Att mötas...

Kurren och Tant Gul har hittat varandra. Känns hoppfullt och skoj... Och lite läskigt. Kurren har varit synlig och professionell. Tant Gul osynlig och personlig. Privat. Utlämnad och utlämnande. Så träffar de varandra. Tankarna finns alltid där, hos båda. Drömmen om att skriva. Behovet av att uttrycka. Det enkla. Och det svåra. Det fina. Och det orättvisa. Det som stör och det som berör. Kurren och Tant Gul är olika och lika. Två sidor av samma mynt. Eller... Räcker två sidor? Kanske är de som sidor på en kub?

Hur som helst. Tant Gul har gått i graven och Kurren har slocknat. Det är dags för deras gemensamma fortsättning, en resa genom livet. Med mig. Vem är jag? Vem vill jag vara? Kan vi komma överens? Kanske mötas en dag? Eller är vi parallella varelser som aldrig får korsa varandras väg? Jag vill gärna möta. Och mötas. 

Idag mötte jag våren. En liten tur ut i vårsolen och vips... Blåsippor, vintergäck och krokus. Träden knoppas och växtligheten vaknar till liv. Jag också. Det känns som om vinterns tunga täcke börjar fladdra i kanten. Blåser av. Dags att fälla vinterpälsen och skutta in i våren och sommaren. Karin Boye (Härdarna 1929) sätter ord på mina känslor.

"Jag har sett de torra fröna

gro till slut.

Jag har sett det ljusa gröna

vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet

mer än järn,

fram ur jordens hjärta drivet

utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,

där jag frös.

Jag vill möta livets makter

vapenlös".