Hur ska andra förstå?

Idag lämnar jag ut en text jag skrev i november 2012, strax efter att jag kommit tillbaka till jobbet efter några veckors sjukskrivning. Jag hade varit på botten och vänt. Fått nya krafter och blev förbannad för hur vi med psykisk ohälsa går runt och skäms. Jag skäms fortfarande. Just nu. När jag skriver. Kanske är detta mitt sätt att komma vidare. Komma ut. Försöka sluta skämmas. Det går ju nu när jag mår bra och har mått bra en längre tid. Men jag är rädd. Att trilla. Ner i avgrunden. Igen.

Jag skriver detta för alla mina cybervänner och er andra där ute. Som är mitt i. Som kämpar. Som inte orkar. Det finns hopp. Det finns en väg ut ur mörkret. Jag vet det. Håll ut!

”Vad är normalt egentligen? Vem är normal? Vem bestämmer vad som är normalt? Eller vem som är det? Vem vill vara normal? Tråkig. Mainstream. Vem vill vara onormal? 
Ann Heberlein, (Ett gott liv, 2011) jämför processen att komma ut som homosexuell med att berätta om sin psykiska sjukdom. Hon diskuterar sin självmordsbok (Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, 2009) med en homosexuell kamrat och benämner den som en slags komma-ut-process. Det handlar om människors blickar säger hon. Hur du ser på mig när jag berättar. Hur jag förvandlas i dina ögon. Förvandlingen ”från en intelligent yrkesmänniska och kärleksfull trebarnsmamma till ett oberäkneligt psykomonster” (s. 223). Förvandlingen ”från omtyckt präst, kärleksfull medmänniska, vacker ung man till perverst sexmonster” (s.223 om sin vän). Din förutfattade bild av bögar eller psyksjuka slåss i ditt inre... Mot bilden av den jag en gång var. I dina ögon. Inte kan väl du? Näää. Du som har ett fint hem och bakar och skjutsar barnen? Neej, då. Du tänker-tänker-tänker… Hur ser hennes hem ut egentligen, när vi inte är ditbjudna? Slår hon sina barn? Samlar hon på döda djur? Går hon aldrig upp ur sängen?

Min man berättar för några anhöriga att läkaren misstänker att mina återkommande depressioner kan ha en bipolär grund. Psykisk sjukdom alltså. Att jag provar medicinering mot bipolaritet. (Tyvärr blev jag asdålig av den och fick sluta efter några dagar…). Reaktion? Nää, inte kan väl hon vara psykiskt sjuk? Hon är alltid så glad när vi ses. Och så redig. Och ni har ett så fint hem. Och barnen, hon har så god hand med barnen. Och hennes jobb. Hon är ju socionom. Jobbar ju med människor som har det svårt. Nä, inte kan hon vara sjuk. Det är nog bara en svacka.

Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Direkt eller indirekt. Det är ju själva fan att man ska gå runt och skämmas. För jag gör ju det. Ofta. Känner mig som en sämre människa. En klen fan. En som inte mäktar med. En som inte kan stå emot. En trasig fan utan rätt att leva. Som om det vore något jag valt eller dragit på mig på grund av olämpligt leverne. Fy fan för denna skitsjukdom. Psykiska ohälsa är en riktig lågstatussjukdom. Tänk om man kunde fått graviditetsdiabetes istället. Eller ett benbrott. Eller nåt annat fysiskt som går att behandla med tydliga resultat. Som går att se. Som är socialt accepterat. Som inte sänker dig i andras ögon. Och i egna. Fy fan. Fy fan för att skämmas. Fy fan för att känna sig svag. Jag måste kämpa för att se mig själv med annan blick. Hur ska annars ni andra kunna förstå? Hur ska andra kunna inse att det inte är något jag valt, när jag inte fattar själv?”

Jag kommer lägga ut lite text från min dåliga period (en av dem...) efter detta inlägg... Håll utkik! Och håll hoppet vid liv! Det blir bra. Det blir det. Du är inte ensam, och ska inte vara det. Ta emot all hjälp du kan få!