lördag 28 december 2013

Menlös eller curlad?

Mina morföräldrar firade allt. Födelsedagar, bröllopsdagar, namnsdagar, flaggdagar, helgdagar... Vi barn fattade inte riktigt vad "Menlösa barns dag" var för nåt. För all del. Vi använde uttrycket emellanåt. I mindre angenäma sammanhang. Fan va menlös... Firade man verkligen det?
En dag frågade vi helt sonika någon (gissningsvis mormor) vad menlös betyder och fick väl nån förklaring som oskyldig eller utan synder på sitt samvete. Utan men alltså. Hmmm. Vi visste ju om både "Mors" och "Fars" dag;  sålunda föddes en ide' om att detta måste vara vår dag. Vi hade ju inga men. Jippie! Raka vägen till morfar, en kort utläggning om vad som skulle firas och ett erbjudande om att hjälpa honom med inköp av våra presenter. Några mynt i handen och raka vägen till Skogbyhallen.

Idag är det "Värnlösa barns dag". Fram till 2000 hette dagen "Menlösa barns dag". Dagen sägs springa ur Herodes dödande av gossebarn i sitt förtret över att stjärntydarna inte lyckats hjälpa honom att finna Jesusbarnet. Med tiden förändrades språket och det var fler än jag och mina kusiner som associerade menlös till något helt annat än oskyldig, intetsägande eller skyddlös.

För en liten stund sen läste jag en krönika som handlade om svenska skolans dåliga resultat och om hur barnen tar makten. Några dagar tidigare läste jag ett i raden av inlägg om hur curlade våra barn är och vilka bekymmer detta ställer till med. För oss vuxna. För barnen. Avsaknaden av auktoriteter och rejäla tag är en ständig debatt kopplat till barnuppfostran. Den fria, utforskande, känslomässiga, självförverkligande, jag-stärkande och utvecklande uppfostran som saluförts som det enda rätta de senaste åren, står i bjärt kontrast till det stillasittande, lydiga och kunskapstörstande barn vi vill möta.

Jag tänkte skriva om detta ikväll. Eftersom att jag tycker så mycket. Om skolan. Om uppfostran. Om curling. Om auktoritär och demokratisk uppfostran. Jag ville skriva och jag ville skrika. Skrika. Högt. "Inte en endaste bokjävel till som talar om att barnen har tagit makten över familjen-skolan-samhället-whatever. Inte en bokjävel till säger till vad vi gjort för fel. Jag har hela bokhylla full av kärlek och gränser och respekt och ömsesidighet.  Men... Den enda bok som hittills har hjälpt mig är Trotsboken. Inte hjälpt mig att lösa problem. Men fått mig att förstå att jag inte är ensam. Det finns en bok om det jag upplever med mitt barn, och bara det måste ju betyda att vi är fler. Som famlar.

Men.... så sprang jag på en notis om dagen idag. Värnlösa barns dag. En av de minst uppmärksammade kalenderdagarna i vårt land. Så dumt. Idag var det en manifestation mot rasism i staden där vi bor. Det är bra tycker jag. Nästa år kanske det kan vara en manifestation mot att barn behöver leva värnlösa. Utan skydd. I andra länder och hos oss. I Sverige. För de finns här också. För många. Gör osynliga. För ensamma. Barn borde inte få vara utsatta för skit. What-so-ever. 

Ändå. Så skriker jag på mina barn. Jag curlar dem. Jag nattar dem och jag väcker dem. Ger dem presenter för ofta och ändå blir de aldrig riktigt nöjda. Jag brer mackan och dukar av. Dukar fram och lirkar. Ber dem om hjälp och blir sådär ofantligt jäkla glad när de vill duka eller hämta nåt eller bara kan tvätta sig själva.

Jag blir galen. Oftare just nu än i vanliga fall.   Tidigare ikväll muttrade jag nåt om såjävlasmartattskaffabarnommanvillsittapåröventreminuterenkväll när lillkillen för femtiofjärde gången ropade mammmmmaaaaaaaa, jag har en hemlis jag måste berätta. 

Jag googlade den där boken av Eberhart, om att barnen tog makten, på bokfynd. Ändå. Måste hitta nåt sätt. Att hantera. Bångstyriga barn. Bortskämda barn. Bortskämda föräldrar. Bångstyriga föräldrar. Men....

Jag vill inte ha den boken. Inte nu iallafall. Inte idag.

Det känns så jävla... Menlöst liksom. Just nu. Att sitta och mulna över att man har resurser och barn och villa och vänner och.... Att vi har haft det för bra och förstör våra barn med vår omsorg, våra pengar och vår vilja att göra gott.

Jag vill inte ha den boken.

Jag vill ha en bok som berättar hur vi kan göra istället. Inte vad jag gör fel, för det vet jag redan. Jag vill ha en bok som berättar hur jag kan göra det bra. Hur jag kan göra rätt dör det blivit fel. För mina barn. Och för andra barn. Jag vill veta hur jag ska göra för att mina barns överflöd ska komma ett värnlöst barn till godo. Här och nu. Inte ett kontonummer eller en lott. In real life. Det handlar inte bara om pengar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar