Prestation, utbrändhet och duktiga flickor (och pojkar)...

DN idag. Om utbrändhet, utmattningssyndrom, utmatningsdepression eller vad man kallar det. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/arbetsgivarens-drom-tills-de-branner-ut-sig_4358427.svd

Jag skulle också kunna skriva duktighetssyndrom; eller duktig flicka, för det är de vanligast drabbade. Eller prestationsdepression kanske.

Det är helt galet egentligen. Jag blir både rädd och förvånad när jag läser. Vi är så upplysta och medvetna idag; de flesta känner någon som har hamnat där... Och ändå fortsätter vi... Varför undrar jag? Vi vet ju bättre; iallafall alla "vi" som inbegriper mig och alla dem jag känner som hamnat där. Eller nästan hamnat där. 
Men ändå...Vi gör det. Om och om igen. Fast vi vet så mycket bättre. Nu gäller det ju inte bara detta; det kan handla om gud vet allt, där man har teorin men ändå hamnar i klaveret när det blir praktik. Som jag och extra krävande barn till exempel. Men det är en annan diskussion. Det är ett helt vansinnigt duktighetssyndrom som drabbar allt fler. Både män och kvinnor; men välutbildade kvinnor runt 40 är överrepresenterade i statistiken. Om vi söker hjälp oftare eller om det är där problemen är som störst är en annan fråga. 

För många är det jobbet som blir boven. Det är ju liksom också mer legalt att uppleva för stor arbetsbelastning på jobbet. I kombination med liten påverkansmöjlighet tänker jag. Men...Inte sällan är privatlivet i stor grad också involverat tror jag. Är man en duktig person på jobbet; har man säkert de kraven på sig hemma också. Av sig själv. Viktigt att poängtera. Ofta är det vi själva som sätter kraven och lägger ribban. För högt. 

I allt detta läggs energin och mer därtill på jobbet; man vill ju vara en bra medarbetare och en suverän arbetstagare. En som fixar allt. Utan knussel. Inga problem - jag jobbar över. Inga problem - jag ringer mamma när barnen är sjuka. Inga problem - jag läser igenom de där trehundrasidorna ikväll,när jag lagt barnen, och kommer med feedback senast klockan elva ikväll. Inga problem; jag gör det så gäääärna utanför arbetstid. Jag ser det som kompetensutveckling. Det mår jag bra av....

Familjen och vännerna kommer på undantag. I den ordningen. Familjen kräver sitt. Särskilt om man har barn. Det ska vara middag när man kommer hem, läxläsning, aktiviteter, kvällsmat, läggning, tvätt, packa väskan till imorgon, röja av köket. Det prioriterar sig självt liksom. Sen ska man ju ha "egentid" också! Vilket stressmoment!!!Hahaha! Kanske lever man i en relation också?! Hoppsan. Ta fram kalendern och boka date. Och varna för att du kanske somnar redan vid middagen; men det är inget personligt förstås... Bara den där jäkla tröttheten. Som kommer om man sätter sig och andas nånstans. Just det. Vännerna också. Sorry. Fixar inte sociala relationer utanför jobb/familj just nu. Mitt psyke klarar det inte, även om jag skulle få en lucka i kalendern.

Men... Varför? Vi vet ju bättre. Jag gör det och Du gör det. Och ändå... Fortsätter vi och kämpa, mot nåt som inte är rimligt att begära. Varför? Jag vet ju, att i mitt liv just nu, med ganska små barn, varav ett lite extra krävande, mannen borta halvtid och ett jobb som kräver en del rent psykiskt; är det kanske inte läge att lägga all energi på jobbet. Att drivas av en för stark längtan efter utveckling, förändring och förbättring. Att vilja ha ett hem utan dammkorn och en tvättstuga utan spår av tvätt. Och ändå. Vill jag det.

Till mitt försvar får jag ju ändå säga (och det vet alla ni som känt mig även före barn) att mina krav på mig själv och hemmet har sänkts från 2.40 till att att knappt ta sig över mattkanten. En sån där tunn matta då. Till kullerbyttor. Det mesta av detta, att inte ha det som jag egentligen vill, är jag ändå hyfsat ok med. Jag tar till mig när mer belevade berättar att snart kommer tiden när du kan städa så mycket du vill; men då kanske du inte tycker det är så viktigt. Ibland.

Nåväl. Vad vill jag säga egentligen? 

Var rädd om dig! Prioritera rätt, vad det nu är! Fundera både en och två gånger på om det är värt det. När man väl trillat över kanten kan vägen vara lång tillbaka. Jag drev det hela allt för långt, tills kroppen sa nej och det var ett faktum att något måste ändras. Ändå var jag bara sjukskriven några månader. Kanske skulle jag stannat hemma längre? Kanske var det bra att komma i jobb snabbt igen? Det är inte lätt att veta. Men...

Det jag vet är att det inte är värt det. Att driva sig själv ner i djupet för att vara duktig. För de fysiska symptom som fick mig på fall, de lever i viss mån kvar även nu - flera år efteråt. Jag mår bra nu. Har gjort det i flera år. Jag har tagit mig igenom cancern med min psykiska belastning (som det ju blir) men utan att hamna där igen. Men den radikalt minskade stressnivån, den hemska tinnitusen som kommer av minsta stress, huvudvärken och skamkänslan av att ens ha hamnat där.... Det finns kvar. För att inte tala om minnessvårigheterna. På gott och ont. Det goda är väl att jag ändå är bättre på att bromsa. Att stanna upp. Att tänka. Är det värt det?

Moment 22, ambivalens och osynliga sjukdomar

Hoppla! Ett inlägg under 2015. Som om jag inte haft något att skriva om liksom... Vi får tolka det som att jag har haft det himla bra, eftersom att skrivandet ofta är min terapi när det är lite jobbigt i tillvaron... Egentligen vill jag skriva ofta, men jag vet inte vart timmar och dagar tar vägen. När jag har saker som pockar på att präntas ner, då finns inte tiden; när jag väl har tiden är jag oftast för trött. Jag känner som Emil i Lönneberga: ”När jag inte har pengar kan jag inte köpa sockerdricka. När jag har pengar får jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag dricka sockerdricka?”

Tiden som gått sen sist har innehållit nytt uppdrag på jobbet, påbörjade studier, operation med positiva besked, en helt underbar vecka i Sälen med storfamiljen, provsvar, mannen som kom hem och åkte igen samt det vanliga vardagslivet. En salig blandning helt enkelt! 
Huvudet och fingrarna är fulla av tankar som aldrig kom på pränt. Idag är det skillnaden på sjukdom och sjukdom som upptar tankarna...

Torsdagen före sportlovet förra året avslutade jag strålningen. Det var en konstig upplevelse. Man vänjer sig snabbt vid saker, och efter fem veckors dagliga besök på onkologen kändes det lite ledsamt att gå därifrån. Inte för att sluta strålas, det var verkligen dags eftersom att huden bränts upp; men att gå ut från sjukhuset och veta att nu är det klart. Så klart det kan bli just nu iallafall. Det kändes konstigt. Sen hade jag blivit så himla väl omhändertagen och det var en fantastisk och lyhörd personal där. Det var de som i princip tvingade mig att bli sjukskriven igen; jag som började jobba samma dag som strålningen började. Efter två månaders sjukskrivning. Hur tänkte jag? Tur att de tänkte åt mig. Och såg att jag mådde skit. Fast jag inte tänkte erkänna det. I slutänden gjorde det med all säkerhet min sjukperiod kortare, även om det just då var helt förfärligt att återigen blir sjukskriven och svika jobbet.

Ett år efter detta, för några veckor sen alltså, opereras några nya knölar bort i andra armhålan; tack och lov visar de sig vara friska. I vanlig ordning så läker det inte som det ska, men jag är frisk! Tack. Nu är liksom cancern borta. Vilket jag tänkt sen strålningens slut förvisso. Men sjukdomen hänger sig liksom kvar. I form av massa beslut att ta. Under året som gått har jag lämnat det sjuka bakom mig och inte funderat så mycket på det. Jo, jag blir ju påmind varje dag; av kroppen och av mina barn. Det saknas ju ett bröst, men jag har nästan vant mig. Förutom att protesen luktar illa. Haha!

Men nu när det gått ett år kommer nya kontroller och nya uppföljningar. Med dessa kommer ställningstaganden. Beslut. Som är en av mina akilleshälar. Jag är ambivalent i grunden; det kan handla om vad vi ska äta till middag eller om vi ska bjuda hem nån till helgen. Det är tillräckligt svåra beslut för mig att ta. Inga beslut med stora konsekvenser alltså. Men nu har jag fått mer ingripande saker att ta ställning till. Vill jag rekonstruera bröstet? Vill jag ta bort äggstockarna? Om ja; när vill jag det? Nu? Om några år?

Hur bestämmer man sånt? Hur gör jag en konsekvensanalys av ingreppen? Vad händer om jag låter blir?  Vad händer om jag gör det? När ska jag göra det isåfall? Tack och lov så är det inga beslut som behöver tas snabbt. Jag har tid att fundera. Och diskutera. Och konsultera. Det tål att tänkas på helt enkelt.

Hur eller hur så känner jag mig så skonad. Det kunde varit så mycket värre. Behandlingen kunde varit så mycket svårare. Jag mår ju bra nu. Det var cancer men den gick att avlägsna. Och nu är jag tillbaks där jag var innan. Det finns så mycket värre tillstånd. Jag har inte behövt blir misstrodd eller ifrågasatt. Alla har respekt för cancer.

Värre är det med sjukdomar som inte syns. Depression har jag avhandlat förr. Hur mycket svårare det var. Så mycket skam. Så mycket försök att upprätthålla fasaden. Så jävla jävla tufft. Och så mycket spår det satt. Som jag nog får lära mig leva med, även om det är svårt.
Min vän dras med en annan osynlig sjukdom. Whiplash. Ett jäkla skit. Begränsar livet så otroligt mycket. Att inte kunna vara med sina barn. Att inte komma ur sängen på grund av all smärta. Ständig huvudvärk. Ständig tinnitus. Domningar och smärtor om vartannat. Och emellanåt tillräckligt uthärdlig smärta för att träffa vänner och hämta barn i skolan. Och då vara pigg och fräsch på utsidan; pigg, glad och pratsam; omhändertagande och social. Sen komma hem och däcka; bli sängliggandes i dagar för att ha tillåtit sig att umgås några timmar. Det syns inte. Hur ont det gör. Hur begränsande det är.

Det är så in i helsike svårt för utomstående att förstå. Det som inte syns. Ett brutet ben eller cancer; det kan folk i allmänhet relatera till. Men "osynliga" sjukdomar är så svåra. De ifrågasätts. "Hon som alltid är så glad och pigg". "Hon som har ett så fint och städat hem". Det är hemskt. För dem som är drabbade. Den dag du eller någon väldigt nära drabbas; och du tvingas leva i detta; då förstår du. Iallafall lite.

All min värme till dig idag; du kämpar i motvind men har så mycket kärlek omkring dig och så mycket glädje i dig! Det för dig framåt och ger dig ork att kämpa vidare. Du kommer att vinna; det är jag säker på!

Till er alla; ta hand om er och lev livet!