Hoppla! Ett inlägg under 2015. Som om jag inte haft något att skriva om liksom... Vi får tolka det som att jag har haft det himla bra, eftersom att skrivandet ofta är min terapi när det är lite jobbigt i tillvaron... Egentligen vill jag skriva ofta, men jag vet inte vart timmar och dagar tar vägen. När jag har saker som pockar på att präntas ner, då finns inte tiden; när jag väl har tiden är jag oftast för trött. Jag känner som Emil i Lönneberga: ”När jag inte har pengar kan jag inte köpa sockerdricka. När jag har pengar får jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag dricka sockerdricka?”
Tiden som gått sen sist har innehållit nytt uppdrag på jobbet, påbörjade studier, operation med positiva besked, en helt underbar vecka i Sälen med storfamiljen, provsvar, mannen som kom hem och åkte igen samt det vanliga vardagslivet. En salig blandning helt enkelt!
Huvudet och fingrarna är fulla av tankar som aldrig kom på pränt. Idag är det skillnaden på sjukdom och sjukdom som upptar tankarna...
Torsdagen före sportlovet förra året avslutade jag strålningen. Det var en konstig upplevelse. Man vänjer sig snabbt vid saker, och efter fem veckors dagliga besök på onkologen kändes det lite ledsamt att gå därifrån. Inte för att sluta strålas, det var verkligen dags eftersom att huden bränts upp; men att gå ut från sjukhuset och veta att nu är det klart. Så klart det kan bli just nu iallafall. Det kändes konstigt. Sen hade jag blivit så himla väl omhändertagen och det var en fantastisk och lyhörd personal där. Det var de som i princip tvingade mig att bli sjukskriven igen; jag som började jobba samma dag som strålningen började. Efter två månaders sjukskrivning. Hur tänkte jag? Tur att de tänkte åt mig. Och såg att jag mådde skit. Fast jag inte tänkte erkänna det. I slutänden gjorde det med all säkerhet min sjukperiod kortare, även om det just då var helt förfärligt att återigen blir sjukskriven och svika jobbet.
Ett år efter detta, för några veckor sen alltså, opereras några nya knölar bort i andra armhålan; tack och lov visar de sig vara friska. I vanlig ordning så läker det inte som det ska, men jag är frisk! Tack. Nu är liksom cancern borta. Vilket jag tänkt sen strålningens slut förvisso. Men sjukdomen hänger sig liksom kvar. I form av massa beslut att ta. Under året som gått har jag lämnat det sjuka bakom mig och inte funderat så mycket på det. Jo, jag blir ju påmind varje dag; av kroppen och av mina barn. Det saknas ju ett bröst, men jag har nästan vant mig. Förutom att protesen luktar illa. Haha!
Men nu när det gått ett år kommer nya kontroller och nya uppföljningar. Med dessa kommer ställningstaganden. Beslut. Som är en av mina akilleshälar. Jag är ambivalent i grunden; det kan handla om vad vi ska äta till middag eller om vi ska bjuda hem nån till helgen. Det är tillräckligt svåra beslut för mig att ta. Inga beslut med stora konsekvenser alltså. Men nu har jag fått mer ingripande saker att ta ställning till. Vill jag rekonstruera bröstet? Vill jag ta bort äggstockarna? Om ja; när vill jag det? Nu? Om några år?
Hur bestämmer man sånt? Hur gör jag en konsekvensanalys av ingreppen? Vad händer om jag låter blir? Vad händer om jag gör det? När ska jag göra det isåfall? Tack och lov så är det inga beslut som behöver tas snabbt. Jag har tid att fundera. Och diskutera. Och konsultera. Det tål att tänkas på helt enkelt.
Hur eller hur så känner jag mig så skonad. Det kunde varit så mycket värre. Behandlingen kunde varit så mycket svårare. Jag mår ju bra nu. Det var cancer men den gick att avlägsna. Och nu är jag tillbaks där jag var innan. Det finns så mycket värre tillstånd. Jag har inte behövt blir misstrodd eller ifrågasatt. Alla har respekt för cancer.
Värre är det med sjukdomar som inte syns. Depression har jag avhandlat förr. Hur mycket svårare det var. Så mycket skam. Så mycket försök att upprätthålla fasaden. Så jävla jävla tufft. Och så mycket spår det satt. Som jag nog får lära mig leva med, även om det är svårt.
Min vän dras med en annan osynlig sjukdom. Whiplash. Ett jäkla skit. Begränsar livet så otroligt mycket. Att inte kunna vara med sina barn. Att inte komma ur sängen på grund av all smärta. Ständig huvudvärk. Ständig tinnitus. Domningar och smärtor om vartannat. Och emellanåt tillräckligt uthärdlig smärta för att träffa vänner och hämta barn i skolan. Och då vara pigg och fräsch på utsidan; pigg, glad och pratsam; omhändertagande och social. Sen komma hem och däcka; bli sängliggandes i dagar för att ha tillåtit sig att umgås några timmar. Det syns inte. Hur ont det gör. Hur begränsande det är.
Det är så in i helsike svårt för utomstående att förstå. Det som inte syns. Ett brutet ben eller cancer; det kan folk i allmänhet relatera till. Men "osynliga" sjukdomar är så svåra. De ifrågasätts. "Hon som alltid är så glad och pigg". "Hon som har ett så fint och städat hem". Det är hemskt. För dem som är drabbade. Den dag du eller någon väldigt nära drabbas; och du tvingas leva i detta; då förstår du. Iallafall lite.
All min värme till dig idag; du kämpar i motvind men har så mycket kärlek omkring dig och så mycket glädje i dig! Det för dig framåt och ger dig ork att kämpa vidare. Du kommer att vinna; det är jag säker på!
Till er alla; ta hand om er och lev livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar