Utmaningar av olika slag

Barn som inte sover. Som vandrar till vår säng mitt i natten. Lägger sig i mitten. Drar i täcket och sparkar och knölar runt så man inte får nåt täcke och inte kan sova. Hur i hela fridens namn får man sin 5-åring att sova heeeela natten i sin egen säng? Har försökt diskutera saken med honom själv, och han har lösningen klar; "När jag vaknar på natten går jag ner till dig. Om det är för trångt kan ju pappa gå och sova på soffan då!". Ok, meddelar du pappa? 

Det tar verkligen på mitt humör när jag inte sover bra. Stubinen blir kort och mycket i vardagen blir jobbigt. Är fortfarande mer irriterad än vanligt och tänder till snabbt. Tråkigt. Ikväll skulle vi åka och träna. För första gången ihop. Har lyckats dra med mig mannen och vi skulle testa ett pass och lämna kidsen i barnrummet. Jag var riktigt laddad, det skulle bli så kul. Tio minuter in i passet kommer lilleman traskande och vill inte vara kvar. Brorsan är dock där ensam, så det är ju bara för mig att avbryta och gå till dem. Gjorde ett försök på löpbandet, men de små herrarna kan ju dessvärre inte sitta still på röven i två minuter så det var ju bara att skita i träningen och vänta in mannen. 

Detta är typiskt. Jag hade kallt räknat med att träna, och så sket det sig. Jag bli skitirriterad och arg. Jag klarar verkligen inte när min föreställning om vad som ska ske, förändras abrupt. Grrrr. Sen är ju hela grejen absurd. Att jag skulle lacka ur över en missad träning. Jag som alltid sett träning som nåt ont, nåt man helst håller sig ifrån. Under senare år har jag väl mer börjat tänka att träning är ett nödvändigt ont. För några månader sen tog jag mig dock i kragen och började så smått. Blev korta och längre avbrott pga operationerna, men nu är jag äntligen tillbaks. Och vill helst gå dit varje dag. Men det går ju inte. Får se till att pussla ordentligt så att vi får till några dar iallafall!

Imorron är det strålning nummer två. En utmaning i att ligga still och stå ut. Stå ut med att det börjar klia på näsan. Och på tån. Och på armen. Visst är det märkligt? Bara för att jag inte får röra mig alls så kliar det på näsan direkt! Annars är behandlingen i sig inget som känns. Strålningen är bara en kort stund, det som tar lite tid är att ställa in apparaten. Det är en extrem presicion, de går ut och in, kollar, flyttar på mig, puttar en millimeter åt ena hållet, drar lite i huden... Fått några schyssta tatueringar också. Fem läckra prickar, som ser ut som gigantiska pormaskar. Markeringarna behövs för att det ska bli exakt samma område som strålas varje gång. Men i det stora hela så kan väl några pormaskliknande prickar kvitta. Grabben säger att jag ser ut som ett monster. Nu är jag ett prickigt monster.

Det är tur att jag jobbar halvtid. Var trött förra veckan, och nu känns det lite halvjobbigt att behöva åka till sjukhuset varje dag, även om det inte är så lång tid. Måste nog försöka få in lite mer vila också, har  flängt runt lite väl senaste veckan. Trött. Sen är det ju en extrem utmaning att jobba halvtid. På ett heltidsuppdrag, som dessutom stått på sparlåga i sex veckor. Fredagen var halvt kaos, och det är väl bara början. Mååååste hitta nån strategi som funkar. Utmaning. 

Då så. Fått gnälla av mig lite och det känns redan bättre. Lite snö har vi ju också fått, håller tummar och tår för att det kommer mer inatt och att det blir fortsatt kallt så att barnen får lite snö att skotta och leka i. Och att jag får lite ljus och knarr under skorna.