vara tjugo för att handla på systemet. Men barn... Om biologin vill sig så finns det inga hinder. Inga krav. Ingen koll.

För att adoptera barn måste du utredas så in i bängen, och lämplighetsprövas och gå föräldrautbildning och vänta. Och vänta... Önskar du sedan adoptera ett syskon är det bara att göra om proceduren en gång till. OCH lämna in bildbevis och berättelsen om tiden ihop med det första barnet. Bevisa att du var så bra som det såg ut i första utredningen. Och gå en utbildning till. Jag ville skriva om det fullkomligt galna och ologiska i att alla vi andra, som har fått barn på det vanligaste sättet än så länge, vi bedöms då alltså som per automatik lämpliga? Eller? Jodå. Skulle du sedan bedömas olämplig och ditt eller dina barn omhändertas av socialtjänsten finns inga hinder för att du bara fortsätter att sätta barn till världen. Ingen utbildning här inte. Inga kontroller med fina album med bilder. Tindrande ögon och rosiga kinder. Mysiga stunder med familjen. Lek i snön. Bad i havet. Solhatt på förstås. Varför i helsike är det inte krav på att alla föräldrar genomgår någon form av föräldrautbildning? Varför finns det inte en naturlig väg vidare från bvc, där föräldrar har möjlighet att träffas i olika forum. Opretentiöst. Otvunget. Förebyggande.

Jag ville skriva om  barns ovillkorliga kärlek till föräldrar, alltid. I evighet. Om barn som slits. I stycken. Som bara älskar mamma och pappa och vill vara med dem hela tiden. Alltid. Oavsett om den andre tycker att jag är dålig. Jag ville fråga vart barnens rätt finns, i de vuxnas krig. Ett krig som barnet inte kan vinna. Aldrig. Men barnet kan komma undan med små skråmor som läker fort. Om bara de vuxna vill. Och kan.

Jag ville skriva om anknytning och att knyta an. Och att lossa på knuten. Om utvecklingspsykologi och att våga släppa taget. Om att barn är olika. Om att samhället är likadant. Om att vi inte kan skydda våra barn från alla tänkbara faror, hur gärna vi än vill. Jag ville skriva om egna barn och andras ungar. Om att ha barn och att inte ha barn. Om barn som vi alla tycker så mycket om. Har så mycket att tycka om.

Jag ville skriva om att vara trött. Och trött. I huvudet. I själen. Trött på att vara trött. Att gå på lågvarv. Att åka berg- och dalbana. Jättebra.....dåligt....bra....jättebra....skitdåligt....jättebra... Att inte vara överens med sin egen kropp. Att inte leva upp till sina egna ideal. Att vilja vara en annan sorts förälder. En med aldrig sinande ork, med en ängels tålamod och till bredden fylld av pedagogiska aktiviteter som ungarna älskar! Hur fasen fyller man på den där tålamodsburken? Eller ska man täta hålen först? Hur vet man när man är good enough? Hur hittar man en tillräckligt konkurrenskraftig aktivitet till datorns underbara värld? Hur ska huden på framsidan någonsin räcka till? Var det hönan eller ägget som kom först?

Jag ville skriva.... Men idag blev det soppatorsk för tidigt och sen svämmade tålamodsburken över och tröttheten som tog mig i eftermiddags har vägrat släppa. Jag orkar inte fokusera på nåt särskilt. Tycker allt är viktigt. Men alltför stort för att ta i en kväll som denna. Ska ta en sväng till övervåningen och börja fylla på energiburken genom en stund på sängkanten hos de två sovande prinsarna. De allra bästa. Livets mening. Det är för er jag vill vara stark. Och frisk. Och bra. Och lagom pushig. En otroligt energikrävande dag fick åtminstone ett mycket mysigt avslut. Och det är viktigt. Viktigast.

Äntligen...

... Snö! Om än lite. Barn som vill vara ute en stund efter dagis! Underbart!

... Städat! Lugnet som infinner sig inombords när städningen är klar! Lovely!

... Bättre mående psykiskt! Fortfarande en jäkla tinnitus och huvudvärk, men det går åt rätt håll! Fint!

... En spelfri dag där barnen (ännu) inte brutit ihop utan istället gått upp och leker med bilar! Fantastiskt! 

... Bokat lunch till veckan med kompisar jag träffar för sällan! Min tillfälliga sociala fobi har alltså lagt sig.

... Längtan efter träning! Känns fortfarande overkligt att jag kan längta efter det! 

Sådär ja... Idag fick det bli en liten lista över sånt som känns bra just nu. Det gäller att skriva medan det känns... Runt omkring finns det flera mörka moln som jag på intet sätt kan göra nåt åt, men som ändå skymmer solen ibland. Hoppas och tror att ljuset kommer med våren!

Idag var det en debattartikel i lokaltidningen där nya landstingsrådet diskuterar skolans ansvar för hälsa. Läs hela här: http://www.barometern.se/reagera/debatt/skolan-kan-skapa-halsa(4120702).gm

Jag är i princip övertygad om att en halvtimmes gemensam rörelse/motion om dagen skulle göra mycket för barns hälsa idag. Att dessutom lägga till ett pass veckan där hela skolan samlas och har gympa tillsammans skulle ha många vinster utöver hälsan. Gemenskap, att våga prova, att få skratta ihop och att röra sig till sprallig musik! Glädje! Ser framför mig "min" skolas uppvärmning till skoljoggen; några av de äldre eleverna stod på skolans tak och musiken strömmar ur högtalarna medan de guidar resten av eleverna under uppvärmningen? En annan gång, tror det var nån typ av hälsovecka, hade några av våra hurtiga pedagoger ordnat ett röris-pass för elever och personal. Elever och personal kan tillsammans ordna veckans gympa! 

Med dagens stillasittande arbeten och sysselsättningar behöver vi verkligen hitta sätt att aktivera våra barn på roliga sätt. Det behöver inte vara hård träning i fotboll, hockey, gymnastik eller simning flera gånger i veckan, utan lite lagom med vardagsgympa varje dag. Jag har själv två små herrar som helst bara vill sitta framför dator, IPad eller tv-spel all vaken tid. Visst, de rör sig på rasten i skolan och på dagis, men i övrigt är det svårt. Lägg till ett svalt intresse för idrott och de mörka månaderna blir alldeles för passiva inomhus. Snö kan ju hjälpa till lite, då det finns nåt att göra ute. Här behöver jag hjälp! Vad ska vi hitta på?

Nu ska jag ta min huvudvärk och åka till dagens strålning. Känns drygt ibland att åka över till Kalmar för att lägga mig ner i 10 minuter och sen åka hem. Men då är det viktigt att veta om alla de som åker fram och tillbaka, varje dag, från resten av Kalmar Län, då närmsta strålning för bröst finns i Linköping.

Imorron har jag avklarat två veckor! Tre kvar - sen är det bara att snöra skorna och spänna fast brädan! Sälen väntar! 

Dagens visdom:

- var snällare än du behöver! 

- låt inte telefonen störa viktiga tillfällen. Den finns där för din bekvämlighet; inte tvärtom!

- underskatta inte din förmåga att förändra dig själv! 

Upp och ner, ner och upp...

Älskade ungar. Tänk att det kan vara så olika hur en dag ter sig, beroende på hur alla kan hålla sams. Idag har kidsen (och jag) startat helt fantastiskt. Gubben är på jakt för ovanlighets skull. Eller inte så ovanligt kanske. Grabbarna började spela på varsitt håll medan jag fick ligga kvar i sängen. Brunch med amerikanska pannkakor. Aldrig gjort innan men det var uppskattat av oss alla. Med en klick grädde hade det blivit som en dessert. Nu är lillkillen iväg och bowlar med kusin och moster; och storkillen väntar på att grannkompisen ska komma hem så det kan bli lite lek. Eller spel. Detta spelande... Själv har jag röjt av så att jag kan sätta mig ner och slappna av...

Att ha ett energibarn kräver sin förälder. Och sin omgivning. Och sin förskola. Läste i en bok om koncentrationssvårigheter att ca 80% av alla barn är att beteckna som lätta. Lätta i bemärkelsen att de utmanar i sina perioder, så som sig bör, och däremellan finner lugn och kan ta ett nej och foga sig. Barn som kan föra sig väl borta, även om de strular hemma, tillhör denna grupp. Sen finns det ca 5% barn som kan sägas vara extra krävande barn, utan att för den skull behöva uppfylla diagnoskriterier för t.ex. adhd, asperger eller dylikt.

Jag är av en fast övertygelse om att de som inte har haft med extra krävande eller energibarn att göra omöjligt kan veta, eller förstå, hur det kan te sig. Innan jag fick barn hade jag, som de flesta andra, tankar om hur vår barnuppfostran skulle se ut, vad som skulle tillåtas respektive förbjudas, hur ungarna skulle föra sig borta etc. Hmmm. Så kom barn nummer ett. Den lilla gulliga. Lätt att ha att göra med. Lite sovstrul om nätterna och ens tändig matning i början, i övrigt inga konstigheter. Frisk och kry och en glad liten skit! En fanstastisk tid att vara föräldraledig och bara njuta. Och jag som trodde att jag aldrig skulle trivas att vara ifrån jobbet...

Så kom barn nummer två. Ett syskon. Till en två och ett halvt år liten kille. Som tvingas bli stor. En mamma som är trött, arg och irriterad. Som inte tycker något är kul. Som verkligen älskar sina barn, men som är totalt dränerad på energi. Sent omsider förstår jag att nåt inte är som det ska. Depressionen efter förlossningen konstateras och den långa vandringen kan börja. Dessvärre går den neråt mer än uppåt. En lång lång tid av förlorade år. Med barnen. Med familjen. Med alla andra. Med mig själv. En stor sorg som jag ännu inte orkar bearbeta.

Jag tror att den tuffa tiden har gjort att cancern både är lättare och svårare att hantera. I början var det lättare. Ingenting kan bli så jävligt tror jag. Vad gäller mig själv alltså. Fysisk sjukdom går att ta på, går att förstå och går att prata om. Alla kan relatera till det på något sätt. Psykisk smärta är annorlunda. Den är otroligt svår, för att inte skriva omöjlig, att förstå om man inte varit där. Jag är så mycket räddare för att trilla ner i depression igen, än vad jag är för cancern. I nuläget iallafall. Depression är också en dödlig sjuldom.

Nu har nackdelarna av mina tidigare erfarenheter gett sig till känna. Tror jag. Eller hade det blivit så ändå. Min sårbarhet för stress har blivit större och som ett brev på posten (borde vi inte säga ett mail istället? Vem får brev nuförtiden?). När det blir tufft kommer tröttheten. Irritationen. Den korta korta stubinen. Socialt tillbakadragande. Tinnitus. Huvudvärk. Ilska. Ljudkänslighet.

Jag känner mig lurad. Av mig själv. Av min reaktion. Kunde jag inte ha blivit ledsen och arg och rädd med en gång. Vid beskeden. Operationerna. Infektionen. Då var det ju liksom väntat. Nu. Nu är det ju behandling. Som inte gör ont. Som tar tid, men bara lite tid. Nu är jag ju frisk liksom. Tycker jag. Men ändå. En veckas arbetet på halvtid fixade jag. Sen blev det mörkt. Inte någon gång under tiden med cancer har jag frågat mig ”varför jag?”. Inte ens ”varför”. Vi vet ju aldrig vem det drabbar, bara att många drabbas. Ingen ”förtjänar” det ju mer än nån annan. Det ingår i livets lotteri. Men nu tänker jag varför. Varför kunde jag inte ha reagerat tidigare? Brutit ihop och kommit igen liksom. När det var fysisk sjukdom. Nu är det psyket igen. Så klent.

Huvudvärken och ljudkänsligheten är inte så lätt att förena med familjelivet hos oss. Vi är ganska högljudda tillsammans och grabbarna är ena riktiga skolbokspojkar. Med risk för att fullständigt rasera mitt eget genusarbete; fysiska, högljudda och aktiva. Dessutom ett barn som saknar impulskontroll och en förälder som inte riktigt heller ha så bra sådan. Jag säger inte vem, men det är inte pappan... Jag får tokspel när ungarna slåss och hanterar det som en socionom i skolan bör; skriker åt dem att skärpa till sig. Hotar. Mutar. Ger med mig. Står på mig. Faller.

Jag tänker att barnen är räddningen. För mig. Hade jag inte barn hade det förhoppningsvis funnits annat som höll fast. Men nu är det barnen. Som jag inte orkar med hela dagarna, som jag önskar att jag kunder pausa från mer. Som jag vill orka vara med, lyssna på, leka med. Som ger en så mycket glädje, skratt, energi, kärlek och insikt. Som fyller och förgyller med sin blotta existens. Utan dessa små godingar undrar jag hur jag skulle resa mig varje gång. Hur dagarna skulle få innehåll och mening, även när det är mörkt. Hur tiden skulle gå och hur hjärtat skulle slå.

Jag är inte alls så djupt nere som det kanske låter. Jag är mest rädd att hamna där. Jag har svårt att acceptera att min kropp inte låter mig komma igång med mitt vanliga liv; med jobb och dagis och trötta kvällar och lediga helger. Jag hoppas verkligen kunna jobba igen till veckan, men känner just nu att det inte kommer att gå. Känner att jag sviker ”min” skola, ”mina” barn, mina kollegor.

Skulle jag vara du hade mitt råd varit så enkelt. Varför kan man inte ge sig själv samma råd? Samma utrymme? Samma förståelse? Att försonas med sig själv är bland det svåraste. En ständig utmaning i livet.

Hur knäppt det än låter efter denna långa klagosång; så tänker jag mig frisk, presenterar mig som en sån som nästan alltid är sjuk och jag drar igång femtielva projekt varje dag, där vi är glada dom två slutförs. Hur galet är inte det.

Sådär mina vänner! Over and out för nu.

Fyra utmaningar på vägen;

• Behandla dig själv som du vill behandla andra!
• Le mot någon som du inte känner!
• Sjung i duschen
• Lär dig lyssna. Möjligheter gör inte alltid så mycket väsen av sig.

Upp som en sol...

...och ner som en pannkaka.

Har inte skrivit på länge. Förra veckan var full av jobb och sjukhus och familj och... Ja, det var väl vad som hanns med. Tänkte att halvtid inte är något alls, och det är det ju inte när man är på jobbet. För där var det fullt ös vill jag lova. Många barn som inte har det bra. Tyvärr. På jobbet behövs heltid, men det funkar inte just nu. Kom igång lite med träningen också, himla skönt. Sen kom måndagen och jag fick ont i hals och huvud och kände mig allmänt dassig. Dan efter började jag dala och sen blev det jobbigt och ledset på insidan. Utan anledning liksom. Har varit hemma från jobbet igen några dagar och det känns så fruktansvärt tråkigt. Jag vill ju jobba. Vill orka jobba. Vill ha tålamod med barnen. Vill vara glad. Och snäll. Inte trött, irriterad och sur. Tinnitus och ljudkänslig. Igen. Blä...

Jag hoppas verkligen att det är snabbt övergående och att det är medicinen som spökar igen. Höjde dosen förra veckan. På onkologen säger de att det är ganska vanligt att man blir låg under strålningen. Att det sjuka kommer i kapp när man måste dit varje dag. Jag vet inte. Kanske är det också en bidragande orsak. Det är lite jobbigare än jag tänkt mig, att åka dit. Visst, jag bor nära och behandlingen tar en kvart och är helt smärtfri. Totalt tar det en timma med resa och ombyte. Inte hela världen. Men... på nåt sätt blir det en påminnelse. Att jag är sjuk. Eller var sjuk, som jag tänker. Men... Jag har ju inte känt mig sjuk. Det gör ju inte ont. På utsidan. Det känns helt surrealistiskt alltihop.

Strålningen i sig går bra och än har huden klarat sig bra. Klarat av 5 av 25 gånger! Personalen där är jättebra. Snälla och rara och effektiva. Strålande helt enkelt!

Här är den lilla maskinen som ska göra mig frisk. Märklig grej; tar bara nån minut att stråla från två håll, och känns inte alls. Ändå tar det kål på cellerna där inne. Hmmm. Inte utan att man undrar... Väggarna till rummet är extremt tjocka. Undrar om jag blir självlysande till slut? Som såna där grejer man kan ladda under lampan så de lyser i mörkret. Det kunde ju vara coolt.

För övrigt har jag många funderingar men inget som kommer ner i skrift just nu...
... varför får en del föräldrar hjärnsläpp och är dumma mot sina barn?
... varför är nästan allt onyttigt gott?
... var är snön?
... är vi svenskar extra lättkränkta?
... hur hanterar man explosiva barn?
... varför finns det inget ord för att inte vara törstig?
... kommer barn att leka om tio år?
... varför är glappet mellan frivillighet och tvång så oerhört stort i socialtjänstlagen?
... varför anser vissa skolor att de inte behöver kurator?
... varför måste inte föräldrar ha körkort för att skaffa barn?
... varför är det skamligt att drabbas av psykisk sjukdom?
... varför använder vuxna barn i sin kamp om att trycka till varandra?
... hur kan man känna tilltro till rättsväsendet om män kan våldta gång på gång
    utan att dömas?
... hur långt är det rimligt att dra genus- och jämställdhetsdebatten?
... varför är nyttiga varor mycket dyrare?
... vart tog laxmajonnäsen vägen?
... hur kan elever mobbas och kränkas i åratal utan att någon ser?
... hjälper vi våra barn genom att skydda dem mot allt?
... varför tar inte alla ställning till donation?
... vem kom på hen? Är inte höna ganska feminint?
... varför kliar det alltid på näsan när man inte får klia?
... vem bestämmer? Presidenten eller Jesus.
... var det bättre förr?
... blir det bättre sen?
... är det läggdags nu?

Utmaningar av olika slag

Barn som inte sover. Som vandrar till vår säng mitt i natten. Lägger sig i mitten. Drar i täcket och sparkar och knölar runt så man inte får nåt täcke och inte kan sova. Hur i hela fridens namn får man sin 5-åring att sova heeeela natten i sin egen säng? Har försökt diskutera saken med honom själv, och han har lösningen klar; "När jag vaknar på natten går jag ner till dig. Om det är för trångt kan ju pappa gå och sova på soffan då!". Ok, meddelar du pappa? 

Det tar verkligen på mitt humör när jag inte sover bra. Stubinen blir kort och mycket i vardagen blir jobbigt. Är fortfarande mer irriterad än vanligt och tänder till snabbt. Tråkigt. Ikväll skulle vi åka och träna. För första gången ihop. Har lyckats dra med mig mannen och vi skulle testa ett pass och lämna kidsen i barnrummet. Jag var riktigt laddad, det skulle bli så kul. Tio minuter in i passet kommer lilleman traskande och vill inte vara kvar. Brorsan är dock där ensam, så det är ju bara för mig att avbryta och gå till dem. Gjorde ett försök på löpbandet, men de små herrarna kan ju dessvärre inte sitta still på röven i två minuter så det var ju bara att skita i träningen och vänta in mannen. 

Detta är typiskt. Jag hade kallt räknat med att träna, och så sket det sig. Jag bli skitirriterad och arg. Jag klarar verkligen inte när min föreställning om vad som ska ske, förändras abrupt. Grrrr. Sen är ju hela grejen absurd. Att jag skulle lacka ur över en missad träning. Jag som alltid sett träning som nåt ont, nåt man helst håller sig ifrån. Under senare år har jag väl mer börjat tänka att träning är ett nödvändigt ont. För några månader sen tog jag mig dock i kragen och började så smått. Blev korta och längre avbrott pga operationerna, men nu är jag äntligen tillbaks. Och vill helst gå dit varje dag. Men det går ju inte. Får se till att pussla ordentligt så att vi får till några dar iallafall!

Imorron är det strålning nummer två. En utmaning i att ligga still och stå ut. Stå ut med att det börjar klia på näsan. Och på tån. Och på armen. Visst är det märkligt? Bara för att jag inte får röra mig alls så kliar det på näsan direkt! Annars är behandlingen i sig inget som känns. Strålningen är bara en kort stund, det som tar lite tid är att ställa in apparaten. Det är en extrem presicion, de går ut och in, kollar, flyttar på mig, puttar en millimeter åt ena hållet, drar lite i huden... Fått några schyssta tatueringar också. Fem läckra prickar, som ser ut som gigantiska pormaskar. Markeringarna behövs för att det ska bli exakt samma område som strålas varje gång. Men i det stora hela så kan väl några pormaskliknande prickar kvitta. Grabben säger att jag ser ut som ett monster. Nu är jag ett prickigt monster.

Det är tur att jag jobbar halvtid. Var trött förra veckan, och nu känns det lite halvjobbigt att behöva åka till sjukhuset varje dag, även om det inte är så lång tid. Måste nog försöka få in lite mer vila också, har  flängt runt lite väl senaste veckan. Trött. Sen är det ju en extrem utmaning att jobba halvtid. På ett heltidsuppdrag, som dessutom stått på sparlåga i sex veckor. Fredagen var halvt kaos, och det är väl bara början. Mååååste hitta nån strategi som funkar. Utmaning. 

Då så. Fått gnälla av mig lite och det känns redan bättre. Lite snö har vi ju också fått, håller tummar och tår för att det kommer mer inatt och att det blir fortsatt kallt så att barnen får lite snö att skotta och leka i. Och att jag får lite ljus och knarr under skorna. 

Energi

Första jobbveckan. Phu. Helt slut. Orkar inte skriva, inte tänka... Har dock en gammal text som jag redigerat för användning  igen. Det är ständigt aktuellt; i mitt eget liv, i vänners liv, i skolans vardag och kanske för dig? 

Jag stötte på dessa tänkbara ord för nåt år sedan. Tänkvärda och viktiga ord, som beskriver så mycket. Det svåra och omöjliga beskrivs med enkla metaforer. En motor och bensin. Så enkelt. En kropp och energi. Så svårt.

"Tänk er att man sitter i en bil och kör på en sträcka mellan Ystad och Haparanda. Vi har inte hunnit halvvägs innan bensinlampan börjar blinka oroväckande. Men vi tycker att det är så viktigt att skynda fram så fort som möjligt, så vi väljer att sätta en plåsterlapp över lampan och då slipper vi se den. Vi kör vidare ett tag till. Plötsligt stannar bilen. Och då är det för sent att välja annorlunda." (Sören Olsson, Föräldrakraft 2/2012).

Nåkkve Balldin, socionom med mångårig erfarenhet inom lösningsfokuserat arbete, kom med idén att använda bensinmotorn som metafor vid beskrivning av energiåtgången hos personer med neuropsykiatriska symptom. I skolans värld behöver vi bli bättre på att inventera energitjuvar och påfyllningsstationer för elever som uppvisar svårigheter. Så att eleven slipper köra soppatorsk.

Även som förälder är det bra att fundera över hur barnens energiresurser fördelas över dagen. Att ta reda på vad som ger och vad som tar energi är inte alltid enkelt. Det som kan verka som en tankning kan i själva verket dra jättemycket bensin. För ett barn - men inte för ett annat. Själv låter jag mina barn köra soppatorsk ibland, eller för ofta... Efteråt inser jag att jag skulle kunnat förhindra det. Eller åtminstone gjort skadan mindre. Jag skulle ha tagit striden tidigare och sett till att spara på bränsle. Då får jag påminna mig själv att nästa gång ska jag stoppa i tid. Försöka. Så det finns lite bensin kvar för att klara nästa utmaning.

Att fundera över vad och vem som ger energi är viktigt för oss alla. Kanske extra viktigt för oss som tenderar att stressa runt och tro att vi har färre timmar på dygnet än alla andra. Det har vi inte. Ibland när tillvaron känns tung kan det vara bra att fundera över om det finns några energitjuvar i närheten, och vart du fyller på någonstans. Utan att tanka egen energi kan du inte heller hjälpa andra. Lite som vid flygets säkerhetsgenomgång; sätt först på din egen syrgasmask, innan du hjälper andra. För att orka finnas till för andra och vara ett bra stöd måste du ta hand om dig själv först!

Jag har äntligen funnit en energikälla i träningen. Från att verkligen ha avskytt ens tanken på träning, har jag på bara några gånger etablerat ett sug efter att gå till gymmet. Helst skulle jag vara där ofta och länge, men tiden... Det är ju annat som ska hinnas med också!

Vad ger dig energi? 

Är du nyfiken på Sörens artikel? 
Läs den i sin helhet här: När orken tar slut.

Myror i brallan eller ormar under skinnet

Läser en bok om koncentrationssvårigheter hos barn. Vaggar in mig i jobb-mood inför tisdag. Upplever många av svårigheterna som beskrivs. Dagligen. Hemma och på jobbet. Vill läsa barn- och ungdomspsykiatri men hinner väl gå i pension (!!!) innan jag finner rätt förutsättningar för det. Koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet kan uppträda tillsammans eller var för sig. Ibland tycker jag att diagnosen ADHD är för bred; kanske skulle det vara två diagnoser? Eller ska vi ha diagnoser? För vem? Vilka är för- och nackdelarna med att få en diagnos? Värt att reflektera över. Diagnosen i sig löser inga av svårigheterna; barnen är desamma. Ibland kan förståelsen öka; för föräldrar, för barnet, för omgivningen. Det är en konst att möta barn med svårigheter inom dessa områden. Ibland funkar allt så himla bra, nästa dag fungerar inget av det som funkade igår. Oberäkneligt och ibland svårt att förutse. Så många faktorer spelar in för hur barnet ska lyckas. Eller misslyckas.

Hur som helst. Läser som sagt en bok om detta just nu och sprang på en beskrivning på facebook från någons blogg. Kom på att jag hade en gammal text där jag beskrev min tolkning av tillvaron med svårigheter inom koncentration/uppmärksamhet/aktivitetsnivå. Inspiration hämtad från mitt egna liv i kombination med erfarenheter från arbete och studier.

På vid gavel  (juli -12)
Tänk dig en sal. En stor sal. Som i en gammal herrgårdsbyggnad. Du sitter mitt i rummet. Det är högt i tak, flera meter. Höga fönster täcker väggarna. De är öppna. Några dörrar står på vid gavel, folk kommer och går. Utanför är det massa ljud. Barn som leker, någon som gråter. En pappa ropar efter sitt barn och någon annan visslar efter hunden. Trafiken susar förbi, en bil tutar. Ett tåg dundrar förbi och långt borta hörs ett flygplan som lyfter. I rummet finns några få möbler. En grön stol. En blå lampa. En orange och brun fåtölj. Med blommor på. Eller är det blommor? Människor kommer och går. En del smyger runt och andra för oväsen. Någon slår sig ner en stund. Och iakttar. En fläkt susar. Nästan ingen hör. En sval bris känns från fönstret. De flesta lägger inte märke till den. Någon börjar prata högt. En annan nynnar på en sång.

Någonting kryper under skinnet. Är det ett djur? En insekt? Känns mer som en orm. Det liksom kliar inuti. Och kryper. Benen vill röra sig; måste röra sig. Kroppen kan inte vara still. Trummar med fingrarna. Guppar med benet. Blicken rör sig runt. Nästan obemärkt registrerar du allt runt om dig. Alla ljud, alla känslor, alla dofter; allt. Allt ser du. Allt hör du. Allt känner du. Kroppen lever sitt eget liv. Myror i brallan. Upp och ner. Hit och dit. Här och där. 

Energitjuvar. Du är trött. På intryck. Vill stänga av. Vara ifred. Bestämma över av och på. Hur? Det finns inget rum. Ingen sal, inga människor. Inga fönster och ingen som visslar efter en hund. Salen är dina sinnen. Du äger inte dina intryck. Intrycken äger dig. Äter dig. Tvingar dig, styr dig. Förstör och förgör.

Du vill sitta still. Koncentrera dig. På en sak. Du vill fokusera. Du vill göra rätt. Men hur?

Världen snurrar. Dina sinnen står på vid gavel. Alla intryck är lika viktiga. Det finns ingen dörrvakt. Ingen som sorterar. Vad som ska få din uppmärksamhet just nu. Allt verkar lika viktigt. Allt. Impulserna styr. impuls-handling-impuls-handling. Saknar tanken. Som kan sålla. Värdera. Allt registreras och bearbetas. Fragment av en helhet. 

Du kan om du vill. Du kan när du vill. Konsekvens. Det saknas konsekvens. Klart du kan. När du vill. Vid datorn till exempel? Där går det ju bra att sitta still. Vid maten. Igår kunde du ju. Vad är problemet idag? Det är ju samma sak. Kanske måste någon säga ifrån på skarpen. Om du bara skärper dig. Eller? Går det?

---------------------------------------------------------------------------------

En helt vanlig dag för en person med svårigheter inom uppmärksamhet, koncentration och/eller aktivitetsnivå. Nej... Inte en dag. Varje dag.

Livets resa

En fin text om hoppfullhet i sorg och saknad. Begravning. Sorgligt och fint, värdigt och jobbigt på samma gång. En salig blandning av känslor och tankar surrar omkring. Livets förgänglighet gör sig påmind. Än en gång. Vi vet inte vad som finns framför oss. Det vi vet är det vi har här och nu. 

Jag vet inte vad som händer när döden kommer. Men jag får en klarare bild varje dag. Den bild jag vill ge mina barn när de undrar. Den bild jag önskar är sann. Jag kommer att dela denna bild med er inom kort, men så länge tar jag hjälp av Lars Demian.  Han beskriver mycket av det jag också tror på, i sin fina visa om den andra sidan.

Mina tankar går till familjen. Tro, hopp och kärlek. 

Här slutar jag min resa
På gränsen till ett annat land
Jag känner mig så trött
Så sliten och så nött
Men jag ser ljus på flodens andra strand

Där får jag vila, där får jag frid
Där kan jag glömma min trötta kropp
Dagen syns ej mer
Snart går solen ner
Men på andra sidan floden går den opp

Kära kamrater, spara era tårar
Ingen gråt min vän
Det är inte nå Adieu
Det finns inget som kan dö
Det är farväl vi ses snart igen

Så drick ett glas för mig
Höj en skål för all vår kärlek
Låt mitt minne sorglöst förbli
Det är inget ont som sker
Låt Livet trösta er
På andra sidan floden blir jag fri

Framför mig slutar vägen
Över mörkret går en lysande bro
Jag har varit här förut
Jag har kommit hem till slut
Här på andra sidan floden vill jag bo

"På den andra sidan" av Lars Demian (Pank 1990)

Nyårslöfte blir nyårsutmaning

Ytterligare ett år att lägga till handlingarna. 2013 har till stor del varit ett bra år för mig. Jag har mått bra nästan hela vägen, hittat tillbaks till mycket av det som var jag före depressionen. Jag har en stor härlig familj som finns här i vått och torrt. Tack för att ni alltid finns! Jag har vänner som verkligen finns i hjärtat och som gör mig glas och lycklig. Geografiska avstånd som gör vissa mer avlägsna rent fysiskt; men inom oss så är det ingen skillnad. Jag har ett jobb som jag verkligen trivs med, på en arbetsplats som jag verkligen gillar. Jag har så mycket att vara tacksam för och just såhär vid årets bokslut kan det komma extra väl till pass att tänka igenom det vi har. Det som finns runt omkring i livet, som det finns anledning att vara tacksam för.

Sen kom ju den där cancern. Så oväntat och så odramatiskt. Helt annat än vad många av oss tänker om att drabbas. Sen vet man ju aldrig i förväg hur ens reaktion blir. Periodvis har det förstås varit jobbigt, med infektion och med tankar om hur barnen ska påverkas och sånt. Men jag är inte orolig för att jag inte ska bli frisk. På något sätt känns det som om man nu ska få den där skitsjukdomen så kan ju bröstet vara en av de bättre ställena. Imorron går jag in i en ny fas i kampen; ska på förberedelse för strålningen som startar nästa vecka.

Dessvärre har vi anhöriga som fått lämna jordelivet för tidigt på grund av cancer. Mina tankar går till dem och till familjerna som blivit tvungna att påbörja ett nytt kapitel i sina liv, utan en älskad livskamrat, förälder, vän... Att starta om på ett sätt som man inte valt och med sorg och saknad att bearbeta och finna sätt att leva med. Snart tar vi ett sista farväl på denna sidan. Jag kommer att göra som jag brukar; att skicka med hälsningar till de andra vi känner som gått före oss. Jag tänker att nu möts de igen på andra sidan, i ljuset där ingen sjukdom, smärta eller orättvisor finns. Väntan är inte smärtsam eller fylld av tärande saknad där, för det finns ingen tid. Man bara är. I stillhet och ro.

Förra året gjorde jag ett avsteg från min princip om att inte avge nyårslöften. Jag lovad mig själv något. Egentligen låter löfte så svårt, det är ju ett inbyggt förbud i själva ordet; att man inte får bryta det. Därför vill jag hellre kalla det för nyårsutmaning. Det känns lite mer försiktigt och flexibelt.
Förra nyåret lät det ungefär såhär; 

Tomas Sjödin var vinterpratare i P1 2011. Han pratar om att räcka till. Om hur vi i vår tid ständigt jagar tid och hur alla mer eller mindre dras med våndor över ett inte räcka till. På många plan i livet. Tomas ställer sig frågan om det kanske är en del i människans konstitution att inte räcka till. Att det finns en tanke och en mening bakom detta. Att vi människor inte ska räcka till, just för att vi i grunden är flockdjur och att vi ska vara beroende av andra. Att vi inte räcker till just för att vi ska hjälpa varandra längs vägen. Först när vi inser att vi inte räcker till så söker vi oss till andra och använder våra resurser gemensamt. Tillsammans är vi starkare.

För mig var det en lättnad att höra Tomas tankar om att inte räcka till. Helt plötsligt blev det fint att inte räcka till. Det blev fint att be om hjälp. Det känns helt plötsligt självklart. Inte kan jag gå här och begränsa mig genom att klara allting själv. För det är ju inte meningen. Ensam är inte stark. Tillsammans kan vi göra så ofantligt mycket med med de resurser vi har. På alla plan.

Mitt löfte till mig själv är att försöka leva mer med tanken att vi inte ska räcka till. Att vi ska tas oss fram tillsammans. Att det är fint att be om hjälp. Och att behålla känslan av att det är okej.

"Man behöver inte räcka till, 

det räcker att man finns till. 

Allt utöver det är bonus!"

(Tomas Sjödin)

För mig var detta ett superbra löfte och jag kan stolt berätta att jag lyckats väldigt bra med detta. Både att be om hjälp och att ta emot hjälp; och främst av allt; att göra det utan dåligt samvete. Utan att känna mig dålig, misslyckad eller otillräcklig. Att istället känna mig otroligt nöjd att jag kan be om hjälp, och på samma gång tänka att den som får hjälpa också mår väl av att kunna finnas där.

Nu i dagarna var Tomas tillbaka som vinterpratare, denna gång talade han om den livsviktiga vilan. Att det är i vilan många olösta saker klaras upp, glömda minnen kryper fram och kroppen återhämtar sig. I år ska jag försöka att även ta till mig detta på ett annat plan i livet och i vardagen. Perioden av sjukdom har gjort att jag emellanåt har legat och bara läst eller lyssnat på pod-radio. Utan att prestera något. Min utmaning under året blir att ta med mig lite av slappandet ut ur sjukdomen och in i vardagen. Att ibland strunta i disken och sätta mig och läsa en stund. Att ibland blunda för smulorna och spela spel med grabbarna istället. Att bara vara. 

Ett gott nytt år önskar jag er alla! 

Ett år med nya utmaningar, glädjeämnen och nya upplevelser. Vägen är inte spikrak, ibland svänger den lite och ibland riktigt hårt. Det kan komma vägbulor och nedblåsta träd; snöstorm och skyfall. Mitt i känns mycket hopplöst och onödigt och meningslöst. Väl en bit förbi kan vi få med oss lärdomar som vi verkligen inte bett om, och inte skulle betala samma pris för igen, men som ändå är värdefulla när vi väl tvingats inse dem.

Här hittar du Tomas vinterprat!

2013: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/291148?programid=2071
2011: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/291148?programid=2071