Vid första anblicken konstaterar läkaren att de tagit bort en bit av bröstet; nä svarar jag, de har tagit hela. Han tittar på mig, som om jag är lite förvirrad, och känner en gång till och frågar försiktigt: men.. du har nån protes eller så insatt? Nejdå, det är ju liksom det som är problemet. mitt bortopererade bröst är betydligt större än det som sitter kvar!
Aj då. Det ser ju inte bra ut.
När mitt lilla tryckförband ska tas bort funderar jag på om han ska vara ensam där. Jag varnar för att det kan bli som en scen ur "Hot shots" eller så när han tar av mitt tryckförband. Han tittade lite på mig och sa nåt i stil med att det är nig lugnt. men om jag hostar kanske det sprutar blod ditt ansikte, säger jag. (Nu tänker du att jag är knäpp, med det var faktiskt i all välmening). För jag visste mer än honom just då.
Sagt och gjort; förbandet åker av - blodet sprutar - läkaren trycker på såret och på larmet - säger åt sköterskan som kommer rusande att söka överläkaren - säger åt en annan sköterska att omedelbart sätta infart och dropp - frågar mig när jag åt senast...
Överläkaren kommer och får info om kraftig blödning, förmodat kärl som läcket, det släpps på trycket och man låter blodet rinna. Flöda. Ut på armen, ner på ryggen... Det känns som om jag kissar på mig, fast på fel ställe, säger jag. Överläkaren säger att det nog är den kraftiga infektionen som ställt till det och vill undvika att öppna såret om man kan slippa. Det är visst inte bra att behöva göra det. Han säger att bröstet ska tömmas på blod och sen ska tryckförband läggas, antibiotika de luxe intravenöst ges och jag ska stanna på avd 7 tills detta är under kontroll.
Då börjar det roliga. Läkaren, som öppnade plåstret och sen fick sitta och trycka hårt ett bra tag, han sa då att det kändes lite konstigt att han satt där och tryckte på mitt bröst och småsnackade. Då visste han inte vad som komma skulle...
Den första halvtimmen rann ju blodet ut av sig självt så att säga. Men sen. Då fick han krama och trycka, tänk scotch-brite, under lång tid. Från allahll och kanter. ajaj... Jag känner mig lätt överkörd nu kan tilläggas. Men till slut hade vi båda fått nog. Kvar fanns ett kulhål om typ 7mm.
Så nu har jag hunnit bli stucken 7ggr, spräckt ett blodkärl, ätit världens läbbigaste skinkpaj, lyssnat till rumskompisens snarkningar, sluppit droppställningen, fått hostmedicin men ändå hostat upp lungorna...
Som tur väl var kom min lilla man in med överlevnadskittet också! Lite godis och tidningar och boken och... ja, ni vet! Snart får man nog sova hoppas jag. Det är liksom inget drag här när jag inte är morfin-berusad! Och så blir vi ju väckta lite nu och då för provtagning, medicinering och annat.
Hur tråkigt det än låter (och är) så känns det ändå tryggt att vara här. Jag har ju känt att det inte stod rätt till, men vill ju inte åka in varje dag... Nu hoppas jag att infektionen ger med sig och att blödningen stoppar så att jag slipper ny op och att jag får åka hem snart. Med ett helt platt bröst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar