Läser en bok om koncentrationssvårigheter hos barn. Vaggar in mig i jobb-mood inför tisdag. Upplever många av svårigheterna som beskrivs. Dagligen. Hemma och på jobbet. Vill läsa barn- och ungdomspsykiatri men hinner väl gå i pension (!!!) innan jag finner rätt förutsättningar för det. Koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet kan uppträda tillsammans eller var för sig. Ibland tycker jag att diagnosen ADHD är för bred; kanske skulle det vara två diagnoser? Eller ska vi ha diagnoser? För vem? Vilka är för- och nackdelarna med att få en diagnos? Värt att reflektera över. Diagnosen i sig löser inga av svårigheterna; barnen är desamma. Ibland kan förståelsen öka; för föräldrar, för barnet, för omgivningen. Det är en konst att möta barn med svårigheter inom dessa områden. Ibland funkar allt så himla bra, nästa dag fungerar inget av det som funkade igår. Oberäkneligt och ibland svårt att förutse. Så många faktorer spelar in för hur barnet ska lyckas. Eller misslyckas.
Hur som helst. Läser som sagt en bok om detta just nu och sprang på en beskrivning på facebook från någons blogg. Kom på att jag hade en gammal text där jag beskrev min tolkning av tillvaron med svårigheter inom koncentration/uppmärksamhet/aktivitetsnivå. Inspiration hämtad från mitt egna liv i kombination med erfarenheter från arbete och studier.
På vid gavel (juli -12)
Tänk dig en sal. En stor sal. Som i en gammal herrgårdsbyggnad. Du sitter mitt i rummet. Det är högt i tak, flera meter. Höga fönster täcker väggarna. De är öppna. Några dörrar står på vid gavel, folk kommer och går. Utanför är det massa ljud. Barn som leker, någon som gråter. En pappa ropar efter sitt barn och någon annan visslar efter hunden. Trafiken susar förbi, en bil tutar. Ett tåg dundrar förbi och långt borta hörs ett flygplan som lyfter. I rummet finns några få möbler. En grön stol. En blå lampa. En orange och brun fåtölj. Med blommor på. Eller är det blommor? Människor kommer och går. En del smyger runt och andra för oväsen. Någon slår sig ner en stund. Och iakttar. En fläkt susar. Nästan ingen hör. En sval bris känns från fönstret. De flesta lägger inte märke till den. Någon börjar prata högt. En annan nynnar på en sång.
Någonting kryper under skinnet. Är det ett djur? En insekt? Känns mer som en orm. Det liksom kliar inuti. Och kryper. Benen vill röra sig; måste röra sig. Kroppen kan inte vara still. Trummar med fingrarna. Guppar med benet. Blicken rör sig runt. Nästan obemärkt registrerar du allt runt om dig. Alla ljud, alla känslor, alla dofter; allt. Allt ser du. Allt hör du. Allt känner du. Kroppen lever sitt eget liv. Myror i brallan. Upp och ner. Hit och dit. Här och där.
Energitjuvar. Du är trött. På intryck. Vill stänga av. Vara ifred. Bestämma över av och på. Hur? Det finns inget rum. Ingen sal, inga människor. Inga fönster och ingen som visslar efter en hund. Salen är dina sinnen. Du äger inte dina intryck. Intrycken äger dig. Äter dig. Tvingar dig, styr dig. Förstör och förgör.
Du vill sitta still. Koncentrera dig. På en sak. Du vill fokusera. Du vill göra rätt. Men hur?
Världen snurrar. Dina sinnen står på vid gavel. Alla intryck är lika viktiga. Det finns ingen dörrvakt. Ingen som sorterar. Vad som ska få din uppmärksamhet just nu. Allt verkar lika viktigt. Allt. Impulserna styr. impuls-handling-impuls-handling. Saknar tanken. Som kan sålla. Värdera. Allt registreras och bearbetas. Fragment av en helhet.
Du kan om du vill. Du kan när du vill. Konsekvens. Det saknas konsekvens. Klart du kan. När du vill. Vid datorn till exempel? Där går det ju bra att sitta still. Vid maten. Igår kunde du ju. Vad är problemet idag? Det är ju samma sak. Kanske måste någon säga ifrån på skarpen. Om du bara skärper dig. Eller? Går det?
---------------------------------------------------------------------------------
En helt vanlig dag för en person med svårigheter inom uppmärksamhet, koncentration och/eller aktivitetsnivå. Nej... Inte en dag. Varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar