Cancerfan var det enkla. Tydligen.

Över en natt välte skogen. Eller delar av den iallafall. En gigantisk rotvälta mötte mig när jag tog min flykt ut i skogen idag. Som en vägg. Av jord. Och rötter. Häftigt. Och skrämmande. Om den skulle välta tillbaks. På min vandring vidare mötte jag en stenvägg och en gigantisk varelse med grön fot. Med klor. Fram och bak. Den verkade snäll. Eller sovandes... Rörde sig inte...

Skogen hos svärföräldrarna är magnifik. Idag var det riktigt gråmulet. Ändå är den hänförande. Skiner solen mellan trädtopparna är den otroligt fin. Mår jag dessutom bra så blir jag nästan religiös. Idag blev skogen en reträtt. En ordination till mig själv, från mig själv. För husfridens skull. För omgivningen. För julfirandet. Skönt att komma ut. Tråkigt att må skit. Att känna sig på annat sätt än vad man egentligen gör.

Inget har egentligen förändrats. Ändå allt. Jag mådde så bra. Och nu. En vecka har gått. Med halv medicin. Tio dagar med hormon. Allt är som vanligt. Runt omkring. Och ändå skit. Är bara arg. utan anledning. Irriterad. Kort stubin. När jag vaknar. När jag somnar. Och tiden där emellan.

Imorron börjar jag ny medicinering. Hoppas att den hjälper upp. Hoppas som fan alltså. För alla inblandade. Annars vet i... Inte tänker jag gå runt och vara förbannad i fem år. Vad är det för liv?

Nä... Det tänker jag inte. Så de så. Pilutta dig. Inte en chans.

Antingen vänder det eller så får vi hitta andra vägar. Har jag nu fått må bra ett helt år tänker jag fan inte trilla ner i gyttjan igen. Nej. Inte ens för en cancerbehandling. Då får de hjälpa mig med nåt annat. Eller låsa in mig under dessa fem år och ta hand om mig. All inclusive. På varmare breddgrader. Med room-service. Och fritt wi-fi.

Japp. Så får det bli.

Fuck cancer. Fuck depression. Fuck sjukdomar och annat mög. Fuck att må skit helt enkelt. Nu får det vara nog. Cancerfan var den enkla biten. Tydligen.