Hur är det möjligt? Att dagarna bara går. Flyter iväg. Flyger iväg. Utan att jag hinner med en bråkdel av det jag hade tänkt. Stressande, vilket är dumt. För inget är måsten eller ens särskilt viktigt för överlevnad eller så. Men ändå. Jag vill ju skriva. Och skriva. Och skriva lite till. Tankarna och resonemangen mal i min skalle; när jag åker bil, när jag ska sova, när jag ligger i strålningen, när jag väntar på att tiden ska vara inne. För att sätta mig ner och skriva. Så kommer den. Tiden. 21.30. Dyngtrött, hjärnsläpp, syntax error och urvriden som en gammal sumpig disktrasa. Då. Finns möjligheten. Men ork och uppslag är som bortblåst.
Jag ville ju skriva om cancersjukvården i olika delar av landet. Om sjukvård som fungerar, och som inte fungerar. Om vännen som ligger däckad sedan flera år på grund av en whiplash och inte kan få någon vård. För landstinget i Kalmar tror inte på metoden som finns i Uppsala. Jag ville skriva om narkolepsi. Om epilepsi. Om barn som är sjuka. Som måste ta så mycket mediciner varje dag; för att kunna vara vaken, för att kunna sova, för att kunna äta, för att hålla blodtrycket stabilt, för att.... Jag ville skriva om skolan. Om läxor. Om läsning. Om en Pisa-rapport som har slagit ner som en bomb i Sveriges skolor. Om läsförståelse. Om lust att lära. Om skolans uppdrag. Om elevernas hälsa.
Jag ville skriva om barn som utmanar. Som utmanar så till den milda grad. Att säkringen går. Stubinen brinner ut. Tålamodsburken rinner över. Vill skriva och skrika och be om råd och facit. En manual. Till jobbet måste jag vara utbildad. Minst 180 gamla hp. Bilen får jag inte köra utan körkort. Jag får inte prata i telefon i bilen. Nästan iallafall. Jag måste vara tjugo för att handla på systemet. Men barn... Om biologin vill sig så finns det inga hinder. Inga krav. Ingen koll.
För att adoptera barn måste du utredas så in i bängen, och lämplighetsprövas och gå föräldrautbildning och vänta. Och vänta... Önskar du sedan adoptera ett syskon är det bara att göra om proceduren en gång till. OCH lämna in bildbevis och berättelsen om tiden ihop med det första barnet. Bevisa att du var så bra som det såg ut i första utredningen. Och gå en utbildning till. Jag ville skriva om det fullkomligt galna och ologiska i att alla vi andra, som har fått barn på det vanligaste sättet än så länge, vi bedöms då alltså som per automatik lämpliga? Eller? Jodå. Skulle du sedan bedömas olämplig och ditt eller dina barn omhändertas av socialtjänsten finns inga hinder för att du bara fortsätter att sätta barn till världen. Ingen utbildning här inte. Inga kontroller med fina album med bilder. Tindrande ögon och rosiga kinder. Mysiga stunder med familjen. Lek i snön. Bad i havet. Solhatt på förstås. Varför i helsike är det inte krav på att alla föräldrar genomgår någon form av föräldrautbildning? Varför finns det inte en naturlig väg vidare från bvc, där föräldrar har möjlighet att träffas i olika forum. Opretentiöst. Otvunget. Förebyggande.
Jag ville skriva om barns ovillkorliga kärlek till föräldrar, alltid. I evighet. Om barn som slits. I stycken. Som bara älskar mamma och pappa och vill vara med dem hela tiden. Alltid. Oavsett om den andre tycker att jag är dålig. Jag ville fråga vart barnens rätt finns, i de vuxnas krig. Ett krig som barnet inte kan vinna. Aldrig. Men barnet kan komma undan med små skråmor som läker fort. Om bara de vuxna vill. Och kan.
Jag ville skriva om anknytning och att knyta an. Och att lossa på knuten. Om utvecklingspsykologi och att våga släppa taget. Om att barn är olika. Om att samhället är likadant. Om att vi inte kan skydda våra barn från alla tänkbara faror, hur gärna vi än vill. Jag ville skriva om egna barn och andras ungar. Om att ha barn och att inte ha barn. Om barn som vi alla tycker så mycket om. Har så mycket att tycka om.
Jag ville skriva om att vara trött. Och trött. I huvudet. I själen. Trött på att vara trött. Att gå på lågvarv. Att åka berg- och dalbana. Jättebra.....dåligt....bra....jättebra....skitdåligt....jättebra... Att inte vara överens med sin egen kropp. Att inte leva upp till sina egna ideal. Att vilja vara en annan sorts förälder. En med aldrig sinande ork, med en ängels tålamod och till bredden fylld av pedagogiska aktiviteter som ungarna älskar! Hur fasen fyller man på den där tålamodsburken? Eller ska man täta hålen först? Hur vet man när man är good enough? Hur hittar man en tillräckligt konkurrenskraftig aktivitet till datorns underbara värld? Hur ska huden på framsidan någonsin räcka till? Var det hönan eller ägget som kom först?
Jag ville skriva.... Men idag blev det soppatorsk för tidigt och sen svämmade tålamodsburken över och tröttheten som tog mig i eftermiddags har vägrat släppa. Jag orkar inte fokusera på nåt särskilt. Tycker allt är viktigt. Men alltför stort för att ta i en kväll som denna. Ska ta en sväng till övervåningen och börja fylla på energiburken genom en stund på sängkanten hos de två sovande prinsarna. De allra bästa. Livets mening. Det är för er jag vill vara stark. Och frisk. Och bra. Och lagom pushig. En otroligt energikrävande dag fick åtminstone ett mycket mysigt avslut. Och det är viktigt. Viktigast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar