måndag 29 april 2013

Härlig eller besvärlig?

Tänk om vi människor kunde vara lite mer raka, ärliga och härliga? Istället för luriga, kluriga och besvärliga!

Efter en helg med sena kvällar och trötta barn är det en trött mamma som lägger sig före nio. Korta dagar med hopp om mer energi imorgon!

Ha en härlig valborgsmässoafton, och var rädda om er själva och om andra.

lördag 27 april 2013

Hur ska andra förstå?


Idag lämnar jag ut en text jag skrev i november 2012, strax efter att jag kommit tillbaka till jobbet efter några veckors sjukskrivning. Jag hade varit på botten och vänt. Fått nya krafter och blev förbannad för hur vi med psykisk ohälsa går runt och skäms. Jag skäms fortfarande. Just nu. När jag skriver. Kanske är detta mitt sätt att komma vidare. Komma ut. Försöka sluta skämmas. Det går ju nu när jag mår bra och har mått bra en längre tid. Men jag är rädd. Att trilla. Ner i avgrunden. Igen.

Jag skriver detta för alla mina cybervänner och er andra där ute. Som är mitt i. Som kämpar. Som inte orkar. Det finns hopp. Det finns en väg ut ur mörkret. Jag vet det. Håll ut!


Vad är normalt egentligen? Vem är normal? Vem bestämmer vad som är normalt? Eller vem som är det? Vem vill vara normal? Tråkig. Mainstream. Vem vill vara onormal? 
Ann Heberlein, (Ett gott liv, 2011) jämför processen att komma ut som homosexuell med att berätta om sin psykiska sjukdom. Hon diskuterar sin självmordsbok (Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, 2009) med en homosexuell kamrat och benämner den som en slags komma-ut-process. Det handlar om människors blickar säger hon. Hur du ser på mig när jag berättar. Hur jag förvandlas i dina ögon. Förvandlingen ”från en intelligent yrkesmänniska och kärleksfull trebarnsmamma till ett oberäkneligt psykomonster” (s. 223). Förvandlingen ”från omtyckt präst, kärleksfull medmänniska, vacker ung man till perverst sexmonster” (s.223 om sin vän). Din förutfattade bild av bögar eller psyksjuka slåss i ditt inre... Mot bilden av den jag en gång var. I dina ögon. Inte kan väl du? Näää. Du som har ett fint hem och bakar och skjutsar barnen? Neej, då. Du tänker-tänker-tänker… Hur ser hennes hem ut egentligen, när vi inte är ditbjudna? Slår hon sina barn? Samlar hon på döda djur? Går hon aldrig upp ur sängen?

Min man berättar för några anhöriga att läkaren misstänker att mina återkommande depressioner kan ha en bipolär grund. Psykisk sjukdom alltså. Att jag provar medicinering mot bipolaritet. (Tyvärr blev jag asdålig av den och fick sluta efter några dagar…). Reaktion? Nää, inte kan väl hon vara psykiskt sjuk? Hon är alltid så glad när vi ses. Och så redig. Och ni har ett så fint hem. Och barnen, hon har så god hand med barnen. Och hennes jobb. Hon är ju socionom. Jobbar ju med människor som har det svårt. Nä, inte kan hon vara sjuk. Det är nog bara en svacka.

Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Direkt eller indirekt. Det är ju själva fan att man ska gå runt och skämmas. För jag gör ju det. Ofta. Känner mig som en sämre människa. En klen fan. En som inte mäktar med. En som inte kan stå emot. En trasig fan utan rätt att leva. Som om det vore något jag valt eller dragit på mig på grund av olämpligt leverne. Fy fan för denna skitsjukdom. Psykiska ohälsa är en riktig lågstatussjukdom. Tänk om man kunde fått graviditetsdiabetes istället. Eller ett benbrott. Eller nåt annat fysiskt som går att behandla med tydliga resultat. Som går att se. Som är socialt accepterat. Som inte sänker dig i andras ögon. Och i egna. Fy fan. Fy fan för att skämmas. Fy fan för att känna sig svag. Jag måste kämpa för att se mig själv med annan blick. Hur ska annars ni andra kunna förstå? Hur ska andra kunna inse att det inte är något jag valt, när jag inte fattar själv?”

Jag kommer lägga ut lite text från min dåliga period (en av dem...) efter detta inlägg... Håll utkik! Och håll hoppet vid liv! Det blir bra. Det blir det. Du är inte ensam, och ska inte vara det. Ta emot all hjälp du kan få!

torsdag 25 april 2013

Dagens shitlist...

1. Ojämställdhet...
... och folk som vägrar inse att jämställdhet inte handlar om blå och rosa eller att göra flickor till pojkar och vice versa. Vake up!

2. Puckon...
... som bara måste dra om i ytter över bron när alla andra normalt funtade ligger i innerfil i 30 eftersom att det är vägarbete och enfiligt längre fram. Det enda som händer är att kö-fan stannar upp när ytterfilsmongona ska klämma sig in. Jag hoppas du har bråttom av en bra anledning. Jag hoppas inte du har särskilt bråttom för du lär inte spara in många minuter.

3. Depression...
... och svårigheten att förstå och att hjälpa. Håll ut kära vänner; det kommer bättre dagar. Jag vet.


Här få ni visualisera en hink med bajs, för det är just vad det luktar. Om en shitlist alltså.
Have mercy!

Kniiip och andas; Blåsippan ute i backarna står...



...niger och säger "nu är det vår".
Sannerligen är det vår. På min promenad igår, den som överskuggades av hundskit (naturell och i påse), var det ofantligt mycket blåsippor längs vägen. Dessutom dök de upp i många olika färger. Lila, blå och nästan vita. Helt underbart. Några små oblyga violer kantade också vägen.

Att ta en promenad i vårsolen är fortfarande lika ett lika stort halleluja moment som förra veckan. Kanske är det för att solen väcker den vintertrötta gladingen i mig? Kanske är det för att jag så sällan har möjlighet att ta den där promenaden? Kanske är det för att jag alldeles för sällan tar chansen när jag har den eller er om hjälp för att ta den. Jag vet inte. Det jag vet är att den gör mig gott i både kropp och själ, och jag borde verkligen se till att göra det oftare.

Något jag däremot borde se till att undvika är löpning. Förra året vid den här tiden fick jag för mig att löpning kanske kunde vara nåt för mig. Minimal planering och inga dyra gymkort. Sagt och gjort: "utrustning" inhandlades och jag började med ett program som skulle ta mig från soffan till 5 km på åtta veckor. Det gick över förväntan och efter de där åtta veckorna kunde jag springa 5 km och jag var såååå stolt. Sen... Sen hände inget mer. Jag orkade liksom varken längre eller snabbare. Tråkigt. Jag gör inte tråkiga saker. Av princip. Inte såna som jag inte måste alltså.
Hösten kom och mörkret med den. Jag tog mig tillbaka till soffan. Mycket snabbare än åtta veckor kan jag lova!Höst och en lång kall vinter har satt sina spår. Så kommer äntligen den efterlängtade våren. Och värmen. Och påminnelsen. Det kommer att bli varmare. Du kommer att ha mindre kläder på dig. Eftersom att de tenderar att krympa i garderoben under året som gått. hur ska du tackla detta? Du älskar sol och strand. Beach 2013 är runt krönet. Volangerna är vita. (Nu snackar jag inte om gardiner eller kjolar).

Okej. Jag fattar. Jag behöver komma igång. Kanske promenera nån gång då och då. Läser nån bilaga om att intervaller är bästa sättet att förbränna och skaffa kondis. Låter ju bra. Ger mig ut på ovan refererade promenad (den med hundskiten). När jag går brukar jag försöka knipa lite extra med röven. Jag har fått för mig att det tar lite mer liksom. Och så läste jag nånstans att andningen är viktig. Jätteviktig. In och ut genom näsan. Djupa andetag. Eventuellt ut genom munnen om du måste, men helst genom näsan hela tiden.

Ok. Intervaller, knipa och andas. Hur svårt kan det vara liksom? En minut klarar väl vem som helst? Jag ökar volymen i lurarna och börjar. Hur enkelt som helst. Flyger fram. Och dunsar ner. In genom näsan, ut genom näsan. Kniiip. Fan, byxorna halkar ner. Kniip. Så ramlar luren ur örat. I med den. Byxan halkar ner igen. Vid varje duns liksom. Går en stund. Andas jä-ligt snabbt. Typ väldigt anfådd. Efter en minut eller två. Börjar springa igen. Byxan glider neråt. Luren. Andas in genom näsan. Och ut. Rinner snor typ. Börjar gå. Byxorna stannar uppe. Jag kommer ihåg att knipa. Har jag inte läst nånstans att snabba promenader bränner lika bra (nästan)? Jo, visst har jag det?! Jag går hem. I rask takt. Med byxorna uppe och röven spänd. Så gott det nu går.

Jag är nog ingen löpare. Kanske är det bättre att följa naturens gång? Följa tyngdlagen. Neråt. Sluta kämpa emot liksom. Jag är inte tjock precis. Jag vet vad ni tänker. Många av er, som känner mig. Men... det är liksom mer fluffigt på något sätt. Och långt ner. Jag vill ju bara lyfta lite på valda delar, så de inte jagar mig så hårt i ryggen när jag försöker springa. Så brallorna kasar ner.







onsdag 24 april 2013

Hur tänkte de?

Tog ännu en härlig vårpromenad längs vår lilla by-stig. Vägen kantades av blåsippor, vårlök, krokus, skilla, hundskit och vintergäck. Ja, du läste rätt. Inte bara en skit, utan flera och dessutom två sorter.

Därav mina frågor till dig som rastar hund:
1. Hur tänker du när du låter hundskiten ligga kvar vid vägkanten?

2. (En riktig kluring!) Hur tänker du som tar upp skiten i en påse... Och sen kastar hela påsen vid vägkanten?

Jag tänker: 1:an - puckad, 2:an -riktigt puckad, på gränsen till jättedumt...






tisdag 23 april 2013

Tänk om...

Tänk om vi kunde bli bättre på att fokusera på vad vi själva kan göra, än att se det andra inte gör. Tänk om vi kunde agera utifrån våra förutsättningar, utan att vänta på att de andra ska göra sitt. Tänk om vi kunde lägga krutet på att försöka ändra det vi kan, och låta resten vara. Om vi kunde se på världen runt omkring med försonande blick, och se till att göra vårt bästa utifrån vårt perspektiv och vårt ansvar. Tänk om... Om inte om fanns.

Kanske utvecklar jag dessa tankar framöver. Just nu får denna korta reflektion om min dag vara nog. Jag behöver jobba med införlivandet av sinnesrobönen i mitt liv; hur är det med dig?

"Ge mig sinnesro 
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan, 
och förstånd att inse skillnaden".
(Ursprung: Reinhold Niebuhr 1926)

måndag 22 april 2013

Ljuset i tunneln...

Lagt ännu en helg bakom mig. I lördags hade vi öppet hus i skolan där jag jobbar så eleverna och de flesta ur personalgruppen var lediga idag. Jag tänkte jobba halva dagen, men det blev hela då tiden drog iväg snabbt. Alltid skönt att få undan grejer de dagar när det är lugnt i korridorerna!

Helgen har varit blandad; sol och blåst, kalas och ensamhet, mys och bråk... Väl iväg har allt flutit på, de små trollen [läs: sönerna] visar upp sin bästa sida, likaså deras mor. Sen räcker det med att sätta sig i bilen så är det igång. Bråket. Syskonbråket. Gnabb. Gnäll. "Han slog mig". "Han slog mig föööörst". Och så fortsatte det även hemma. "Jag hade den". "Jag hade den föööörst".

Vi har ett ganska rymligt hus tycker jag. Två våningar. Varsitt rum. Hjälper det? Utnyttjas planlösningen till fullo? Oh nej..... Ibland skulle det räcka med ett rum eftersom att trollen ska vara exakt där jag är. Eller där det andra trollet är. Även om det innebär bråk. I don´t get it! I really don´t...

Hur som helst har jag (tack gode gud för det...) har jag mina föräldrar och min syster med familj in the hoods. Fick möjlighet att ta en promenad i bygden och rensa skallen med Winnerbäck, blåsippor och fågelkvitter. Vid starten var jag ganska uppgiven (än en gång). Uppgiven över det här ensamma livet och mina egna tillkortakommanden. Om jag bara hade mer tålamod... Om jag bara kunde stänga av lite... Om jag bara var mer konsekvent... Om...
Ungefär halvvägs började de onda tankarna att släppa och jag lyfte blicken. Jag såg ljuset där borta. Ljuset i tunneln.


Ljuset i tunneln inger respekt. Är det en befrielse? Är det försoning? Är det ett löfte om ett lättare liv? Är det ljuset som lyser upp ett tungt mörker? Är det tåget?
Just denna dag gick mina tankar helt plötsligt i positiv riktning. Ljuset i tunneln (stigen) var förstås ett tecken på en lättare morgondag. Ett lättare sinne och mer tillmötesgående barn. ;-)
Jag traskar på, med lättare steg och höjer volymen i lurarna. Det här kommer ordna sig. Imorron är en annan dag. Eller förresten, ikväll är en ny möjlighet. Läggningen kommer gå kanon. Jag kommer ha tålamod. Vi kommer fixa ännu en dag. Trask, trask, trask..... PLASK.


Ut ur tunneln, ner i plurret. Typ. Ljuset i tunneln var en äng under vatten. Tittar åt sidorna efter möjliga tuvor att balansera på. Vatten så långt ögat kan nå. Inser snabbt att det finns tre vägar hem. En jä-ligt blöt, en jä-ligt lång och den halvlånga som jag kom från. 

Vänder om och traskar hemåt. Samma väg. Med ljuset i ryggen och lätta steg traskar jag hem. Lägger barnen och lyckas på något sätt hålla lugnet även att den ena strejkar värre än SJ:s tåg i vintertrafik. Skickar hem mamsen och skickar mig själv in i duschen. Konstaterar att ännu en av de där skitjobbiga helgerna är förbi. Imorron får vi gå till jobb, dagis och skola. Vi får en ny chans. Att hitta rätt. Att hitta sätt. Att förhålla sig. Till vardagen. Till livet.

Idag gick det lättare på alla håll. Mindre bråk och en mamma med mer tålamod. Att lirka. Att ha överseende. Att stå fast. Idag förundras jag över förmågan att resa mig igen. Och igen. Och igen. 

Kanske lägger jag ut en sparad text om en liknande helg för ett år sedan. Senare. Då kunde jag inte återhämta mig snabbt. Det är bra att det är skillnad. Allt jag kämpar för och mot och med. Gör skillnad. 

torsdag 18 april 2013

Heder och samvete

Idag var jag och några kollegor på sopplunch med Arkan Asaad. Arkan kom till Sverige som treåring och växte upp i Eskilstuna med sin familj. Som nittonåring blev svenskuppväxta Arkan bortgift med sin kusin från Irak. Om detta berättar Arkan i sin debutbok "Stjärnlösa nätter" som kom 2011. Den ligger på mitt nattygsbord....

Arkan berättar snabbt, intensivt, sorgligt och skämtsamt om sin uppväxt i Sverige, sin snabbt Svensk-anpassade pappa och förvandlingen som sker när fadern återvänder till Irak femton år senare. Arkan berättar utan bitterhet, utan hat och utan skuldbeläggande. Han lyfter hederns problematik genom att påminna oss om det kulturella arvet och om hur vårt västerländska individualistiska samhället står bjärt i kontrast med den kurdiska kulturen med underkastelse inför gruppens bästa.

Att Arkan rönt stor framgång med sin bok och är en fullbokad föreläsare runt om i Sverige är lätt att förstå. Hans sätt att framföra sitt livs historia innehåller en lagom dos av skämtsamhet för att allvaret ska gå att ta in. Uppväxt i en totalt västerländsk kultur kan jag aldrig förstå hur det kan ske, men jag kommer en bra bit på väg genom Arkans beskrivning. Att han berättar om  att han som man blir bortgift är förstås en annan dimension som gör att han får lyssnare. Vi hör mest om hur flickor gifts bort och hur männen bevakar och styr.

Heder är svårt och stort och har många skepnader. Vi som jobbar med barn och ungdomar, som jobbar i skola, som möter människor... Vi måste blir bättre på att se. Att våga se. Att våga agera. Ifrågasätta. Informera. Ställa krav. Ibland är vi för flata. För svenska. För rädda.

...Nämen inte kan väl vi tvinga dem att låta sitt barn följa med till simhallen? Näe, vi måste respektera olika kulturer. Näe... Inte kan vi väl ifrågasätta att flickan alltid måste direkt hem från skolan. Att hon inte får vara med på fritidsaktiviteter. Att hon inte får leka med pojkar. Näe, vi måste respektera andra kulturer...

Att respektera människors rättigheter, barnens rättigheter måste alltid väga tyngre än att respektera förtryck accepterat i andra kulturer. Att respektera barnets rätt innebär att stå upp för barnet, att informera föräldrarna och att jobba med att påverka, avdramatisera och utbilda. Vad som krävs för betyg i skolan; vad barnen har rätt till i fråga om fritid, utveckling och rätten att få välja. Vem man vill leka med, vem man blir kär i och vem man kan tänka sig att gifta sig med.

Jag kan förstå att hederskulturen finns, jag kan förstå att familjer uppfostrar sina barn som man gjort sedan urminnes tider, jag kan förstå att vi ser mycket av detta i vårt land idag, jag kan förstå att det tar tid, tid och åter tid att komma vidare, men...

Jag kan aldrig acceptera det. Jag måste våga se. Försöka påverka. Agera. För att ha rent samvete. För att bevara min heder.


Dietglass?

Spookey smak men helt alright! Ersätter dock inte en äkta strawberry icecream!

onsdag 17 april 2013

Ny artikel i mänskliga rättigheterna!


Det borde vara var och ens rättighet att komma ut på en vårpromenad i morgonsolen. Eller skyldighet för den som kan. De andra borde få komma ut i vårsolen utan att promenera. Till alla er arbetsgivare; lägg in en obligatorisk vårpromenad på schemat för alla era anställda. Nu! Pronto! Herrejösses som prestationerna skulle öka. Glädjen som skulle spridas i arbetsgruppen. Affektsmitta.

Jag har gjort ett val idag. Jag skulle städa men valde att strunta i smutsen och ta en promenad istället. Smutsen lär ju ligga kvar när solen går i moln... Kan ju ta den då.
Vårsolen lyste och värmde. Håkan Hellström i lurarna. En intervju med anledning av att han släpper en ny skiva idag. Jag har lyssnat på flera intervjuer med Håkan och idag slogs jag av hans förmåga att slingra sig. Att undvika at svara på frågorna så som det förväntas. Inga avslöjanden, allt är möjligt. Fritt att tolka. Privat eller fiktion, vad spelar det för roll? Huvudsaken är att låten blir bra.

Under promenaden infinner sig en närmas euforisk känsla. Religiös kanske den skulle sagt, som vet hur den känslan känns. Jag vet inte det. Men hala kroppen fylldes med nåt. Som var bra. En lycka. Över det lilla. Över våren. Över återuppståndelsen. ...Väcker upp det som varit dött... Är det ”Den blomstertid”?). Varje liten knopp, varje liten blomma som stretat sig upp når in i min själ. Jag vaknar själv. Känner hur vinterpälsen ropar: fäll mig. Gör dig av med mig. Kom loss, kom ur sin dvala. Släpp fram våren i dig. Känslan kopplar grepp om mig;

Det borde göras ett tillägg i den mänskliga rättigheterna! Var och ens rättighet att varje dag få en dos av vårsolen!

De som känner mig vet att jag lite för sällan gör såna här bra val. Vårsol istället för städning. Bolibompa istället för disk. Lek istället för allvar. Men idag... Idag är början på resten av mitt liv. Kan jag börja om, göra nya val? Inse med både förnuft och känsla. Att smutsen finns kvar. Att disken finns kvar. Att allvaret finns kvar. Men stunden är nu, sen är den borta. Att få sitta vid barnens sida och se ett barnprogram. Att njuta av en promenad i skogen. Att leka. Medan tid är. Inget är beständigt (förutom damm och disk...). Kan jag byta fokus? Fånga dagen? Fånga stunden?

Längs stigen kant ser jag krokus och skilla. Ett helt gäng vintergäck. Några blåsippor och ett hav av snödroppar. Solen värmer. Håkan sjunger ”det kommer aldrig va över för mig”. Just då, där... känns det som om han talar sanning. Som om känslan ska får finna kvar. Jag får kryssa mellan hästskiten, men jag struntar i det. Ger blommorna och knopparna större plats.

Välkommen till Livets dramaturgi by me. Stort och smått. Allvar och lek. Att känna sig ensam och maktlös. Att känna sig stark och kompetent. Att vänta på att bli avslöjad. Att glädjas och våndas. Att tappa sugen. Att längta hem. Och längta bort. Om barn och föräldraskap. Om att bära världens börda på sina axlar och att känna lycka över vårsol. Om att ha barn i skolan och att jobba i skolan. Om problemskapande beteenden och barn med särskilda behov. Om att inte passa in i den snäva mallen. Om ADHD och sprattel i kroppen. Om depression och om vägen tillbaka. Om att ständigt vara på sin vakt. Om hjärnspöken och att fånga dagen. Att leva. Att vara en enkel människa på en stor jord.

Livets dramaturgi handlar om mig och mina tankar. Förr var jag kurren och skrev om kurrens tankar. Kurren har vidgat sina uttryck till att omfatta det privata och personliga. Kurren lämnar plats för resten av mig. Där kurren är en del av en helhet. Av många roller.

På återseende, hoppas jag! Hoppas du också få känna vårens värme idag!





söndag 14 april 2013

Att mötas...

Kurren och Tant Gul har hittat varandra. Känns hoppfullt och skoj... Och lite läskigt. Kurren har varit synlig och professionell. Tant Gul osynlig och personlig. Privat. Utlämnad och utlämnande. Så träffar de varandra. Tankarna finns alltid där, hos båda. Drömmen om att skriva. Behovet av att uttrycka. Det enkla. Och det svåra. Det fina. Och det orättvisa. Det som stör och det som berör. Kurren och Tant Gul är olika och lika. Två sidor av samma mynt. Eller... Räcker två sidor? Kanske är de som sidor på en kub?

Hur som helst. Tant Gul har gått i graven och Kurren har slocknat. Det är dags för deras gemensamma fortsättning, en resa genom livet. Med mig. Vem är jag? Vem vill jag vara? Kan vi komma överens? Kanske mötas en dag? Eller är vi parallella varelser som aldrig får korsa varandras väg? Jag vill gärna möta. Och mötas. 

Idag mötte jag våren. En liten tur ut i vårsolen och vips... Blåsippor, vintergäck och krokus. Träden knoppas och växtligheten vaknar till liv. Jag också. Det känns som om vinterns tunga täcke börjar fladdra i kanten. Blåser av. Dags att fälla vinterpälsen och skutta in i våren och sommaren. Karin Boye (Härdarna 1929) sätter ord på mina känslor.

"Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös".