Kurrens julevangelium

Julen är här, 

och lyser frid på jorden.

Glädjen är stor,

i ett barns klara ögon bor den.

Julen är här,

i våra mörka länder.

Kom låt oss ta varandras händer,

när julen är här.

Och jag vill,

tända en stjärna till,

den som är frusen och gått vill i världen.

För den som inte finns hos oss,

tänder vi nu ett bloss,

brinner en låga klar

kom hit här är den.

(ur Julen är här av Butt & Rydell)

Vi är snart framme. Vid resans start eller resans mål. Jullov. Julafton.

Julafton är start och mål på samma gång. Ur olika perspektiv; resans start med Jesu födelse, eller resans mål med jullov, julklappar och härliga dagar med familjen. Det går nästan att ta på förväntningarna som ligger i luften och som strålar ur barnens ögon. När kommer tomten? En stund senare finns det bara rivet papper under granen. Tomtens färd går vidare till andra barn.

Oavsett om julafton är start eller mål, eller om den känns helt ovidkommande, är det svårt att helt undgå julfirandet i vårt land. På facebook har statusraderna de senaste veckorna dominerats av känslouttryck kopplat till den stundande julen. Förväntningar, förhoppningar, förfäran och förmaningar. Alla har tankar om fenomenet jul. Framförallt fenomenet kommersiell jul. Många stressas av allt som andra tycks hinna, en del påtalar hur lite man bryr sig om spektaklet och andra försöker behålla lugnet. Många är nog de, som likt mig, både längtar, stressas och ibland förfasas av det jippo som julen kommit att bli. 

Barn som är utsatta, av olika skäl, väcker ofta extra känslor just kring jul. Det är ledsamt att många barn idag har ont i magen för att skolan är slut. Det förväntas att man som barn ska tycka om skollov. För en del barn är det de värsta dagarna, när vardagens frizon med skola och barnomsorg bommar igen. När familjerna ska vara samlade, när var och en går hem till sitt. Dörren stängs. Ingen tittar in. Ingen tittar ut. Många är de som delar sina tankar om att alla barn är värda en vit jul. Att barn ska slippa alkohol, droger och våld på i julhelgen. Och vuxna också för all del.

Julen är i första hand barnens högtid, definitivt om vi skalar bort det kristna budskapet. Min önskan är att alla människor, barn och vuxna, får uppleva en fröjdefull jul, med kärlek, gemenskap och vänlighet; mat på bordet, kläder på kroppen och omsorgstagande ansvarsfulla vuxna omkring sig. En vit jul är drömmen för det barn som upplevt fylla och våld. Som lever med ont i magen för vad som kanske kommer att hända. I andra hem, där alkohol, droger eller våld inte förstör och förgör, där kan vuxna med gott samvete och gott omdöme väl unna sig en snaps till sillen och lite glögg utan att behöva ha dåligt samvete. Tänker jag. 

Jag uppmuntrar verkligen en jul i frid, och att vi tänker på alla dem som inte har det så bra som vi önskar. Barn som inte alls ser fram emot loven, oavsett om det är vid jul, påsk eller sommaren. Barn som får hitta på något de fått i julklapp när de ska berätta i skolan efter jullovet. Barn som får fabulera semesterplaner innan sommarlovet. Barn som inte har någon julgran, några klappar eller någon kärleksfull vuxen vid sin sida.

Jag önskar att vi behåller dessa tankar om utsatta barn och deras familjer. Och utsatta vuxna. På julafton. Vid nyår. På midsommar. Och de övriga 362 dagarna på året. Att jobba med barn innebär att kunna göra skillnad. Att kunna tända ett ljus ibland. Kanske är du den ende som ser barnet just idag? Ser på riktigt alltså. Kanske är det den där kramen som gör skillnad? Kanske är det orden som ger styrka? Kanske att visa; Jag tror på dig, när hela världen tycks rämna. Jag står upp för dig även om allt känns svårt. Jag ser att du har det tufft och jag ska göra vad jag kan för just dig. Du är värdefull. Du har rätt att må bra.

Om det finns en gud eller flera eller nåt annat, det kan inte jag svara på. Men OM det finns en högre makt, vad skulle du önska? Vad skulle du fråga?

"If God had a name, what would it be

And would you call it to his face

If you were faced with him in all his glory

What would you ask if you had just one question"

(Joan Osbourne, 1995)

Med hopp om en fin jul till er alla!

//Linda

Om utmattning, skolan, socker och döden.

Det har gått utför ett tag nu. Inte bra. Och med mina erfarenheter borde jag ju fatta att dra i bromsen när symtomen ger sig till känna. Borde. Vore det en vän som var i min situation skulle jag ju ge andra råd än de jag ger mig själv. Att skjuta fram problemet. Det går bra några dagar till. Jag fixar den här dagen. Jodå, jag måste vara med på det och det och det mötet. Vem tror jag att jag är? Messias? Jag ska rädda världen liksom. Ha.

Den förbenade tinnitusen är tillbaka. Ni vet, testbildstjutet all day long. Världens huvudvärk, åtminstone del av varje dag. Sur, irriterad, håglös och så jäkla trött. Den där tröttheten som inte går att sova bort. Men det går inte heller att hålla sig vaken. Och så ilskan. Lackar ur och får utbrott på barnen, på ett sätt jag inte haft sen tidig vår. Många klockor som ringer.

Men... Hur fasen gör man, när det till stor del är jobbet som stressar och pressar ur den sista luften ur lungorna. När jobbet är ett uppdrag som aldrig tar slut. När jobbet är ensamt och det är bara det jag gör som blir gjort. Är jag borta, då läggs det på hög och när jag kommer tillbaks är det ännu mer som stressar.

Kanske ska jag inte jobba med barn i skolan. Kanske bryr jag mig för mycket. Kan liksom inte släppa barn som har det svårt, vare sig det är hemsituationen eller skolsituationen som är tokig. Att se barn misslyckas dag efter dag för att vi i "en skola för alla" inte hittar rätt anpassningar för elever med beteendeproblem är en sorg. Ibland känns det som ett omöjligt uppdrag. Att anpassa undervisning i grupper om 25 elever, så att alla kan få trygghet, studiero och lära utifrån sina förmågor. Hur ska en ensam lärare få till det? Eller två pedagoger för all del?

Vi saknar inte alltid resurser i form av antal personal i skolan. Vi saknar rätt kompetens på rätt plats många gånger. De svåraste eleverna får inte den mest utbildade personalen som resurs. I många fall. De kanske får en mycket skicklig pedagog, som saknar tillräcklig kunskap om bemötande och anpassningar för barn med problemskapande beteende.  Absolut ingen skugga över pedagogerna i skolan idag. Problemet är organisatoriskt och kopplat till lärarutbildningen.

Att undervisa i en klass idag kräver en otroligt bred kunskapsbas. Och då till stor del utanför själva ämneskunskaperna. Det psykosociala arbetet tar stor plats i skolan idag, och kunskap inom neuropsykiatriska svårigheter blir mer och mer ett måste för att klara integrering för alla. Trots detta finns det väldigt lite av dessa bitarna med under lärarutbildningen, det saknas kompetensutveckling inom dessa områden på arbetsplatsen och skolan idag är fortfarande inriktad på att anställa pedagoger    Även i de fall där en beteendevetenskaplig eller specialpedagogisk utbildning vore betydligt mer passande.

Sååå. Återigen säger jag det. In med fler socialarbetare i skolan så att elever med behov av psykosociala insatser för stöd utifrån empirisk grund, och lärarna får möjlighet att fokusera på undervisning och lärande.

Sen var det en liten sak till. Jag är så urbota trött på allt som dyker upp om att vi själva skapar vår cancer genom kosten, att man dör i förtid av att dricka mjölk, att frukt är farligt, att vi tydligen ska leva på vispgrädde och majonnäs med en bit ekologisk svensktalande lax i. Ärligt talat så vet vi väl alla att vitt mjöl och vitt socker inte är bra. Vi vet oxå att man kan krocka med bilen, bli påkörd, dö av ett brustet kärl i skallen. Ska livet gå ut på rädsla för allt jävla mög som kan leda till att man dör nåt år tidigare? Det är ju inte så att man fått sitt slutdatum redan, så för mig kvittar de där åren för min mjölk i kaffet.

Jag fick provsvar igår och det ser ok ut. Biopsin misslyckades men läkaren säger att jag ska vara lugn ändå, så det är jag väl då. Om jag vill får jag förstås göra ny undersökning, men man kan ju inte vara hur nojjig som helst. Och om jag blir sjuk igen så ska jag inte gnälla. Då vet jag ju att det är mitt eget fel och får väl förbanna de salta fiskarna i hemlighet.

Annars är det bra. Over and out!

Förståelse för varenda unge

Läste en länk från en blogg på facebook häromdagen. "Dagens bajsnödiga föräldrar - ta ert ansvar" var rubriken. Skriven av en hobbybloggare vid namn  Fi Lindfors. För dig som undgått detta inlägg så handlar det i korthet om att föräldrar är ytterst ansvariga för sina barns uppfostran och att lärare ska få säga ifrån på skarpen när barn beter sig fel. (Läs hela här: http://www.heltenkeltfi.se/dagens-bajsnodiga-foraldrar-ta-lite-ansvar/)

Inlägget har fått enorma reaktioner och uppmärksammades i Expressen i veckan. Många har delat och gillat på facebook och tycker att lärarna ska ha mer makt att säga ifrån, och att föräldrar ska ta ansvaret för att deras barn beter sig väl. Och vara tacksamma om någon annan säger till på skarpen om det blir fel.

Många tankar har cirkulerat i min skalle sedan jag läste...

Som förälder har man ett ansvar. Ett mycket stort ansvar. I min värld är föräldraskap ett livslångt åtagande. Vi är ju föräldrar till våra barn även när barnen blir myndiga. Bara för att barnet får rätt att ta egna beslut och göra egna val, betyder det inte att vi inte bör ta ansvar som föräldrar. Sen ser förstås det ansvaret annorlunda ut, än när barnen är små.

Åter till skolan och ansvar. Jag är av den meningen att när barnen är i skolan, så har skola och vårdnadshavare ett gemensamt ansvar. Det är alltså inte så att vi föräldrar är ansvarsbefriade under skoldagen. Vad gäller den pedagogiska delen så har skolan hela ansvaret. Vilket en del föräldrar har svårt att acceptera. Vad gäller fostransbiten så har skolan ett tydligt uppdrag, men det betyder inte att föräldrarna inte ska medverka. Utan samarbete så når vi inte fram vad gäller barn som har det svårt.

Svårigheter i skolan förvärras avsevärt när samarbetet faller. När bilderna av hur situationen ser ut är alltför olika. När föräldrar helt och fullt köper barnets version som den enda sanningen. När föräldrar inte funderar på om det finns andra perspektiv på vad som sker. När föräldrar tycker att allt är skolans problem. När skolan försöker läga över problemet på föräldrarna. När vi inte inser att det är "en skola för alla" i dagens Sverige, vilket betyder att barn med osynliga funktionshinder går i samma klass som barn utan svårigheter.

Osynliga funktionshinder är bland det svåraste som finns. Tycker jag. Precis som osynliga sjukdomar. Har vi ett barn som sitter i rullstol, eller ett barn med cp-skada och utvecklingsstörning; då syns det. Och genast blir toleransen och förståelsen betydligt större. När vi har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framförallt de som yttrar sig i problemskapande beteende, då finns ingen förståelse. Ingen acceptans. Helst ska ungen bort. Iallafall från vårt barns klass.

Med problemskapande beteende menar jag t.ex. bristande impulskontroll; fysiskt och verbalt, koncentrationssvårigheter, bristande förmåga till mentalisering m.m. Alltså; barn som slår till när de inte förstår eller kan hantera känslan, barn som hasplar ur sig okvädningsord av alla de slag, utan att förstå innebörden, barn som inte förstår att andra personer kan känna och tänka annorlunda än en själv i samma situation, barn som inte kan läsa av andras intentioner. Dessa svårigheter är barnets funktionshinder. Precis som att döv person inte blir hörande för att du säger åt denne att lyssna, klarar dessa barn inte av att hantera sina impulser eller förstå det sociala spelet bara för att vi säger åt dem att skärpa sig.

Det är aldrig okej att barn kränker varandra eller utsätter någon för fysiskt våld eller annan kränkande behandling. ALDRIG. Det är inte det jag syftar till i detta inlägg.

Men... Idag finns en tendens att mer och mer ses som kränkande. Det är otroligt mycket fokus på kränkande behandling just nu, och ibland undrar jag vart vi är på väg. Lagen är tydlig med att kränkningen definieras av den som är utsatt. Alltså; om du säger att jag är dum i huvudet och jag känner mig kränkt - då är det en kränkning. Även om du själv inte förstår innebörden i det du säger.

Här känner jag att vi i skolan och vi som föräldrar har mycket att jobba med. Vi jobbar med de som utsätter andra för kränkande behandling, vi jobbar med den som är kränkt. Men... Det vi behöver, kanske allra mest, i dagens samhälle, är att stärka våra ungar för livet. Vi måste inse att personer med svårigheter av olika slag finns överallt. Våra barn kommer att möta lätt-triggade personer, personer som säger dumma saker och personer som muckar genom livet. Och då måste vi ge dem verktyg för att hantera detta. Vi måste lära våra barn att säga nej. Att säga stopp. Att gå därifrån. Att hålla sig undan från vissa personer som man faktiskt inte klaffar med.

Vi måste lära våra barn om människors olikheter. Yttre och inre. Att vissa är mer lättretliga än andra. Att vissa har en kort stubin och andra längre. Att alla inte ser på världen som du själv gör. Att alla inte kan knipa igen. Detta behöver vi ge våra barn kunskap om. Inte för att de ska stå ut med utsatthet och kränkningar, utan för att de ska kunna känna av personer, läsa av situationer och ha strategier för att hantera detta.

Förståelse för funktionshindret minskar stressen hos barnet. Vilket är en del i att minska det oönskade beteendet. Förståelsen börjar hos oss vuxna. Utan föräldrars förståelse för detta, kan inte barnet förvärva den heller. Utan skolans förståelse och kompetens kan inte barnen förstå eller lära sig ett annat beteende. Barnet med svårigheter blir bemött på ett icke framgångsrikt sätt och de andra barnen fortsätter vara arga, trötta och ibland rädda för det lilla barnet som inte kan bättre.

Tro mig - inget barn föds elakt. Inget barn vill misslyckas dag efter dag. Inget barn vill kränka sina vänner. Men en del barn framstår som elaka; de misslyckas varje dag och kränker sina kamrater gång på gång. För att de inte kan något annat. Vi måste träna dem i socialt samspel och impulskontroll samtidigt som vi tränar alla barn i förståelse och bemötande. Och alla vuxna också. Förstås.

En misslyckad skolgång är den största riskfaktorn. En fungerande skolgång är den största friskfaktorn. Det börjar med att förmedla en positiv bild av skolan till sitt barn - varje dag. Eventuella problem tar vi vuxna med skolan. Att klanka ner på skolan och personalen inför barnet gör enbart barnet en otjänst. För barn är lojala mot sina föräldrar.

Tillsammans måste vi; skola och föräldrar, se till att alla våra barn får en fungerande skolgång. Kantad av gemenskap, förståelse och självkänsla. För varje unge.

Skolstart

Så är det dags för skolstart igen! Mina egna kids började idag, och "mina" barn på jobbet börjar imorgon. Det finns mycket förväntningar inför skolstarten, de allra flesta är positiva tack och lov. Dessvärre finns det barn som har ont i magen inför skolstarten. Och dagarna som kommer. I skolan jobbar vi hårt för att barnen ska trivas och ha det bra. Att de ska vara i en trygg miljö och att vi visar hänsyn mot varandra. Dessvärre sker det saker ändå. Som vi ser och som vi inte ser. Det vi får reda på kan vi jobba med (eller mot...). Det kan vara ett svårt arbete, men utan vetskap kan vi inte göra tillvaron bättre för ett barn som mår dåligt.

Hjälp oss som jobbar med barn och ungdomar. Hjälp oss att hjälpa barnen som inte mår väl. Hjälp oss att se till att ditt barn har det bra i skolan, och hjälp oss att se till att övriga elever också får en bra magkänsla. Var lyhörd för vad ditt barn förmedlar, om sig själv och sina kompisar. Var lyhörd för det som barnet inte förmedlar med ord, om du misstänker att det inte är riktigt bra.

I skolan har vi en tydlig plan mot diskriminering och kränkande behandling; vi har rutiner för utredning och uppföljning. Dock hjälper inte enbart fin dokumentation; det är de praktiska insatserna som är avgörande. Och dessa kan göras på många plan.

I den bästa av världar har vi inga barn i skolan som känner sig utsatta eller utanför. För att nå dit krävs gemensamma tag om våra gemensamma barn. Det krävs mycket av skolan, men som förälder och/eller annan vuxen kan du påverka mycket mer än du kanske tror. Det handlar om värderingar, om attityder och om självkänsla. Det är viktigt att jobba med den som kränker andra och dennes medlöpare. Att stoppa kränkningarna, men också att träna på andra sätt att vara. Men det är också viktigt att jobba med att stärka den som är utsatt. Helst ska vi jobba med att stärka våra barn innan något händer. Med en god självkänsla vågar fler vara sig själva. Fler vågar säga stopp. Fler kan gå genom skolan utan att kränka andra.

Nu tar vi gemensamma tag; personal, föräldrar och kamrater! ALLA har rätt till en skola utan kränkningar. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Se barnen i din närhet. Prata med dem om vad som är god kamratlighet. Prata om hur man kan bemöta någon som man inte gillar. Prat om hur man säger nej eller stopp. Prata med barnen om att de ALLTID ska berätta för en vuxen om de ser någon annan som har det svårt, eller om det gäller dem själva.

Lär känna ditt barns kompisar. Lär känna föräldrarna i klassen. Om vi skapar en tydligare gemensam plattform så kan vi tillsammans påverka barnen så mycket mer. "Alla andra får..." biter inte lika lätt då. Våga titta närmre och våga agera.

Kontakta alltid skolan vid misstanke om att ett barn inte har det bra. Bättre en gång för mycket än en för lite. Vi har ett gemensamt ansvar. För att vi i skolan ska kunna jobba ännu bättre med detta krävs att vi får veta.

Med önskan om en fin skolstart för alla elever! //Linda

Julklappstider. Tips som värmer många!

Här kommer några tips om gåvor som ger glädje åt fler än två! Det finns något för nästan alla plånböcker. Och för de som inte har möjligheten eller lusten eller tron på att det hjälper finns möjligheten att låta bli! Det finns två typer av gåvor; den ena är där du köper en sak och viss del av vinsten går till välgörenhet. Det andra alternativet bygger på att du köper en viss sak/tjänst att skänka och ibland får du också ett gåvobevis.


Lokalt vill jag slå ett slag för Stadsmissionen i Kalmar.
http://www.kalmarstadsmission.se/
Tidigare har man kunnat lämna in paket till jul som ska innehålla något som värmer, något som luktar gott samt något som smakar gott! Paketet skulle märkas med man/kvinna/unisex. Andra sätt att stödja verksamheten är att skänka, handla i second handbutikerna eller att jobba som volontär.


I Barncancerfondens gåvoshop hittar du de sötaste virkade nallarna nånsin; Vilja och Tryggve! Där finns även julkort, smycken, kalender m.m. Sååå viktigt forskning att stödja!
http://www.barncancerfonden.se/julbutik/



På Unicef kan du köpa vaccin, myggnät, startpaket i alla dess former, rent vatten, vätskeersättning, filtar, skolpaket, fotbollar, hiv-test, bebisvåg, cykel, poliovaccin, leklåda m.m. Fantastisk möjlighet att ge en gåva som hjälper många. När du köpt din gåva kan du skriva ut eller få sänt ett gåvobevis att ge till någon, eller att behålla själv förstås!
http://unicef.se/gavoshop

Unicef har även en butik där du kan köpa fina julklappar till dina nära och kära, samtidigt som du gör livet lättare för anda människor på jorden!
http://unicefbutiken.se/




Ung cancer har ett brett utbud av artiklar. Jag gillar tavlorna, armbanden och julkorten mest!
http://shop.ungcancer.se/




Hos Barnfonden kan du köpa både gris och get. Eller kanske du hellre tar en skolbänk, myggnät, skolböcker, matpaket, mamma-kit eller fruktträd så finns det också. Hjälp till de som verkligen behöver!
http://www.gavokatalogen.barnfonden.se/?prcode=12i008





I Rädda barnens shop kan du köpa designprodukter i olika prisklasser där viss del av vinsten går till behövande.
http://shop.rb.se/Section/Section.aspx?SectionId=5012613&MenuId=3722


På Hjärnfondens hemsida kan du bidra med en slant till forskning inom raden för en mängd olika diagnoser. Här stödjer du forskning kring sjukdomar som narkolepsi, bipolarietet, ALS, alzheimers, aspberger, MS, adhd, autism, epilepsi, parkinson m.m.
(Hitta alla diagnoser här http://www.hjarnfonden.se/hjarnan-och-nervsystemet/diagnoser__19).
http://www.hjarnfonden.se/ge-en-gava/privat


Hjärt- lungfonden tar också emot gåvor för att driva sin forskning framåt;
http://www.hjart-lungfonden.se/Stod-oss/

Perspektiv

Ibland får man verkligen perspektiv på sin tillvaro. Idag har jag stött på flera skeenden som fått mig att tänka på hur lyckligt lottad jag är. Därmed inte sagt att man med allt fixat materiellt ändå inte kan må dåligt. Men just nu mår jag bra och har förmånen att kunna känna det och inse hur bra jag har det.

Det finns så många barn. Som inte får det de har rätt till. Det de behöver. Inte ens det mest grundläggande. Mat, adekvata kläder, sömn, kärlek, omsorg.... Respekt. Barn här i Sverige. På min skola. På många skolor och förskolor.

Jag funderar på om vi agerar för sakta. Ibland är det så. Den ständiga balansgången mellan familjens integritet och våra farhågor. Ibland är det solklart, men ofta mer diffust. Vi funderar. Diskuterar. Pratar med föräldrarna. Påminner om frukost och sovtider. Om varma kläder och någon som hämtar barnet på fritids. Någon vuxen. Många syskon får ta stort ansvar för sina yngre syskon. Vart går gränsen för ansvar och för stort ansvar? Att lära sig eller att få vara barn.

Andra barn har rena och hela kläder. Kommer i tid och gör läxorna. Har kompisar i skolan och arbetar  enligt lärarens instruktion på lektionen. Kanske händer något. Något litet på rasten som det ska nystas i. Jag följer upp efter en vecka. Har ett förtroligt samtal med eleven. Får höra hur det är. Hemma. Separerade föräldrar. Ta hand om småsyskon. Vill inte. Vågar inte säga nej. Rädsla. Vad kan hända? Vill bo hos den andra föräldern. Egentligen borde hon väl bli glad. Hon säger att hon inte vill att jag ska bo där. Barn som kämpar på. Som verkar ha det bra. Som fungerar utåt sätt. Som är trasiga inuti. Som inte får vara barn.

Om vi kör lite för fort eller parkerar lite fel blir det böter. Ganska snabbt stora böter. Förskingrar du pengar blir det kanske fängelse. Använder du narkotika kan det bli samma straff. Missköter du ekonomin kan det bli betalningsanmärkningar. Anmärkningar som gör att du inte får ta lån. Missköter du dina djur kan de omhändertas. Ibland avlivas. Du får djurhållningsförbud. Många licenser av olika slag dras in om du inte följer reglementet. Ska du adoptera barn ska du gå föräldrautbildning. Och utredas. Visa att just du är lämplig. Ska du adoptera ett syskon ska du gå igenom samma process igen. Och dessutom visa i bilder att du har tagit hand om tidigare barn på ett tillfredsställande sätt.

Sverige är ett reglernas land. Vi älskar regler. Lag och ordning. Brott och straff. Kontroll. Men.... Vem kontrollerar alla oss föräldrar som lyckats skaffa barn utan hjälp. Utan insyn. En del skaffar ett. Andra tio. Ingen kollar om de första fem mår bra innan du skaffar nummer sex. Som förälder behöver du inget lämplighetsintyg eller körkort. För att bli förälder krävs inte mycket av dig. Grundläggande kunskaper i biologi och en kropp som är redo.

Visst finns det skyddsnät. Alla vi som jobbar med barn har ju anmälningsplikt vid oro. Alltså inga bevis. Men... Vill familjen inte inse bristerna eller ta emot stöd krävs det otroligt svåra förhållanden för att barnet ska få sina behov tillgodosedda. Glappet mellan frivillighet och tvång är oerhört stort. Ibland blir jag trött på detta. Att vi kämpar och kämpar för barnen som behöver, men ingen har makt att göra något. Inte för barnen som "bara" har det halvtaskigt. Eller ganska skittaskigt men ändå inte med fara för livet. På kort sikt.

Jag är inte för tvång egentligen. Men vad gäller barns välmående borde samhällets befogenheter öka. Barnen borde ha rätt till ett gott liv och föräldrarna borde tvingas ta emot föräldrastöd om detonerade funkar för barnet. På ett hyfsat tidigt stadium. Med hot om att föräldralicensen annars dras in och du får boka tid för ny uppkörning om ett år.