En ny resa. Op 3. Dag 2.

Livets dramaturgi. Så fick bloggen heta i våras när jag hade behov av att skriva. Nån slags sätt att bearbeta och förklara delar sv det jag upplevt under några tuffa år i depression och mörker och maktlöshet och skuld.

Jag hade fått möjlighet att prova en stämningsstabiliserare som visade sig vara en god hjälp för mig. Jag slapp de ständiga svängningarna neråt men fick ändå behålla mitt glada jag. Ibland för glad och speedad för min omgivning, men sån är jag. 

Livet har varit snällt mot mig sedan våren, och är det fortfarande på många sätt. Dock tar tillvaron nu en ny vändning för mig och min familj. Bröstcancer. 39 år. Inte by the book, men det hörs mer och mer om "yngre" som drabbas. 

Jag börjar dela min upplevelse här idag av flera skäl.  Egoistiska för att jag älskar att skiva och vill gärna att nån läser. Men oxå för att berätta för er som undrar hur det går och hur jag mår, som bryr er så mycket och kommer att kämpa med mig. I nöden märks hur många det finns runt omkring som bryr sig om. Mina familjer förstås. Vänner. Arbetskamrater. Andra har egna upplevelser som väcks till liv och väcker omsorg. Några är (som jag) lite nyfikna och blir berörda av situationen utan att egentligen känna sig så nära. Någon kanske själv har varit här. Eller är i början av en liknande resa. Eller väntar på första svaren om det verkar vara gott eller ont. 

Ni är alla välkomna att följa med på resan. Att fråga. Att våga vara som vanligt. Att bara finnas. Jag bryr mig så mycket om er, och glömmer jag att fråga hur DU mår så berätta ändå. Jag vill veta.