Nu är det ett år sedan hela bröstet rök för att bli av med cancern. Resan inom sjukvården började i juli förra året, med undersökningar och operation av första knölen. Och massor av väntan. Sen rök nästa knöl i september. Och efter ännu en vänteperiod så rök alltihop i oktober förra året. Det känns som väldigt länge sedan. Strålningen var färdig i mitten av februari och sen har jag varit frisk. I princip. En jäkla vår med trötthet från hell, men under sommaren kom jag på banan igen.
Jag är så tacksam för att jag tog mig igenom detta på ett enkelt och ganska smärtfritt sätt. Jämfört med hur det kan vara iallafall. När jag tittar tillbaka på gamla meddelanden och saker jag skrivit, förstår jag att det inte var så lätt alla gånger. Igår snubblade jag över några bilder jag tagit längs vägen, och då höll jag på att spy. Hur fan kunde jag ens få på mig kläder? Och dessutom åka bräda en vecka? Med fullständigt skinnflådd armhåla efter strålningen?
Jag var ju bara rädd en gång under resan, och många gånger undrade jag vad det var för fel på mig som inte blev rädd eller ledsen. Väntade på att jag skulle bryta ihop, men det blev liksom inte så. Rädslan och funderingarna har istället smugit sig på ju mer distans jag fått till det hela. Jag har på nära håll fått inse att cancer faktiskt kan komma och inte gå att bota. Det väcker tankar om ens odödlighet. Jag fattar att det faktiskt inte bara händer andra. Även om vi gärna vill tro det. Men samtidigt kan man inte gå och oroa sig för sjukdomar hela tiden. Och det gör jag inte heller. Absolut inte. Det kommer i vågor, sen blir det lugnt igen. Tack och lov för det!
Imorron ska jag till Västervik för besiktning. Ettårsbesiktning. Ska bli riktigt skönt att få det kontrollerat, även om jag tänker att det finns ju inget att få cancer i. På den sidan iallafall. Det blir magnetkamera och ultraljud, för den typen som jag hade gömmer sig på mammografin. En slug fan med andra ord... Men bra att jag får kollas ordentligt. Så hoppas vi att jag slipper ombesiktning.
Kollade tillbaka lite i bloggen eftersom att jag inte mindes riktigt när jag fick de olika beskeden. Ramlade över ett inlägg från tiden efter den jävliga infektionen. Jag vet ju att jag är störd och har ganska puckad humor, men ibland undrar man ju lite vad som rör sig där under håret. Haha. Får väl skylla lite på morfinet... Hur som helst så kan jag idag skratta åt detta knasiga inlägg, utan att ringa Lanefeldt innan! ;-)
http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/12/the-naked-truth-713.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar