Att finna ljuset i mörkret

Häromdagen fick jag besked om att jag slipper cellgifter. De funkar tydligen inte på den typ av cancer som jag har. Hoppas att det är bra. Vi hade verkligen väntat på besked; vi var nästan säkra på att det skulle bli cellgifter. Så när beskedet kom hade vi verkligen förväntat oss att känna ett tydligt lyckorus. Men... Det uteblev. Just då.

Omgivningen jublar. Det dimper in grattis och va kul och... Men... jag var ändå rädd. Jag väntar ändå behandling. Som jag verkligen är skraj inför. Cellgifter byts ut mot strålning istället, och det är väldigt bra. Strålningens eventuella biverkningar är ju mycket lindrigare än de man kan få av cellgifter. 

Mina farhågor gäller andra mediciner jag äter, som inte funkar ihop med hormonbehandlingen. Som jag ska ha i fem, helst tio år. Alltså måste kanske de bort. Eller åtminstone en. Den försökte vi byta ut en gång och jag har aldrig mått så dåligt, rent fysiskt. Krypningar, känsla av elstötar i hjärnan och kroppen, svimningskänsla, illamående... 

Jag är ganska övertygad om att dessa två mediciner har räddat mitt liv. Gett mig ett liv. Mitt liv tillbaks. Jag är så jävla rädd för att hamna där igen. I det svarta hålet. Jag har lovat mig själv att aldrig komma dit igen. Jag har berättat lite om detta förut; (http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/05/vem-ringer-man-nar-man-inte-orkar-leva.html). Då hoppades jag som fan att Blomberg visste nåt som jag inte visste. Då fanns inget ljus. Då var jag rädd. Det är det enda jag vet. 

NU ÄR JAG GLAD!!!

Lättnaden kom i fredags eftermiddag. Min läkare ringde och berättar att de har funnit en ersättningsmedicin. Visserligen med fler biverkningar men det är inte säkert att jag behöver få dem. Nu kom glädjen! Såååå skönt. Och dessutom kan jag behålla den andra medicinen helt oförändrad! Den som har jämnat ut min berg-och-dalbane-vardag hyfsat, iallafall har jag sluppit djupdykningar. Mitt speedade sätt får omgivningen och jag  själv försöka hantera och stå ut med! 

Har förstås ändå hormonmedicinen som jag måste äta länge länge, och som antagligen kommer att ge mindre angenäma biverkningar. Men nu är det åtminstone bara en medicin att förhålla sig till. Började för några dagar sedan och än är det okej. Strålningsplaneringen börjar andra januari, men jag har fortfarande ett öppet sår som måste läka inifrån. Tror inte att strålningen kan börja innan det är läkt.

Tänk om... jag mår lika bra som nu i januari! Då kan jag börja jobba och livet kan återgå till nån slags normalitet igen. Även om det just nu känns fullständigt normalt att gå här hemma och drälla. Tills dess att lönekuvertet kommer...

Var inte rädd för mörkret, 

ty ljuset vilar där. 

Vi ser ju inga stjärnor, 

där intet mörker är. 

I ljusa irisringen du bär en mörk pupill, 

ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till. 

Var inte rädd för mörkret, 

ty ljuset vilar där, 

var inte rädd för mörkret, 

som ljusets hjärta bär. 

(Psalm 797 av Erik Blomberg, ur  "Den svenska psalmboken").