Nyårslöfte blir nyårsutmaning

Ytterligare ett år att lägga till handlingarna. 2013 har till stor del varit ett bra år för mig. Jag har mått bra nästan hela vägen, hittat tillbaks till mycket av det som var jag före depressionen. Jag har en stor härlig familj som finns här i vått och torrt. Tack för att ni alltid finns! Jag har vänner som verkligen finns i hjärtat och som gör mig glas och lycklig. Geografiska avstånd som gör vissa mer avlägsna rent fysiskt; men inom oss så är det ingen skillnad. Jag har ett jobb som jag verkligen trivs med, på en arbetsplats som jag verkligen gillar. Jag har så mycket att vara tacksam för och just såhär vid årets bokslut kan det komma extra väl till pass att tänka igenom det vi har. Det som finns runt omkring i livet, som det finns anledning att vara tacksam för.

Sen kom ju den där cancern. Så oväntat och så odramatiskt. Helt annat än vad många av oss tänker om att drabbas. Sen vet man ju aldrig i förväg hur ens reaktion blir. Periodvis har det förstås varit jobbigt, med infektion och med tankar om hur barnen ska påverkas och sånt. Men jag är inte orolig för att jag inte ska bli frisk. På något sätt känns det som om man nu ska få den där skitsjukdomen så kan ju bröstet vara en av de bättre ställena. Imorron går jag in i en ny fas i kampen; ska på förberedelse för strålningen som startar nästa vecka.

Dessvärre har vi anhöriga som fått lämna jordelivet för tidigt på grund av cancer. Mina tankar går till dem och till familjerna som blivit tvungna att påbörja ett nytt kapitel i sina liv, utan en älskad livskamrat, förälder, vän... Att starta om på ett sätt som man inte valt och med sorg och saknad att bearbeta och finna sätt att leva med. Snart tar vi ett sista farväl på denna sidan. Jag kommer att göra som jag brukar; att skicka med hälsningar till de andra vi känner som gått före oss. Jag tänker att nu möts de igen på andra sidan, i ljuset där ingen sjukdom, smärta eller orättvisor finns. Väntan är inte smärtsam eller fylld av tärande saknad där, för det finns ingen tid. Man bara är. I stillhet och ro.

Förra året gjorde jag ett avsteg från min princip om att inte avge nyårslöften. Jag lovad mig själv något. Egentligen låter löfte så svårt, det är ju ett inbyggt förbud i själva ordet; att man inte får bryta det. Därför vill jag hellre kalla det för nyårsutmaning. Det känns lite mer försiktigt och flexibelt.
Förra nyåret lät det ungefär såhär; 

Tomas Sjödin var vinterpratare i P1 2011. Han pratar om att räcka till. Om hur vi i vår tid ständigt jagar tid och hur alla mer eller mindre dras med våndor över ett inte räcka till. På många plan i livet. Tomas ställer sig frågan om det kanske är en del i människans konstitution att inte räcka till. Att det finns en tanke och en mening bakom detta. Att vi människor inte ska räcka till, just för att vi i grunden är flockdjur och att vi ska vara beroende av andra. Att vi inte räcker till just för att vi ska hjälpa varandra längs vägen. Först när vi inser att vi inte räcker till så söker vi oss till andra och använder våra resurser gemensamt. Tillsammans är vi starkare.

För mig var det en lättnad att höra Tomas tankar om att inte räcka till. Helt plötsligt blev det fint att inte räcka till. Det blev fint att be om hjälp. Det känns helt plötsligt självklart. Inte kan jag gå här och begränsa mig genom att klara allting själv. För det är ju inte meningen. Ensam är inte stark. Tillsammans kan vi göra så ofantligt mycket med med de resurser vi har. På alla plan.

Mitt löfte till mig själv är att försöka leva mer med tanken att vi inte ska räcka till. Att vi ska tas oss fram tillsammans. Att det är fint att be om hjälp. Och att behålla känslan av att det är okej.

"Man behöver inte räcka till, 

det räcker att man finns till. 

Allt utöver det är bonus!"

(Tomas Sjödin)

För mig var detta ett superbra löfte och jag kan stolt berätta att jag lyckats väldigt bra med detta. Både att be om hjälp och att ta emot hjälp; och främst av allt; att göra det utan dåligt samvete. Utan att känna mig dålig, misslyckad eller otillräcklig. Att istället känna mig otroligt nöjd att jag kan be om hjälp, och på samma gång tänka att den som får hjälpa också mår väl av att kunna finnas där.

Nu i dagarna var Tomas tillbaka som vinterpratare, denna gång talade han om den livsviktiga vilan. Att det är i vilan många olösta saker klaras upp, glömda minnen kryper fram och kroppen återhämtar sig. I år ska jag försöka att även ta till mig detta på ett annat plan i livet och i vardagen. Perioden av sjukdom har gjort att jag emellanåt har legat och bara läst eller lyssnat på pod-radio. Utan att prestera något. Min utmaning under året blir att ta med mig lite av slappandet ut ur sjukdomen och in i vardagen. Att ibland strunta i disken och sätta mig och läsa en stund. Att ibland blunda för smulorna och spela spel med grabbarna istället. Att bara vara. 

Ett gott nytt år önskar jag er alla! 

Ett år med nya utmaningar, glädjeämnen och nya upplevelser. Vägen är inte spikrak, ibland svänger den lite och ibland riktigt hårt. Det kan komma vägbulor och nedblåsta träd; snöstorm och skyfall. Mitt i känns mycket hopplöst och onödigt och meningslöst. Väl en bit förbi kan vi få med oss lärdomar som vi verkligen inte bett om, och inte skulle betala samma pris för igen, men som ändå är värdefulla när vi väl tvingats inse dem.

Här hittar du Tomas vinterprat!

2013: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/291148?programid=2071
2011: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/291148?programid=2071