Ett litet tillägg

Känner mig manad att förtydliga lite... Jag raljerar lite kring sociala mediers tendenser att emellanåt lura oss att alla andras liv är så perfekta. Jag lägger oxå ut bilder där vi är i farten och gör saker tillsammans, hinner liksom inte dokumentera explosionerna på samma sätt.  Sen är livet slitigt mellan varven, för många och på olika sätt. Jag har valt en lite gnällig, rå och avskalad ton i min blogg, dels för att jag är sån och dels som lite motpol till allt "fint" som finns att läsa. 

Jag vet att både jag och mina barn har det förbaskat bra jämfört med många andra. Men var och en har sina stötestenar, även om det materiella är säkrat. Och dessvärre hjälper tankar på att andra har det värre bara kortare stunder. Det dåliga samvetet över den biten dövar jag med kläder o leksaker till asylboende, gåvor till unicef och diverse cancerfonder samt andra små iänsatser i den privata sfären. För vad det kan vara värt. 

Jag pendlar mycket i humör och mående, därigenom också i energi och ork. Under ledig tid, då jag på nåt sätt tänker att det ska vara lugnt och fridfullt, brakar gärna kaos igång. Barn är ju olika, precis dom vuxna, och att ha lite extra krävande barn tär mellan varven. Både på ork och på självkänsla. Att inte hitta verktyg att möta sina juveler på sätt som blir bra. Att veta att explosionerna vlir allas misslyckande och allas sorg. Att det tär på självkänslan hos barnet. 

Vanmakt är en stark fiende och att veta för mycket i teorin förstärker känslan när jag inte lyckas nå fram i praktiken. Men jag kommer fortsätta kämpa med näbbar och klor, för att hitta sätt som ger mildare konsekvenser. Barn lär sig inget av att misslyckas, de lär sig av att lyckas. Först i övre tonåren svänger detta, och vi lär oss av våra misslyckanden istället. 

I slutänden står man här med sig själv närmst, och ska försöka se på sig själv med försonande blick. Mycket viktigt. 

Jag trampar inte omkring på jorden och känner mig misslyckad jämt. Absolut inte. Ibland tycker jag att jag är riktigt bra! Haha!

Önskar er alla en fin dag! Snön gnistrar utanför fönstret, och solen skiner från klarblå himmel! 

Julefrid och julestrid - en riktigt jävla lång statusuppdatering

Ibland vill man bara gräva ner sig i en snöhög (eller en grusgrop). På facebook rasar bilderna in; lyckliga familjer, lyckliga barn, lyckliga familjer. Fullbordat ut i kanterna. Bakgrunden som hämtad i en inredningstidning. Julstjärnorna blommar fortfarande. Likaså hyacinterna. Ungarna som hämtade ur en reklamfilm. Föräldrarna hämtade från en... Valiumkoma kanske? Kan ge mig fan på att deras granar inte barrar heller. Och knäcken fastnar inte i pappret. Alla är bara så jäkla störande nöjda och glada. Överallt ser man hur jäkla fint alla verkar ha det i juletid. Precis som alla andra dagar på året.

Nu tänker du kanske; skippa facebook då. Och ja, det har jag faktiskt gjort mer än annars iallafall, just under julledigheten. Inte för att jag inte velat kolla, men jag har liksom inte hunnit. I sedvanlig ordning har jag en stressnivå upp i taket, och kan inte stänga av. Skitirriterande.

Kvällen före julafton var halvmysig. Kompisar hade funnits här hela dagen. Spel och lek och kiv om vartannat. Mot kvällningen bestämde jag att vi skulle vara själva och klä granen och mysa med glögg. Alla höll inte med. Med varsitt spel framför fejset låg ungarna i soffan, medan jag snitsade upp ljusen. Ja, jag vet att jag kan ta spelen ifrån dem, men det lär inte bättra på varken mitt humör eller deras. Eller julstämningen. Slingan funkade iallafall! Efter femtielva försök att få dem att komma och klä granen med mig så gjorde jag det själv. Egentligen vill jag göra allt själv, för då får jag det som jag vill ha det. Men nu har jag ju för fan övat i 6 år på att låta barnen "synas" i hemmet (och det har de lärt sig, vill jag lova), och då ska de ju vara med. det är ju så man gör, kvällen före. Men... Jag hängde pliktskyldigt upp deras egenhändigt knåpade dagisprydnader ihop med mina egna lite mer sofistikerade. Haha. På kvällen uttrycker den större av de två, att han är så spänd inför julafton att han bara vill svära. Säga alla fula ord han kan. För att bli mindre spänd liksom. Alla somnar gott.

Julaftonsmorgon. Nä. Julaftonsnatt. Klockan 4 vaknar den yngre förmågan. Han vill öppna paket. Nu. Han somnar inte om. Han ömsom gråter, ömsom skriker. Kan vi gå upp nuuuuuuu? Neeeeeej, det kan vi inte! Klockan är 4, 5, 6... Det är NATT! Halv sju har jag fått nog, är lagom skitirriterad och tillåter honom att väcka sin brorsa. En kvart senare har de öppnat sina morgonpaket och undrar när resten ska öppnas. Hmmm. Om 9 timmar ungefär. En liten stund av lugn, nåväl, lek med nerf (pistol med gummiskott typ) så havererar humören i familjen. Ungarna håller på att slå ihjäl varann och jag får frispel. Skitjul. Varför i he***te har jag tagit ledigt? Jullov? Vem kom på den idiotiska idén? Håll skolan öppen för farao, kunskapsnivåerna sjunker ju så se till att ge dem vad de behöver. Hela året! Varje dag!!! Jag kan ha sagt att jag tänker "skita i julen och be tomten ta tillbaks julklapparna". Och kanske har jag även sagt att "det är tur för dig att tomten inte tittade in genom fönstret nu" vid något tillfälle. Kanske.. Jag minns inte riktigt...

Vid 11 var vi på plats i kyrkan och jag hoppades verkligen att lite andlig spis skulle ge oss alla lugn. Och... Det funkade faktiskt! Lillbus och jag satt längst fram, så att han kunde vara med och fixa julkrubban. Storfis satt med syrran och läste psalmboken. Sen var det julafton med halva familjen och allt flöt väldigt bra. Mycket god mat, som alltid hos min mamma, skön julstämning och lagom slappt. Lillbus hängde mest runt granen och lyfte på paket, räknade hur många som hade hans namn på samt konstaterade att de allra största var till honom. Tomten kom och han hjälpte till att dela ut paket. Konstigt bog kom hans egna först! Sen var det paket öppning och nöjda barn. Ingen självklarhet i vår familj kan jag säga. Sen kväll men helt aright ändå när vi kom hem. Jag ka mig före stora grabben, han var bara tvungen att fortsätta bygga lego lite till.

Sen kom juldagen. Juldagsmorgon glimmar. Ja. Tamigfan. Det gjorde den. Hela dagen glimmade. Barnen var uppe i ottan och byggde lego. Jag sov lite till. Alla var nöjda och glada och det var ta mig fasen den bästa dagen på riktigt länge! Lutfisk hemma hos mor på eftermiddagen och rätt som det var kom snö! Raskt avslut på middagen och hem för klädbyte och pulkaåkning i backen. Sen skottade de snö till 22. Underbart! Läge för måååånga uppdateringar på fejjan!

Sen kom annandagen. En annan dag. En skitdag. Allt gick på tvären och vi kunde inte samarbeta. Lika fyrkantig mor och son drar åt olika håll. Explosion. En riktigt tråkig dag som mot slutet räddades av stora storebror. Som sänd från ovan kom han med tåget från Malmö. Till vår allas förtjusning! Stackarn får öronen sönderpratade när grabbarna ska berätta allt de har att berätta sen sist.... Men jag hoppas han är nöjd ändå. Det kostar på att vara idolen med stort I liksom. Så börjar de extra sena nätterna för mellangrabben. Det är viktigt att få sitta ensam med storebrorsan och spela seeeent på kvällen, när vi andra två gått till kojs. Mysigt tycker jag! Så härligt att se dem tillsammans. Storebror frågade vad de önskar sig i julklapp; en svarade "Flygplan 2" och den andre säger "att du är hos oss oftare". Så härligt! Och svårt på samma gång. Det är en bit mellan oss och skolan kräver sitt. Men den önskningen från vår mest svårflirtade grabb är otroligt fin.

I dag är det dagen efter en annan dag. Livat i sedvanlig ordning. Kanske har jag sagt "vill du att M stannar flera dagar så skärper du dig nuuuuu". Kanske har jag sagt att " det finns två dagar nästa vecka när fritids är öppet, och jag kan jobba då". Då svarar den ene "jaaaaa! Jag vill till skolan!" Och den andre;" neeeej, jag lovar att skärpa mig". VM i dålig morsa... Jag som dessutom vet (i teorin) att vissa barn inte kan skärpa sig. Fan. Dessa misslyckanden. Om och om igen.

Nåväl. Lillbus till mormor och morfar. Storbusarna hemma själva. Och jag åker till bästa jobbvännerna för god mat och massor av snack. Bara vuxna. I en nyrenoverad lägenhet. Som är så jäkla fin. Och så jäkla vuxen. Vit heltäckningsmatta. Ryamatta under köksbordet. En vuxen. Inga skoberg. Inga legobitar som skär in i hälen. Inga chips i mattan och inga fläckar i soffan. Ljust, fint och personligt. Helt fantastiskt!

Nu är vi hemma igen, allihop. Grabbarna spelar (vad annars). Men... De samspelar, ej att förglömma. De spelar tillsammans på samma värld. De hjälps åt och planerar och konstruerar. Att få tre grabbar på 6, 8 och 15 år att hitta gemensamma aktiviteter är inte lätt, men i spelet har de verkligen varandra. Och det gillar jag.

En jul utan mannen i vårt liv, utan snö - som blev snö, massor av irritation och bråk. Men ändå. En jul med min fina familj. Mina föräldrar och syster med familj. Som jag inte skulle klara mig utan. Mamma som alltid ställer upp. Som hjälper mig genom varje vecka. Syrran som alltid finns där. Jag är lyckligt lottad, även om livet tycks pröva mig till bristningsgränsen ibland. Ibland mer och ibland mindre, tack och lov.

I dagarna får vi förhoppningsvis även träffa svärföräldrarna. Och kanske kanske småkusinerna med föräldrar. Det hade gjort julen komplett. Nåväl, halvkomplett. Pappan, tillika maken, är inte med. Men... Man kan inte får allt. Kanske är han hemma nästa jul då! Annars kostar det... En låååång och skön solsemester!

Sådärja. En jäkligt lång statusuppdatering. Bakom kulisserna. Inga bilder dock.

Kurrens julevangelium

Julen är här, 

och lyser frid på jorden.

Glädjen är stor,

i ett barns klara ögon bor den.

Julen är här,

i våra mörka länder.

Kom låt oss ta varandras händer,

när julen är här.

Och jag vill,

tända en stjärna till,

den som är frusen och gått vill i världen.

För den som inte finns hos oss,

tänder vi nu ett bloss,

brinner en låga klar

kom hit här är den.

(ur Julen är här av Butt & Rydell)

Vi är snart framme. Vid resans start eller resans mål. Jullov. Julafton.

Julafton är start och mål på samma gång. Ur olika perspektiv; resans start med Jesu födelse, eller resans mål med jullov, julklappar och härliga dagar med familjen. Det går nästan att ta på förväntningarna som ligger i luften och som strålar ur barnens ögon. När kommer tomten? En stund senare finns det bara rivet papper under granen. Tomtens färd går vidare till andra barn.

Oavsett om julafton är start eller mål, eller om den känns helt ovidkommande, är det svårt att helt undgå julfirandet i vårt land. På facebook har statusraderna de senaste veckorna dominerats av känslouttryck kopplat till den stundande julen. Förväntningar, förhoppningar, förfäran och förmaningar. Alla har tankar om fenomenet jul. Framförallt fenomenet kommersiell jul. Många stressas av allt som andra tycks hinna, en del påtalar hur lite man bryr sig om spektaklet och andra försöker behålla lugnet. Många är nog de, som likt mig, både längtar, stressas och ibland förfasas av det jippo som julen kommit att bli. 

Barn som är utsatta, av olika skäl, väcker ofta extra känslor just kring jul. Det är ledsamt att många barn idag har ont i magen för att skolan är slut. Det förväntas att man som barn ska tycka om skollov. För en del barn är det de värsta dagarna, när vardagens frizon med skola och barnomsorg bommar igen. När familjerna ska vara samlade, när var och en går hem till sitt. Dörren stängs. Ingen tittar in. Ingen tittar ut. Många är de som delar sina tankar om att alla barn är värda en vit jul. Att barn ska slippa alkohol, droger och våld på i julhelgen. Och vuxna också för all del.

Julen är i första hand barnens högtid, definitivt om vi skalar bort det kristna budskapet. Min önskan är att alla människor, barn och vuxna, får uppleva en fröjdefull jul, med kärlek, gemenskap och vänlighet; mat på bordet, kläder på kroppen och omsorgstagande ansvarsfulla vuxna omkring sig. En vit jul är drömmen för det barn som upplevt fylla och våld. Som lever med ont i magen för vad som kanske kommer att hända. I andra hem, där alkohol, droger eller våld inte förstör och förgör, där kan vuxna med gott samvete och gott omdöme väl unna sig en snaps till sillen och lite glögg utan att behöva ha dåligt samvete. Tänker jag. 

Jag uppmuntrar verkligen en jul i frid, och att vi tänker på alla dem som inte har det så bra som vi önskar. Barn som inte alls ser fram emot loven, oavsett om det är vid jul, påsk eller sommaren. Barn som får hitta på något de fått i julklapp när de ska berätta i skolan efter jullovet. Barn som får fabulera semesterplaner innan sommarlovet. Barn som inte har någon julgran, några klappar eller någon kärleksfull vuxen vid sin sida.

Jag önskar att vi behåller dessa tankar om utsatta barn och deras familjer. Och utsatta vuxna. På julafton. Vid nyår. På midsommar. Och de övriga 362 dagarna på året. Att jobba med barn innebär att kunna göra skillnad. Att kunna tända ett ljus ibland. Kanske är du den ende som ser barnet just idag? Ser på riktigt alltså. Kanske är det den där kramen som gör skillnad? Kanske är det orden som ger styrka? Kanske att visa; Jag tror på dig, när hela världen tycks rämna. Jag står upp för dig även om allt känns svårt. Jag ser att du har det tufft och jag ska göra vad jag kan för just dig. Du är värdefull. Du har rätt att må bra.

Om det finns en gud eller flera eller nåt annat, det kan inte jag svara på. Men OM det finns en högre makt, vad skulle du önska? Vad skulle du fråga?

"If God had a name, what would it be

And would you call it to his face

If you were faced with him in all his glory

What would you ask if you had just one question"

(Joan Osbourne, 1995)

Med hopp om en fin jul till er alla!

//Linda

Det här...livet... Igen...

Livet.

Vad är det egentligen?

Vad har vi för tankar om vad litet ska ge? Vad vi ska uppleva. Vad vi ska känna. Vad vi ska gå igenom. Hur det ska bli. Vad vi ska göra. Vem vi vill vara. Tankarna och föreställningarna är lika många som det finns människor på jorden.

Mycket i livet handlar om förväntningar. I relationer, i jobbet, i hemmet och på fritiden. När det känns skit har det ofta blivit för stort glapp mellan förväntningar och upplevelse. Vi tänker oss en sak, och det visar sig vara en annan. Vi blir besvikna. I det lilla sammanhanget kan det vara att förvänta sig att middagen är klar när man kommer från jobbet, om den andre parten är ledig. Eller att någon borde se hur du mår, men inte frågar. Eller att den andre tar nästa blöjbyte. Eller att arbetsgivaren skulle visa uppskattning. Eller att en hög kostnad borde garantera en förnöjd upplevelse. Det finns otaliga exempel på stötestenar vad gäller förväntningar kontra upplevelse.

I ett större sammanhang kan vi ha förväntningar på hur tillvaron och livet i sin helhet ska formas. Och när det inte blir på det sättet känner vi oss missnöjda. Misslyckade. Det kan handla om ett äktenskap som inte höll. Tankar om vilket yrke man skulle ha, men det blev inte så. Hur ens tillvaro skulle se ut, men det blev något annat.

Det är ju tragiskt att erkänna, men just inför julen så kommer mina vardagliga existentiella tankar i ett så mycket större perspektiv. Förvisso bra att det åtminstone kommer nån gång om året, men egentligen borde det följa oss jämt. Ni som känner mig vet att jag helst av allt skulle jobba med välgörenhet hela tiden. Det kan vara i Sverige eller i välden. Har en dröm om att komma iväg till något drabbat område för att delta i hjälpinsatser under en tid. För att hjälpa och för att verkligen se. Hur livet kan te sig på andra ställen. På riktigt.
Sen skulle jag vilja göra så mycket för de människor jag har kontakt med i mitt jobb, de som inte har det jag har. Långt ifrån. Barnet som mest av allt önskar sig ett spel till datorn i julklapp. Men vet att mamma inte kommer ha råd. Mina grabbar har två var, av tre årgångar, av just det spelet. Barnet som drömmer om att få åka över Ölandsbron. Jag åker där varje dag till och från jobbet. Barnet som skulle vilja kunna äta frukost hemma varje dag, även i slutet av månaden. Mina barn ha alla mat de behöver, men vill helst ha oboy (som de inte får...). Det finns för många barn. Som bara kan drömma om det som är taget för givet hos många av oss. Barnet som önskar att kläderna inte skulle lukta illa, barnet som önskar att mamma och pappa slutade bråka, som önskar att slippa fylla och slag och som önskar sig en helt vanlig familj. Barnet som önskar sig mat, tak över huvudet, hela och rena kläder efter väder, omsorg, kärlek och möjlighet att utvecklas. Det finns för många som inte riktigt får dessa basala behov tillfredsställda.

Åter till mig. Till oss. Som har det förhållandevis bra. Och ändå känner vi samma uppgivenhet som ett barn som inte får sina basala behov tillgodosedda. Ibland. Vi lever i vår verklighet. Så är det. Mina referensramar är mina. Dina är dina. Jag kan inte uppleva det du upplever. Jag kan, om jag har förmågan, försöka sätta mig in i din situation. Men det är alltid ett utifrånperspektiv. En konstruktion hos mig om hur du har det. Jag vill aldrig förringa någons känsla, varken din eller min. Utifrån ens eget perspektiv kan det smärta lika hårt att känna sig obehövd, ouppskattad och tillintetgjord, som det gör för en människa som inte har tillräckligt med mat eller kläder. För vi vet inte om varandras utgångspunkt.

Jag undrar vad vi jagar. Vad jag jagar. Många av oss vill ha familj och barn, vill ha ett jobb vi trivs med och gärna vara framgångsrika där, Vi vill se bra ut, vi vill utvecklas mentalt och vi vill träna kroppen på gym. Vi vill behålla ungdomen, såväl fysiskt som psykiskt, samtidigt som vi vill visa på livserfarenhet som bara kan åstadkommas genom levda år.  Och så vill vi (eller tror att vi måste) vara tillgängliga. Jämt. Många känner att vi som föräldrar borde baka och pyssla, hänga i skogen och putta gungor, bygga lego och spela sällskapsspel.

Vi skäms att berätta att ungarna helst spelar på dator eller tv, med risken att andra tycker att vi är dåliga och inte simulerar till kreativitet. Vi tror att vi måste göra långkok och laga maten från grunden. Vi vill vara bullmammor samtidigt som vi fasar över socker i allt och alltid. Vi vill att våra barns ska lyckas; vi pushar dem ut i livet, vill ge dem det vi inte själva hade. Vi berättar för skolan hur de ska göra, eftersom att de inte lever upp till våra förväntningar om hur det ska se ut.

Jag är en av dem. En av er kanske. Jag vill liksom allt detta. Jag vill liksom vara lyckad. På de premisserna. Laga mat från grunden. Näringsriktig och nyttig. Jag vill vara omtyckt på jobbet. Vill att de andra ska tycka att jag gör ett bra jobb. Jag vill vara tillgänglig jämt; på jobbet och för barnen. Jag vill träna (eller???); Nåväl, jag vill ha en tränad kropp. Jag vill hålla kroppen och sinnet ungt. Jag vill ha ett städat och modernt hem. Jag vill att mina barn ska vara framåt (inte tokblyga som jag var), och våga prova saker. Jag vill hitta på roliga grejer; gå till skogen, cykla i terräng, skapa, pyssla, baka, leka.... Men jag orkar liksom inte. Jag gillar inte ens att leka. Men...

Det känns liksom som om det är förväntningen på dagens föräldrar. Att vara på topp jämt. Överallt. Vara både hemmafru och karriärist. Att sätta barnen först, och sig själv samtidigt. Gud nåde den som inte prioriterar "egentid". Gud nåde den som inte prioriterar sina barn.

Tänk om vi bara kunde vara lite mer nöjda. Lite mer här och nu. För min del handlar det mycket om att barnen är relativt små och jag är ensam med dem ganska mycket. Jag hinner liksom inte förverkliga mina drömmar avseende mig själv, samtidigt som jag ska förverkliga min mammaroll så som jag vill. Tänk om jag kunde vara här och nu, och känna att det är helt okej. Kanske bra till och med. Att acceptera att just nu är det jobb och barnen som gäller. Och om några år, när barnen inte vill hänga med mamma hela tiden, är det min tid att göra det där. Det som känns så viktigt och stressande nu. Tänk om vi kunde sätta upp rimliga förväntningar på oss själva och på livet. Och kommunicera dessa till dem som är inblandade i det kommande resultatet. Då skulle utsikterna för ett lyckat resultat bli betydligt större. Tänk om vi kunde rädda världen. Tänk om...

Det här...livet...

Nån vecka gammal text. Har tagit lite tid att våga tro på att hon har gett sig av, men det har varit lugnt nån vecka nu, så jag vågar nog... Hoppas...


Livet. Inte helt komplicerat. Att leva och att förhålla sig till.

Jag hörde någon säga att det finns ingen som på sin dödsbädd uttalat sista orden "jag borde ha arbetat mer...". Vanligare är väl att folk ångrar att de inte visat hur mycket någon betyder; att de inte tagit chanser som gavs; att de varit för sparsamma och rädda eller att de haft den stickiga offerkoftan på sig. Så lång tid att den växt fast.

Att leva som man lär. Ingen enkel ekvation ska gudarna veta. Det drabbar mig i familjelivet, i föräldraskapet, i jobbet och i förhållandet till mig själv. Varje dag. Att jag inte lever som jag lär. Att jag inte behandlar mig själv med samma råd jag skulle ge en vän i liknande situation. Att jag inte möter mina barn på liknande sätt som det jag vet i teorin är det bästa. Att jag gör val som går emot mitt förstånd. Rädsla, trötthet och ambivalens leder mig bort från det självklara. Sett från förnuftets sida.

Mitt liv är av eller på. Svart eller vitt. Bra eller dåligt. Arg eller glad. Trött eller pigg. Förvisso sällan pigg. Det är ganska skitjobbigt, om jag ska vara ärlig. Att vara såhär. Som jag. Jag har otroligt svårt att umgås med mig själv. Inte att vara ensam, det har jag stort behov av. Men att umgås med mig själv ihop med andra. Jag är liksom alltid för mycket. Antigen helt speedad, överglad, sprallig, pratig... Allmänt tjosanhejsan. Och sen. Rätt som det är brakar golvet och jag förvandlas. Till en trött, gnällig och arg variant. Som bara vill sova. Som bara vill bort. Som inte tillför något bra. Jag skulle kunna sträcka mig så lång att säga att jag hatar den Linda. Och då är hat inte något jag brukar ägna mig åt. Iallafall kommer jag inte överens med henne. Hon är inte jag. Jag är inte hon. Men ändå ska vi bo i samma kropp. Under en tid har hon regerat. Tagit över. Dragit koftan allt hårdare. Blicken alltmer ner i gatan. Orkar inte mötas, inte prata. För hon vet. Att allt som kommer ur munnen är bittert, trött och uppgivet. Eller rasar hon, och det finns det inget utrymme för.

Just nu sover hon. Och allt hon för med sig av förlamande trötthet, irritation, asocialitet och uppgivenhet. Jag vill inget hellre än att begrava henne. Ta farväl. På riktigt. Men... Jag får försöka förlika mig med att hon kommer ibland. Och ta vara på dessa dagar, veckor och månader när hon håller sig borta. Får fortsätta söka efter strategier att hantera henne när hon dyker upp... Och hoppas att hon drar ut mer på besöken...

Tänkt att finna sätt att hantera sitt liv på ett lagom sätt. Att ta det för vad det är. En lång och kort tid på samma gång. Oförutsägbart på många sätt. Förgängligt. Jag önskar att kunna ta livet lite mindre på allvar. Om ni förstår mig rätt. Att våga chansa. Att våga strunta i saker. Att våga hoppa på tåg. Och att hoppa av. Att välja det roliga. Att skjuta på vissa saker. Och att ta andra saker vid hornen på ett tidigt stadium.

Vi är ju här för att leva. Inte bara att andas och överleva. Vi ska ju leva livet. Suga ut det göttiga och njuta. Det är dags nu. Att ta och att ge. Att ta emot livet. Och att dela med sig till de som behöver. Alla kan göra något.

Passa på att i juletid ge gåvor som ger så mycket mer... Länkar till förra årets tips; de flesta funkar fortfarande. http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/11/julklappstider-tips-som-varmer-manga.html