Jippie

Jag blir frisläppt idag!!!

Glögg, pepparkakor och adventsstjärnor med familjen! Och kanske en tupplur och en ordentlig tvagning i den egna duschen! Och... Byta mjukisbyxor!

Det var verkligen dags nu. Jag har så svårt att vara här och se andra vara ensamma och må dåligt. Jag vill ju hjälpa och underlätta, men samtidigt vill jag hålla mig i min lilla bubbla och försöka bli bra.

Jag har mina tanter här i rummet. Vi får åka hem alla tre. Den ene som var så sur när hon kom in, hon är så glad och trevlig och rolig nu. Där ser man lättnaden efter avklarad lyckad operation. Hon skuttar omkring och vill dra sina drän själv så hon får åka hem!

Den andra tanten, 87 år gammal och pigg och snygg som få. Hon var så dålig, så dålig och bara låg i flera dar. Nu mår hon bra och är uppe och för första dagen gick hon utanför rummet. Hon ville inte, för "när en åker bort vill en ju lägga håret och klä sig lite fint". Hon verkar så ensam. Men igår fick hon lite besök. Tack å lov. Hon kommer en bit ifrån, så det är klart att anhöriga har en bit att åka. Men... Att komma akut, utan några tillhörigheter och inte kunna röra sig på flera dagar. Det tar på krafterna. Jag har känt ett sånt ansvar, vi har ju bara ett litet skynke mellan. Och jag som kan ta mig runt och hämta kaffe när jag vill och gå till kiosken och får besök... Men så orkar jag inte riktigt. Och tanten vill inte vara till besvär. Jag får säga åt henne att ringa på personal så fort hon behöver något. Men det gör hon inte.

Igår köpte jag en Hemmets Journal till henne, och hon blev helt tårögd. Idag propasar hon på att få betala, och har svårt att ta emot när jag säger att det ju var en lite gåva från mig. Till slut ger hon sig, efter att har fått mitt namn!

Nu ringde hon dottern som tack å lov kan möta upp henne bör hon kommer hem. 87 år, ensam i ett hus. Pigg och klar och bilburen i vanliga fall. Pigg nu också, men förstås medtagen efter flera dygn av smärtor och ingrepp och medicinering.

Vilka härliga människor vi får möta! Men... Jag behöver nog lära mig att inte tro att jag måste ta hand om alla andra när jag själv är sjuk. Annars kommer mina turer till sjukhuset (vilka jag hoppas blir få) bli väldigt krävande.

Men som sagt, lite småprat, ett leende, en tidning... Små saker som kan betyda hur mycket som helst för någon annan.

Nu ska jag packa ihop och få sår omlagda och infarter borttagna. Sen är det hemgång!