Det är en gåva att kunna ge

Ikväll har jag gjort julgodis. Mannen har köpt gran. Imorron ska vi nog klä den. Det är bara några dagar kvar till julafton. Vi skulle inte köpa så mycket eftersom att killarna har det mesta och de vill inte göra annat än att spela ändå. Jäkla näthandel... Jag tror att jag har råkat handla lite för mycket. Eller. Mycket för mycket. Måste påminna mig själv om att inte skälla på barnen för att de är bortskämda. Jag hatar att ha bortskämda barn. Jag älskar att ha möjligheten att skämma bort mina barn.

Svår ekvation. Vi är ju så lyckligt lottade att vare sig vi själva eller barnen fattar. Jag fattar mer än resten av familjen av detta. Vet jag. Jag vet hur barn kan ha det. Och vuxna. Sen sitter vi här. I vår verklighet. Och gnäller. För så är det ju; vi lever inom våra referensramar. Och det är ju helt okej. Hur vore det annars? Hur kan vi leva någon annans liv? Men... 

Vi kan ägna det en tanke ibland. Att alla inte har det likadant. Om man kan och vill går det bra att bidra på olika sätt. Lämna en jacka på Stadium och få bra rabatt på en ny. Lämna en julklapp till stadsmissionen. Köpa julkort som sponsrar barncancerfonden. Köpa julklapp från fonder som gör väl för forskning. Fråga hur någon mår. Bjuda en vän på kaffe. Ta dig tid att hälsa på gamla farmor. För många är en stunds odelad uppmärksamhet mycket mer värt än en fint inslagen julklapp. Vi behöver påminna oss om det. 

I dagens samhälle är tid (för många) det mest dyrbara vi kan ge varandra. Kanske kan vi skippa några av julens måsten? Julkort? Går det att låta bli? Vad ska folk säga? Tänk alla som skickar till oss. Godis. Måste vi göra fem sorter? Blir det inte jul annars? Julbordet. Är det viktigt med hemgjord sill eller femtielva kallskurna grejer? Tomtar, stjärnor, smällkarameller, kransar, glögg, adventskalender, you-name-it. Alla grejer finns att köpa för den som kan och vill. 

Kanske måste vi inte ens ha allt? Kanske blir barnen inte sämre människor för att de inte har fått baka pepparkakor med en sönderstressad förälder? Kanske kan de lära sig hur granen växer utan att kuska ut i skogen och såga ner den? Kanske kan vi få en lugnare jul om vi plockar bort några av alla måsten. Som i slutändan bara handlar om oss. Om vilka krav vi ställer på oss själva. Varför är det så svårt? Att omsätta förväntningar på sig själv? Förväntar du dig detsamma av andra, som du gör av dig själv? 

Hur skulle ditt råd lyda till en vän som kände sig som du gör just nu? Prova att testa det rådet på dig själv! Skulle det bli någon skillnad? Idag är dagen...