Bakom molnen finns alltid solen

Nog är det så alltid; att solen finns bakom molnen. Att ljuset finns i mörkret. Just ikväll är det ömsom sol, ömsom regn här på ön. Ganska skönt faktiskt. Fyra dagars ledighet ligger framför mig och barnen, det känns också skönt. Riktigt skönt. Att kunna känna. För bara ett år sedan var helgerna en pina och klämdagar spenderade jag hellre på jobbet. Jag orkade bara inte. Ta striderna. Hitta på saker. Ta mig ut. Ta mig hem. Att ha hittat tillbaka till glädjen över lediga dagar med barnen är en gåva. Jag trodde inte att det var möjligt.

Jag hade tänkt lägga ut min gamla text om när det vänder tidigare. Men det gick inte. För det blev lite tuffa dagar. Inte svarta eller djupa, bara jobbiga och trötta. Men nu har det vänt. Och texten passar in. Jag önskar så att jag kan förmedla en gnutta hopp till er alla som är i mörkret just nu. Där det känns som att ingen väg finns ut. Där ljuset verkar ha slocknat för evigt. Där tröttheten och ilskan och ledsenheten regerar. Har dig i sitt grepp. Kunde jag komma ut så kan du. Det må ta tid, men hoppet är så viktigt. Och vetskapen om att andra har klarat sig. Ut. Till andra sidan. På vissa sätt starkare. Men också mer sårbar.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

(Erik Blomberg)

(November 2012)

Today is the day. Jag tror det vänder nu. Med skräckblandad förtjusning fick jag åter känna känslan av energi idag. Fick två timmar för mig själv och tänkte direkt ”nu ska jag plugga igen allt jag missat senaste fem veckorna och skicka in uppgifterna så behöver jag inte hoppa av och gå ner i arbetstid igen”. STOPP. OCH. BELÄGG. Bromsa. Nu.
Imorron börjar jag jobba igen efter fem veckors sjukskrivning. Halvtid en vecka, sen 75. Om det går enligt plan. Idag är första dagen som det känns bra. Längtar till jobbet. Alla dagar före har jag känt ”det kommer aldrig att gå”. Totalt energitorsk. Men idag! Jag har nog aldrig känt så tidigare; att jobbet inte skulle gå. Jobbet har ju alltid gått. Varit bra. Varit livlinan och hobbyn och måstet och glädjen och inkomsten och självklarheten. Att känna att jag inte skulle orka det var en ny erfarenhet, för att uttrycka mig i positiva termer.
Jag bromsade och det ger jag mig själv en guldstjärna för. Jag struntade i böckerna och städade av lite hemma och hämtade upp barnen och fikade och lekte med trolldeg och lagade mat ihop med fyraåring. Jag är så glad att jag mår bättre. Lite skrämd av att det är en sån tydlig vändning idag. Och förskräckt över min efterlängtade energi som jag numera vet kan vara farlig för mig. Hur ska jag hålla mig på en bra nivå? Hur vet jag vad som är ”lagom”? Kan omgivningen hjälpa mig att bromsa när jag inte ser? Hur många gånger måste jag falla innan jag lär mig?
Under de hemska veckorna som passerat har jag lärt mig något (även om det kostat mycket). Jag har kollat ”Solsidan” och ”Hellenius hörna” utan att få spunk. Jag kollade ”Shrek” med barnen igår (en stund iallafall). Jag har lagt mig och läst istället för att städa. Jag har lagat pannkakor istället för kalops.  Detta hoppas jag kunna ta med mig...