Nån vecka gammal text. Har tagit lite tid att våga tro på att hon har gett sig av, men det har varit lugnt nån vecka nu, så jag vågar nog... Hoppas...
Livet. Inte helt komplicerat. Att leva och att förhålla sig till.
Jag hörde någon säga att det finns ingen som på sin dödsbädd uttalat sista orden "jag borde ha arbetat mer...". Vanligare är väl att folk ångrar att de inte visat hur mycket någon betyder; att de inte tagit chanser som gavs; att de varit för sparsamma och rädda eller att de haft den stickiga offerkoftan på sig. Så lång tid att den växt fast.
Att leva som man lär. Ingen enkel ekvation ska gudarna veta. Det drabbar mig i familjelivet, i föräldraskapet, i jobbet och i förhållandet till mig själv. Varje dag. Att jag inte lever som jag lär. Att jag inte behandlar mig själv med samma råd jag skulle ge en vän i liknande situation. Att jag inte möter mina barn på liknande sätt som det jag vet i teorin är det bästa. Att jag gör val som går emot mitt förstånd. Rädsla, trötthet och ambivalens leder mig bort från det självklara. Sett från förnuftets sida.
Mitt liv är av eller på. Svart eller vitt. Bra eller dåligt. Arg eller glad. Trött eller pigg. Förvisso sällan pigg. Det är ganska skitjobbigt, om jag ska vara ärlig. Att vara såhär. Som jag. Jag har otroligt svårt att umgås med mig själv. Inte att vara ensam, det har jag stort behov av. Men att umgås med mig själv ihop med andra. Jag är liksom alltid för mycket. Antigen helt speedad, överglad, sprallig, pratig... Allmänt tjosanhejsan. Och sen. Rätt som det är brakar golvet och jag förvandlas. Till en trött, gnällig och arg variant. Som bara vill sova. Som bara vill bort. Som inte tillför något bra. Jag skulle kunna sträcka mig så lång att säga att jag hatar den Linda. Och då är hat inte något jag brukar ägna mig åt. Iallafall kommer jag inte överens med henne. Hon är inte jag. Jag är inte hon. Men ändå ska vi bo i samma kropp. Under en tid har hon regerat. Tagit över. Dragit koftan allt hårdare. Blicken alltmer ner i gatan. Orkar inte mötas, inte prata. För hon vet. Att allt som kommer ur munnen är bittert, trött och uppgivet. Eller rasar hon, och det finns det inget utrymme för.
Just nu sover hon. Och allt hon för med sig av förlamande trötthet, irritation, asocialitet och uppgivenhet. Jag vill inget hellre än att begrava henne. Ta farväl. På riktigt. Men... Jag får försöka förlika mig med att hon kommer ibland. Och ta vara på dessa dagar, veckor och månader när hon håller sig borta. Får fortsätta söka efter strategier att hantera henne när hon dyker upp... Och hoppas att hon drar ut mer på besöken...
Tänkt att finna sätt att hantera sitt liv på ett lagom sätt. Att ta det för vad det är. En lång och kort tid på samma gång. Oförutsägbart på många sätt. Förgängligt. Jag önskar att kunna ta livet lite mindre på allvar. Om ni förstår mig rätt. Att våga chansa. Att våga strunta i saker. Att våga hoppa på tåg. Och att hoppa av. Att välja det roliga. Att skjuta på vissa saker. Och att ta andra saker vid hornen på ett tidigt stadium.
Vi är ju här för att leva. Inte bara att andas och överleva. Vi ska ju leva livet. Suga ut det göttiga och njuta. Det är dags nu. Att ta och att ge. Att ta emot livet. Och att dela med sig till de som behöver. Alla kan göra något.
Passa på att i juletid ge gåvor som ger så mycket mer... Länkar till förra årets tips; de flesta funkar fortfarande. http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/11/julklappstider-tips-som-varmer-manga.html
fredag 12 december 2014
fredag 21 november 2014
Upp och ner....ner och UPP!
Rapid cycling. Upp och ner. Ner och upp. Det har varit en tung period. Varvad med bättre dagar. Jag pratade med någon häromdagen, om en tredje person som drabbats av depression. Beskrivningen var att denne känner sig otillräcklig, klen, värdelös och misslyckad. Att världen antagligen vore bättre utan. Att allt det onda i relationer inte funnes, om inte denne person var inblandad. Att omgivningen tänker att man ska rycka upp sig; det finns ju andra som har det värre.
Den som har varit där. Där solen aldrig lyser. Där lyckan inte tar sig in. Där omvärlden stängs ute. Där energin är slut. Där tröttheten regerar och självföraktet frodas. Den vet. Att det inte går att rycka upp sig. Att det inte går att tänka på dem som har det värre. Att det inte går att spela längre. Och därför...går det inte att upprätthålla sociala relationer just då.
Det är ju en sjukdom. Säger de som vet. Så satans svår att förstå. För dem som står utanför. Och för oss som varit där. Det hjälper inte med Törnbloms eller Gunnarssons positiva tänkande. Det hjälper bara att sova. Att sova. Att sova. Att slippa vara vaken. Att slippa möta människor. Att slippa finnas. För en stund.
..............
Hela världen ska jag rädda. Hela världens bekymmer ligger på mina axlar. Mina elevers svårigheter ligger på mig att hjälpa dem igenom. Mina kollegors frustration ligger på mig att lindra. Min organisations tillkortakommanden ligger på mig att skugga över.
Men. Är det verkligen så? Det tror jag egentligen inte. Det står inte i min arbetsbeskrivning i alla fall. Men det verkar stå i min livsbeskrivning. Nån slags narcissistiskt drag; att tro att jag är så jävla viktig att jobbet rämnar utan mig. Halleluja!
Nåväl. Efter veckor av kamp så slog jag i botten i onsdags. Hoppas det iallafall, så det inte bara var en klippkant. Har varit så nära att trilla över under lång tid. Men nu. Hade jag inte haft barnen som ska till skolan varje morgon, då hade det skett mycket mycket tidigare. Tack vare barnen så funkar det ju, iallafall utåt sett, bra mycket längre. Eller...
Men. Nu vänder det nog. Efter onsdagen i sängen, stirrandes i taket med tinnitus från hell och alla andra härliga symptom, har jag börjat klättra. Jag har varit hemma från jobbet i två dagar. Delvis med sjuk son, men hade varit hemma ändå. Det var nog nödvändigt. Ett jävla nederlag, men nödvändigt. Jag hoppas verkligen komma tillbaka på måndag med nya tag. Och nya krav. På struktur. På arbetsbeskrivning. På arbetsgivarens förväntningar. För de förväntningar jag ställer på mig själv är inte hållbara.
Livet är en jävla prövning. Och ju närmre mig känslomässigt du står; desto mer skit får du höra. Jag vet inte... Men.. Försök tänka så; när jag gnällt mig genom din själ; att det är för att du betyder så mycket. Och. För att jag vet att du kan ta emot det.
Men annars är det bra... Många kompisar med hem från skolan, många fighter mellan bröderna bus och många funderingar på hur man gör när barnet vägrar göra läxor! Skönt med lite vardagsbekymmer!
Den som har varit där. Där solen aldrig lyser. Där lyckan inte tar sig in. Där omvärlden stängs ute. Där energin är slut. Där tröttheten regerar och självföraktet frodas. Den vet. Att det inte går att rycka upp sig. Att det inte går att tänka på dem som har det värre. Att det inte går att spela längre. Och därför...går det inte att upprätthålla sociala relationer just då.
Det är ju en sjukdom. Säger de som vet. Så satans svår att förstå. För dem som står utanför. Och för oss som varit där. Det hjälper inte med Törnbloms eller Gunnarssons positiva tänkande. Det hjälper bara att sova. Att sova. Att sova. Att slippa vara vaken. Att slippa möta människor. Att slippa finnas. För en stund.
..............
Hela världen ska jag rädda. Hela världens bekymmer ligger på mina axlar. Mina elevers svårigheter ligger på mig att hjälpa dem igenom. Mina kollegors frustration ligger på mig att lindra. Min organisations tillkortakommanden ligger på mig att skugga över.
Men. Är det verkligen så? Det tror jag egentligen inte. Det står inte i min arbetsbeskrivning i alla fall. Men det verkar stå i min livsbeskrivning. Nån slags narcissistiskt drag; att tro att jag är så jävla viktig att jobbet rämnar utan mig. Halleluja!
Nåväl. Efter veckor av kamp så slog jag i botten i onsdags. Hoppas det iallafall, så det inte bara var en klippkant. Har varit så nära att trilla över under lång tid. Men nu. Hade jag inte haft barnen som ska till skolan varje morgon, då hade det skett mycket mycket tidigare. Tack vare barnen så funkar det ju, iallafall utåt sett, bra mycket längre. Eller...
Men. Nu vänder det nog. Efter onsdagen i sängen, stirrandes i taket med tinnitus från hell och alla andra härliga symptom, har jag börjat klättra. Jag har varit hemma från jobbet i två dagar. Delvis med sjuk son, men hade varit hemma ändå. Det var nog nödvändigt. Ett jävla nederlag, men nödvändigt. Jag hoppas verkligen komma tillbaka på måndag med nya tag. Och nya krav. På struktur. På arbetsbeskrivning. På arbetsgivarens förväntningar. För de förväntningar jag ställer på mig själv är inte hållbara.
Livet är en jävla prövning. Och ju närmre mig känslomässigt du står; desto mer skit får du höra. Jag vet inte... Men.. Försök tänka så; när jag gnällt mig genom din själ; att det är för att du betyder så mycket. Och. För att jag vet att du kan ta emot det.
Men annars är det bra... Många kompisar med hem från skolan, många fighter mellan bröderna bus och många funderingar på hur man gör när barnet vägrar göra läxor! Skönt med lite vardagsbekymmer!
fredag 7 november 2014
Vem äger problemet?
Läste just Annika Hedås text i Svd. Tycker hon för fram en nyanserad bild i debatten om skolans problem. Läs hennes inlägg här: http://www.svt.se/opinion/article2452171.svt
Det är väl ändå ett gemensamt ansvar att skolgången blir så bra som möjligt för barnen. Självklart måste man som förälder bevaka sitt barns intressen, och ibland kan det innebära att fråga vad läraren har grundat sitt beslut på. Att fråga och att ifrågasätta är skilda saker enligt mig.
Sen måste ju vi föräldrar våga släppa det pedagogiska ansvaret till skolan, det är de som är professionella. Att skolan har ett fostransuppdrag är tydligt i läroplanen, sen är det viss skillnad på att fostra barn till samhällsmedborgare, mot att uppfostra barn i hyfs och självständighet. Men det betyder inte att det går att skilja från varandra.
Barn är olika, en del går genom livet utan större bekymmer, några har svårt att läsa, skriva eller räkna och andra har svårt med sociala koder. De sistnämndas barnens funktionshinder kan inte skyllas på föräldrar eller dålig uppfostran, utan de barnen måste bemötas, tränas och få anpassningar för att klara detta. Precis som barn med "pedagogiska bekymmer".
Sen finns det rötägg bland alla grupper. Det finns föräldrar som går över gränsen, det finns lärare som inte möter våra barn eller deras behov på ett respektfullt sätt, och det finns barn som ställer till det för att de inte har rätt stöd hemifrån. Men det går inte att klumpa ihop skolans bekymmer och tro att man löser det med att stänga ute föräldrar, eller klaga på lärarutbildningens låga antagningskrav. Det är ju förstås unika individer och alla dessa finns i en kontakt där hela systemet påverkar.
Låt oss jobba tillsammans på ett konstruktivt sätt, istället för att tro att det är en grupps fel när det inte funkar. Barnets behov måste stå i centrum. Helt enkelt.
Och... Kom ihåg att de allra flesta barn har det bra i skolan, att de allra flesta föräldrar har en god relation till lärarna och vice versa.
onsdag 29 oktober 2014
Om utmattning, skolan, socker och döden.
Det har gått utför ett tag nu. Inte bra. Och med mina erfarenheter borde jag ju fatta att dra i bromsen när symtomen ger sig till känna. Borde. Vore det en vän som var i min situation skulle jag ju ge andra råd än de jag ger mig själv. Att skjuta fram problemet. Det går bra några dagar till. Jag fixar den här dagen. Jodå, jag måste vara med på det och det och det mötet. Vem tror jag att jag är? Messias? Jag ska rädda världen liksom. Ha.
Den förbenade tinnitusen är tillbaka. Ni vet, testbildstjutet all day long. Världens huvudvärk, åtminstone del av varje dag. Sur, irriterad, håglös och så jäkla trött. Den där tröttheten som inte går att sova bort. Men det går inte heller att hålla sig vaken. Och så ilskan. Lackar ur och får utbrott på barnen, på ett sätt jag inte haft sen tidig vår. Många klockor som ringer.
Men... Hur fasen gör man, när det till stor del är jobbet som stressar och pressar ur den sista luften ur lungorna. När jobbet är ett uppdrag som aldrig tar slut. När jobbet är ensamt och det är bara det jag gör som blir gjort. Är jag borta, då läggs det på hög och när jag kommer tillbaks är det ännu mer som stressar.
Kanske ska jag inte jobba med barn i skolan. Kanske bryr jag mig för mycket. Kan liksom inte släppa barn som har det svårt, vare sig det är hemsituationen eller skolsituationen som är tokig. Att se barn misslyckas dag efter dag för att vi i "en skola för alla" inte hittar rätt anpassningar för elever med beteendeproblem är en sorg. Ibland känns det som ett omöjligt uppdrag. Att anpassa undervisning i grupper om 25 elever, så att alla kan få trygghet, studiero och lära utifrån sina förmågor. Hur ska en ensam lärare få till det? Eller två pedagoger för all del?
Vi saknar inte alltid resurser i form av antal personal i skolan. Vi saknar rätt kompetens på rätt plats många gånger. De svåraste eleverna får inte den mest utbildade personalen som resurs. I många fall. De kanske får en mycket skicklig pedagog, som saknar tillräcklig kunskap om bemötande och anpassningar för barn med problemskapande beteende. Absolut ingen skugga över pedagogerna i skolan idag. Problemet är organisatoriskt och kopplat till lärarutbildningen.
Att undervisa i en klass idag kräver en otroligt bred kunskapsbas. Och då till stor del utanför själva ämneskunskaperna. Det psykosociala arbetet tar stor plats i skolan idag, och kunskap inom neuropsykiatriska svårigheter blir mer och mer ett måste för att klara integrering för alla. Trots detta finns det väldigt lite av dessa bitarna med under lärarutbildningen, det saknas kompetensutveckling inom dessa områden på arbetsplatsen och skolan idag är fortfarande inriktad på att anställa pedagoger Även i de fall där en beteendevetenskaplig eller specialpedagogisk utbildning vore betydligt mer passande.
Sååå. Återigen säger jag det. In med fler socialarbetare i skolan så att elever med behov av psykosociala insatser för stöd utifrån empirisk grund, och lärarna får möjlighet att fokusera på undervisning och lärande.
Sen var det en liten sak till. Jag är så urbota trött på allt som dyker upp om att vi själva skapar vår cancer genom kosten, att man dör i förtid av att dricka mjölk, att frukt är farligt, att vi tydligen ska leva på vispgrädde och majonnäs med en bit ekologisk svensktalande lax i. Ärligt talat så vet vi väl alla att vitt mjöl och vitt socker inte är bra. Vi vet oxå att man kan krocka med bilen, bli påkörd, dö av ett brustet kärl i skallen. Ska livet gå ut på rädsla för allt jävla mög som kan leda till att man dör nåt år tidigare? Det är ju inte så att man fått sitt slutdatum redan, så för mig kvittar de där åren för min mjölk i kaffet.
Jag fick provsvar igår och det ser ok ut. Biopsin misslyckades men läkaren säger att jag ska vara lugn ändå, så det är jag väl då. Om jag vill får jag förstås göra ny undersökning, men man kan ju inte vara hur nojjig som helst. Och om jag blir sjuk igen så ska jag inte gnälla. Då vet jag ju att det är mitt eget fel och får väl förbanna de salta fiskarna i hemlighet.
Annars är det bra. Over and out!
Den förbenade tinnitusen är tillbaka. Ni vet, testbildstjutet all day long. Världens huvudvärk, åtminstone del av varje dag. Sur, irriterad, håglös och så jäkla trött. Den där tröttheten som inte går att sova bort. Men det går inte heller att hålla sig vaken. Och så ilskan. Lackar ur och får utbrott på barnen, på ett sätt jag inte haft sen tidig vår. Många klockor som ringer.
Men... Hur fasen gör man, när det till stor del är jobbet som stressar och pressar ur den sista luften ur lungorna. När jobbet är ett uppdrag som aldrig tar slut. När jobbet är ensamt och det är bara det jag gör som blir gjort. Är jag borta, då läggs det på hög och när jag kommer tillbaks är det ännu mer som stressar.
Kanske ska jag inte jobba med barn i skolan. Kanske bryr jag mig för mycket. Kan liksom inte släppa barn som har det svårt, vare sig det är hemsituationen eller skolsituationen som är tokig. Att se barn misslyckas dag efter dag för att vi i "en skola för alla" inte hittar rätt anpassningar för elever med beteendeproblem är en sorg. Ibland känns det som ett omöjligt uppdrag. Att anpassa undervisning i grupper om 25 elever, så att alla kan få trygghet, studiero och lära utifrån sina förmågor. Hur ska en ensam lärare få till det? Eller två pedagoger för all del?
Vi saknar inte alltid resurser i form av antal personal i skolan. Vi saknar rätt kompetens på rätt plats många gånger. De svåraste eleverna får inte den mest utbildade personalen som resurs. I många fall. De kanske får en mycket skicklig pedagog, som saknar tillräcklig kunskap om bemötande och anpassningar för barn med problemskapande beteende. Absolut ingen skugga över pedagogerna i skolan idag. Problemet är organisatoriskt och kopplat till lärarutbildningen.
Att undervisa i en klass idag kräver en otroligt bred kunskapsbas. Och då till stor del utanför själva ämneskunskaperna. Det psykosociala arbetet tar stor plats i skolan idag, och kunskap inom neuropsykiatriska svårigheter blir mer och mer ett måste för att klara integrering för alla. Trots detta finns det väldigt lite av dessa bitarna med under lärarutbildningen, det saknas kompetensutveckling inom dessa områden på arbetsplatsen och skolan idag är fortfarande inriktad på att anställa pedagoger Även i de fall där en beteendevetenskaplig eller specialpedagogisk utbildning vore betydligt mer passande.
Sååå. Återigen säger jag det. In med fler socialarbetare i skolan så att elever med behov av psykosociala insatser för stöd utifrån empirisk grund, och lärarna får möjlighet att fokusera på undervisning och lärande.
Sen var det en liten sak till. Jag är så urbota trött på allt som dyker upp om att vi själva skapar vår cancer genom kosten, att man dör i förtid av att dricka mjölk, att frukt är farligt, att vi tydligen ska leva på vispgrädde och majonnäs med en bit ekologisk svensktalande lax i. Ärligt talat så vet vi väl alla att vitt mjöl och vitt socker inte är bra. Vi vet oxå att man kan krocka med bilen, bli påkörd, dö av ett brustet kärl i skallen. Ska livet gå ut på rädsla för allt jävla mög som kan leda till att man dör nåt år tidigare? Det är ju inte så att man fått sitt slutdatum redan, så för mig kvittar de där åren för min mjölk i kaffet.
Jag fick provsvar igår och det ser ok ut. Biopsin misslyckades men läkaren säger att jag ska vara lugn ändå, så det är jag väl då. Om jag vill får jag förstås göra ny undersökning, men man kan ju inte vara hur nojjig som helst. Och om jag blir sjuk igen så ska jag inte gnälla. Då vet jag ju att det är mitt eget fel och får väl förbanna de salta fiskarna i hemlighet.
Annars är det bra. Over and out!
måndag 20 oktober 2014
Kontrollbesiktning
Nu är det ett år sedan hela bröstet rök för att bli av med cancern. Resan inom sjukvården började i juli förra året, med undersökningar och operation av första knölen. Och massor av väntan. Sen rök nästa knöl i september. Och efter ännu en vänteperiod så rök alltihop i oktober förra året. Det känns som väldigt länge sedan. Strålningen var färdig i mitten av februari och sen har jag varit frisk. I princip. En jäkla vår med trötthet från hell, men under sommaren kom jag på banan igen.
Jag är så tacksam för att jag tog mig igenom detta på ett enkelt och ganska smärtfritt sätt. Jämfört med hur det kan vara iallafall. När jag tittar tillbaka på gamla meddelanden och saker jag skrivit, förstår jag att det inte var så lätt alla gånger. Igår snubblade jag över några bilder jag tagit längs vägen, och då höll jag på att spy. Hur fan kunde jag ens få på mig kläder? Och dessutom åka bräda en vecka? Med fullständigt skinnflådd armhåla efter strålningen?
Jag var ju bara rädd en gång under resan, och många gånger undrade jag vad det var för fel på mig som inte blev rädd eller ledsen. Väntade på att jag skulle bryta ihop, men det blev liksom inte så. Rädslan och funderingarna har istället smugit sig på ju mer distans jag fått till det hela. Jag har på nära håll fått inse att cancer faktiskt kan komma och inte gå att bota. Det väcker tankar om ens odödlighet. Jag fattar att det faktiskt inte bara händer andra. Även om vi gärna vill tro det. Men samtidigt kan man inte gå och oroa sig för sjukdomar hela tiden. Och det gör jag inte heller. Absolut inte. Det kommer i vågor, sen blir det lugnt igen. Tack och lov för det!
Imorron ska jag till Västervik för besiktning. Ettårsbesiktning. Ska bli riktigt skönt att få det kontrollerat, även om jag tänker att det finns ju inget att få cancer i. På den sidan iallafall. Det blir magnetkamera och ultraljud, för den typen som jag hade gömmer sig på mammografin. En slug fan med andra ord... Men bra att jag får kollas ordentligt. Så hoppas vi att jag slipper ombesiktning.
Kollade tillbaka lite i bloggen eftersom att jag inte mindes riktigt när jag fick de olika beskeden. Ramlade över ett inlägg från tiden efter den jävliga infektionen. Jag vet ju att jag är störd och har ganska puckad humor, men ibland undrar man ju lite vad som rör sig där under håret. Haha. Får väl skylla lite på morfinet... Hur som helst så kan jag idag skratta åt detta knasiga inlägg, utan att ringa Lanefeldt innan! ;-)
http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/12/the-naked-truth-713.html
Jag är så tacksam för att jag tog mig igenom detta på ett enkelt och ganska smärtfritt sätt. Jämfört med hur det kan vara iallafall. När jag tittar tillbaka på gamla meddelanden och saker jag skrivit, förstår jag att det inte var så lätt alla gånger. Igår snubblade jag över några bilder jag tagit längs vägen, och då höll jag på att spy. Hur fan kunde jag ens få på mig kläder? Och dessutom åka bräda en vecka? Med fullständigt skinnflådd armhåla efter strålningen?
Jag var ju bara rädd en gång under resan, och många gånger undrade jag vad det var för fel på mig som inte blev rädd eller ledsen. Väntade på att jag skulle bryta ihop, men det blev liksom inte så. Rädslan och funderingarna har istället smugit sig på ju mer distans jag fått till det hela. Jag har på nära håll fått inse att cancer faktiskt kan komma och inte gå att bota. Det väcker tankar om ens odödlighet. Jag fattar att det faktiskt inte bara händer andra. Även om vi gärna vill tro det. Men samtidigt kan man inte gå och oroa sig för sjukdomar hela tiden. Och det gör jag inte heller. Absolut inte. Det kommer i vågor, sen blir det lugnt igen. Tack och lov för det!
Imorron ska jag till Västervik för besiktning. Ettårsbesiktning. Ska bli riktigt skönt att få det kontrollerat, även om jag tänker att det finns ju inget att få cancer i. På den sidan iallafall. Det blir magnetkamera och ultraljud, för den typen som jag hade gömmer sig på mammografin. En slug fan med andra ord... Men bra att jag får kollas ordentligt. Så hoppas vi att jag slipper ombesiktning.
Kollade tillbaka lite i bloggen eftersom att jag inte mindes riktigt när jag fick de olika beskeden. Ramlade över ett inlägg från tiden efter den jävliga infektionen. Jag vet ju att jag är störd och har ganska puckad humor, men ibland undrar man ju lite vad som rör sig där under håret. Haha. Får väl skylla lite på morfinet... Hur som helst så kan jag idag skratta åt detta knasiga inlägg, utan att ringa Lanefeldt innan! ;-)
http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/12/the-naked-truth-713.html
söndag 19 oktober 2014
Marionetterna
Det sitter en herre i himlens sal,
och till hans åldriga händer
gå knippen av trådar i tusental
från vart mänskoliv han tänder.
Han samlar dem alla, och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.
Vi äta och dricka och älska och slåss
och dö och stoppas i jorden.
Vi bära den lysande tankens bloss,
vi äro så stora i orden.
I härlighet leva vi och i skam
men allt som går under och allt som går fram
och allt som vår lycka och ofärd bådar
är bara ryck på trådar.
Du åldrige herre i himlens sal,
när skall du tröttna omsider?
Se dansen på dockornas karneval
är lik sig i alla tider.
Ett ryck på tråden – och allting tar slut
och människosläktet får sova ut
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda.
(Marionetterna av Bo Bergman, 1903)
torsdag 16 oktober 2014
Förståelse för varenda unge
Läste en länk från en blogg på facebook häromdagen. "Dagens bajsnödiga föräldrar - ta ert ansvar" var rubriken. Skriven av en hobbybloggare vid namn Fi Lindfors. För dig som undgått detta inlägg så handlar det i korthet om att föräldrar är ytterst ansvariga för sina barns uppfostran och att lärare ska få säga ifrån på skarpen när barn beter sig fel. (Läs hela här: http://www.heltenkeltfi.se/dagens-bajsnodiga-foraldrar-ta-lite-ansvar/)
Inlägget har fått enorma reaktioner och uppmärksammades i Expressen i veckan. Många har delat och gillat på facebook och tycker att lärarna ska ha mer makt att säga ifrån, och att föräldrar ska ta ansvaret för att deras barn beter sig väl. Och vara tacksamma om någon annan säger till på skarpen om det blir fel.
Många tankar har cirkulerat i min skalle sedan jag läste...
Som förälder har man ett ansvar. Ett mycket stort ansvar. I min värld är föräldraskap ett livslångt åtagande. Vi är ju föräldrar till våra barn även när barnen blir myndiga. Bara för att barnet får rätt att ta egna beslut och göra egna val, betyder det inte att vi inte bör ta ansvar som föräldrar. Sen ser förstås det ansvaret annorlunda ut, än när barnen är små.
Åter till skolan och ansvar. Jag är av den meningen att när barnen är i skolan, så har skola och vårdnadshavare ett gemensamt ansvar. Det är alltså inte så att vi föräldrar är ansvarsbefriade under skoldagen. Vad gäller den pedagogiska delen så har skolan hela ansvaret. Vilket en del föräldrar har svårt att acceptera. Vad gäller fostransbiten så har skolan ett tydligt uppdrag, men det betyder inte att föräldrarna inte ska medverka. Utan samarbete så når vi inte fram vad gäller barn som har det svårt.
Svårigheter i skolan förvärras avsevärt när samarbetet faller. När bilderna av hur situationen ser ut är alltför olika. När föräldrar helt och fullt köper barnets version som den enda sanningen. När föräldrar inte funderar på om det finns andra perspektiv på vad som sker. När föräldrar tycker att allt är skolans problem. När skolan försöker läga över problemet på föräldrarna. När vi inte inser att det är "en skola för alla" i dagens Sverige, vilket betyder att barn med osynliga funktionshinder går i samma klass som barn utan svårigheter.
Osynliga funktionshinder är bland det svåraste som finns. Tycker jag. Precis som osynliga sjukdomar. Har vi ett barn som sitter i rullstol, eller ett barn med cp-skada och utvecklingsstörning; då syns det. Och genast blir toleransen och förståelsen betydligt större. När vi har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framförallt de som yttrar sig i problemskapande beteende, då finns ingen förståelse. Ingen acceptans. Helst ska ungen bort. Iallafall från vårt barns klass.
Med problemskapande beteende menar jag t.ex. bristande impulskontroll; fysiskt och verbalt, koncentrationssvårigheter, bristande förmåga till mentalisering m.m. Alltså; barn som slår till när de inte förstår eller kan hantera känslan, barn som hasplar ur sig okvädningsord av alla de slag, utan att förstå innebörden, barn som inte förstår att andra personer kan känna och tänka annorlunda än en själv i samma situation, barn som inte kan läsa av andras intentioner. Dessa svårigheter är barnets funktionshinder. Precis som att döv person inte blir hörande för att du säger åt denne att lyssna, klarar dessa barn inte av att hantera sina impulser eller förstå det sociala spelet bara för att vi säger åt dem att skärpa sig.
Det är aldrig okej att barn kränker varandra eller utsätter någon för fysiskt våld eller annan kränkande behandling. ALDRIG. Det är inte det jag syftar till i detta inlägg.
Men... Idag finns en tendens att mer och mer ses som kränkande. Det är otroligt mycket fokus på kränkande behandling just nu, och ibland undrar jag vart vi är på väg. Lagen är tydlig med att kränkningen definieras av den som är utsatt. Alltså; om du säger att jag är dum i huvudet och jag känner mig kränkt - då är det en kränkning. Även om du själv inte förstår innebörden i det du säger.
Här känner jag att vi i skolan och vi som föräldrar har mycket att jobba med. Vi jobbar med de som utsätter andra för kränkande behandling, vi jobbar med den som är kränkt. Men... Det vi behöver, kanske allra mest, i dagens samhälle, är att stärka våra ungar för livet. Vi måste inse att personer med svårigheter av olika slag finns överallt. Våra barn kommer att möta lätt-triggade personer, personer som säger dumma saker och personer som muckar genom livet. Och då måste vi ge dem verktyg för att hantera detta. Vi måste lära våra barn att säga nej. Att säga stopp. Att gå därifrån. Att hålla sig undan från vissa personer som man faktiskt inte klaffar med.
Vi måste lära våra barn om människors olikheter. Yttre och inre. Att vissa är mer lättretliga än andra. Att vissa har en kort stubin och andra längre. Att alla inte ser på världen som du själv gör. Att alla inte kan knipa igen. Detta behöver vi ge våra barn kunskap om. Inte för att de ska stå ut med utsatthet och kränkningar, utan för att de ska kunna känna av personer, läsa av situationer och ha strategier för att hantera detta.
Förståelse för funktionshindret minskar stressen hos barnet. Vilket är en del i att minska det oönskade beteendet. Förståelsen börjar hos oss vuxna. Utan föräldrars förståelse för detta, kan inte barnet förvärva den heller. Utan skolans förståelse och kompetens kan inte barnen förstå eller lära sig ett annat beteende. Barnet med svårigheter blir bemött på ett icke framgångsrikt sätt och de andra barnen fortsätter vara arga, trötta och ibland rädda för det lilla barnet som inte kan bättre.
Tro mig - inget barn föds elakt. Inget barn vill misslyckas dag efter dag. Inget barn vill kränka sina vänner. Men en del barn framstår som elaka; de misslyckas varje dag och kränker sina kamrater gång på gång. För att de inte kan något annat. Vi måste träna dem i socialt samspel och impulskontroll samtidigt som vi tränar alla barn i förståelse och bemötande. Och alla vuxna också. Förstås.
En misslyckad skolgång är den största riskfaktorn. En fungerande skolgång är den största friskfaktorn. Det börjar med att förmedla en positiv bild av skolan till sitt barn - varje dag. Eventuella problem tar vi vuxna med skolan. Att klanka ner på skolan och personalen inför barnet gör enbart barnet en otjänst. För barn är lojala mot sina föräldrar.
Tillsammans måste vi; skola och föräldrar, se till att alla våra barn får en fungerande skolgång. Kantad av gemenskap, förståelse och självkänsla. För varje unge.
Inlägget har fått enorma reaktioner och uppmärksammades i Expressen i veckan. Många har delat och gillat på facebook och tycker att lärarna ska ha mer makt att säga ifrån, och att föräldrar ska ta ansvaret för att deras barn beter sig väl. Och vara tacksamma om någon annan säger till på skarpen om det blir fel.
Många tankar har cirkulerat i min skalle sedan jag läste...
Som förälder har man ett ansvar. Ett mycket stort ansvar. I min värld är föräldraskap ett livslångt åtagande. Vi är ju föräldrar till våra barn även när barnen blir myndiga. Bara för att barnet får rätt att ta egna beslut och göra egna val, betyder det inte att vi inte bör ta ansvar som föräldrar. Sen ser förstås det ansvaret annorlunda ut, än när barnen är små.
Åter till skolan och ansvar. Jag är av den meningen att när barnen är i skolan, så har skola och vårdnadshavare ett gemensamt ansvar. Det är alltså inte så att vi föräldrar är ansvarsbefriade under skoldagen. Vad gäller den pedagogiska delen så har skolan hela ansvaret. Vilket en del föräldrar har svårt att acceptera. Vad gäller fostransbiten så har skolan ett tydligt uppdrag, men det betyder inte att föräldrarna inte ska medverka. Utan samarbete så når vi inte fram vad gäller barn som har det svårt.
Svårigheter i skolan förvärras avsevärt när samarbetet faller. När bilderna av hur situationen ser ut är alltför olika. När föräldrar helt och fullt köper barnets version som den enda sanningen. När föräldrar inte funderar på om det finns andra perspektiv på vad som sker. När föräldrar tycker att allt är skolans problem. När skolan försöker läga över problemet på föräldrarna. När vi inte inser att det är "en skola för alla" i dagens Sverige, vilket betyder att barn med osynliga funktionshinder går i samma klass som barn utan svårigheter.
Osynliga funktionshinder är bland det svåraste som finns. Tycker jag. Precis som osynliga sjukdomar. Har vi ett barn som sitter i rullstol, eller ett barn med cp-skada och utvecklingsstörning; då syns det. Och genast blir toleransen och förståelsen betydligt större. När vi har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framförallt de som yttrar sig i problemskapande beteende, då finns ingen förståelse. Ingen acceptans. Helst ska ungen bort. Iallafall från vårt barns klass.
Med problemskapande beteende menar jag t.ex. bristande impulskontroll; fysiskt och verbalt, koncentrationssvårigheter, bristande förmåga till mentalisering m.m. Alltså; barn som slår till när de inte förstår eller kan hantera känslan, barn som hasplar ur sig okvädningsord av alla de slag, utan att förstå innebörden, barn som inte förstår att andra personer kan känna och tänka annorlunda än en själv i samma situation, barn som inte kan läsa av andras intentioner. Dessa svårigheter är barnets funktionshinder. Precis som att döv person inte blir hörande för att du säger åt denne att lyssna, klarar dessa barn inte av att hantera sina impulser eller förstå det sociala spelet bara för att vi säger åt dem att skärpa sig.
Det är aldrig okej att barn kränker varandra eller utsätter någon för fysiskt våld eller annan kränkande behandling. ALDRIG. Det är inte det jag syftar till i detta inlägg.
Men... Idag finns en tendens att mer och mer ses som kränkande. Det är otroligt mycket fokus på kränkande behandling just nu, och ibland undrar jag vart vi är på väg. Lagen är tydlig med att kränkningen definieras av den som är utsatt. Alltså; om du säger att jag är dum i huvudet och jag känner mig kränkt - då är det en kränkning. Även om du själv inte förstår innebörden i det du säger.
Här känner jag att vi i skolan och vi som föräldrar har mycket att jobba med. Vi jobbar med de som utsätter andra för kränkande behandling, vi jobbar med den som är kränkt. Men... Det vi behöver, kanske allra mest, i dagens samhälle, är att stärka våra ungar för livet. Vi måste inse att personer med svårigheter av olika slag finns överallt. Våra barn kommer att möta lätt-triggade personer, personer som säger dumma saker och personer som muckar genom livet. Och då måste vi ge dem verktyg för att hantera detta. Vi måste lära våra barn att säga nej. Att säga stopp. Att gå därifrån. Att hålla sig undan från vissa personer som man faktiskt inte klaffar med.
Vi måste lära våra barn om människors olikheter. Yttre och inre. Att vissa är mer lättretliga än andra. Att vissa har en kort stubin och andra längre. Att alla inte ser på världen som du själv gör. Att alla inte kan knipa igen. Detta behöver vi ge våra barn kunskap om. Inte för att de ska stå ut med utsatthet och kränkningar, utan för att de ska kunna känna av personer, läsa av situationer och ha strategier för att hantera detta.
Förståelse för funktionshindret minskar stressen hos barnet. Vilket är en del i att minska det oönskade beteendet. Förståelsen börjar hos oss vuxna. Utan föräldrars förståelse för detta, kan inte barnet förvärva den heller. Utan skolans förståelse och kompetens kan inte barnen förstå eller lära sig ett annat beteende. Barnet med svårigheter blir bemött på ett icke framgångsrikt sätt och de andra barnen fortsätter vara arga, trötta och ibland rädda för det lilla barnet som inte kan bättre.
Tro mig - inget barn föds elakt. Inget barn vill misslyckas dag efter dag. Inget barn vill kränka sina vänner. Men en del barn framstår som elaka; de misslyckas varje dag och kränker sina kamrater gång på gång. För att de inte kan något annat. Vi måste träna dem i socialt samspel och impulskontroll samtidigt som vi tränar alla barn i förståelse och bemötande. Och alla vuxna också. Förstås.
En misslyckad skolgång är den största riskfaktorn. En fungerande skolgång är den största friskfaktorn. Det börjar med att förmedla en positiv bild av skolan till sitt barn - varje dag. Eventuella problem tar vi vuxna med skolan. Att klanka ner på skolan och personalen inför barnet gör enbart barnet en otjänst. För barn är lojala mot sina föräldrar.
Tillsammans måste vi; skola och föräldrar, se till att alla våra barn får en fungerande skolgång. Kantad av gemenskap, förståelse och självkänsla. För varje unge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)