Om det här var mitt jobb hade jag fått sparken. Om jag var anställd privat alltså. Inom kommunen finns nog inte det åtgärden. Efter många om och men hade jag blivit omplacerad. Undra vart? Jag hoppas de hade valt en blomsteraffär eller ett bageri. Men det är väl svårt inom kommunen. Så det kanske får bli kommunförrådet. I en stor låda. Tills vidare. Till jag kan uppföra mig igen.
Backar bandet lite. Hittade en text jag skrev för nästan exakt ett år sedan. Fasen. Ingenting har ju hänt, tänker jag. Det är ungefär samma visa. Men.... Det är ju inte sant. Nästan hela förra året var ju bra. Jag kom i fas med mig själv efter några tuffa år. Orkade lirka lite extra när det behövdes. Kunde fokusera på det som är viktigt. Kunde slappna av med smulor på golvet och obäddade sängar. Nu är jag tillbaks. I någon slags berg- och dalbana. Ena dagen uppåt och tolerant; nästa dag utbrunnen stubin redan på morgonen och inget utrymme för krånglande barn. Och barn krånglar ju. Det vet vi alla som har dem. Det ingår ju liksom i utvecklingen. Och det är jobbigt. För både barn och föräldrar såklart.
Nu har jag hamnat här igen. Där jag inte vill vara. Jag vill ju vara pedagogisk med en ängels tålamod. Det blir så lätt att tänka; herregud; de har ju inte lärt sig någonting på det här året. Om de bara...så skulle jag inte... Men.. Bromsa. Tänk. Vem? Vem har inte lärt sig någonting?
Ungefär så här lät det för ett år sedan:
”Idag är en dag när jag redan klockan tio på förmiddagen fått spelet och tröttnat på mitt eget tjat. Jag har en väldigt aktiv fyraåring som periodvis ger mig gråa hår. Just nu är han ganska lugn och förståndig. Eller… Lyssnar hyfsat iallafall. Går att avleda när jag själv bara har orken. Sen har jag sen en tid tillbaks även en mini-tonåring. En sexåring, soon-to-be-7. Helt underbar, stor, duktig, kompromissande och hjälpsam. Oregerlig, disträ, disträ, disträ, uppnosig, vägrar lyssna, skriver och säger fula ord... Today…. Herregud. Får man sälja sina barn på facebook-loppis? Eller skänka i lokaltidningen? Eller hyra ut veckovis under högsäsong? Eller ställa i förrådet i väntan på bättre tider? [I lådan bredvid mig på kommunförrådet då... Så kan vi smyga över till varandra ibland...]Ja fy farao och hans moster och hela släkten, vilka bråk vi haft idag.
Efter alla möjliga hot, mutor, och andra smarta (eh?) föräldraknep när humöret tryter, så skickade jag iallafall ut ungarna på cykel och tog mina ben och hängde med. Vi gick iväg hem till mini-tonåringens klasskompis och frågade om han ville leka. Det ville han. Så nu sitter vi här; tre grabbar framför dator och spelar Minecraft, en mamma framför dator och skriver. Lugnet har infunnit sig en stund, vågar man hoppas…. En kompis ringde när vi var ute. Jag frågade om hon ville ha ett barn till (hon har redan tre…). Hon ville inte det. Hon har nämligen själv en soon-to-be-7 och de har haft en liknande dag. Tydligen.
Nånstans blir vi båda lite glada när vi hör om den andres misär. Jaha, det finns fler. Kanske är det inte bara mig det är fel på? Lite senare ska vi hem till den familjen, jag och mina huliganer. Kanske byter vi barn med varandra? De brukar ju uppföra sig bättre borta! Och jag uppför mig bättre om vi har andra här hemma. Och när vi är borta. Nån sorts logik?
Idag är en jobbig dag, men än finns det hopp. Jag är inte depressiv eller så, bara fullständigt slut på att känna mig som världens sämsta mamma. Hur gör man? Nån som har några tips? Hur får jag en disträ 6-åring att lyssna till banala uppmaningar? Som att klä på sig, pausa datorn, äta sin mat….. Jag är trött. Jag älskar verkligen mina barn. De är ju hela min tillvaro. Kanske just därför det gör så ont. Barn kommer inte med någon ångerrätt. Det är en väldig tur. För tänk vad man skulle ångra sig om man hade ångrat sig. Liksom. Hu, hemska tanke...”.
Vid närmre genomläsning har det visst hänt saker på vissa plan. Mindre på andra. Vi alla har blivit ett år äldre. Mina gråa hår har verkligen kommit för att ta över! Hehe! Min frisör bara fnissar när hon tittar i min hårbotten. Mycket av ovan beskrivna finns kvar; det blir ju lätt så om man har ett yngre barn. Som blir äldre. Och också kommer in i nästa utvecklingsfas. Eller trotsperiod. Vad man nu vill kalla det.
Mini-tonåringen har funnit någon slags lugn igen och är i de flesta fall harmonisk och tillmötesgående. När det går att få kontakt. Disträ, disträ, disträ skrev jag. Det är nog så på den modellen! Ibland måste vi inse (igen och igen och igen) att människor är olika. En del är snabba och andra långsamma; vissa kan stänga av omvärlden och andra tar in allt; alltid. Nu är vi ytterligheter i detta; jag och min stora prins, vilket gör det extra svårt att förstå ibland. Men... Det är bara att fortsätta påminna mig själv!
Den lilla aktiva som nu har passerat fem, han håller ställningarna. På gott och ont. Samma glada, kluriga och tokiga charmör; samma galna utbrott när impulskontrollen tryter. Så svårt att hantera. Så svårt att hjälpa. Det blir ett misslyckande för båda.
Så har vi mamman då. Har hon förändrats? Hmmm. Önskar att jag kunde säga, ja – absolut. Vi vet ju att det inte är någon idé att fortsätta göra det som inte fungerar, då behövs nya sätt. Men... Jag tjatar fortfarande. Gapar från nedervåningen att de ska komma ner. Ropar när de sitter vid tv:n. Ropar att sluta spela. Fast jag vet att det behövs ögonkontakt. Förväntar mig små vuxna vid matbordet som ska viska när min tinnitus tar kål på mig. Förväntar mig... Det omöjliga.
Barn är barn. Inte små vuxna. Redan sörjer jag att de valt datorer och spel istället för lek. Snart vill de inte vara med oss vuxna, då är kompisar allt. Precis som det ska vara. De ska helst vara barn så länge det är möjligt; vuxenlivet kommer inom sinom tid.
Det är väl allt detta som gör det så svårt. Att härda ut. I väntan på att medicinerna ska sluta bråka med mig. För det måste de. Jag måste själv ha kontrollen. Ta kontrollen. Över mig själv. Sluta vara ett stort barn som helst vill lägga sig på golvet och sprattla och skrika. Inne på fjärde veckans strålning nu. 8 doser kvar. Sen ska jag vara frisk tänkte jag!
Just det. Har ni läst Petra Krantz Lindgrens blogg om föräldraskap. Hon skriver bra. Tänkvärt. Och perfekt. Alltid lösningar på hur vi kan bemöta våra barn respektfullt. Utan bråk. Ofta läser jag och inspireras. Ibland känner jag mig bara för dålig; jag provar ju. Men... Då låter jag bli att läsa ett tag. Hur som helst skulle Petra sparka bakut över min respektlöshet inför barnen genom att fråga om man får sälja dem eller hyra ut dem. För dig som tar illa upp vill jag bara säga; jag skojar. Och jag skulle liksom aldrig säga det till dem.
Titta gärna in på bloggen här: http://petrakrantzlindgren.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar