Det har gått utför ett tag nu. Inte bra. Och med mina erfarenheter borde jag ju fatta att dra i bromsen när symtomen ger sig till känna. Borde. Vore det en vän som var i min situation skulle jag ju ge andra råd än de jag ger mig själv. Att skjuta fram problemet. Det går bra några dagar till. Jag fixar den här dagen. Jodå, jag måste vara med på det och det och det mötet. Vem tror jag att jag är? Messias? Jag ska rädda världen liksom. Ha.
Den förbenade tinnitusen är tillbaka. Ni vet, testbildstjutet all day long. Världens huvudvärk, åtminstone del av varje dag. Sur, irriterad, håglös och så jäkla trött. Den där tröttheten som inte går att sova bort. Men det går inte heller att hålla sig vaken. Och så ilskan. Lackar ur och får utbrott på barnen, på ett sätt jag inte haft sen tidig vår. Många klockor som ringer.
Men... Hur fasen gör man, när det till stor del är jobbet som stressar och pressar ur den sista luften ur lungorna. När jobbet är ett uppdrag som aldrig tar slut. När jobbet är ensamt och det är bara det jag gör som blir gjort. Är jag borta, då läggs det på hög och när jag kommer tillbaks är det ännu mer som stressar.
Kanske ska jag inte jobba med barn i skolan. Kanske bryr jag mig för mycket. Kan liksom inte släppa barn som har det svårt, vare sig det är hemsituationen eller skolsituationen som är tokig. Att se barn misslyckas dag efter dag för att vi i "en skola för alla" inte hittar rätt anpassningar för elever med beteendeproblem är en sorg. Ibland känns det som ett omöjligt uppdrag. Att anpassa undervisning i grupper om 25 elever, så att alla kan få trygghet, studiero och lära utifrån sina förmågor. Hur ska en ensam lärare få till det? Eller två pedagoger för all del?
Vi saknar inte alltid resurser i form av antal personal i skolan. Vi saknar rätt kompetens på rätt plats många gånger. De svåraste eleverna får inte den mest utbildade personalen som resurs. I många fall. De kanske får en mycket skicklig pedagog, som saknar tillräcklig kunskap om bemötande och anpassningar för barn med problemskapande beteende. Absolut ingen skugga över pedagogerna i skolan idag. Problemet är organisatoriskt och kopplat till lärarutbildningen.
Att undervisa i en klass idag kräver en otroligt bred kunskapsbas. Och då till stor del utanför själva ämneskunskaperna. Det psykosociala arbetet tar stor plats i skolan idag, och kunskap inom neuropsykiatriska svårigheter blir mer och mer ett måste för att klara integrering för alla. Trots detta finns det väldigt lite av dessa bitarna med under lärarutbildningen, det saknas kompetensutveckling inom dessa områden på arbetsplatsen och skolan idag är fortfarande inriktad på att anställa pedagoger Även i de fall där en beteendevetenskaplig eller specialpedagogisk utbildning vore betydligt mer passande.
Sååå. Återigen säger jag det. In med fler socialarbetare i skolan så att elever med behov av psykosociala insatser för stöd utifrån empirisk grund, och lärarna får möjlighet att fokusera på undervisning och lärande.
Sen var det en liten sak till. Jag är så urbota trött på allt som dyker upp om att vi själva skapar vår cancer genom kosten, att man dör i förtid av att dricka mjölk, att frukt är farligt, att vi tydligen ska leva på vispgrädde och majonnäs med en bit ekologisk svensktalande lax i. Ärligt talat så vet vi väl alla att vitt mjöl och vitt socker inte är bra. Vi vet oxå att man kan krocka med bilen, bli påkörd, dö av ett brustet kärl i skallen. Ska livet gå ut på rädsla för allt jävla mög som kan leda till att man dör nåt år tidigare? Det är ju inte så att man fått sitt slutdatum redan, så för mig kvittar de där åren för min mjölk i kaffet.
Jag fick provsvar igår och det ser ok ut. Biopsin misslyckades men läkaren säger att jag ska vara lugn ändå, så det är jag väl då. Om jag vill får jag förstås göra ny undersökning, men man kan ju inte vara hur nojjig som helst. Och om jag blir sjuk igen så ska jag inte gnälla. Då vet jag ju att det är mitt eget fel och får väl förbanna de salta fiskarna i hemlighet.
Annars är det bra. Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar