måndag 30 december 2013

Visst finns det drakar...

 Läge att boka. All inclusive på varmare breddgrader. Igår fick jag sånt jättesug efter solresa så jag var tvungen att googla lite. Kom raskt på att det skiter sig hur som helst. Måste avklara fem veckors strålning och vara klar före sportlovet. För då är det snowboard och skidor som gäller. Och det är inte förhandlingsbart. I år ska jag åka. Punkt. Slut. Förra året låg jag däckad av influensa hela veckan så det blir inget sånt i år. Men...

Det verkar ändå vara läge att boka. All inclusive. För mig. Draken är tillbaks. Fy fan. Jag har ju känt det komma men trodde väl att det skulle stanna upp. Nix. Jag blir så himla arg och ledsen och besviken på hela skiten. På mediciner som bråkar. På cancer som luras. På en kemisk satans obalans i skallen som får mig att förvandlas till en drake. Jag kan inte hamna där igen. Jag tänker inte utsätta mina barn för det en gång till. Jag har ångest så det räcker för förlorade år. Och år som satt spår. Som vi inte vet nåt om än. Morgonen idag räcker för att väcka helvetesminnen till liv. Minnen som var bortträngda och lite suddiga i kanten. Som för varje dag fått lov att blekna lite. Som gett mig viss försoning. Men. Inte längre. Jag minns som om det vore igår. En tid. En lång tid. För lång tid. Mina barn ska inte med dit igen.

Visst finns det drakar fick bli godnattsaga ikväll. En fantastisk berättelse på rim. Om en helt annan drake. 




lördag 28 december 2013

Menlös eller curlad?

Mina morföräldrar firade allt. Födelsedagar, bröllopsdagar, namnsdagar, flaggdagar, helgdagar... Vi barn fattade inte riktigt vad "Menlösa barns dag" var för nåt. För all del. Vi använde uttrycket emellanåt. I mindre angenäma sammanhang. Fan va menlös... Firade man verkligen det?
En dag frågade vi helt sonika någon (gissningsvis mormor) vad menlös betyder och fick väl nån förklaring som oskyldig eller utan synder på sitt samvete. Utan men alltså. Hmmm. Vi visste ju om både "Mors" och "Fars" dag;  sålunda föddes en ide' om att detta måste vara vår dag. Vi hade ju inga men. Jippie! Raka vägen till morfar, en kort utläggning om vad som skulle firas och ett erbjudande om att hjälpa honom med inköp av våra presenter. Några mynt i handen och raka vägen till Skogbyhallen.

Idag är det "Värnlösa barns dag". Fram till 2000 hette dagen "Menlösa barns dag". Dagen sägs springa ur Herodes dödande av gossebarn i sitt förtret över att stjärntydarna inte lyckats hjälpa honom att finna Jesusbarnet. Med tiden förändrades språket och det var fler än jag och mina kusiner som associerade menlös till något helt annat än oskyldig, intetsägande eller skyddlös.

För en liten stund sen läste jag en krönika som handlade om svenska skolans dåliga resultat och om hur barnen tar makten. Några dagar tidigare läste jag ett i raden av inlägg om hur curlade våra barn är och vilka bekymmer detta ställer till med. För oss vuxna. För barnen. Avsaknaden av auktoriteter och rejäla tag är en ständig debatt kopplat till barnuppfostran. Den fria, utforskande, känslomässiga, självförverkligande, jag-stärkande och utvecklande uppfostran som saluförts som det enda rätta de senaste åren, står i bjärt kontrast till det stillasittande, lydiga och kunskapstörstande barn vi vill möta.

Jag tänkte skriva om detta ikväll. Eftersom att jag tycker så mycket. Om skolan. Om uppfostran. Om curling. Om auktoritär och demokratisk uppfostran. Jag ville skriva och jag ville skrika. Skrika. Högt. "Inte en endaste bokjävel till som talar om att barnen har tagit makten över familjen-skolan-samhället-whatever. Inte en bokjävel till säger till vad vi gjort för fel. Jag har hela bokhylla full av kärlek och gränser och respekt och ömsesidighet.  Men... Den enda bok som hittills har hjälpt mig är Trotsboken. Inte hjälpt mig att lösa problem. Men fått mig att förstå att jag inte är ensam. Det finns en bok om det jag upplever med mitt barn, och bara det måste ju betyda att vi är fler. Som famlar.

Men.... så sprang jag på en notis om dagen idag. Värnlösa barns dag. En av de minst uppmärksammade kalenderdagarna i vårt land. Så dumt. Idag var det en manifestation mot rasism i staden där vi bor. Det är bra tycker jag. Nästa år kanske det kan vara en manifestation mot att barn behöver leva värnlösa. Utan skydd. I andra länder och hos oss. I Sverige. För de finns här också. För många. Gör osynliga. För ensamma. Barn borde inte få vara utsatta för skit. What-so-ever. 

Ändå. Så skriker jag på mina barn. Jag curlar dem. Jag nattar dem och jag väcker dem. Ger dem presenter för ofta och ändå blir de aldrig riktigt nöjda. Jag brer mackan och dukar av. Dukar fram och lirkar. Ber dem om hjälp och blir sådär ofantligt jäkla glad när de vill duka eller hämta nåt eller bara kan tvätta sig själva.

Jag blir galen. Oftare just nu än i vanliga fall.   Tidigare ikväll muttrade jag nåt om såjävlasmartattskaffabarnommanvillsittapåröventreminuterenkväll när lillkillen för femtiofjärde gången ropade mammmmmaaaaaaaa, jag har en hemlis jag måste berätta. 

Jag googlade den där boken av Eberhart, om att barnen tog makten, på bokfynd. Ändå. Måste hitta nåt sätt. Att hantera. Bångstyriga barn. Bortskämda barn. Bortskämda föräldrar. Bångstyriga föräldrar. Men....

Jag vill inte ha den boken. Inte nu iallafall. Inte idag.

Det känns så jävla... Menlöst liksom. Just nu. Att sitta och mulna över att man har resurser och barn och villa och vänner och.... Att vi har haft det för bra och förstör våra barn med vår omsorg, våra pengar och vår vilja att göra gott.

Jag vill inte ha den boken.

Jag vill ha en bok som berättar hur vi kan göra istället. Inte vad jag gör fel, för det vet jag redan. Jag vill ha en bok som berättar hur jag kan göra det bra. Hur jag kan göra rätt dör det blivit fel. För mina barn. Och för andra barn. Jag vill veta hur jag ska göra för att mina barns överflöd ska komma ett värnlöst barn till godo. Här och nu. Inte ett kontonummer eller en lott. In real life. Det handlar inte bara om pengar.


fredag 27 december 2013

Cancerfan var det enkla. Tydligen.

Över en natt välte skogen. Eller delar av den iallafall. En gigantisk rotvälta mötte mig när jag tog min flykt ut i skogen idag. Som en vägg. Av jord. Och rötter. Häftigt. Och skrämmande. Om den skulle välta tillbaks. På min vandring vidare mötte jag en stenvägg och en gigantisk varelse med grön fot. Med klor. Fram och bak. Den verkade snäll. Eller sovandes... Rörde sig inte...

Skogen hos svärföräldrarna är magnifik. Idag var det riktigt gråmulet. Ändå är den hänförande. Skiner solen mellan trädtopparna är den otroligt fin. Mår jag dessutom bra så blir jag nästan religiös. Idag blev skogen en reträtt. En ordination till mig själv, från mig själv. För husfridens skull. För omgivningen. För julfirandet. Skönt att komma ut. Tråkigt att må skit. Att känna sig på annat sätt än vad man egentligen gör.

Inget har egentligen förändrats. Ändå allt. Jag mådde så bra. Och nu. En vecka har gått. Med halv medicin. Tio dagar med hormon. Allt är som vanligt. Runt omkring. Och ändå skit. Är bara arg. utan anledning. Irriterad. Kort stubin. När jag vaknar. När jag somnar. Och tiden där emellan.

Imorron börjar jag ny medicinering. Hoppas att den hjälper upp. Hoppas som fan alltså. För alla inblandade. Annars vet i... Inte tänker jag gå runt och vara förbannad i fem år. Vad är det för liv?

Nä... Det tänker jag inte. Så de så. Pilutta dig. Inte en chans.

Antingen vänder det eller så får vi hitta andra vägar. Har jag nu fått må bra ett helt år tänker jag fan inte trilla ner i gyttjan igen. Nej. Inte ens för en cancerbehandling. Då får de hjälpa mig med nåt annat. Eller låsa in mig under dessa fem år och ta hand om mig. All inclusive. På varmare breddgrader. Med room-service. Och fritt wi-fi.

Japp. Så får det bli.

Fuck cancer. Fuck depression. Fuck sjukdomar och annat mög. Fuck att må skit helt enkelt. Nu får det vara nog. Cancerfan var den enkla biten. Tydligen.











onsdag 25 december 2013

Juldagsmorgon

...glimmar inte riktigt. Inte på det sätt jag först associerar till att glimma. För några dar sen planerade jag min återgång i arbete till väldigt snart, men nu... Medicinerna börjar göra sitt till och det är inte kul. Sur, irriterad, trött och allmänt ur form. Vill bara dra filten över huvudet och sova. Eller ligga och glo. Blä. Låt detta gå över snabbt. För allas trevnad.

Trots tråkmåendet idag så vill jag ju skriva något om självaste julafton. Tar lite från förra året och fixar till enligt årets upplevelse.

Igår var det självaste julafton. Dagen barnen räknat ner till. Dagen som jag själv räknat ner till. Som jag bakat till. Slagit in klappar till. Gjort godis till. Köpt nya kläder till barnen för... Som jag bara varit ytterst lite stressad inför, vilket skiljer sig från tidigare år.

I år blev julen grön. Och förhållandevis varm. Med lite regn. Grått. I vanlig ordning firade vi jul nära hemmet, praktiskt, då jag kunde köra hem två gånger under kvällen och hämta saker jag glömt. Också det enligt traditionen. Vi var i kyrkan på förmiddagen, och grabben fick lägga Jesusbarnet i krubban, under tiden som prästen berättade om sagan om julnatten i Betlehem.

För än så länge är det en saga, en saga bland andra, för våra barn. En saga som inte intresserar mina barn nämnvärt. De har inte tagit ställning till någon tro eller religion än. Tack och lov. De är inte heller färgade av debatter om julavslutning i kyrkan, om pepparkaksgubbars vara eller inte vara, om ok i baken i tomtens verkstad eller om religioners baksidor med krig och förföljelse. De är "bara barn" som lyssnar på en saga, som lämnar en peng till barn som har det svårt och som är tillsammans med kompisar i en fullsatt kyrka där prästen berättar sagan. Sagan om barnet och stjärnan och stallet. Barn som väntar på tomten och funderar på om kameler fiser.

Tomten kom med efterlängtade klappar. Maten åts i omgångar (mest hela tiden) och Kalles jul och Karl-Bertil Jonssons julafton följdes i olika intressegrad. Mest av oss vuxna. Allt löpte av enligt den trygga tradition vi har i vår familj. Som det alltid har varit liksom.

Även om dagen började med grått ute och grått sinne, så glimmar juldsgen ändå på nåt sätt.
 I lugnet som lagt sig. I den avslappnade känslan som infinner sig dagen efter. Efter något som man planerat för. Sett fram emot eller våndats för. För sån är ju julen, efterlängtad för en del och fasansfull för andra. Men idag kan vi alla andas ut. För julafton har passerat. Och hur den än blev så är den över.

Idag går mina tankar till alla som haft en jobbig jul. Med eller utan familj, med eller utan vänner. Till dem som firat första julen utan någon kär, den den som firat sista julen med någon. Till den som inte hade det bra och till den som idag står med tråkiga minnen från igår. Tankar till alla som har en julhelg långt bortom tidningarnas julreportage och leksaksmagasinens glättiga sidor.

Idag är en ny dag med nya möjligheter. Idag är första dagen på resten av ditt liv.

God fortsättning till er alla!

tisdag 24 december 2013

Julevangelium från byn

Julen är här, 
och lyser frid på jorden.
Glädjen är stor,
i ett barns klara ögon bor den.
Julen är här,
i våra mörka länder.
Kom låt oss ta varandras händer,
när julen är här.

Och jag vill,
tända en stjärna till,
den som är frusen och gått vill i världen.
För den som inte finns hos oss,
tänder vi nu ett bloss,
brinner en låga klar
kom hit här är den.

(ur Julen är här av Butt & Rydell)

Vi är framme. Vid resans början eller vid resans mål. Julafton.

Resans start; Jesu födelse och på kyrkoårets fjärde helg. Eller. Resans mål; julklappar. Det går nästan att ta på förväntningarna som ligger i luften och som strålar ur barnens ögon. När kommer tomten? Om några timmar finns det bara rivet papper under granen. Tomtens färd går vidare till andra snälla barn.

Julafton är start och mål på samma gång. Ur olika perspektiv. För en del är julafton en del av resan, kanske ett kort stopp, eller en längre flykt från kommersen. 

Oavsett om julafton är start eller mål, eller om den känns helt ovidkommande, är det svårt att helt undgå julfirandet i vårt land. På facebook har statusraderna de senaste veckorna dominerats av känslouttryck kopplat till den stundande julen. Förväntningar, förhoppningar, förfäran och förmaningar. Alla har tankar om fenomenet jul. Framförallt fenomenet kommersiell jul. Många stressas av allt som andra tycks hinna, en del påtalar hur lite man bryr sig om spektaklet och andra försöker behålla lugnet. Många är nog de, som likt mig, både längtar och stressar och ibland förfasas av hela jippot. 

Jag var i kyrkan i morse. Jag vill gärna att mina barn ska få en lite dust av julen ur ett kristet perspektiv. Innan vi brakar rätt in i kaklet med alldeles för mycket mat, för många paket och bortskämda barn och vuxna. Att de ska veta att det inte är tomtens födelsedag, utan Jesus.
Jag fick med ena grabben, som glatt sjöng "blinka lilla bajskorv där" och berättade att kamelen fes när den kom till krubban. När prästen frågade vem väntar på idag ropade alla barn i kör: TOMTEN!
Kollekten idag gick till barn som upplevt våld. Ett värdefullt bidrag, oavsett om gåvan ges med kristna eller "bara" medmänskliga skäl. 

Barn som är utsatta, av olika skäl, väcker ofta extra känslor just kring jul. Många är de som delar sina tankar om att alla barn är värda en vit jul. Att barn ska slippa alkohol, droger och våld på i julhelgen. 

Julen är i första hand barnens högtid, definitivt om vi helt skalar bort det kristna budskapet. Min önskan är att alla människor, barn och vuxna, får uppleva en fröjdefull jul, med kärlek, gemenskap och vänlighet; mat på bordet, kläder på kroppen och omsorgstagande ansvarsfulla vuxna omkring sig. En vit jul är drömmen för det barn som upplevt fylla och våld. En utopi för många. I andra hem, där alkohol, droger eller våld inte förstör och förgör, där kan vuxna med gott samvete och gott omdöme väl unna sig en snaps till sillen och lite glögg utan att behöva ha dåligt samvete. Tycker jag. 

Under storhelger, som jul och midsommar, konsumeras det mycket alkohol i vårt land. Detta leder tyvärr också till ökat våld. Inget barn ska behöva leva i det. Jag uppmuntrar verkligen en jul i frid och att vi tänker på alla dem som inte har det så bra som vi önskar. Över hela året. Barn som inte alls ser fram emot loven, oavsett om det är vid jul, påsk eller sommaren. Barn som får hitta på något de fått i julklapp när de ska berätta i skolan efter jullovet. Barn som får fabulera semesterplaner innan sommarlovet. Barn som inte har någon julgran, några klappar eller någon kärleksfull vuxen vid sin sida.

Jag önskar att vi behåller dessa tankar om utsatta barn och deras familjer. På julafton. Vid nyår. På midsommar. Och de övriga 362 dagarna på året. Finns det någon som du är extra orolig för idag? Kan du göra något för denna person? Du kan inte förändra den andres liv i en handvändning, men kanske kan du tända en stjärna i någons liv?

Det räcker långt med att berätta att du finns där, om den andre vill. Ge ditt nummer till det där barnet. Fråga om han/hon har någon vuxen att prata med om det känns otryggt. Försäkra dig om att barnet vet att du finns där, den dagen då han/hon känner sig redo att be om hjälp. Berätta för arbetskamraten att du finns ett telefonsamtal bort, om han/hon vill prata under helgen.

Våga visa att du ser, och erbjud försiktigt din hjälp. Misstänker du att ett barn utsätts för våld eller annan grav omsorgssvikt så finns social jour alltid. Dygnet runt, året runt. Du når dem via 112.

Med hopp om en fin jul till er alla!



söndag 22 december 2013

Att finna ljuset i mörkret

Häromdagen fick jag besked om att jag slipper cellgifter. De funkar tydligen inte på den typ av cancer som jag har. Hoppas att det är bra. Vi hade verkligen väntat på besked; vi var nästan säkra på att det skulle bli cellgifter. Så när beskedet kom hade vi verkligen förväntat oss att känna ett tydligt lyckorus. Men... Det uteblev. Just då.

Omgivningen jublar. Det dimper in grattis och va kul och... Men... jag var ändå rädd. Jag väntar ändå behandling. Som jag verkligen är skraj inför. Cellgifter byts ut mot strålning istället, och det är väldigt bra. Strålningens eventuella biverkningar är ju mycket lindrigare än de man kan få av cellgifter. 
Mina farhågor gäller andra mediciner jag äter, som inte funkar ihop med hormonbehandlingen. Som jag ska ha i fem, helst tio år. Alltså måste kanske de bort. Eller åtminstone en. Den försökte vi byta ut en gång och jag har aldrig mått så dåligt, rent fysiskt. Krypningar, känsla av elstötar i hjärnan och kroppen, svimningskänsla, illamående... 

Jag är ganska övertygad om att dessa två mediciner har räddat mitt liv. Gett mig ett liv. Mitt liv tillbaks. Jag är så jävla rädd för att hamna där igen. I det svarta hålet. Jag har lovat mig själv att aldrig komma dit igen. Jag har berättat lite om detta förut; (http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/05/vem-ringer-man-nar-man-inte-orkar-leva.html). Då hoppades jag som fan att Blomberg visste nåt som jag inte visste. Då fanns inget ljus. Då var jag rädd. Det är det enda jag vet. 

NU ÄR JAG GLAD!!!
Lättnaden kom i fredags eftermiddag. Min läkare ringde och berättar att de har funnit en ersättningsmedicin. Visserligen med fler biverkningar men det är inte säkert att jag behöver få dem. Nu kom glädjen! Såååå skönt. Och dessutom kan jag behålla den andra medicinen helt oförändrad! Den som har jämnat ut min berg-och-dalbane-vardag hyfsat, iallafall har jag sluppit djupdykningar. Mitt speedade sätt får omgivningen och jag  själv försöka hantera och stå ut med! 

Har förstås ändå hormonmedicinen som jag måste äta länge länge, och som antagligen kommer att ge mindre angenäma biverkningar. Men nu är det åtminstone bara en medicin att förhålla sig till. Började för några dagar sedan och än är det okej. Strålningsplaneringen börjar andra januari, men jag har fortfarande ett öppet sår som måste läka inifrån. Tror inte att strålningen kan börja innan det är läkt.

Tänk om... jag mår lika bra som nu i januari! Då kan jag börja jobba och livet kan återgå till nån slags normalitet igen. Även om det just nu känns fullständigt normalt att gå här hemma och drälla. Tills dess att lönekuvertet kommer...


Var inte rädd för mörkret, 
ty ljuset vilar där. 
Vi ser ju inga stjärnor, 
där intet mörker är. 
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill, 
ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till. 
Var inte rädd för mörkret, 
ty ljuset vilar där, 
var inte rädd för mörkret, 
som ljusets hjärta bär. 

(Psalm 797 av Erik Blomberg, ur  "Den svenska psalmboken").

torsdag 19 december 2013

Det är en gåva att kunna ge

Ikväll har jag gjort julgodis. Mannen har köpt gran. Imorron ska vi nog klä den. Det är bara några dagar kvar till julafton. Vi skulle inte köpa så mycket eftersom att killarna har det mesta och de vill inte göra annat än att spela ändå. Jäkla näthandel... Jag tror att jag har råkat handla lite för mycket. Eller. Mycket för mycket. Måste påminna mig själv om att inte skälla på barnen för att de är bortskämda. Jag hatar att ha bortskämda barn. Jag älskar att ha möjligheten att skämma bort mina barn.
Svår ekvation. Vi är ju så lyckligt lottade att vare sig vi själva eller barnen fattar. Jag fattar mer än resten av familjen av detta. Vet jag. Jag vet hur barn kan ha det. Och vuxna. Sen sitter vi här. I vår verklighet. Och gnäller. För så är det ju; vi lever inom våra referensramar. Och det är ju helt okej. Hur vore det annars? Hur kan vi leva någon annans liv? Men... 

Vi kan ägna det en tanke ibland. Att alla inte har det likadant. Om man kan och vill går det bra att bidra på olika sätt. Lämna en jacka på Stadium och få bra rabatt på en ny. Lämna en julklapp till stadsmissionen. Köpa julkort som sponsrar barncancerfonden. Köpa julklapp från fonder som gör väl för forskning. Fråga hur någon mår. Bjuda en vän på kaffe. Ta dig tid att hälsa på gamla farmor. För många är en stunds odelad uppmärksamhet mycket mer värt än en fint inslagen julklapp. Vi behöver påminna oss om det. 
I dagens samhälle är tid (för många) det mest dyrbara vi kan ge varandra. Kanske kan vi skippa några av julens måsten? Julkort? Går det att låta bli? Vad ska folk säga? Tänk alla som skickar till oss. Godis. Måste vi göra fem sorter? Blir det inte jul annars? Julbordet. Är det viktigt med hemgjord sill eller femtielva kallskurna grejer? Tomtar, stjärnor, smällkarameller, kransar, glögg, adventskalender, you-name-it. Alla grejer finns att köpa för den som kan och vill. 

Kanske måste vi inte ens ha allt? Kanske blir barnen inte sämre människor för att de inte har fått baka pepparkakor med en sönderstressad förälder? Kanske kan de lära sig hur granen växer utan att kuska ut i skogen och såga ner den? Kanske kan vi få en lugnare jul om vi plockar bort några av alla måsten. Som i slutändan bara handlar om oss. Om vilka krav vi ställer på oss själva. Varför är det så svårt? Att omsätta förväntningar på sig själv? Förväntar du dig detsamma av andra, som du gör av dig själv? 
Hur skulle ditt råd lyda till en vän som kände sig som du gör just nu? Prova att testa det rådet på dig själv! Skulle det bli någon skillnad? Idag är dagen...








onsdag 18 december 2013

Om livet och döden och dagen idag

Har inte orkat skriva på ett tag. sjukdomsr och julstök i kubik. Hittade en konversation sen ett år tillbaks, den är fortfarande aktuell. Skönt nog har ingen av barnen alls frågat om döden i samband med att jag blev sjuk. 

Här kommer en redigerad variant; 
"En riktig buskväll slutar med djupa existentiella tankar hos min snart sjuårige son. 

Kommer du att dö snart mamma? 
Vi vet inte när vi ska dö, svarar jag, men de allra flesta lever tills de blir gamla. riktigt gamla. Gamla som min farmor, hon blev ju över 90 år. Och i helgen såg jag en tant i tidningen som fyllde 100 berättar jag. Vi vet inte när vi ska dö, säger jag igen. Man kan bli sjuk eller råka ut för en olycka, så jag kan inte lova något. Men om något skulle hända så har vi vuxna pratat om det och alla vet vad de ska göra för er.

 - Men OM du dör. Vad händer med mig då? Jag fortsätter på inslagen väg om ett långt liv, men berättar att om jag blir sjuk och sängliggande eller hamnar på sjukhus så har du din pappa. Då kommer han hem från sjön. 
-Hur snabbt kan han komma? Tänk om fritids stänger? Han kan komma snabbt, med nästa flyg. Några timmar eller en dag. OM något händer mig, och pappa inte är nära,  så kommer mormor och morfar och tar hand om er. Det har vi redan bestämt. 
-Men om båda dör? Både du och pappa? Då kommer mormor och morfar och moster ta hand om er. Och farmor och farfar. 
-Hrmm. Grufff. Det orkar de väl inte... 
Jag försöker övertyga om att sannolikheten för att vi båda föräldrar skulle dö samtidigt är väldigt liten. Det är läggdags sen länge och lillebror hoppar och skuttar i sängen och förstår inte allvaret i diskussionen. 

Vi skojar lite och jag försöker lätta upp samtalet lite så grabben ska kunna sova. 
Som du vet så är jag en ganska seg mamma (fniss), säger jag. Jag kommer säkert att finnas kvar när du är vuxen. Kanske har du egna barn, mina barnbarn. Kanske ska du bara smyga förbi mitt hem, men jag ser dig och skuttar ut med käppen eller rullatorn och tjoar, AAAAAAnton - så rooooligt. Kommer duuuuuuuuu! Nu ska vi dricka kaffeeeeee! Och du vill bara gå vidare, men jag tycker du ska stanna lite till. Han småskrattar lite men inte helhjärtat. Om vi känner mig rätt så lär det dröja innan jag har släppt min sista fis, avslutar jag. Lillebror viker sig dubbelvikt och håller på att förgås av skratt (eftersom att han har fått en såååå enormt rolig mor!!!). Anton fnissar lite, men inte alls som han brukar med denna typ av skämt". 

Anton var nästan sju år när konversationen ägde rum. Både stor och liten på samma gång. Denna kväll var han en liten kille med stora tankar. Tankar om livet och döden och närhet och distans. Om att vara stor och självständig och liten och beroende. Om rädslan att förlora sina nära.

Tankar som vi alla bär med oss genom livet. Vem är jag? Vem är jag med dig? Vem blir jag utan dig? Vad blir det av er utan mig? 

Vi har här och nu. Det är vad vi är säkra på. Längs vägen får vi hantera gupp och avkrokar, avgrunder och sankmark. Tillsammans kommer vi vidare, även om det känns hopplöst i stunden. Ibland måste vi bara stå kvar i sankmarken eller backa tillbaka vid guppet och ta ny fart. Att stå stilla är svårt och smärtsamt. Men det kommer ljusare tider. Då sorgen blir lättare att bära, då smärta och förlust, av kära eller av tid med dem, har införlivats i själva livet. Gjort oss starkare på något sätt. 

Take care! 

måndag 16 december 2013

@Kirurgmottagningen

...i väntans tider...

Det måste väl vara slut på tråkiga besked nu? 

Snart vet vi det.

söndag 15 december 2013

2014 måste bli mitt år

Bara ett konstaterande. Sen ska jag inte klaga på en stund...
Cancerbesked
Operation 1
Operation 2
Infektion (av lindrig art ska jag snart få erfara)
Operation 3
Hosta 
Infektion (från hell)
Hosta (från hell)
Söndersliten hud av ständig omläggning av sår
Hosta (från hell)
Neverending hosta
Snorig
Bränd hand på socker (väldigt lite men ändå)
Magsjuka (av lindrig art)
Sönderbitna naglar (jag vet - mitt eget fel)

Sådär ja. Nu känns det bättre. Äh. Kändes inte så dåligt innan heller, men jag vill ju inte att ni ska sluta tycka synd om mig! ;-) Imorron ska jag tillbaks till läkaren för besked från senaste op samt magnetkamera och ultraljud. Jag tror att detta är mina sista besked före behandling. Det känns så. Att nu är det klart med operationer och andra bakslag. Nu ska jag få komma igång med resan mot att bli frisk. 

2014 blir mitt år. Året då jag tar kål på cancern, utan att bli dålig av behandlingen. Året då jag vinner en jävla massa pengar och kan betala av alla lån och jobba bara för att det är kul. Och resa till solen när andan faller på. Och ge pengar till behövande, göra skillnad för någon arm stackare. Jag kommer få en fet löneökning och färre arbetsuppgifter. Jag kommer få mer tid att bara ta hand om barnen i skolan, finnas där ute bland dem. Eller bli skolvärdinna och serva alla, stora som små, och bara få cred hela tiden. Baka och pynta. Komma med mina fantastiskt roliga skämt. Jag kan sköta kopiatorn och lamineringsmaskinen också. Jag älskar att laminera! 

Hehehehe... Vilken önskelista. Sen önskar jag också att alla får vara friska. I hela världen. Jag önskar fred på jorden åt alla människor. Jag önskar lycka och tolerans. Jag önskar att alla slutar röka och droga. Jag önskar...

...att jag blir tant Sverige! Att få gå där i baddräkt och bikini, med ett sånt där band diagonalt över bröstet. Inför fullsatta arenor. Både i Sverige och utomlands. Med min hängröv (som pappa säger att jag kan hänga upp med hjälp av hängslen), med mina förstora ögonlock som gör min syn dålig, med min muffinsmidja, mina celluliter, min röda näsa och mitt enda bröst kommer jag att ta världen med häpnad! Jag kommer att vinna miss Universum. Eller... Universums miss. 

Allvarligt. 
Med önskan om friska fläktar och nya friska ideal, som ger våra barn och ungdomar (och tanter och gubbar och mig själv och min kompis S) mer tid att fokusera på det som är viktigt och trevligt i livet, än det som mest av allt ger ångest. 



onsdag 11 december 2013

Knäckebak

...hade ju suttit fint. Alltså en bak som knäcke. Eller hårdbröd som en del säger. En hård bak alltså. Inte en bak som jagar en när man springer. Eller som barnen slår till och utbrister -"se va länge den skakar!". 

Meeeen.... I brist på knäckebak fick det bli knäcke(bröds)bak idag. Med endast en omgång a´ 4 bröd brända. Lite svinn får man räkna med. Det blev ett litet test idag, får se om det faller i god jord. Innan om åren har det varit rödlöksknäcke, som haft en strykande åtgång. Nu testade jag en variant med nyponmjöl; vi får se vad som händer. Ska göra minst en laddning till, är ambitionen iallafall. Då blir det surdegstest. Har fått lite tips från en gammal kollega då vår bästa kavlingsblandning gått ur tiden... 

Ikväll var det julmarknad på grabbens skola. Tänk... där gick jag för ett antal år sedan. På den tiden var det stor traditionell julavslutning i en lokal i byn. Det var luciatåg, lotteri, dans, julspel, lekar, uppträdanden m.m. Det var kantorn på den tiden, eller musikläraren för oss barn, som höll i hela fixet. Festen gick i pension med honom. Tråkigt för festen... Och säkert var han en bra man, men jag var skiträdd för honom. 
Nu är det julmarknad utomhus där det säljs produkter som barnen till stor del gjort själva. Äppelringar, godis av olika slag, granprydnader, marmelad, m.m. Luciatåg blir det och så finns det förstås kaffe, glögg, korv m.m. till ett billigt pris. Barnen lekar och har skoj i mörkret. Vi vuxna snackas lite och dricker kaffe och handlar för den goda sakens skull. I år går överskottet till Filippinerna. 

Jättetråkigt dock, att det är så många familjer som inte kommer. Av olika anledningar förstås. Men.... Det kostar ingenting. Vill man ha lite saft och en muffins så är det 5 spänn. Barnen har kämpat med detta i flera veckor. Ledsamt för de barn som inte får vara med tycker jag.

Imorron ska jag lämna barnen... Hjälp! Det var en evighet sen och jag fick ta tydliga instruktioner från mannen idag om hur jag kan gå tillväga för att lyckas bra... Jag varskodde grabbarna vid läggning att det kunde bli så att de hamnade på fel ställen, typ ÖoB och bussen till stan, om de inte är hjälpsamma. I värsta fall iklädda endast kalsonger, kängor, mössa och handskar. Vi får se om det bet på dem... Jag återkommer i detta ärende.

Några bilder från baken.... eh....baket menar jag! Tjingeling!

Här ligger den lilla degen för vila... Precis som kroppen ibland...

En stund senare. Jag tänker mage. Mina grabbar ser min bak...
Den goa blandningen till kavling...

Sådär ja! En trave knäckisar! Eller...knäckebakar! 

tisdag 10 december 2013

Som man sår får man skörda

Idag har vi varit i Västervik. Sist jag var där var -06. Grabben var bara några månader och mannen låg där med sin båt. Vi for de knappa 20 milen för att träffas. Pappan ville ju visa båten oxå! Det var sommar. Helt fantastiskt. Det var så jag mindes Västervik. 

Idag var det grått och regnigt. Lunchen var god (tack o lov!). Inredningsbutiken jag sett fram emot att gå till (och köpa de livsnödvändiga kuddfodralen!!) hade slagit igen. Eller flyttat. Inte vet jag. Promenad i regn med vita fingrar. Raynard's syndrom, en annan sak som är ett jäkla skit. Första ordentliga utbrottet denna säsong. Bara att vänja sig. 
Kommer till sjukhuset alldeles för tidigt. Vid första anblicken tänkte jag att sjukhuset såg gammalt och mysigt ut (utifrån...). Påminde om Borgholms lasarett som också är en fin byggnad. Väl inne undrar vi om vi kommit till nån slags äldreboende som Gud glömt.

Oj, nu var jag väl hård. Det jag tänker ikväll är att vi formas så in i bängen av det vi vistas i just nu, känslan i kroppen, vad vi utstrålar själva, kontexten... Jag har verkligen väntat på denna dag då det var mina , förhoppningsvis, sista undersökningar innan behandlingsresultatet kan bli klart. Magnetkamera och ultraljud. Men väl där... Jag vet inte vad som fick mig att uppfatta världen så ful. Men nåt var det. Efter MR-undersökningen (jag var trevlig!) som var en upplevelse i sig, så var det en timma till UL. En timma i fiket på det sjukhuset kan vara ganska lång. Gick och frågade på UL om det gick att komma tidigare, vilket det inte gick. Upptäcker att jag är sur mot sköterskan. Som om hon kan hjälpa att jag har en bad day. Eller att jag kommer från Öland. Eller....vadfansomhelst. Hon gör ju sitt jobb. 

Äckligt kaffe i trekvart.

Åter på UL. Nu händer det oväntade. Sköterskan hämtar mig. Och är trevlig. Hela tiden. Tack. Jag blev trevlig också. Ett tag iallafall. Preliminärt besked från undersökningarna är att de inte hittar nåt konstigt. Vi tror på det tills motsatsen bevisas. Nästa vecka hoppas jag på resultat av de senaste fyra grejerna.

En liten berättelse får avsluta dagen.. Mycket tänkvärd!

På bergsluttningen sitter en gammal man och pratar med sitt barnbarn. De har fin utsikt över dalen och den lilla byn där nere. En bra bit ovanför dem ligger nästa by. Uppför sluttningen kommer en ensam vandrare som ibland stannar för att vila sig. När han kommer fram till mannen och hans barnbarn tar han en paus och sätter sig ner. 

”Jag är på väg till byn där uppe, hur är människorna där” frågar vandraren.
”Hur var människorna i byn nere i dalen” frågar då den gamle tillbaka.


”De var avvisande, sura och argsinta” säger vandraren.
”De i nästa by är samma slags människor” säger den gamle.

Den lilla pojken tittar på medan vandraren tar sin stav och vandrar vidare mot byn där uppe. Efter ett tag kommer ännu en vandrare till pojken och hans morfar. Även han slår sig ner och vilar en stund.

”Jag är på väg till byn där uppe och undrar hur människorna är där” säger han.
Den gamle mannen frågar så hur människorna var i byn han kom ifrån och får svaret: ”De var vänliga, tillmötesgående och glada” svarar vandraren.
”I byn du kommer till är människorna samma slags folk” blir svaret från den gamle mannen.
När mannen gått vidare frågar så den lilla pojken hur han kan ge så olika svar till de båda vandrarna. ”Som man sår får man skörda” säger den gamle mannen och ler.


Ur "Varför växer gräset" av Hallberg & Kull.

måndag 9 december 2013

If you had just one question

I juletid är skolans besök i kyrkan hårt ifrågasatt från många håll. Om det kan vi tycka och tänka men som tur är har skolverket gått in och reglerat hur en avslutning i kyrkan får gå till om den ska hållas där. Inga böner, ingen välsignelse, ingen syndabekännelse, ingen predikan. Skolan ska, enligt skollagen, vara icke-konfessionell. Vid mina tidigare julavslutningar i kyrkan, där skolan jag arbetar på valt att lägga sin samling, har vi varit många vuxna och barn som fått njuta av ro och stillhet tillsammans med varandra, samt sång och små spratt från prästerna och rektor. 

Budskapet som sändes med oss förra året var att vi ska låta adventshögtidens ljus speglas i oss själva, att vi kan vara ljus för varandra; att vi kan lysa upp den andres tillvaro genom ett enkelt ord, ett leende eller en blick; att vi är viktiga för varandra - viktigare än vi ofta tror. Det du gör mot den du möter idag kan färga dennes dag så mycket mer än du anar. Kanske mer än du hade avsikt med. 

Att vara varandras ljus innebär ju att lysa upp i mörkret. Att se den andre. Att visa - du finns för mig. Du är viktig. Ljuset kan brännas. Jag ser det ibland. I skolans värld. Utanför skolans värld. Barn som bränner varandra. Som ser varandra, på fel sätt. Som ser på varandra på felaktiga sätt. Som tolkar varandra utifrån tidigare erfarenheter av svek. Jag ser även vuxna som gör samma sak. 

Att jobba med barn innebär möjligheten att kunna göra skillnad. Att kunna vara ett ljus för den andre. Kanske är du den ende som ser barnet just idag? Ser på riktigt alltså. Kanske är det den där kramen som gör skillnad? Eller blicken. Kanske är det orden som ger styrka; jag tror på dig, även om hela din värld tycks rämna just nu. Jag står upp för dig även om allt känns svårt. Jag ser att du har det tufft och jag ska göra vad jag kan för just dig. Jag finns här.  

Om du var ensam. Eller utsatt. Eller ledsen. Eller rädd. Eller övergiven. Eller.... Om ditt barn var det? Eller kände sig så? Vad skulle du önska av den du mötte? Eller den ditt barn mötte?

I skolan där jag jobbar har ungefär hälften av eleverna annat modersmål än svenska. Vi har barn från många delar av världen, många etniciteter, många religioner, många färger. Personligen struntar jag i vilken gud du tror på, eller om du tror. Kanske tror du på något.. Men vet inte vad...

Advent betyder ankomst på latin. I den kristna tron handlar det om att fira herrens ankomst. Men det handlar också om att i den mörkaste av tider på året, finna ljuset som bryter igenom. Att i det oväntade upphöja det annorlunda och främmande. Att finna gemenskap och hopp i världens mörker. En del tror att det är gud som är räddaren i detta mörker. Andra tror på något annat, eller någon annan gud. Jag tror på medmänniskan, att vi finns här för varandra. I mörkret och ljuset, i hopp och förtvivlan, i nöd och lust.

Om det finns en gud eller flera, ingen eller något annat, det kan inte jag svara på. Men om det finns en högre makt, vad skulle du önska? Vad skulle du fråga?

"If God had a name, what would it be
And would you call it to his face

If you were faced with him in all his glory

What would you ask if you had just one question"
(Joan Osbourne, 1995)


söndag 8 december 2013

Andra advent

Två veckor och två dagar kvar till jul. Det finns många projekt i mitt huvud som inte kommer längre. Ansvarig för verkställigheten verkar ha tagit semester. Jag är trött. Hostar mindre, men hostar. Mår illa idag [nej, jag är inte gravid]. Men det känns likadant. Molande ihållande illamående. Tänkte ta en postafen, men när jag läste i bipacksedeln att man skulle ta den 1-2 timmar före avgång blev jag skraj. Tänkte att avgång kunde betyda avgång till toaletten. Start för kräkningar. Så jag lät bli.
Nu sitter jag i sängen. Sitter för att om jag lägger mig ner så somnar jag. Det är lugnt i huset; mannen är på jakt, ena barnet är hos en kompis och den andre har tre kompisar hemma i spelhålan. Just nu struntar jag i att de spelar hela tiden. Jag behöver vila lite. 
Igår kväll var jag på en fantastiskt fin julkonsert i Algutsrums kyrka. Barn och ungdomar från kyrkokör och friskolan sjöng och spelade under ledning av fantastiskt duktiga Therese Wahlgren-Sundén och ackompanjerade av bandet "No Ties". Björn Rosengren framförde "O helga natt" så att håren på armarna reser sig. Han var sångare i husbandet på Sunwing i Åre när jag jobbade där för länge sedan. Lite skillnad på musik mot röjet på afterskin! Ingela Carlsson spelade dragspel och fiolfröken rev av ett solo på fiol, helt galet vad de kan! Lokalkändisen Kim Stranne framförde egen musik, riktigt riktigt bra! Har inte hört honom förut. Att få lyssna till dessa talangfulla och helt galet duktiga ungdomar är något speciellt. Om jag fick önska mig en förmåga på denna jord, då vore det att kunna sjunga och spela. Tidigare på dagen var jag på kalas med grabben, och där rev Sofia av låt efter låt på pianot, med sång därtill. Jag är så imponerad. Ett hett tips till nästa år är att skaffa biljetter till detta evenemang! Helt fantastiskt! Dessutom går alla intäkter till Lettiska barnhem! Win-win alltså.
Människor som kan sjunga och spela måste väl vara lite lyckligare än oss andra? De verkar ha så kul där på scen, ett glatt gäng som bara klämmer i liksom... Den som ändå kunde sjunga och spela...
Åter till listan på det som inte verkställts än:
- pepparkakshus
- pepparkakskrubba
- kransar av riset vi hittade i skogen (när vi letade svamp)
- arrangera blommorna som står i hallen, levererade av mor för en vecka sedan
- göra julkort med barnen
- göra godis
- baka knäckebröd
- hälsa på jobbet
- pyssla till granen
- luncha med arbetskamrater
- köpa julklappar
- fixa rediga vinterskor till grabben
- ......

Och jag sover bort flera timmar varje dag....
P.S Jag vet att julen kommer ändå. Jag vet att jag antagligen behöver vila eftersom att jag är så trött. Såvida tröttheten inte kommer av att jag vilar för mycket? Hur ska man veta? Jag vet att jag ska släppa kraven och att inga barn har dött av att inte få göra det som återfinns på listan. Jag vet... Men jag vill ju! Det känns inte som några krav eller måsten, det är saker jag vill. 
Ska bara pausa lite och fundera över vilket jag ska göra först! ;-)

Avslutningsvis lillkillens julhit just nu:
"Vi tänder ett ljus i advent,
det värmer den som frusen är.
Vi tänder ett ljus i advent,
det sprider ljus i vårt mörker här.
Och alla som är rädda och fryser på vår jord,
dom borde få sitta vid vårt bord
när vi tänder ett ljus i advent,
när vi tänder ett ljus i advent.
"

fredag 6 december 2013

Vad är väl en bal på slottet?

Ligger som en strandad val i soffan. Har fått min adventskänsla med stjärnor, glögg, pepparkakor och julskiva! Dessutom lite, lite snö utanför fönstret. Det gillar jag. Har dock inte tagit mig utanför dörren kom jag på.... Städade och fixade på förmiddagen, sen sov jag några timmar. När jag vaknade var det redan mörkt, så det kändes lite onödigt att klä på mig. Grabbens kompis pappa kom för att hämta, så jag sa att jag just skulle ta på mig långklänningen inför kvällens middag. Undra om han gick på den?

Jag vet att det är helt rätt att jag ligger här, men jag grämer mig ändå. Just i detta nu når nog årets julfest med jobbet sin kulmen, och jag hade såååå gärna varit där.
Men.
Sommarfesten är min. Så ni vet!

Strax dax för kudden. Imorron ska jag fortsätta min uppvärmning inför julen med en julkonsert i kyrkan. Har stora förväntningar då förra årets tillställning var helt fantastisk! Elever från friskolan i trakten, barnkör samt etablerade riktigt duktiga sångfåglar. Håll tummarna för att min hosta håller sig i schack bara...

Inför kvällens middag var det lite hemlighetsmakeri i köket, och när vi blev inbjudna hade grabbarna dukat och gjort servetter! Helt fantastiskt!

Håll i hatten i stormen!

torsdag 5 december 2013

Jippie

Jag blir frisläppt idag!!!

Glögg, pepparkakor och adventsstjärnor med familjen! Och kanske en tupplur och en ordentlig tvagning i den egna duschen! Och... Byta mjukisbyxor!

Det var verkligen dags nu. Jag har så svårt att vara här och se andra vara ensamma och må dåligt. Jag vill ju hjälpa och underlätta, men samtidigt vill jag hålla mig i min lilla bubbla och försöka bli bra.

Jag har mina tanter här i rummet. Vi får åka hem alla tre. Den ene som var så sur när hon kom in, hon är så glad och trevlig och rolig nu. Där ser man lättnaden efter avklarad lyckad operation. Hon skuttar omkring och vill dra sina drän själv så hon får åka hem!

Den andra tanten, 87 år gammal och pigg och snygg som få. Hon var så dålig, så dålig och bara låg i flera dar. Nu mår hon bra och är uppe och för första dagen gick hon utanför rummet. Hon ville inte, för "när en åker bort vill en ju lägga håret och klä sig lite fint". Hon verkar så ensam. Men igår fick hon lite besök. Tack å lov. Hon kommer en bit ifrån, så det är klart att anhöriga har en bit att åka. Men... Att komma akut, utan några tillhörigheter och inte kunna röra sig på flera dagar. Det tar på krafterna. Jag har känt ett sånt ansvar, vi har ju bara ett litet skynke mellan. Och jag som kan ta mig runt och hämta kaffe när jag vill och gå till kiosken och får besök... Men så orkar jag inte riktigt. Och tanten vill inte vara till besvär. Jag får säga åt henne att ringa på personal så fort hon behöver något. Men det gör hon inte.

Igår köpte jag en Hemmets Journal till henne, och hon blev helt tårögd. Idag propasar hon på att få betala, och har svårt att ta emot när jag säger att det ju var en lite gåva från mig. Till slut ger hon sig, efter att har fått mitt namn!

Nu ringde hon dottern som tack å lov kan möta upp henne bör hon kommer hem. 87 år, ensam i ett hus. Pigg och klar och bilburen i vanliga fall. Pigg nu också, men förstås medtagen efter flera dygn av smärtor och ingrepp och medicinering.

Vilka härliga människor vi får möta! Men... Jag behöver nog lära mig att inte tro att jag måste ta hand om alla andra när jag själv är sjuk. Annars kommer mina turer till sjukhuset (vilka jag hoppas blir få) bli väldigt krävande.

Men som sagt, lite småprat, ett leende, en tidning... Små saker som kan betyda hur mycket som helst för någon annan.

Nu ska jag packa ihop och få sår omlagda och infarter borttagna. Sen är det hemgång!

onsdag 4 december 2013

Ingenting är heligt

Alla händelser i livet är erfarenheter. Jag har under de gångna dagarna införskaffat mig nya erfarenheter om vård på sjukhus. Om att dela rum med andra patienter. Om att det kan tillstöta obehagliga biverkningar som man absolut inte behöver i det redan rådande tillståndet. Om utsattheten i att vara sjuk. Om att lämna ut sig. Totalt. Ingenting är heligt om du ligger inne.

Mycket av det som känns viktigt när jag är hemma och frisk kan te sig ganska betydelselöst när jag väl blivit sjuk. Eller avtrubbad av annan anledning. T.ex. var det otroligt viktigt för mig att raka benen mitt under värsta värkarna med första barnet. Jag kunde ju inte komma in till förlossningen orakad! Att jag sen knappt tog mig ut duschen var ett senare problem. När jag skulle opereras för några veckor sedan var hårvaxet viktigt. Och kläderna. Jag ville ju inte dassa omkring i sjukhusskjortan som jag hade gjort (helt ohämmat) efter andra förlossningen. I söndags när bröstet gick sönder var det trots blodflödet viktigt att duscha och vaxa håret...

Sen ligger man där. Nyvaken. Morfinfull. Hyfsat smärtlindrad men stelt operationsområdet. Dropp. Kanske kateter. Någon har sond.

Plötsligt spelar orakade ben, sjukhusskjorta eller ofixat hår inte någon större roll. Eller ingen roll. Nästa dag, när morfinruset lagt sig, smärtan tar sig igenom och känslor av sorg tar sig ton; då spelar det ännu mindre roll.

Men så. Plötsligt känns det bättre. Det gamla jaget återvänder. Men herreguuuud, hur ser jag ut? Har jag gått omkring såhär? Kolla mitt hår! Dra mig baklänges! Åh du milde.... Skägget... Skäggstrået på hakan. Packningen var INTE beräknad till fyra dygn. Alltså, ingen pincett!!

MEN... Hur morfinpackad, trött, ledsen, sur, tyst, gammal, ung eller vadfansomhelst så vill jag aldrig, och då menar jag aldrig, behöva ligga i en sal och skita i en blöja och få denna bytt i samma sal. Det är för mig helt obegripligt, att någon kan utsättas för detta. Patienten i sig var just då väldigt medtagen och hade säkert inte koll på att jag låg bredvid, men för mig blev det outhärdligt. Nu kunde ju jag gå därifrån, vilket inte alla kan. Men... Jag mådde inte heller bra utan hade behövt vila.

Att vi sedan spatserar omkring här på avdelningen med påsar fyllda med blod eller urin är ju inte heller en vacker syn. Själv fixar jag inte riktigt det, men det kanske är för att jag inte är där. Om jag får kateter nån gång (hoppas inte) kanske jag oxå går omkring och svänger lite kokett med kisspåsen om handleden? (Säger hon som lekte att det var Sangria i dränet...).

Avslutningsvis vill jag påminna er alla om att det finns alldeles för många ensamma människor på vår jord. Ett vänligt ord, att låna ut en tidning, att småprata lite.... Stadsmissionen tar emot gåvor till jul och spontant kan man ju t.ex. ge en lussebulle till sin busschaufför, som en härlig människa gjorde i morse! Det måste inte heller vara en ensam människa du uppmärksammar extra!

God natt alla kära och nära och långt borta!




tisdag 3 december 2013

The naked truth 7:13

Här kommer den. Den nakna sanningen. Ocensurerad och läbbig. Igenkännande för en del, men få talar om det. Att andra har det likadant. Som efter första förlossningen. Den rosaskimrande tiden efter. Lyckorus. Familjegull. Lösningen på allt. Nu ska jag berätta för er som inte vet:

NI FÅR INTE HELA SANNINGEN!!!

En del föräldrautbildningar för förstföderskor tar upp en liten kort information om "babyblues". Att det på tredje dagen efter barnets födelse kan hända att mamman plötsligt känner sin ledsen och nedstämd, snarare svart än rosa. Eller brun iallafall. Eller grå.
Det går över. Det är inte farlig. Det är normalt. Låt henne gråta och amma och gråta och amma och amma och amma och amma och gråta. Var extra lyhörd för hennes önskemål och behov, och bjud inte hem polarna på pokerkväll just nu. Sen blir det frid i huset om nån dag igen ska du se. Rosa bubblan kommer tbx. Får mig att tänka på låten "I en rosa helikopter".

OK, dags för avslöjandena (det du förmodligen inte fick veta före en vaginal förlossning);
1) du kan spricka hur långt som helst, typ från Kairo till Kapstaden.
2) när barnet är ute är du inte klar. När kakan är ute är du inte klar. Dagar, kanske veckor ska du sedan gå med stora blöjan av en anledning... Sa de det?
3) 8-15% av alla nyblivna föräldrar drabbas av förlossningsdepression, babybluesen går liksom inte över. Den blir värre. Även pappor/partners drabbas, ca 8-10%. Har någon sagt det?
4) kroppen är fantastisk på att läka, det har jag personligen erfarit och fascinerats av flera gånger. Men... Sa de att du efter förlossningen kanske kommer att behöva Susanne Lanefelt som PT? För att du ska kunna hosta. Och skratta. Och hoppa. Utan att pinka på dig.
5) om resan går hela vägen från Kairo till Kapstaden kan komplikationerna bli ännu mer påfrestande. Har jag hört. Även svårt att kontrollera fisringen. Iallafall utan mitt lilla körkort längre ner på sidan. Berättade nån?

Då så. Tillbaka till rum 13 och dagens sanning.
HOSTA. HOSTAN från hell. Jag ligger här (och har det överlag rätt bra, de tar hand om mig och snark-tanten bara sover och har slutat snarka). Hålet, by the way 1 cm i diameter, helt runt (undar om det blir så av hagel? Älgstudsare?), läcker fortfarande blod så det skulle tas nån odling igen. Det gör inte särskilt ont dock, snarare tvärtom sedan explosionen. Som en sprucken trumhinna typ, modell bauta. Sen får jag antibiotika intravenöst och den verkar bra, infektionsvärdet sjunker och läkaren tror att jag får åka hem imorron om det fortsätter så. Huvudvärken är hostans fel har jag bestämt. Hoppas det åtminstone blir nån träning för magen så är den ju inte helt värdelös.

Hostan ja... Den stör mig och alla andra. Tur att tanten mest sover (tror jag) så hon inte behöver lyssna. Men kanske hör hon. Stackars henne i så fall, hon verkar ha det nog tufft ändå. Igår fick min nya rumskamrat flytta pga hosthelvetet. Hon var i ett läge där man inte ska utsättas för smitta. Jag blev glad att hon fick flytta, vill verkligen inte göra det värre för nån.

Hur som helst. Varför en inledning om förlossning? Vad har det med hostan från hell att göra! Jo, det ska jag berätta. Men först en annan liknelse som just dök upp. Det handlar om automatiserat handlande. När jag tog körkort för några år sen (och några till), trodde jag att det inte fanns anledning att växla upp från 2:an, för jag skulle ju ändå växla ner snart. Om typ 500 meter. Det var liksom så mycket att tänka på. Jag minns inte riktigt ordningen nu, men jag utför handlingen. Automatiserat. Det var nåt i stil med: titta i backspegeln--ge tecken--sakta ner--titta i backspegeln igen--kolla död vinkel--växla ner ytterligare--sväng. Typ. Ungefär.

Nu behövs den där automatiseringen igen. Känn den komma--mota den--korsa benen--lyft bäckenbotten mot Kairo--andas djupt-- håll kvar lyftet--kniiiiiip--HOSTA! På gymmet finns så många pass: core, gymcirkel, pump, dans, mage/rygg, höft/lår, indoor, cykling.... Men ingenstans ser jag urethra. Undra hur många som skulle våga gå dit! Kanske en kombo mage/urethra? Med Susanne Lanefelt som instruktör!

En liten slutkläm från den ocensurerade verkligheten; ni som stått på morfin en längre tid vet nog vad jag menar. Men... Om det nu ska vara lite slappt i slutmunstycket vid hosta från hell hade det ju varit bättre (lätt å säga när det inte är så) om det var Kapstaden som fick hjälp på traven. Så att säga.

Sådär ja. Nu känns det bättre.
For your notice; kvar ett dygn till, lungröntgen och fortsatt antibiotika.

Take care out there!


måndag 2 december 2013

Efter smärta kommer antibiotika

Äntligen ska ni få en positiv rapport! Passar på att skriva före ronden så att de inte sabbar nåt. Men det tror jag inte...

En god natts sömn med små avbrott sådär var fjärde timme för medicinering förstås. Men hemma klättrar ju V runt vid den tiden så det är väl ungefär detsamma. 

Det ser ut och känns som att antibiotika de luxe redan hjälper! Det vore ju fantastiskt fint! Kanske blir jag utsläppt redan idag?? Isåfall kan jag ju köpa en liten ljusstake på hemvägen! Hehe, i de här kläderna! 

Passar på att jäsa en stund innan det är dags att gå dagens första rond. Jag är ganska  säker på att det blir seger till mig på knock-out i första minuten! 

En lite vy från fönstret! Ta han om er och ha en skön måndag! 


söndag 1 december 2013

Dags igen... Varning för känsliga läsare...

Åter på avd 7, stammis här nu. Fick bli ännu en trip till akuten denna helg. Idag gick det hål i såret och blodet sprutade. Blä. På med tryck - snabb dusch - in till akuten.  

Vid första anblicken konstaterar läkaren att de tagit bort en bit av bröstet; nä svarar jag, de har tagit hela. Han tittar på mig, som om jag är lite förvirrad, och känner en gång till och frågar försiktigt: men.. du har nån protes eller så insatt? Nejdå, det är ju liksom det som är problemet. mitt bortopererade bröst är betydligt större än det som sitter kvar! 
Aj då. Det ser ju inte bra ut. 

När mitt lilla tryckförband ska tas bort funderar jag på om han ska vara ensam där. Jag varnar för att det  kan bli som en scen ur "Hot shots" eller så när han tar av mitt tryckförband. Han tittade lite på mig och sa nåt i stil med att det är nig lugnt. men om jag hostar kanske det sprutar blod ditt ansikte, säger jag. (Nu tänker du att jag är knäpp, med det var faktiskt i all välmening). För jag visste mer än honom just då. 

Sagt och gjort; förbandet åker av - blodet sprutar - läkaren trycker på såret och på larmet - säger åt sköterskan som kommer rusande att söka överläkaren - säger åt en annan sköterska att omedelbart sätta infart och dropp - frågar mig när jag åt senast... 

Överläkaren kommer och får info om kraftig blödning, förmodat kärl som läcket, det släpps på trycket och man låter blodet rinna. Flöda. Ut på armen, ner på ryggen... Det känns som om jag kissar på mig, fast på fel ställe, säger jag. Överläkaren säger att det nog är den kraftiga infektionen som ställt till det och vill undvika att öppna såret om man kan slippa. Det är visst inte bra att behöva göra det. Han säger att bröstet ska tömmas på blod och sen ska tryckförband läggas, antibiotika de luxe intravenöst ges och jag ska stanna på avd 7 tills detta är under kontroll. 

Då börjar det roliga. Läkaren, som öppnade plåstret och sen fick sitta och trycka hårt ett bra tag, han sa då att det kändes lite konstigt att han satt där och tryckte på mitt bröst och småsnackade. Då visste han inte vad som komma skulle...

Den första halvtimmen rann ju blodet ut av sig självt så att säga. Men sen. Då fick han krama och trycka, tänk scotch-brite, under lång tid. Från allahll och kanter. ajaj... Jag känner mig lätt överkörd nu kan tilläggas. Men till slut hade vi båda fått nog. Kvar fanns ett kulhål om typ 7mm. 

Så nu har jag hunnit bli stucken 7ggr, spräckt ett blodkärl, ätit världens läbbigaste skinkpaj, lyssnat till rumskompisens snarkningar, sluppit droppställningen, fått hostmedicin men ändå hostat upp lungorna... 

Som tur väl var kom min lilla man in med överlevnadskittet också! Lite godis och tidningar och boken och... ja, ni vet! Snart får man nog sova hoppas jag. Det är liksom inget drag här när jag inte är morfin-berusad! Och så blir vi ju väckta lite nu och då för provtagning, medicinering och annat. 

Hur tråkigt det än låter (och är) så känns det ändå tryggt att vara här. Jag har ju känt att det inte stod rätt till, men vill ju inte åka in varje dag... Nu hoppas jag att infektionen ger med sig och att blödningen stoppar så att jag slipper ny op och att jag får åka hem snart. Med ett helt platt bröst!


lördag 30 november 2013

Idag är jag ynklig

Sängliggandes av infektion i bröstet och tidernas huvudvärk och en hosta som vägrar ge med sig. Spränghuvudvärk och hosta är inte. Någon bra kombo... Min plan för dagen var att adventsfixa våra nyputsade fönster (tack världens bästa make) och kanske till och med säga fram nån liten tomte. Men så blir det inte. Tyvärr. Tomten och staken ligger ju kvar i sin låda, så dem går det ingen nöd på. Men jag fullkomligt haaaaatar att vara sjuk, att ha ont och att inte orka. Samtidigt försöker jag tala om för mig själv att det är tillfälligt och att jag inom någon dag ska må väl igen. Tänker på vännen med sin ständiga värk, sitt begränsade livsrum och omöjligheten att planera för hon vet nye om hon kommer ur sängen på morgonen. Som jag hoppas att du ska få den där behandlingen som väcker hopp.

Nu ska jag ta en tupplur och hoppas att cocillana, alvedon, diklofenak, antibiotika och morfin gör underverk.

Idag är det någon som tycker synd om sig själv...

torsdag 28 november 2013

Julklappstider. Tips som värmer många!

Här kommer några tips om gåvor som ger glädje åt fler än två! Det finns något för nästan alla plånböcker. Och för de som inte har möjligheten eller lusten eller tron på att det hjälper finns möjligheten att låta bli! Det finns två typer av gåvor; den ena är där du köper en sak och viss del av vinsten går till välgörenhet. Det andra alternativet bygger på att du köper en viss sak/tjänst att skänka och ibland får du också ett gåvobevis.


Lokalt vill jag slå ett slag för Stadsmissionen i Kalmar.
http://www.kalmarstadsmission.se/
Tidigare har man kunnat lämna in paket till jul som ska innehålla något som värmer, något som luktar gott samt något som smakar gott! Paketet skulle märkas med man/kvinna/unisex. Andra sätt att stödja verksamheten är att skänka, handla i second handbutikerna eller att jobba som volontär.


I Barncancerfondens gåvoshop hittar du de sötaste virkade nallarna nånsin; Vilja och Tryggve! Där finns även julkort, smycken, kalender m.m. Sååå viktigt forskning att stödja!
http://www.barncancerfonden.se/julbutik/
TryggvegåvogramJulgrupp


Unicef kan du köpa vaccin, myggnät, startpaket i alla dess former, rent vatten, vätskeersättning, filtar, skolpaket, fotbollar, hiv-test, bebisvåg, cykel, poliovaccin, leklåda m.m. Fantastisk möjlighet att ge en gåva som hjälper många. När du köpt din gåva kan du skriva ut eller få sänt ett gåvobevis att ge till någon, eller att behålla själv förstås!
http://unicef.se/gavoshop
SagoböckerStartpaket för sju mammor
Unicef har även en butik där du kan köpa fina julklappar till dina nära och kära, samtidigt som du gör livet lättare för anda människor på jorden!
http://unicefbutiken.se/

UNICEF Mjukisdjur NäbbdjurUNICEF T-shirt Lisa LarssonII110120-small


Ung cancer har ett brett utbud av artiklar. Jag gillar tavlorna, armbanden och julkorten mest!
http://shop.ungcancer.se/
JULPAKET 3



Hos Barnfonden kan du köpa både gris och get. Eller kanske du hellre tar en skolbänk, myggnät, skolböcker, matpaket, mamma-kit eller fruktträd så finns det också. Hjälp till de som verkligen behöver!
http://www.gavokatalogen.barnfonden.se/?prcode=12i008

Fruktträd till en familj i KambodjaSkolböcker till barn i EtiopienGet till en familj i Zambia



Rädda barnens shop kan du köpa designprodukter i olika prisklasser där viss del av vinsten går till behövande.
http://shop.rb.se/Section/Section.aspx?SectionId=5012613&MenuId=3722


Hjärnfondens hemsida kan du bidra med en slant till forskning inom raden för en mängd olika diagnoser. Här stödjer du forskning kring sjukdomar som narkolepsi, bipolarietet, ALS, alzheimers, aspberger, MS, adhd, autism, epilepsi, parkinson m.m.
(Hitta alla diagnoser här http://www.hjarnfonden.se/hjarnan-och-nervsystemet/diagnoser__19).
http://www.hjarnfonden.se/ge-en-gava/privat


Hjärt- lungfonden tar också emot gåvor för att driva sin forskning framåt;
http://www.hjart-lungfonden.se/Stod-oss/


tisdag 26 november 2013

Från juli till november

Jag var på mammografi, ultraljud och biopsi i somras efter att ha sökt för en väldigt ytlig knuta på bröstet. Jag var så säker på att det inte var nåt farligt; hade haft den ett tag och till slut tyckte mannen att jag borde kolla eftersom att den inte försvann. Sen kom svar i september som tydde på att det var bra, men knölen togs bort för säkerhets skull. De fann två när de opererade, med lokalbedövning, så jag rusade till jobbet efter. Jag var ändå säker på att det inte var nåt.

I mitten av oktober ringer läkaren tidigt på morgon, och jag fattar. Han ber mig komma in på em och berättar att det inte ser bra ut, att det var två elakartade tumörer. Jobbade utifrån fullbokad kalender fram till eftermiddagen när det var dags att åka. Jag åkte själv, jag ville det. På sjukhuset fick jag veta om vad de hittat och att det var planerad operation 1 vecka senare. Då skulle en bit av bröstet tas bort. 

Hem och berätta för familjen, värst var att ringa min man som var borta på jobb. Jag sa att han kunde jobba vidare och att mamma kunde ta barnen över op, men han insisterade på att komma hem. Tur det i efterhand... Han tog sig hem till dagen för op, och det var först då jag blev lite rädd. Inte för sjukdomen utan för narkosen och hur jag skulle må och när jag kunde jobba igen. Op gick väl och lymfkörtlarna var inte sjuka. Ett steg i rätt riktning! Än en gång var alla övertygande om att det var klart så. Strålning och hormonbehandling skulle det bli, med största sannolikhet. 

Tiden gick och jag väntade på svar. Var hemma nästan en vecka och sen jobbade jag till i måndags em när jag skulle på återbesök. För behandlingsplanering trodde vi... Väl hos läkaren stod det klart att de funnit ytterligare två  tumörer, samt förstadier till cancer, i den bit som togs bort. Jag var inplanerad på op tre dagar senare. 

Jobbade dagen efter beskedet och försökte få undan en del och delegera annat. Började fatta att jag kanske inte kommer kunna jobba fullt kommande veckor... Både jag och min man blev otroligt oroliga för spridning. På onsdagen skrevs jag in med sedvanliga prover och i torsdags tog de hela bröstet. Dagen efter var (precis som sist) ganska okej. Packad av morfin, men det fattar jag inte under ruset. (Det är bara att tacka gudarna för att facebook inte fanns under min storhetstid!!!)
Nästa dag blev skit, oxå det som sist men värre. Har raljerat om nya bröst innan, men att sitta här utan är inte lika kul.

Nu har det gått några dar sen op och jag mår rätt hyvens, dock pendlar det mycket mellan mitt vanliga speedade jag och sen fullständig krasch för ingenting. Jag ska försöka vara hemma från jobbet minst denna veckan för att hinna känna efter och landa. Kanske mer. 

Om två veckor väntar undersökning med magnetkamera och ultraljud för att kolla det andra bröstet. Efter det så får jag nog vänta lite till på svar från alla proverna. Det bara att hoppas på att inga nya grejer hittas utan att nästa besök hos läkaren betyder behandlingsplanering. 

Jag har inte någon gång tvivlat på att jag ska klara mig. Jag tänker inte död. Först tänkte jag inte ens lidande, men nu är jag rädd för biverkningar av medicin och biverkningar på familjelivet. Jag har ända sen besöket i juli, via cancerbeskedet i september tänkt positivt, att det här ordnar sig. Jag har levt på som vanligt, haft funderingar förstås men inte på något sätt grävt ner mig. Jag har skojat om schyssta lökar på jobbet och jag har pratat om att äntligen våga testa rakat huvud. Kanske är det ett försvar. Eller oxå är det jag. Mitt sätt att hantera ett riktigt uselt tillstånd i min kropp, som jag inte kan påverka ett skit utan läkarens hjälp. Kanske trycker jag undan mina känslor för att hantera vardagen? Kanske skyddar jag mina nära och kära? Kanske skyddar jag mig själv? Jag vet inte. Det jag vet är att sån här är jag. Just nu.

Jag skojar om landstingets kalsonger, precis som jag hade gjort om det var halsmandlarna som skulle väck, eller om det var en bruten arm. Jag ligger med fötterna på huvudkudden, med landstingets härliga långstrumpor, och tänker att jag är Pippi, att jag är stark. Jag skriver att det inte är lika kul att skoja om schyssta lökar längre, nu när det är verklighet.

För en del kan det vara provocerande, oanständigt och fullständigt makabert att skoja i det läge jag befinner mig. För mig är skämtandet (med min alldeles galet tråkiga humor) mitt helt vanliga jag. Sån som jag är. Även nu, när den sketna cancern kommit hit. Den har tagit mitt bröst, den tar av min ork, den tar av mitt tålamod, den tar av mina pengar, den tar av min tid. Den kommer ta så jävla mycket mer... Jag vet det. Den tar av min sjuka humor också. Men jag tänker kämpa med näbbar och klor för att hålla kvar vid det jag kan. Det som är jag. Min tro kommer att svika ibland, kanske mitt hopp likaså. Min svarta humor kommer bara att vara svart och göra ont ibland, men när den inte är det så kommer jag att använda den till nån sorts självhjälp.

Cancer väcker så mycket inom de flesta och jag märker att så många fortfarande förknippar sjukdomen med död och elände. Visst är det en dödlig sjukdom, men det finns ju väldigt många som blir fullt friska. En del till och med utan att må dåligt under behandlingen. Jag hoppas av hela mitt hjärta, att jag ska bli en av dem. En som kan berätta om en helt alright resa för att bekämpa cancern. Många har erfarenheter av sjukdomen från tidigare, en del har mindre bra minnen. Jag berättar här och på facebook och när vi ses, på mitt sätt. Jag vill inte göra det värre än vad det är. Det är min strategi.

Jag vill inte trampa nån på tårna. Jag vill bara säga hur det känns. Att vara jag. Just nu.


måndag 25 november 2013

Till Sofia

Till en vän som kämpar en annan strid. En trafikolycka som ändrar livet. Som ger smärta och begränsningar som vi inte kan förstå.  Som sänker mörker över dagarna och suger hopp från en glad och sprallig tjej. en dag Sofia, ska det bli bättre! Så mycket bättre! 

Tänk om vi andra kunde ta din smärta, varsin dag. Så du fick leva och njuta och orka. Vi kan inte det. Det är för jäkligt att ens tänka sig hur du har det, denna begränsning av livsrum. 

Att du är du, med en sån kämpaglöd och med förmågan att se det stora i det lilla, att kunna njuta av en frukost, att kunna plocka fram de små stunderna i vardagen - de vi andra bara låter passera som måsten. Detta gör att du tar dig igenom det svåra, att du reser dig fastän det känns skit, att du kommer framåt fastän det går sakta. Och ibland några steg tillbaka. En dag kommer du att leva fullt ut igen, jag är nästan säker på det! Till dess kan vi bara vara här bredvid och försöka stötta och heja, och försöka förstå när det känns uppgivet. 

Idag är det mörkt och jobbigt, imorgon är det kanske likadant. Men sen vänder det och hoppet kommer åter, som så många gånger förr. 

Du, din man, dina tjejer - ni finns i mina tankar varje dag. Vi kämpar våra strider - din familj och min. Men jag känner mig ändå på något sätt förskonad, när jag tänker på hur ni har det. 

All min värme till dig. Tillåt dig att falla. Tillåt dig att resa dig igen. Det kommer att bli bättre. Som en maskros tar du dig genom asfalten. Jag bara vet det. För att du är d

Massor av kramar!