Semester. Ni vet, veckan före semester. När kroppen och hjärnan är så inställd på ledigt. Det känns liksom som om det inte skulle gå att jobba längre. På något sätt. Man räknar ner. Sista måndagen. Check. Sista tisdagen. Check. Sista... Och så äntligen! Fredag eftermiddag. Låst och larmat. SEMESTER!
Idag är en ny dag för mig. Eller igår egentligen, men då var jag full av morfin och ledsnad. Jag har sovit idag. Man och barn for till simhallen och huset var tyst och lugnt. Försökte läsa men kroppen vill bara sova. Syrran kom några minuter och fick höra mig svamla, några timmar senare kom mor och såg till att jag fick i mig något att äta. Och prata lite.
I takt med att morfin och narkos går ur kroppen så smyger sig verkligheten inpå. Drömmen och skojandet om nya schyssta bauta-lökar sätts i ett annat perspektiv när det inte finns nåt att byta med. Att "bara" ta bort det andra oavsett om det är sjukt eller ej, är inte ett lätt beslut när det väl gäller. Jag vet att det måste bort, och det är inte bröstet i sig som är svårt att vara utan. Men det blir en symbol. För något svårt. Och något jobbigt som väntar. På vägen mor att bli frisk. Inte bara för mig.
I eftermiddags tog jag en promenad. Min första med denna kroppen. Tog en dusch. Min första med nya kroppen. Vill inte se men vågade titta. Måste. Nya bandage.
Första lördagen på något sätt. På väg mot en fisk kropp och nya semestrar att räkna ner till. Idag är stegen lite lättare än igår. Tack och lov gör såret inte särskilt ont och jag ser mig själv på gymmet om några dagar. Om så än bara söndagspromenerande på löpbandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar