Läste just Annika Hedås text i Svd. Tycker hon för fram en nyanserad bild i debatten om skolans problem. Läs hennes inlägg här: http://www.svt.se/opinion/article2452171.svt
Det är väl ändå ett gemensamt ansvar att skolgången blir så bra som möjligt för barnen. Självklart måste man som förälder bevaka sitt barns intressen, och ibland kan det innebära att fråga vad läraren har grundat sitt beslut på. Att fråga och att ifrågasätta är skilda saker enligt mig.
Sen måste ju vi föräldrar våga släppa det pedagogiska ansvaret till skolan, det är de som är professionella. Att skolan har ett fostransuppdrag är tydligt i läroplanen, sen är det viss skillnad på att fostra barn till samhällsmedborgare, mot att uppfostra barn i hyfs och självständighet. Men det betyder inte att det går att skilja från varandra.
Barn är olika, en del går genom livet utan större bekymmer, några har svårt att läsa, skriva eller räkna och andra har svårt med sociala koder. De sistnämndas barnens funktionshinder kan inte skyllas på föräldrar eller dålig uppfostran, utan de barnen måste bemötas, tränas och få anpassningar för att klara detta. Precis som barn med "pedagogiska bekymmer".
Sen finns det rötägg bland alla grupper. Det finns föräldrar som går över gränsen, det finns lärare som inte möter våra barn eller deras behov på ett respektfullt sätt, och det finns barn som ställer till det för att de inte har rätt stöd hemifrån. Men det går inte att klumpa ihop skolans bekymmer och tro att man löser det med att stänga ute föräldrar, eller klaga på lärarutbildningens låga antagningskrav. Det är ju förstås unika individer och alla dessa finns i en kontakt där hela systemet påverkar.
Låt oss jobba tillsammans på ett konstruktivt sätt, istället för att tro att det är en grupps fel när det inte funkar. Barnets behov måste stå i centrum. Helt enkelt.
Och... Kom ihåg att de allra flesta barn har det bra i skolan, att de allra flesta föräldrar har en god relation till lärarna och vice versa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar