torsdag 16 januari 2014

Upp som en sol...

...och ner som en pannkaka.

Har inte skrivit på länge. Förra veckan var full av jobb och sjukhus och familj och... Ja, det var väl vad som hanns med. Tänkte att halvtid inte är något alls, och det är det ju inte när man är på jobbet. För där var det fullt ös vill jag lova. Många barn som inte har det bra. Tyvärr. På jobbet behövs heltid, men det funkar inte just nu. Kom igång lite med träningen också, himla skönt. Sen kom måndagen och jag fick ont i hals och huvud och kände mig allmänt dassig. Dan efter började jag dala och sen blev det jobbigt och ledset på insidan. Utan anledning liksom. Har varit hemma från jobbet igen några dagar och det känns så fruktansvärt tråkigt. Jag vill ju jobba. Vill orka jobba. Vill ha tålamod med barnen. Vill vara glad. Och snäll. Inte trött, irriterad och sur. Tinnitus och ljudkänslig. Igen. Blä...

Jag hoppas verkligen att det är snabbt övergående och att det är medicinen som spökar igen. Höjde dosen förra veckan. På onkologen säger de att det är ganska vanligt att man blir låg under strålningen. Att det sjuka kommer i kapp när man måste dit varje dag. Jag vet inte. Kanske är det också en bidragande orsak. Det är lite jobbigare än jag tänkt mig, att åka dit. Visst, jag bor nära och behandlingen tar en kvart och är helt smärtfri. Totalt tar det en timma med resa och ombyte. Inte hela världen. Men... på nåt sätt blir det en påminnelse. Att jag är sjuk. Eller var sjuk, som jag tänker. Men... Jag har ju inte känt mig sjuk. Det gör ju inte ont. På utsidan. Det känns helt surrealistiskt alltihop.

Strålningen i sig går bra och än har huden klarat sig bra. Klarat av 5 av 25 gånger! Personalen där är jättebra. Snälla och rara och effektiva. Strålande helt enkelt!




















Här är den lilla maskinen som ska göra mig frisk. Märklig grej; tar bara nån minut att stråla från två håll, och känns inte alls. Ändå tar det kål på cellerna där inne. Hmmm. Inte utan att man undrar... Väggarna till rummet är extremt tjocka. Undrar om jag blir självlysande till slut? Som såna där grejer man kan ladda under lampan så de lyser i mörkret. Det kunde ju vara coolt.

För övrigt har jag många funderingar men inget som kommer ner i skrift just nu...
... varför får en del föräldrar hjärnsläpp och är dumma mot sina barn?
... varför är nästan allt onyttigt gott?
... var är snön?
... är vi svenskar extra lättkränkta?
... hur hanterar man explosiva barn?
... varför finns det inget ord för att inte vara törstig?
... kommer barn att leka om tio år?
... varför är glappet mellan frivillighet och tvång så oerhört stort i socialtjänstlagen?
... varför anser vissa skolor att de inte behöver kurator?
... varför måste inte föräldrar ha körkort för att skaffa barn?
... varför är det skamligt att drabbas av psykisk sjukdom?
... varför använder vuxna barn i sin kamp om att trycka till varandra?
... hur kan man känna tilltro till rättsväsendet om män kan våldta gång på gång
    utan att dömas?
... hur långt är det rimligt att dra genus- och jämställdhetsdebatten?
... varför är nyttiga varor mycket dyrare?
... vart tog laxmajonnäsen vägen?
... hur kan elever mobbas och kränkas i åratal utan att någon ser?
... hjälper vi våra barn genom att skydda dem mot allt?
... varför tar inte alla ställning till donation?
... vem kom på hen? Är inte höna ganska feminint?
... varför kliar det alltid på näsan när man inte får klia?
... vem bestämmer? Presidenten eller Jesus.
... var det bättre förr?
... blir det bättre sen?
... är det läggdags nu?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar