Kurrens julevangelium

Julen är här, 

och lyser frid på jorden.

Glädjen är stor,

i ett barns klara ögon bor den.

Julen är här,

i våra mörka länder.

Kom låt oss ta varandras händer,

när julen är här.

Och jag vill,

tända en stjärna till,

den som är frusen och gått vill i världen.

För den som inte finns hos oss,

tänder vi nu ett bloss,

brinner en låga klar

kom hit här är den.

(ur Julen är här av Butt & Rydell)

Vi är snart framme. Vid resans start eller resans mål. Jullov. Julafton.

Julafton är start och mål på samma gång. Ur olika perspektiv; resans start med Jesu födelse, eller resans mål med jullov, julklappar och härliga dagar med familjen. Det går nästan att ta på förväntningarna som ligger i luften och som strålar ur barnens ögon. När kommer tomten? En stund senare finns det bara rivet papper under granen. Tomtens färd går vidare till andra barn.

Oavsett om julafton är start eller mål, eller om den känns helt ovidkommande, är det svårt att helt undgå julfirandet i vårt land. På facebook har statusraderna de senaste veckorna dominerats av känslouttryck kopplat till den stundande julen. Förväntningar, förhoppningar, förfäran och förmaningar. Alla har tankar om fenomenet jul. Framförallt fenomenet kommersiell jul. Många stressas av allt som andra tycks hinna, en del påtalar hur lite man bryr sig om spektaklet och andra försöker behålla lugnet. Många är nog de, som likt mig, både längtar, stressas och ibland förfasas av det jippo som julen kommit att bli. 

Barn som är utsatta, av olika skäl, väcker ofta extra känslor just kring jul. Det är ledsamt att många barn idag har ont i magen för att skolan är slut. Det förväntas att man som barn ska tycka om skollov. För en del barn är det de värsta dagarna, när vardagens frizon med skola och barnomsorg bommar igen. När familjerna ska vara samlade, när var och en går hem till sitt. Dörren stängs. Ingen tittar in. Ingen tittar ut. Många är de som delar sina tankar om att alla barn är värda en vit jul. Att barn ska slippa alkohol, droger och våld på i julhelgen. Och vuxna också för all del.

Julen är i första hand barnens högtid, definitivt om vi skalar bort det kristna budskapet. Min önskan är att alla människor, barn och vuxna, får uppleva en fröjdefull jul, med kärlek, gemenskap och vänlighet; mat på bordet, kläder på kroppen och omsorgstagande ansvarsfulla vuxna omkring sig. En vit jul är drömmen för det barn som upplevt fylla och våld. Som lever med ont i magen för vad som kanske kommer att hända. I andra hem, där alkohol, droger eller våld inte förstör och förgör, där kan vuxna med gott samvete och gott omdöme väl unna sig en snaps till sillen och lite glögg utan att behöva ha dåligt samvete. Tänker jag. 

Jag uppmuntrar verkligen en jul i frid, och att vi tänker på alla dem som inte har det så bra som vi önskar. Barn som inte alls ser fram emot loven, oavsett om det är vid jul, påsk eller sommaren. Barn som får hitta på något de fått i julklapp när de ska berätta i skolan efter jullovet. Barn som får fabulera semesterplaner innan sommarlovet. Barn som inte har någon julgran, några klappar eller någon kärleksfull vuxen vid sin sida.

Jag önskar att vi behåller dessa tankar om utsatta barn och deras familjer. Och utsatta vuxna. På julafton. Vid nyår. På midsommar. Och de övriga 362 dagarna på året. Att jobba med barn innebär att kunna göra skillnad. Att kunna tända ett ljus ibland. Kanske är du den ende som ser barnet just idag? Ser på riktigt alltså. Kanske är det den där kramen som gör skillnad? Kanske är det orden som ger styrka? Kanske att visa; Jag tror på dig, när hela världen tycks rämna. Jag står upp för dig även om allt känns svårt. Jag ser att du har det tufft och jag ska göra vad jag kan för just dig. Du är värdefull. Du har rätt att må bra.

Om det finns en gud eller flera eller nåt annat, det kan inte jag svara på. Men OM det finns en högre makt, vad skulle du önska? Vad skulle du fråga?

"If God had a name, what would it be

And would you call it to his face

If you were faced with him in all his glory

What would you ask if you had just one question"

(Joan Osbourne, 1995)

Med hopp om en fin jul till er alla!

//Linda

Om utmattning, skolan, socker och döden.

Det har gått utför ett tag nu. Inte bra. Och med mina erfarenheter borde jag ju fatta att dra i bromsen när symtomen ger sig till känna. Borde. Vore det en vän som var i min situation skulle jag ju ge andra råd än de jag ger mig själv. Att skjuta fram problemet. Det går bra några dagar till. Jag fixar den här dagen. Jodå, jag måste vara med på det och det och det mötet. Vem tror jag att jag är? Messias? Jag ska rädda världen liksom. Ha.

Den förbenade tinnitusen är tillbaka. Ni vet, testbildstjutet all day long. Världens huvudvärk, åtminstone del av varje dag. Sur, irriterad, håglös och så jäkla trött. Den där tröttheten som inte går att sova bort. Men det går inte heller att hålla sig vaken. Och så ilskan. Lackar ur och får utbrott på barnen, på ett sätt jag inte haft sen tidig vår. Många klockor som ringer.

Men... Hur fasen gör man, när det till stor del är jobbet som stressar och pressar ur den sista luften ur lungorna. När jobbet är ett uppdrag som aldrig tar slut. När jobbet är ensamt och det är bara det jag gör som blir gjort. Är jag borta, då läggs det på hög och när jag kommer tillbaks är det ännu mer som stressar.

Kanske ska jag inte jobba med barn i skolan. Kanske bryr jag mig för mycket. Kan liksom inte släppa barn som har det svårt, vare sig det är hemsituationen eller skolsituationen som är tokig. Att se barn misslyckas dag efter dag för att vi i "en skola för alla" inte hittar rätt anpassningar för elever med beteendeproblem är en sorg. Ibland känns det som ett omöjligt uppdrag. Att anpassa undervisning i grupper om 25 elever, så att alla kan få trygghet, studiero och lära utifrån sina förmågor. Hur ska en ensam lärare få till det? Eller två pedagoger för all del?

Vi saknar inte alltid resurser i form av antal personal i skolan. Vi saknar rätt kompetens på rätt plats många gånger. De svåraste eleverna får inte den mest utbildade personalen som resurs. I många fall. De kanske får en mycket skicklig pedagog, som saknar tillräcklig kunskap om bemötande och anpassningar för barn med problemskapande beteende.  Absolut ingen skugga över pedagogerna i skolan idag. Problemet är organisatoriskt och kopplat till lärarutbildningen.

Att undervisa i en klass idag kräver en otroligt bred kunskapsbas. Och då till stor del utanför själva ämneskunskaperna. Det psykosociala arbetet tar stor plats i skolan idag, och kunskap inom neuropsykiatriska svårigheter blir mer och mer ett måste för att klara integrering för alla. Trots detta finns det väldigt lite av dessa bitarna med under lärarutbildningen, det saknas kompetensutveckling inom dessa områden på arbetsplatsen och skolan idag är fortfarande inriktad på att anställa pedagoger    Även i de fall där en beteendevetenskaplig eller specialpedagogisk utbildning vore betydligt mer passande.

Sååå. Återigen säger jag det. In med fler socialarbetare i skolan så att elever med behov av psykosociala insatser för stöd utifrån empirisk grund, och lärarna får möjlighet att fokusera på undervisning och lärande.

Sen var det en liten sak till. Jag är så urbota trött på allt som dyker upp om att vi själva skapar vår cancer genom kosten, att man dör i förtid av att dricka mjölk, att frukt är farligt, att vi tydligen ska leva på vispgrädde och majonnäs med en bit ekologisk svensktalande lax i. Ärligt talat så vet vi väl alla att vitt mjöl och vitt socker inte är bra. Vi vet oxå att man kan krocka med bilen, bli påkörd, dö av ett brustet kärl i skallen. Ska livet gå ut på rädsla för allt jävla mög som kan leda till att man dör nåt år tidigare? Det är ju inte så att man fått sitt slutdatum redan, så för mig kvittar de där åren för min mjölk i kaffet.

Jag fick provsvar igår och det ser ok ut. Biopsin misslyckades men läkaren säger att jag ska vara lugn ändå, så det är jag väl då. Om jag vill får jag förstås göra ny undersökning, men man kan ju inte vara hur nojjig som helst. Och om jag blir sjuk igen så ska jag inte gnälla. Då vet jag ju att det är mitt eget fel och får väl förbanna de salta fiskarna i hemlighet.

Annars är det bra. Over and out!

Förståelse för varenda unge

Läste en länk från en blogg på facebook häromdagen. "Dagens bajsnödiga föräldrar - ta ert ansvar" var rubriken. Skriven av en hobbybloggare vid namn  Fi Lindfors. För dig som undgått detta inlägg så handlar det i korthet om att föräldrar är ytterst ansvariga för sina barns uppfostran och att lärare ska få säga ifrån på skarpen när barn beter sig fel. (Läs hela här: http://www.heltenkeltfi.se/dagens-bajsnodiga-foraldrar-ta-lite-ansvar/)

Inlägget har fått enorma reaktioner och uppmärksammades i Expressen i veckan. Många har delat och gillat på facebook och tycker att lärarna ska ha mer makt att säga ifrån, och att föräldrar ska ta ansvaret för att deras barn beter sig väl. Och vara tacksamma om någon annan säger till på skarpen om det blir fel.

Många tankar har cirkulerat i min skalle sedan jag läste...

Som förälder har man ett ansvar. Ett mycket stort ansvar. I min värld är föräldraskap ett livslångt åtagande. Vi är ju föräldrar till våra barn även när barnen blir myndiga. Bara för att barnet får rätt att ta egna beslut och göra egna val, betyder det inte att vi inte bör ta ansvar som föräldrar. Sen ser förstås det ansvaret annorlunda ut, än när barnen är små.

Åter till skolan och ansvar. Jag är av den meningen att när barnen är i skolan, så har skola och vårdnadshavare ett gemensamt ansvar. Det är alltså inte så att vi föräldrar är ansvarsbefriade under skoldagen. Vad gäller den pedagogiska delen så har skolan hela ansvaret. Vilket en del föräldrar har svårt att acceptera. Vad gäller fostransbiten så har skolan ett tydligt uppdrag, men det betyder inte att föräldrarna inte ska medverka. Utan samarbete så når vi inte fram vad gäller barn som har det svårt.

Svårigheter i skolan förvärras avsevärt när samarbetet faller. När bilderna av hur situationen ser ut är alltför olika. När föräldrar helt och fullt köper barnets version som den enda sanningen. När föräldrar inte funderar på om det finns andra perspektiv på vad som sker. När föräldrar tycker att allt är skolans problem. När skolan försöker läga över problemet på föräldrarna. När vi inte inser att det är "en skola för alla" i dagens Sverige, vilket betyder att barn med osynliga funktionshinder går i samma klass som barn utan svårigheter.

Osynliga funktionshinder är bland det svåraste som finns. Tycker jag. Precis som osynliga sjukdomar. Har vi ett barn som sitter i rullstol, eller ett barn med cp-skada och utvecklingsstörning; då syns det. Och genast blir toleransen och förståelsen betydligt större. När vi har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framförallt de som yttrar sig i problemskapande beteende, då finns ingen förståelse. Ingen acceptans. Helst ska ungen bort. Iallafall från vårt barns klass.

Med problemskapande beteende menar jag t.ex. bristande impulskontroll; fysiskt och verbalt, koncentrationssvårigheter, bristande förmåga till mentalisering m.m. Alltså; barn som slår till när de inte förstår eller kan hantera känslan, barn som hasplar ur sig okvädningsord av alla de slag, utan att förstå innebörden, barn som inte förstår att andra personer kan känna och tänka annorlunda än en själv i samma situation, barn som inte kan läsa av andras intentioner. Dessa svårigheter är barnets funktionshinder. Precis som att döv person inte blir hörande för att du säger åt denne att lyssna, klarar dessa barn inte av att hantera sina impulser eller förstå det sociala spelet bara för att vi säger åt dem att skärpa sig.

Det är aldrig okej att barn kränker varandra eller utsätter någon för fysiskt våld eller annan kränkande behandling. ALDRIG. Det är inte det jag syftar till i detta inlägg.

Men... Idag finns en tendens att mer och mer ses som kränkande. Det är otroligt mycket fokus på kränkande behandling just nu, och ibland undrar jag vart vi är på väg. Lagen är tydlig med att kränkningen definieras av den som är utsatt. Alltså; om du säger att jag är dum i huvudet och jag känner mig kränkt - då är det en kränkning. Även om du själv inte förstår innebörden i det du säger.

Här känner jag att vi i skolan och vi som föräldrar har mycket att jobba med. Vi jobbar med de som utsätter andra för kränkande behandling, vi jobbar med den som är kränkt. Men... Det vi behöver, kanske allra mest, i dagens samhälle, är att stärka våra ungar för livet. Vi måste inse att personer med svårigheter av olika slag finns överallt. Våra barn kommer att möta lätt-triggade personer, personer som säger dumma saker och personer som muckar genom livet. Och då måste vi ge dem verktyg för att hantera detta. Vi måste lära våra barn att säga nej. Att säga stopp. Att gå därifrån. Att hålla sig undan från vissa personer som man faktiskt inte klaffar med.

Vi måste lära våra barn om människors olikheter. Yttre och inre. Att vissa är mer lättretliga än andra. Att vissa har en kort stubin och andra längre. Att alla inte ser på världen som du själv gör. Att alla inte kan knipa igen. Detta behöver vi ge våra barn kunskap om. Inte för att de ska stå ut med utsatthet och kränkningar, utan för att de ska kunna känna av personer, läsa av situationer och ha strategier för att hantera detta.

Förståelse för funktionshindret minskar stressen hos barnet. Vilket är en del i att minska det oönskade beteendet. Förståelsen börjar hos oss vuxna. Utan föräldrars förståelse för detta, kan inte barnet förvärva den heller. Utan skolans förståelse och kompetens kan inte barnen förstå eller lära sig ett annat beteende. Barnet med svårigheter blir bemött på ett icke framgångsrikt sätt och de andra barnen fortsätter vara arga, trötta och ibland rädda för det lilla barnet som inte kan bättre.

Tro mig - inget barn föds elakt. Inget barn vill misslyckas dag efter dag. Inget barn vill kränka sina vänner. Men en del barn framstår som elaka; de misslyckas varje dag och kränker sina kamrater gång på gång. För att de inte kan något annat. Vi måste träna dem i socialt samspel och impulskontroll samtidigt som vi tränar alla barn i förståelse och bemötande. Och alla vuxna också. Förstås.

En misslyckad skolgång är den största riskfaktorn. En fungerande skolgång är den största friskfaktorn. Det börjar med att förmedla en positiv bild av skolan till sitt barn - varje dag. Eventuella problem tar vi vuxna med skolan. Att klanka ner på skolan och personalen inför barnet gör enbart barnet en otjänst. För barn är lojala mot sina föräldrar.

Tillsammans måste vi; skola och föräldrar, se till att alla våra barn får en fungerande skolgång. Kantad av gemenskap, förståelse och självkänsla. För varje unge.

Bryt ihop och gå vidare...

Ja, jösses vilken vecka.... Förra veckan var inte snäll mot mig, och den här blev inte bättre. Vilket jäkla slit! Tackar gudarna för att det ordnat till sig med grabbens skolgång igen. Några möten med jättefina och engagerade pedagoger och nya tag efter det. Nu blir det bra ska ni se!

Jobbmässigt är det dock kaotiskt. Den där känslan av att inte räcka till; att hinna typ hälften av arbetsuppgifterna; att känna sig så jävla maktlös inför situationer som uppstår. När man gjort allt och lite till. Men det inte funkar ändå . Gör nåt annat. Javisst, men vad?

Skolan idag, är en skola för alla. För ALLA. Oavsett svårigheter på olika plan. Den grundtanken är god, jag är verkligen för inkludering på alla sätt och vis. Men... Till vilket pris? Ska skolan verkligen inkludera barn så till den milda grad, att de skadar och förstör utbildningen både för andra och sig själva? För en sak kan jag lova; ingen av strulpellisarna gör det av jävelskap. Inte under längre tid. Fortsätter beteendet under lång tid finns det såklart en anledning. Och då menar jag inte bristande uppfostran.

I min mening finns det tillfällen då det skulle vara bättre med ett annat sammanhang. En annan klass, en mindre skola, en annan pedagogik... Men..
I dagens skola ska alla gå i samma klass. Alla ska passa i samma mall. I dagens skola är det föräldrarna som bestämmer. Om de inte förmår, vill, vågar eller orkar se fördelen med andra alternativ, då står vi många gånger maktlösa. Och det föder en enorm frustration hos mig. Att inte barnet ska kunna få möjlighet att tillgodogöra sig sin undervisning, i rätt miljö och med rätt pedagogik.

Som sagt. Veckan har varit tuff. Men tack och lov har jag kunnat ladda om mellan dagarna. Även om nätterna varit sådär. Tack och lov en gång till, för att jag hade handledning i eftermiddag. Kom dit som ett vrak och gick därifrån med ny lust att ta tag i mina dilemman. Och det ska man ju inte underskatta, en fredag som denna.

Som krona på verket har några fina vänner dragit in mig i socialt umgänge, inte mindre än tre dagar denna vecka. Det har verkligen fyllt på den tomma energitanken. Tack för att ni finns! Jag blir ju bara så urdålig på att ta hand om mitt sociala liv utanför jobbet när det blir så här. Är rätt kass på det annars också, när jag tänker efter. Speciellt när jag är ensam vuxen hemma. Då går tiden liksom bara. Till barn. Tvätt. Mat. Läxor. Klippa gräs. Läggning. Packa skolväska. Orka upp på morron.

Och då finns det vänner! Som bjuder in. Som föreslår en fika. Och jag. Jag tackar ja! Låter disken stå och tvätten och gräset växa. Äntligen!

Summa summarum så har veckan varit otroligt påfrestande på många håll. Men också lärorik. Nu hoppas jag att hälften av det som skett de senaste dagarna fortsätter så. Och att den andra hälften inte gör det. Kan ju låtsas att det ska bli så iallafall, så kanske jobbet inte behöver invadera helgen för mycket.

Nu återstår bara läggningen. Av mig själv. Och jag brukar inte vara så motstridig vad gäller den biten så det ska nog gå bra.

Ta hand om dig. Se till att få en fin helg. Säg nåt vänligt till en annan person.
Over and out.

Hej igen...

Känner att jag behöver mjuka upp gårdagens inlägg. Ibland bara måste det liksom ut, den där frustrationen som kan uppstå när vanmakten tar vid. Vill ju kunna göra så mycket mer. Kunna ta bort det onda och göra världen ljus och fin och god för alla barn. Jag kan ju inte det. Har inget trollspö tyvärr. Det var en lång tuff dag igår och jag skrev i stundens hetta.

De allra flesta barn har det ju bra. Allt ifrån bra nog till jättebra. Att vara förälder är ingen enkel match. Det vet ni som känner mig att jag är den förste att skriva under på. Herrejösses vad jag har fått (och får) kämpa mellan varven. Jag är inte nåt praktexempel att jämföra med. Tvärtom.
Periodvis har det varit skit, nu är det mycket bättre. Jag kämpar varje dag med att kompensera mina egna tillkortakommanden i föräldraskapet. Undrar vad det har gjort med barnen. När jag mått dåligt. Varit ensam. Och frustrerad. Men nu kan jag leva mer i stunden, glädjas över att det funkar så mycket bättre. Att jag funkar så mycket bättre. Att jag kan hantera mina impulser så mycket bättre. Men inte perfekt. Förstås. Vem är perfekt? För vem vore det bra?

Våra barn behöver även se våra fel och brister, våra tillkortakommanden och misstag. Men. De behöver förklaringar och förlåt och ansvarstagande. Att jag som vuxen tar ansvar för det jag gör fel. Förlåt lilla vän; mamma blev alldeles för arg och det är jag ledsen för. Det är inte ditt fel. Det är mitt. Även vuxna gör fel.

Igår blev allt en smäll på käften till föräldrar som låter (omedvetet eller medvetet) sina barn komma i kläm vid separationer. Egentligen var det bara en liten del av allt jag tänkte och var frustrerad över. Det gällde lika mycket all omsorgssvikt och oförmåga. En ledsenhet över missbruk, kriminalitet och annat skit som fått sitt grepp om föräldrar; vilket drabbar barnen. En ledsenhet över att vi inte riktigt kan veta. Vem talar sanning? Vem är det som gör barnet illa? Hur kan vi veta? Otaliga utredningar pekar åt ett håll, men känslan i mötet med barnet ger andra signaler. Hur kan vi veta? Vi kan inte veta. Inte helt säkert. Och det är det som är så jävla svårt att hantera. Det sociala arbetet är ingen exakt vetenskap. Det finns inte svart eller vitt. Det finns inga objektiva sanningar.

Och mitt i allt detta. I frustration över organisatoriska måsten, brist på tillräckligt av rätt kompetens och svårigheter i att hitta rätt förhållningssätt. Mitt i allt detta är jag så glad att gå till mitt jobb. Att komma dit och få träffa alla underbara barn. Små tandlösa 6-åringar och brådmogna fyror. Högstadieungar som liksom var små nyss. Att skoja på rasten och prata allvar nästa stund. Att säga ifrån tydligt när det blir fel, och att visa att jag gillar dig ändå, även att beteendet var fel. Att få träffa mina härliga arbetskamrater och prata framsteg hos våra små godingar. Att mötas över professionernas gränser och lära av varandra.

Jag är så glad att jag är glad. Även när det känns svårt. Även när stressen tar sitt grepp om mig. Jag är glad åt att se de små stegen som  är i rätt riktning, de som så lätt försvinner i det som blev tokigt. Att få finnas där och vara en viktig vuxen, om än bara för stunden. För vi är ju viktiga. Alla vi vuxna som möter barn. Kanske är du den ende som ser just detta barn lite extra idag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Du är viktig!

Skolstart

Så är det dags för skolstart igen! Mina egna kids började idag, och "mina" barn på jobbet börjar imorgon. Det finns mycket förväntningar inför skolstarten, de allra flesta är positiva tack och lov. Dessvärre finns det barn som har ont i magen inför skolstarten. Och dagarna som kommer. I skolan jobbar vi hårt för att barnen ska trivas och ha det bra. Att de ska vara i en trygg miljö och att vi visar hänsyn mot varandra. Dessvärre sker det saker ändå. Som vi ser och som vi inte ser. Det vi får reda på kan vi jobba med (eller mot...). Det kan vara ett svårt arbete, men utan vetskap kan vi inte göra tillvaron bättre för ett barn som mår dåligt.

Hjälp oss som jobbar med barn och ungdomar. Hjälp oss att hjälpa barnen som inte mår väl. Hjälp oss att se till att ditt barn har det bra i skolan, och hjälp oss att se till att övriga elever också får en bra magkänsla. Var lyhörd för vad ditt barn förmedlar, om sig själv och sina kompisar. Var lyhörd för det som barnet inte förmedlar med ord, om du misstänker att det inte är riktigt bra.

I skolan har vi en tydlig plan mot diskriminering och kränkande behandling; vi har rutiner för utredning och uppföljning. Dock hjälper inte enbart fin dokumentation; det är de praktiska insatserna som är avgörande. Och dessa kan göras på många plan.

I den bästa av världar har vi inga barn i skolan som känner sig utsatta eller utanför. För att nå dit krävs gemensamma tag om våra gemensamma barn. Det krävs mycket av skolan, men som förälder och/eller annan vuxen kan du påverka mycket mer än du kanske tror. Det handlar om värderingar, om attityder och om självkänsla. Det är viktigt att jobba med den som kränker andra och dennes medlöpare. Att stoppa kränkningarna, men också att träna på andra sätt att vara. Men det är också viktigt att jobba med att stärka den som är utsatt. Helst ska vi jobba med att stärka våra barn innan något händer. Med en god självkänsla vågar fler vara sig själva. Fler vågar säga stopp. Fler kan gå genom skolan utan att kränka andra.

Nu tar vi gemensamma tag; personal, föräldrar och kamrater! ALLA har rätt till en skola utan kränkningar. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Se barnen i din närhet. Prata med dem om vad som är god kamratlighet. Prata om hur man kan bemöta någon som man inte gillar. Prat om hur man säger nej eller stopp. Prata med barnen om att de ALLTID ska berätta för en vuxen om de ser någon annan som har det svårt, eller om det gäller dem själva.

Lär känna ditt barns kompisar. Lär känna föräldrarna i klassen. Om vi skapar en tydligare gemensam plattform så kan vi tillsammans påverka barnen så mycket mer. "Alla andra får..." biter inte lika lätt då. Våga titta närmre och våga agera.

Kontakta alltid skolan vid misstanke om att ett barn inte har det bra. Bättre en gång för mycket än en för lite. Vi har ett gemensamt ansvar. För att vi i skolan ska kunna jobba ännu bättre med detta krävs att vi får veta.

Med önskan om en fin skolstart för alla elever! //Linda

Knäckebak

...hade ju suttit fint. Alltså en bak som knäcke. Eller hårdbröd som en del säger. En hård bak alltså. Inte en bak som jagar en när man springer. Eller som barnen slår till och utbrister -"se va länge den skakar!". 

Meeeen.... I brist på knäckebak fick det bli knäcke(bröds)bak idag. Med endast en omgång a´ 4 bröd brända. Lite svinn får man räkna med. Det blev ett litet test idag, får se om det faller i god jord. Innan om åren har det varit rödlöksknäcke, som haft en strykande åtgång. Nu testade jag en variant med nyponmjöl; vi får se vad som händer. Ska göra minst en laddning till, är ambitionen iallafall. Då blir det surdegstest. Har fått lite tips från en gammal kollega då vår bästa kavlingsblandning gått ur tiden... 

Ikväll var det julmarknad på grabbens skola. Tänk... där gick jag för ett antal år sedan. På den tiden var det stor traditionell julavslutning i en lokal i byn. Det var luciatåg, lotteri, dans, julspel, lekar, uppträdanden m.m. Det var kantorn på den tiden, eller musikläraren för oss barn, som höll i hela fixet. Festen gick i pension med honom. Tråkigt för festen... Och säkert var han en bra man, men jag var skiträdd för honom. 

Nu är det julmarknad utomhus där det säljs produkter som barnen till stor del gjort själva. Äppelringar, godis av olika slag, granprydnader, marmelad, m.m. Luciatåg blir det och så finns det förstås kaffe, glögg, korv m.m. till ett billigt pris. Barnen lekar och har skoj i mörkret. Vi vuxna snackas lite och dricker kaffe och handlar för den goda sakens skull. I år går överskottet till Filippinerna. 

Jättetråkigt dock, att det är så många familjer som inte kommer. Av olika anledningar förstås. Men.... Det kostar ingenting. Vill man ha lite saft och en muffins så är det 5 spänn. Barnen har kämpat med detta i flera veckor. Ledsamt för de barn som inte får vara med tycker jag.

Imorron ska jag lämna barnen... Hjälp! Det var en evighet sen och jag fick ta tydliga instruktioner från mannen idag om hur jag kan gå tillväga för att lyckas bra... Jag varskodde grabbarna vid läggning att det kunde bli så att de hamnade på fel ställen, typ ÖoB och bussen till stan, om de inte är hjälpsamma. I värsta fall iklädda endast kalsonger, kängor, mössa och handskar. Vi får se om det bet på dem... Jag återkommer i detta ärende.

Några bilder från baken.... eh....baket menar jag! Tjingeling!

Här ligger den lilla degen för vila... Precis som kroppen ibland...

En stund senare. Jag tänker mage. Mina grabbar ser min bak...

Den goa blandningen till kavling...

Sådär ja! En trave knäckisar! Eller...knäckebakar! 

If you had just one question

I juletid är skolans besök i kyrkan hårt ifrågasatt från många håll. Om det kan vi tycka och tänka men som tur är har skolverket gått in och reglerat hur en avslutning i kyrkan får gå till om den ska hållas där. Inga böner, ingen välsignelse, ingen syndabekännelse, ingen predikan. Skolan ska, enligt skollagen, vara icke-konfessionell. Vid mina tidigare julavslutningar i kyrkan, där skolan jag arbetar på valt att lägga sin samling, har vi varit många vuxna och barn som fått njuta av ro och stillhet tillsammans med varandra, samt sång och små spratt från prästerna och rektor. 

Budskapet som sändes med oss förra året var att vi ska låta adventshögtidens ljus speglas i oss själva, att vi kan vara ljus för varandra; att vi kan lysa upp den andres tillvaro genom ett enkelt ord, ett leende eller en blick; att vi är viktiga för varandra - viktigare än vi ofta tror. Det du gör mot den du möter idag kan färga dennes dag så mycket mer än du anar. Kanske mer än du hade avsikt med. 

Att vara varandras ljus innebär ju att lysa upp i mörkret. Att se den andre. Att visa - du finns för mig. Du är viktig. Ljuset kan brännas. Jag ser det ibland. I skolans värld. Utanför skolans värld. Barn som bränner varandra. Som ser varandra, på fel sätt. Som ser på varandra på felaktiga sätt. Som tolkar varandra utifrån tidigare erfarenheter av svek. Jag ser även vuxna som gör samma sak. 

Att jobba med barn innebär möjligheten att kunna göra skillnad. Att kunna vara ett ljus för den andre. Kanske är du den ende som ser barnet just idag? Ser på riktigt alltså. Kanske är det den där kramen som gör skillnad? Eller blicken. Kanske är det orden som ger styrka; jag tror på dig, även om hela din värld tycks rämna just nu. Jag står upp för dig även om allt känns svårt. Jag ser att du har det tufft och jag ska göra vad jag kan för just dig. Jag finns här.  

Om du var ensam. Eller utsatt. Eller ledsen. Eller rädd. Eller övergiven. Eller.... Om ditt barn var det? Eller kände sig så? Vad skulle du önska av den du mötte? Eller den ditt barn mötte?

I skolan där jag jobbar har ungefär hälften av eleverna annat modersmål än svenska. Vi har barn från många delar av världen, många etniciteter, många religioner, många färger. Personligen struntar jag i vilken gud du tror på, eller om du tror. Kanske tror du på något.. Men vet inte vad...

Advent betyder ankomst på latin. I den kristna tron handlar det om att fira herrens ankomst. Men det handlar också om att i den mörkaste av tider på året, finna ljuset som bryter igenom. Att i det oväntade upphöja det annorlunda och främmande. Att finna gemenskap och hopp i världens mörker. En del tror att det är gud som är räddaren i detta mörker. Andra tror på något annat, eller någon annan gud. Jag tror på medmänniskan, att vi finns här för varandra. I mörkret och ljuset, i hopp och förtvivlan, i nöd och lust.

Om det finns en gud eller flera, ingen eller något annat, det kan inte jag svara på. Men om det finns en högre makt, vad skulle du önska? Vad skulle du fråga?

"If God had a name, what would it be

And would you call it to his face

If you were faced with him in all his glory

What would you ask if you had just one question"

(Joan Osbourne, 1995)

Julklappstider. Tips som värmer många!

Här kommer några tips om gåvor som ger glädje åt fler än två! Det finns något för nästan alla plånböcker. Och för de som inte har möjligheten eller lusten eller tron på att det hjälper finns möjligheten att låta bli! Det finns två typer av gåvor; den ena är där du köper en sak och viss del av vinsten går till välgörenhet. Det andra alternativet bygger på att du köper en viss sak/tjänst att skänka och ibland får du också ett gåvobevis.


Lokalt vill jag slå ett slag för Stadsmissionen i Kalmar.
http://www.kalmarstadsmission.se/
Tidigare har man kunnat lämna in paket till jul som ska innehålla något som värmer, något som luktar gott samt något som smakar gott! Paketet skulle märkas med man/kvinna/unisex. Andra sätt att stödja verksamheten är att skänka, handla i second handbutikerna eller att jobba som volontär.


I Barncancerfondens gåvoshop hittar du de sötaste virkade nallarna nånsin; Vilja och Tryggve! Där finns även julkort, smycken, kalender m.m. Sååå viktigt forskning att stödja!
http://www.barncancerfonden.se/julbutik/



På Unicef kan du köpa vaccin, myggnät, startpaket i alla dess former, rent vatten, vätskeersättning, filtar, skolpaket, fotbollar, hiv-test, bebisvåg, cykel, poliovaccin, leklåda m.m. Fantastisk möjlighet att ge en gåva som hjälper många. När du köpt din gåva kan du skriva ut eller få sänt ett gåvobevis att ge till någon, eller att behålla själv förstås!
http://unicef.se/gavoshop

Unicef har även en butik där du kan köpa fina julklappar till dina nära och kära, samtidigt som du gör livet lättare för anda människor på jorden!
http://unicefbutiken.se/




Ung cancer har ett brett utbud av artiklar. Jag gillar tavlorna, armbanden och julkorten mest!
http://shop.ungcancer.se/




Hos Barnfonden kan du köpa både gris och get. Eller kanske du hellre tar en skolbänk, myggnät, skolböcker, matpaket, mamma-kit eller fruktträd så finns det också. Hjälp till de som verkligen behöver!
http://www.gavokatalogen.barnfonden.se/?prcode=12i008





I Rädda barnens shop kan du köpa designprodukter i olika prisklasser där viss del av vinsten går till behövande.
http://shop.rb.se/Section/Section.aspx?SectionId=5012613&MenuId=3722


På Hjärnfondens hemsida kan du bidra med en slant till forskning inom raden för en mängd olika diagnoser. Här stödjer du forskning kring sjukdomar som narkolepsi, bipolarietet, ALS, alzheimers, aspberger, MS, adhd, autism, epilepsi, parkinson m.m.
(Hitta alla diagnoser här http://www.hjarnfonden.se/hjarnan-och-nervsystemet/diagnoser__19).
http://www.hjarnfonden.se/ge-en-gava/privat


Hjärt- lungfonden tar också emot gåvor för att driva sin forskning framåt;
http://www.hjart-lungfonden.se/Stod-oss/

Sju veckor...

En vanlig dag på jobbet... kan det se ut så här. Några elever som behöver nya strategier när det blir bråk och tjafs. Inte helt enkelt att växa upp och försöka passa in, passa ihop och ha en egen vilja! Solen skiner på våra fantastiska skolbarn och det finns hopp om sommar även i år. Å ena sidan kan det kännas tröstlöst att terminen snart är slut, iallafall med tanke på många oavslutade jobb... Å andra sidan är det väl bara att tänka "än finns det 7 veckors möjligheter" att lyckas med insatser och att träffa rätt.

Jag har världens lättaste och svårast jobb... Det är så otroligt lätt att få träffa dessa härliga barn och att ibland få känna att det går att göra skillnad. Värre är det när vi slåss från massa olika håll men ändå inte känner oss nöjda med vad vi åstadkommer. I år är första året som jag "på riktigt" måste lämna ett gäng femteklassare som går vidare mot högstadiet. Känns ruskigt jobbigt... Spännande och kul och utmanande för dem förstås, men saknaden kommer att vara stor och vissa små kids hade jag velat hålla om ett tag till. Men, men... Sju veckor kvar!