Det här...livet...

Nån vecka gammal text. Har tagit lite tid att våga tro på att hon har gett sig av, men det har varit lugnt nån vecka nu, så jag vågar nog... Hoppas...


Livet. Inte helt komplicerat. Att leva och att förhålla sig till.

Jag hörde någon säga att det finns ingen som på sin dödsbädd uttalat sista orden "jag borde ha arbetat mer...". Vanligare är väl att folk ångrar att de inte visat hur mycket någon betyder; att de inte tagit chanser som gavs; att de varit för sparsamma och rädda eller att de haft den stickiga offerkoftan på sig. Så lång tid att den växt fast.

Att leva som man lär. Ingen enkel ekvation ska gudarna veta. Det drabbar mig i familjelivet, i föräldraskapet, i jobbet och i förhållandet till mig själv. Varje dag. Att jag inte lever som jag lär. Att jag inte behandlar mig själv med samma råd jag skulle ge en vän i liknande situation. Att jag inte möter mina barn på liknande sätt som det jag vet i teorin är det bästa. Att jag gör val som går emot mitt förstånd. Rädsla, trötthet och ambivalens leder mig bort från det självklara. Sett från förnuftets sida.

Mitt liv är av eller på. Svart eller vitt. Bra eller dåligt. Arg eller glad. Trött eller pigg. Förvisso sällan pigg. Det är ganska skitjobbigt, om jag ska vara ärlig. Att vara såhär. Som jag. Jag har otroligt svårt att umgås med mig själv. Inte att vara ensam, det har jag stort behov av. Men att umgås med mig själv ihop med andra. Jag är liksom alltid för mycket. Antigen helt speedad, överglad, sprallig, pratig... Allmänt tjosanhejsan. Och sen. Rätt som det är brakar golvet och jag förvandlas. Till en trött, gnällig och arg variant. Som bara vill sova. Som bara vill bort. Som inte tillför något bra. Jag skulle kunna sträcka mig så lång att säga att jag hatar den Linda. Och då är hat inte något jag brukar ägna mig åt. Iallafall kommer jag inte överens med henne. Hon är inte jag. Jag är inte hon. Men ändå ska vi bo i samma kropp. Under en tid har hon regerat. Tagit över. Dragit koftan allt hårdare. Blicken alltmer ner i gatan. Orkar inte mötas, inte prata. För hon vet. Att allt som kommer ur munnen är bittert, trött och uppgivet. Eller rasar hon, och det finns det inget utrymme för.

Just nu sover hon. Och allt hon för med sig av förlamande trötthet, irritation, asocialitet och uppgivenhet. Jag vill inget hellre än att begrava henne. Ta farväl. På riktigt. Men... Jag får försöka förlika mig med att hon kommer ibland. Och ta vara på dessa dagar, veckor och månader när hon håller sig borta. Får fortsätta söka efter strategier att hantera henne när hon dyker upp... Och hoppas att hon drar ut mer på besöken...

Tänkt att finna sätt att hantera sitt liv på ett lagom sätt. Att ta det för vad det är. En lång och kort tid på samma gång. Oförutsägbart på många sätt. Förgängligt. Jag önskar att kunna ta livet lite mindre på allvar. Om ni förstår mig rätt. Att våga chansa. Att våga strunta i saker. Att våga hoppa på tåg. Och att hoppa av. Att välja det roliga. Att skjuta på vissa saker. Och att ta andra saker vid hornen på ett tidigt stadium.

Vi är ju här för att leva. Inte bara att andas och överleva. Vi ska ju leva livet. Suga ut det göttiga och njuta. Det är dags nu. Att ta och att ge. Att ta emot livet. Och att dela med sig till de som behöver. Alla kan göra något.

Passa på att i juletid ge gåvor som ger så mycket mer... Länkar till förra årets tips; de flesta funkar fortfarande. http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/11/julklappstider-tips-som-varmer-manga.html

Om utmattning, skolan, socker och döden.

Det har gått utför ett tag nu. Inte bra. Och med mina erfarenheter borde jag ju fatta att dra i bromsen när symtomen ger sig till känna. Borde. Vore det en vän som var i min situation skulle jag ju ge andra råd än de jag ger mig själv. Att skjuta fram problemet. Det går bra några dagar till. Jag fixar den här dagen. Jodå, jag måste vara med på det och det och det mötet. Vem tror jag att jag är? Messias? Jag ska rädda världen liksom. Ha.

Den förbenade tinnitusen är tillbaka. Ni vet, testbildstjutet all day long. Världens huvudvärk, åtminstone del av varje dag. Sur, irriterad, håglös och så jäkla trött. Den där tröttheten som inte går att sova bort. Men det går inte heller att hålla sig vaken. Och så ilskan. Lackar ur och får utbrott på barnen, på ett sätt jag inte haft sen tidig vår. Många klockor som ringer.

Men... Hur fasen gör man, när det till stor del är jobbet som stressar och pressar ur den sista luften ur lungorna. När jobbet är ett uppdrag som aldrig tar slut. När jobbet är ensamt och det är bara det jag gör som blir gjort. Är jag borta, då läggs det på hög och när jag kommer tillbaks är det ännu mer som stressar.

Kanske ska jag inte jobba med barn i skolan. Kanske bryr jag mig för mycket. Kan liksom inte släppa barn som har det svårt, vare sig det är hemsituationen eller skolsituationen som är tokig. Att se barn misslyckas dag efter dag för att vi i "en skola för alla" inte hittar rätt anpassningar för elever med beteendeproblem är en sorg. Ibland känns det som ett omöjligt uppdrag. Att anpassa undervisning i grupper om 25 elever, så att alla kan få trygghet, studiero och lära utifrån sina förmågor. Hur ska en ensam lärare få till det? Eller två pedagoger för all del?

Vi saknar inte alltid resurser i form av antal personal i skolan. Vi saknar rätt kompetens på rätt plats många gånger. De svåraste eleverna får inte den mest utbildade personalen som resurs. I många fall. De kanske får en mycket skicklig pedagog, som saknar tillräcklig kunskap om bemötande och anpassningar för barn med problemskapande beteende.  Absolut ingen skugga över pedagogerna i skolan idag. Problemet är organisatoriskt och kopplat till lärarutbildningen.

Att undervisa i en klass idag kräver en otroligt bred kunskapsbas. Och då till stor del utanför själva ämneskunskaperna. Det psykosociala arbetet tar stor plats i skolan idag, och kunskap inom neuropsykiatriska svårigheter blir mer och mer ett måste för att klara integrering för alla. Trots detta finns det väldigt lite av dessa bitarna med under lärarutbildningen, det saknas kompetensutveckling inom dessa områden på arbetsplatsen och skolan idag är fortfarande inriktad på att anställa pedagoger    Även i de fall där en beteendevetenskaplig eller specialpedagogisk utbildning vore betydligt mer passande.

Sååå. Återigen säger jag det. In med fler socialarbetare i skolan så att elever med behov av psykosociala insatser för stöd utifrån empirisk grund, och lärarna får möjlighet att fokusera på undervisning och lärande.

Sen var det en liten sak till. Jag är så urbota trött på allt som dyker upp om att vi själva skapar vår cancer genom kosten, att man dör i förtid av att dricka mjölk, att frukt är farligt, att vi tydligen ska leva på vispgrädde och majonnäs med en bit ekologisk svensktalande lax i. Ärligt talat så vet vi väl alla att vitt mjöl och vitt socker inte är bra. Vi vet oxå att man kan krocka med bilen, bli påkörd, dö av ett brustet kärl i skallen. Ska livet gå ut på rädsla för allt jävla mög som kan leda till att man dör nåt år tidigare? Det är ju inte så att man fått sitt slutdatum redan, så för mig kvittar de där åren för min mjölk i kaffet.

Jag fick provsvar igår och det ser ok ut. Biopsin misslyckades men läkaren säger att jag ska vara lugn ändå, så det är jag väl då. Om jag vill får jag förstås göra ny undersökning, men man kan ju inte vara hur nojjig som helst. Och om jag blir sjuk igen så ska jag inte gnälla. Då vet jag ju att det är mitt eget fel och får väl förbanna de salta fiskarna i hemlighet.

Annars är det bra. Over and out!

Bakom molnen finns alltid solen

Nog är det så alltid; att solen finns bakom molnen. Att ljuset finns i mörkret. Just ikväll är det ömsom sol, ömsom regn här på ön. Ganska skönt faktiskt. Fyra dagars ledighet ligger framför mig och barnen, det känns också skönt. Riktigt skönt. Att kunna känna. För bara ett år sedan var helgerna en pina och klämdagar spenderade jag hellre på jobbet. Jag orkade bara inte. Ta striderna. Hitta på saker. Ta mig ut. Ta mig hem. Att ha hittat tillbaka till glädjen över lediga dagar med barnen är en gåva. Jag trodde inte att det var möjligt.

Jag hade tänkt lägga ut min gamla text om när det vänder tidigare. Men det gick inte. För det blev lite tuffa dagar. Inte svarta eller djupa, bara jobbiga och trötta. Men nu har det vänt. Och texten passar in. Jag önskar så att jag kan förmedla en gnutta hopp till er alla som är i mörkret just nu. Där det känns som att ingen väg finns ut. Där ljuset verkar ha slocknat för evigt. Där tröttheten och ilskan och ledsenheten regerar. Har dig i sitt grepp. Kunde jag komma ut så kan du. Det må ta tid, men hoppet är så viktigt. Och vetskapen om att andra har klarat sig. Ut. Till andra sidan. På vissa sätt starkare. Men också mer sårbar.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

(Erik Blomberg)

(November 2012)

Today is the day. Jag tror det vänder nu. Med skräckblandad förtjusning fick jag åter känna känslan av energi idag. Fick två timmar för mig själv och tänkte direkt ”nu ska jag plugga igen allt jag missat senaste fem veckorna och skicka in uppgifterna så behöver jag inte hoppa av och gå ner i arbetstid igen”. STOPP. OCH. BELÄGG. Bromsa. Nu.
Imorron börjar jag jobba igen efter fem veckors sjukskrivning. Halvtid en vecka, sen 75. Om det går enligt plan. Idag är första dagen som det känns bra. Längtar till jobbet. Alla dagar före har jag känt ”det kommer aldrig att gå”. Totalt energitorsk. Men idag! Jag har nog aldrig känt så tidigare; att jobbet inte skulle gå. Jobbet har ju alltid gått. Varit bra. Varit livlinan och hobbyn och måstet och glädjen och inkomsten och självklarheten. Att känna att jag inte skulle orka det var en ny erfarenhet, för att uttrycka mig i positiva termer.
Jag bromsade och det ger jag mig själv en guldstjärna för. Jag struntade i böckerna och städade av lite hemma och hämtade upp barnen och fikade och lekte med trolldeg och lagade mat ihop med fyraåring. Jag är så glad att jag mår bättre. Lite skrämd av att det är en sån tydlig vändning idag. Och förskräckt över min efterlängtade energi som jag numera vet kan vara farlig för mig. Hur ska jag hålla mig på en bra nivå? Hur vet jag vad som är ”lagom”? Kan omgivningen hjälpa mig att bromsa när jag inte ser? Hur många gånger måste jag falla innan jag lär mig?
Under de hemska veckorna som passerat har jag lärt mig något (även om det kostat mycket). Jag har kollat ”Solsidan” och ”Hellenius hörna” utan att få spunk. Jag kollade ”Shrek” med barnen igår (en stund iallafall). Jag har lagt mig och läst istället för att städa. Jag har lagat pannkakor istället för kalops.  Detta hoppas jag kunna ta med mig...

Vem ringer man när man inte orkar leva?

Här kommer två texter från förra året. När det var tufft. Nu är det bra. Kanske just därför jag kan lämna ut mig så. Det är både svårt och lätt. Svårt att fatta hur risigt jag kan må. Lätt att lägga ut för att andra i samma situation inte ska känna sig ensamma. Se att det finns fler. Och att det finns en väg ut. Som Kenta sjunger "Just idag är jag stark...". Väldigt snart kommer ett inlägg till, från november förra året. Dagen då det vände!

(September 2012)

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Titeln på en bok av Ann Herbelein. Överskriften på mitt liv. Idag. Igår. Hur morgondagen ser ut vet ingen än. Att så fullständigt tappa fotfästet. Tappa tron på sig själv. Förlora sin rätt att leva, att finnas. Att inte orka. Att slå knut på sig själv för att få en bra dag. Att ge en bra dag. Men allt jag tar i blir skit. Allt jag försöker. Spelar ingen roll. Jag tappar fotfästet. Förlorar. Igen.

Jag vill inte dö, man jag kan inte leva. Jag kan inte leva som jag vill. Inte ens nära. Jag är så långt ifrån den jag vill vara. Kognitiv dissonans. Jag tänker ibland rätt, men det blir ändå fel. Syntax error. De som ger mig liv tar mina krafter. En ohållbar situation. Ett sjunkande skepp. En drake utan vind. Vem är jag? Hur ska jag bli den jag vill? Tro, hopp och kärlek. Allt finns, tack och lov. Ändå… Vem vinner? Fuck denna skithelg. Imorron är en ny dag...

(September 2012)

Vem ringer man när man inte orkar leva?

...frågar sig Ann Herbelein i boken ”Jag vill inte dö...”. Så slående. Jag läste boken, men detta utdrag räcker och sammanfattar aporin. Det är inte någon dödslängtan. Inte alls. Och precis som Ann, så älskar jag mina barn så obeskrivligt mycket. Ibland tar ångesten över och jag luras tro att de skulle ha det bättre utan mig. Korta stunder. Fragment. Det gäller att hålla sig flytande då. Men…

Vem ringer man när man inte orkar leva? Hon träffar huvet på spiken i sina resonemang. Jag har också flera stycken som jag kan ringa. Som säger ”bara ring”. Som säger ”bara säg till, jag vet inte vad jag ska göra”. Inte jag heller. Ingen förväntas veta det. Men att ringa just i den mörka stunden. Och säga det. Det går inte. Men jag sa det. Till nån. Och han är på väg hem. Tack. Älskar dig. Det kommer att bli bra...

Hur ska andra förstå?

Idag lämnar jag ut en text jag skrev i november 2012, strax efter att jag kommit tillbaka till jobbet efter några veckors sjukskrivning. Jag hade varit på botten och vänt. Fått nya krafter och blev förbannad för hur vi med psykisk ohälsa går runt och skäms. Jag skäms fortfarande. Just nu. När jag skriver. Kanske är detta mitt sätt att komma vidare. Komma ut. Försöka sluta skämmas. Det går ju nu när jag mår bra och har mått bra en längre tid. Men jag är rädd. Att trilla. Ner i avgrunden. Igen.

Jag skriver detta för alla mina cybervänner och er andra där ute. Som är mitt i. Som kämpar. Som inte orkar. Det finns hopp. Det finns en väg ut ur mörkret. Jag vet det. Håll ut!

”Vad är normalt egentligen? Vem är normal? Vem bestämmer vad som är normalt? Eller vem som är det? Vem vill vara normal? Tråkig. Mainstream. Vem vill vara onormal? 
Ann Heberlein, (Ett gott liv, 2011) jämför processen att komma ut som homosexuell med att berätta om sin psykiska sjukdom. Hon diskuterar sin självmordsbok (Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, 2009) med en homosexuell kamrat och benämner den som en slags komma-ut-process. Det handlar om människors blickar säger hon. Hur du ser på mig när jag berättar. Hur jag förvandlas i dina ögon. Förvandlingen ”från en intelligent yrkesmänniska och kärleksfull trebarnsmamma till ett oberäkneligt psykomonster” (s. 223). Förvandlingen ”från omtyckt präst, kärleksfull medmänniska, vacker ung man till perverst sexmonster” (s.223 om sin vän). Din förutfattade bild av bögar eller psyksjuka slåss i ditt inre... Mot bilden av den jag en gång var. I dina ögon. Inte kan väl du? Näää. Du som har ett fint hem och bakar och skjutsar barnen? Neej, då. Du tänker-tänker-tänker… Hur ser hennes hem ut egentligen, när vi inte är ditbjudna? Slår hon sina barn? Samlar hon på döda djur? Går hon aldrig upp ur sängen?

Min man berättar för några anhöriga att läkaren misstänker att mina återkommande depressioner kan ha en bipolär grund. Psykisk sjukdom alltså. Att jag provar medicinering mot bipolaritet. (Tyvärr blev jag asdålig av den och fick sluta efter några dagar…). Reaktion? Nää, inte kan väl hon vara psykiskt sjuk? Hon är alltid så glad när vi ses. Och så redig. Och ni har ett så fint hem. Och barnen, hon har så god hand med barnen. Och hennes jobb. Hon är ju socionom. Jobbar ju med människor som har det svårt. Nä, inte kan hon vara sjuk. Det är nog bara en svacka.

Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Direkt eller indirekt. Det är ju själva fan att man ska gå runt och skämmas. För jag gör ju det. Ofta. Känner mig som en sämre människa. En klen fan. En som inte mäktar med. En som inte kan stå emot. En trasig fan utan rätt att leva. Som om det vore något jag valt eller dragit på mig på grund av olämpligt leverne. Fy fan för denna skitsjukdom. Psykiska ohälsa är en riktig lågstatussjukdom. Tänk om man kunde fått graviditetsdiabetes istället. Eller ett benbrott. Eller nåt annat fysiskt som går att behandla med tydliga resultat. Som går att se. Som är socialt accepterat. Som inte sänker dig i andras ögon. Och i egna. Fy fan. Fy fan för att skämmas. Fy fan för att känna sig svag. Jag måste kämpa för att se mig själv med annan blick. Hur ska annars ni andra kunna förstå? Hur ska andra kunna inse att det inte är något jag valt, när jag inte fattar själv?”

Jag kommer lägga ut lite text från min dåliga period (en av dem...) efter detta inlägg... Håll utkik! Och håll hoppet vid liv! Det blir bra. Det blir det. Du är inte ensam, och ska inte vara det. Ta emot all hjälp du kan få!