Det var det. Fem veckor och 25 behandlingar senare. Något bränd och bitvis skinnflådd. En armhåla som skriker ajajajaj. Men... Jag är iallafall solbränd på ett ställe! 300 cm2 som inte har den, för övriga kroppen, härligt fina vinter-blek-vit-gul-blåa tonen. Vid närmre eftertanke är det kanske nåt att var glad över. Bara själva vetskapen alltså. Att inte heeeela jag är vinterblek. För det är ju inte en kroppsdel som exponeras i offentligheten. Tack och lov. Har ju exponerats ett tag, dock inom landstingets enormt tjocka strålningssäkra väggar.
Nu är det alltså slut. Slut på strålbehandling. Slut på de dagliga resorna hemifrån till min alldeles egna snålparkering vid sjukhuset. Resor som i början kändes lite påfrestande, men som väldigt snabbt blev en självklarhet i vardagen och en väg som jag numera skulle kunna köra sovandes. Nästan iaf.
Att lämna onkologen idag kändes vemodigt. Hela dagen har känts lite märklig. Då har jag ändå verkligen haft fullt upp med läkarbesök och kalasplanering och städning och bakning och handling och tvätt och läxläsning och kompisar och packning för resa. Ändå har det känts lite konstigt. Hade inte stråltid förrän 17.45.
Ute vid parkeringen mötte jag en av mina sköterskor, och det blev liksom ett lite jobbigt avsked. Typ kram och hej och ha det så bra... Väl inne på strålningen -samma sak. Det blir liksom ett vemodigt avsked, fastän det bara är positivt. Ur sjukdomssynpunkt. Jag har blivit så in i bängen väl omhändertagen; alltid mötts av leenden och omtanke - tidiga morgnar och sena kvällar; när jag själv varit glad och pratsam, och när jag varit låg och tillbakadragen.
De har ett enormt pressat schema där inne, och ändå finns alltid just det där lilla extra just för mig. Våra små korta och ofta intensiva samtal har alltid gett mersmak. Alla har verkligen alltid sett till att jag har känt mig bekväm. Jag är så glad att jag hade fixat en lite avskedsgåva till alla mina fina sköterskor och läkare att mumsa på! Det är bra att visa att man är extra nöjd, tycker jag!
Det har varit så trivsamt, under omständigheterna, och jag är så himla tacksam. Tacksam för att jag i det stora hela haft det så himla lindrigt. Javisst; jag vet... Det har varit dagar, ibland många dagar, långa dagar... Som inte alls har varit roliga. Det har gjort ont i både kropp och själ. Mest själ. Jag har inte orkat jobba, vilket har varit riktigt skitjobbigt att hantera. Jag har varit trött, arg, irriterad och sur. På allt. På barnen. På mannen. På tillvaron. Det har inte varit lätt... Att bära... Men...
I det stora hela känner jag att jag har kommit undan ganska lindrigt, om man nu ändå ska få cancer.
Vi vet ingenting om framtiden. Varken du eller jag. Jag vet att jag har en ökad risk för cancer i mitt andra bröst. Kanske även på andra ställen. Kanske väljer jag att utreda ärftlighet, kanske inte. I nuläget är jag klar med sjukhuset. Tätare kontroller än för gemene man (kvinna alltså). Kommer även att hålla koll på äggstockarna, då det hör ihop om ärflighet finns. Men...
Jag har, iallafall i nuläget, förmånen att kunna tänka och känna att "det som händer händer". Jag oroar mig inte för framtiden. Inte för mig själv. Allting ligger framför oss. Att ens tänka tanken att mina barn eller min man eller min familj skulle drabbas av nåt... Nej. Det gör jag inte helt enkelt. Det går inte. Av självbevarelsedrift. Jag har haft mitt nu och börjar liksom om på noll. Det finns så många faror och så många sjukdomar och så mycket annan skit som kan ställa till det. Men skulle vi oroa oss för allt ont så... Jag hoppas kunna leva vidare med den inställningen.
Tack igen för all support längs vägen! Ni är helt fantastiska! Fortsätt simma alla vänner! Ibland är havet lugnt, andra gånger stormar det rejält. Hitta nån eller nåt att hålla i när vinden biter. Det är i motvind som en drake lyfter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar