Ljuset i tunneln...

Lagt ännu en helg bakom mig. I lördags hade vi öppet hus i skolan där jag jobbar så eleverna och de flesta ur personalgruppen var lediga idag. Jag tänkte jobba halva dagen, men det blev hela då tiden drog iväg snabbt. Alltid skönt att få undan grejer de dagar när det är lugnt i korridorerna!

Helgen har varit blandad; sol och blåst, kalas och ensamhet, mys och bråk... Väl iväg har allt flutit på, de små trollen [läs: sönerna] visar upp sin bästa sida, likaså deras mor. Sen räcker det med att sätta sig i bilen så är det igång. Bråket. Syskonbråket. Gnabb. Gnäll. "Han slog mig". "Han slog mig föööörst". Och så fortsatte det även hemma. "Jag hade den". "Jag hade den föööörst".

Vi har ett ganska rymligt hus tycker jag. Två våningar. Varsitt rum. Hjälper det? Utnyttjas planlösningen till fullo? Oh nej..... Ibland skulle det räcka med ett rum eftersom att trollen ska vara exakt där jag är. Eller där det andra trollet är. Även om det innebär bråk. I don´t get it! I really don´t...

Hur som helst har jag (tack gode gud för det...) har jag mina föräldrar och min syster med familj in the hoods. Fick möjlighet att ta en promenad i bygden och rensa skallen med Winnerbäck, blåsippor och fågelkvitter. Vid starten var jag ganska uppgiven (än en gång). Uppgiven över det här ensamma livet och mina egna tillkortakommanden. Om jag bara hade mer tålamod... Om jag bara kunde stänga av lite... Om jag bara var mer konsekvent... Om...
Ungefär halvvägs började de onda tankarna att släppa och jag lyfte blicken. Jag såg ljuset där borta. Ljuset i tunneln.

Ljuset i tunneln inger respekt. Är det en befrielse? Är det försoning? Är det ett löfte om ett lättare liv? Är det ljuset som lyser upp ett tungt mörker? Är det tåget?
Just denna dag gick mina tankar helt plötsligt i positiv riktning. Ljuset i tunneln (stigen) var förstås ett tecken på en lättare morgondag. Ett lättare sinne och mer tillmötesgående barn. ;-)
Jag traskar på, med lättare steg och höjer volymen i lurarna. Det här kommer ordna sig. Imorron är en annan dag. Eller förresten, ikväll är en ny möjlighet. Läggningen kommer gå kanon. Jag kommer ha tålamod. Vi kommer fixa ännu en dag. Trask, trask, trask..... PLASK.

Ut ur tunneln, ner i plurret. Typ. Ljuset i tunneln var en äng under vatten. Tittar åt sidorna efter möjliga tuvor att balansera på. Vatten så långt ögat kan nå. Inser snabbt att det finns tre vägar hem. En jä-ligt blöt, en jä-ligt lång och den halvlånga som jag kom från. 

Vänder om och traskar hemåt. Samma väg. Med ljuset i ryggen och lätta steg traskar jag hem. Lägger barnen och lyckas på något sätt hålla lugnet även att den ena strejkar värre än SJ:s tåg i vintertrafik. Skickar hem mamsen och skickar mig själv in i duschen. Konstaterar att ännu en av de där skitjobbiga helgerna är förbi. Imorron får vi gå till jobb, dagis och skola. Vi får en ny chans. Att hitta rätt. Att hitta sätt. Att förhålla sig. Till vardagen. Till livet.

Idag gick det lättare på alla håll. Mindre bråk och en mamma med mer tålamod. Att lirka. Att ha överseende. Att stå fast. Idag förundras jag över förmågan att resa mig igen. Och igen. Och igen. 

Kanske lägger jag ut en sparad text om en liknande helg för ett år sedan. Senare. Då kunde jag inte återhämta mig snabbt. Det är bra att det är skillnad. Allt jag kämpar för och mot och med. Gör skillnad.