Förra året greppade stora killen åkning och kom igång väl. I år exploderar han vidare i utvecklingen! Trygg, säker och framförallt glad. Glad, glad, glad! Fullkomligt strålande, på ett helt annat sätt än sin mor! Haha!
Lillgrabbens erfarenheter av skidor förra året stannade redan vid första dagens samling till skidskola. Vägrade. Grät. Slutade innan han börjat. Farfar gjorde några tappra försök att få lilleman att åka. Men skidor som korsas, liftar som är svåra och en motorik som inte var redo satte stopp även för en väl motiverad farfar.
Att nu se denna grabb, efter två dagar i skidskola, är smått fantastiskt. Efter en första dag där viljan och humöret hela tiden var på topp, men åkningen gick sisådär, så åker ungen plötsligt utan bekymmer. Hittar plogsväng och kan bromsa, fixar liftar och de stora backarna, ger sig in i skog och vurpar. Förstås. Som jag sa till stora killen: - de som inte ramlar fegåker! Det gäller ju att gå utanför sin comfort-zone, eller hur! Utifrån detta uttalande kan ni gissa hur mycket undertecknad har vurpat!?!?
Förra årets influensa förtog ju en del (typ det mesta) av min upplevelse. Sängliggandes med små utflykter till vårdcentralen. I år tar jag igen detta med råge. Att se sina barn dela glädjen, som vi föräldrar upplevt i backar genom åren, är oslagbart. Helt fantastiskt! Vad gör det att backarna är flacka och benen svaga? Ungarnas paradis är mitt paradis! En känsla förunnad oss föräldrar!
Sportlovet börjar lida mot sitt slut. Vi har en heldag kvar och morgonen därpå lämnar vi Sälen för denna gång. Att vara så lyckligt lottade som vi är; att få uppleva detta tillsammans med varandra och mannens familj, tack vare svärföräldrarna, är en lyx. Som krona på verket får vi ha stora storebrorsan med oss hela veckan; till vår allas stora glädje!
På tisdag återgår jag till arbete efter en lång sjukperiod. Sviterna av sjukdomen finns i bakgrunden; främst kroppsligt. En sönderbränd armhåla utan hud och en i övrigt bränd och sargad högersida avslöjar de senaste månadernas händelser. Hur detta ska gå att återställa är för mig en gåta; men det viktiga är förstås att få vara frisk! Jag hoppas att tröttheten som kastar sig över mig ibland ska släppa taget.
I tankarna dyker det upp ibland; att jag för några månader sen sågs som svårt sjuk; cancer... hu... Och nu när strålningen tog slut är (ska?) allt vara som vanligt. Fastän ingenting är det. Och allt är det. Samtidigt.
Det ska bli så otroligt kul att komma tillbaks till arbetskamrater och elever. Bara att hoppas och tro att den nya organisationen ska löpa smärtfritt...
Tre spelande killar i soffan; online med barn som bor på samma hotell! Dagens sätt att umgås. Gubben iväg på restaurang och hockey. Kvällen är min! Uppladdning med lite rött och fångarna på fortet inför sista dagens åkning!
Take care out there!
Skickat från min iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar