Träning från förskola till pension

Att träna en vardagsförmiddag kan bjuda nya erfarenheter. Efter en riktig skitstart hemma så tvingade jag mig själv till gymmet ganska omgående efter att barnen börjat förskola och skola. Hade varken ork eller lust men fann ett ledigt pass som jag kunde ta för att få det hela överstökat. Sagt och gjort. 

Kommer in på gymcirkel klickan nio en måndag. Salen är i princip full. Det är ett glatt sorl runt om och många verkar känna varandra. Jag sänker medelåldern något; det är väl jag, instruktören och kanske någon mer som inte uppnått pensionsålder än. 

Musiken drar igång och jag börjar tina upp. Det är en härlig skara pensionärer, som har lika mycket fokus på samtal och umgänge som på träningen i sig. Jag ser en del nya stilar. Spellistan är ny för mig. Det är danaband varvat med country och det hörs lite körande både här och där i salen. Jag kommer på mig själv med å sitta och le. Det hela känns så roligt på nåt sätt. Gemytligt. Varmt och omhuldat. Avslappnat och trevligt liksom. Jag känner mig lite som en inkräktare i gruppen. Det märks att det är ett stort gäng som träffas här om måndagarna. Jag känner mig lite malplacerad. 

Det känns lite som i väntrummet på onkologen; det var liksom jag och äldre damer och herrar. Bröst och prostata; de vanligaste cancerformerna för kvinnor respektive män. Plötsligt kommer jag på att jag visst passar in. Numera. Det blir nån slags ödets ironi över hela samlingen med 60+ och så jag. En bild över bröstcancerns framfart. En 39-åring och tjugofem pensionärer liksom. Jag är med all säkerhet inte ensam i det rummet om att ha drabbats. Och ändå är vi där. Allihop! Det är bra. Och jag är på bättre humör när vi är klara.

I dag har jag varit på friidrott med min 5-åring. Det finns många likheter med förmiddagsgympan. Ett gäng gladingar som ses en gång per vecka. Hyfsat stabil grupp, men en del kommer och går. Många är glada att ses, var ju en vecka ses sist. Det snattras mycket i ledet i väntan på instruktion. Men...

När det drar igång med lekar, stafetter och hinderbanor händer något. Något jag inte upplevde på måndagsmorgon. Tävlingsinstinkten. Det fullkomligt lyser om dem. En del vet inte vem de tävlar. Mot, eller om det ens är tävling eller om man ens springer åt rätt håll. Men... De springer för livet, fullt fokus framåt och är såååå glada när de kommer fram. Att se en hop med 5-9-åringar ge järnet på detta sätt är så otroligt härligt. 

Likheten i båda läger är just glädjen. Glädjen i att träffas; att bara vara där. Att göra detta ihop och att kämpa. På sitt eget vis. På sin egen nivå. Självförtroendet och drivet hos min 5-åring kan jag bara avundas. En motorik som inte riktigt är färdigutvecklad i kombination med friidrott för 7-åringar bjuder på några fniss. Men han bara kör på. Lycklig. Glad. Och i full övertygelse om att han redan kan allt och bara visar upp sig. Går det tokigt reser han sig och provar igen. Och igen. Och igen. Och han kan, det kan han.