Som man sår får man skörda

Idag har vi varit i Västervik. Sist jag var där var -06. Grabben var bara några månader och mannen låg där med sin båt. Vi for de knappa 20 milen för att träffas. Pappan ville ju visa båten oxå! Det var sommar. Helt fantastiskt. Det var så jag mindes Västervik. 

Idag var det grått och regnigt. Lunchen var god (tack o lov!). Inredningsbutiken jag sett fram emot att gå till (och köpa de livsnödvändiga kuddfodralen!!) hade slagit igen. Eller flyttat. Inte vet jag. Promenad i regn med vita fingrar. Raynard's syndrom, en annan sak som är ett jäkla skit. Första ordentliga utbrottet denna säsong. Bara att vänja sig. 
Kommer till sjukhuset alldeles för tidigt. Vid första anblicken tänkte jag att sjukhuset såg gammalt och mysigt ut (utifrån...). Påminde om Borgholms lasarett som också är en fin byggnad. Väl inne undrar vi om vi kommit till nån slags äldreboende som Gud glömt.

Oj, nu var jag väl hård. Det jag tänker ikväll är att vi formas så in i bängen av det vi vistas i just nu, känslan i kroppen, vad vi utstrålar själva, kontexten... Jag har verkligen väntat på denna dag då det var mina , förhoppningsvis, sista undersökningar innan behandlingsresultatet kan bli klart. Magnetkamera och ultraljud. Men väl där... Jag vet inte vad som fick mig att uppfatta världen så ful. Men nåt var det. Efter MR-undersökningen (jag var trevlig!) som var en upplevelse i sig, så var det en timma till UL. En timma i fiket på det sjukhuset kan vara ganska lång. Gick och frågade på UL om det gick att komma tidigare, vilket det inte gick. Upptäcker att jag är sur mot sköterskan. Som om hon kan hjälpa att jag har en bad day. Eller att jag kommer från Öland. Eller....vadfansomhelst. Hon gör ju sitt jobb. 

Äckligt kaffe i trekvart.

Åter på UL. Nu händer det oväntade. Sköterskan hämtar mig. Och är trevlig. Hela tiden. Tack. Jag blev trevlig också. Ett tag iallafall. Preliminärt besked från undersökningarna är att de inte hittar nåt konstigt. Vi tror på det tills motsatsen bevisas. Nästa vecka hoppas jag på resultat av de senaste fyra grejerna.

En liten berättelse får avsluta dagen.. Mycket tänkvärd!

På bergsluttningen sitter en gammal man och pratar med sitt barnbarn. De har fin utsikt över dalen och den lilla byn där nere. En bra bit ovanför dem ligger nästa by. Uppför sluttningen kommer en ensam vandrare som ibland stannar för att vila sig. När han kommer fram till mannen och hans barnbarn tar han en paus och sätter sig ner. 

”Jag är på väg till byn där uppe, hur är människorna där” frågar vandraren.
”Hur var människorna i byn nere i dalen” frågar då den gamle tillbaka.

”De var avvisande, sura och argsinta” säger vandraren.
”De i nästa by är samma slags människor” säger den gamle.

Den lilla pojken tittar på medan vandraren tar sin stav och vandrar vidare mot byn där uppe. Efter ett tag kommer ännu en vandrare till pojken och hans morfar. Även han slår sig ner och vilar en stund.

”Jag är på väg till byn där uppe och undrar hur människorna är där” säger han.
Den gamle mannen frågar så hur människorna var i byn han kom ifrån och får svaret: ”De var vänliga, tillmötesgående och glada” svarar vandraren.
”I byn du kommer till är människorna samma slags folk” blir svaret från den gamle mannen.
När mannen gått vidare frågar så den lilla pojken hur han kan ge så olika svar till de båda vandrarna. ”Som man sår får man skörda” säger den gamle mannen och ler.

Ur "Varför växer gräset" av Hallberg & Kull.