Nä nu jäklar

Det blir en del klagosång här. Och klagar jag inte på mitt eget så är det på samhällsstrukturer och allmänna dumheter. Men nu jäklar. Idag ska jag inte klaga. Tvärtom. Jag ska säga det jag har fått glädjen att känna varenda dag denna vecka. Att jag har ett så himla givande jobb. Och så in i helsikes trevliga och roliga och tokiga arbetskamrater. Jag har ju gillat mitt jobb mest hela tiden, men just denna vecka har det slagit mig så många gånger. 

Idag på morron när jag gick från bilen så mötte jag en pappa som lämnat sina barn. Oj så glad du ser ut, säger han. Ja, det är ju fredag och solsken säger jag lite snabbt. Och så var det, vilket kändes bra. Men sen kom jag på att det där fåniga leendet har funnits där mest hela tiden i veckan. För att det är så kul att vara där liksom. Jag får förmånen att träffa så många härliga ungar och en hel del härliga föräldrar också för den delen. Visst är del en hel del svåra saker att hantera. Men det är min uppgift, och jag kan verkligen känna glädjen i att ibland få känslan av att kunna göra en liten liten skillnad för någon. 

Nog är det mycket att göra. Det är det alltid, men efter tre månaders frånvaro så är det extra mycket kan jag lova. Det gäller att prioritera, vilket inte är varken lätt eller kul. Allt känns viktigt fast på olika sätt. Men det är bara att gilla läget och göra det jag kan just här och nu. Sen finns ju den vanliga risken att köra slut på all energi på jobbet, vilket inte gynnar hemsituationen. Jag ska verkligen försöka hushålla lite på jobbet så att det räcker hela dagen. Jag är iallafall inte lika dödens trött varje dag jag kommer hem, och det är ju positivt. Då går det åt rätt håll!

Nu ska jag ta och packa lite grejer innan jag stoppar kidsen i säng. Imorron ska jag nämligen checka in barnen hos mina föräldrar och mig själv på hotell! Ska möta upp kär vän på halva vägen och bara äta, dricka, tjöta och sova! Lyxigt värre!

Ibland är en knuff bara en knuff

Dagen idag blev en sån där dag. En dag att fundera alldeles för mycket på det ser ut i andra hem. I hem där det bor barn som kan leka eller pyssla eller spela utan att slå ihjäl varandra. Typ. Som bråkas som syskon gör; lite lagom ibland. Kanske inte ens slåss? Kanske är sams eller struntar i varandra flera dar i sträck. Finns de?

Dagen började fint. Vaknade av pling på dörren och raskt därpå går larmet. Det tjuter ganska högt kan jag intyga. Det var morgonpigga grannbarn som ville leka, och lika pigga barn som öppnade dörren. Som var larmad. Eller... Morgonpigga? Upptäcker att klockan är halv tio. Tack för det X-Box! 

Raskt upp och inser att tiden för att städa, som var planen, är knapp eftersom att vi ska få besök efter lunch. Gör ett halvhjärtat försök att få grabbarna att plocka upp legot på övervånigen och efter en stund lommar de upp. Självklart börjar de bygga istället för att städa. Kompisar kommer för att leka. Det går bra. En stund. Sen börjar illbattingen. Retas. Tar saker från de andra. Tar sönder grabbarnas stora byggen. Mamman ömsom gapar, ömsom lockar med annat. Försöker städa men med avbrott för sjutusen medlingar tar det sin tid.

Ute kör de kick-bike. En säger till en annan att "du åker sakta" varpå denne blir ledsen och de andra kommer in och berättar. Ut och säga till. In och städa. Två minuter senare; samma sak. Han pratar bebisspråk till oss. Eeee va? Spelar det någon roll? Efter femtioelva medlingar, hot om att inte får vara med, konsekvens att faktiskt inte få vara med, vädjande om att vara rädd om sina kompisar, att sluta att reta upp dem.... Efter detta för jag in ett nytt inslag i medlingarna. Denna del riktar sig till de övriga i gänget, inte illbattingen i första hand. Det gäller förmågan att ibland strunta i saker och ting. Att inte låta varenda litet sketet ord, eller en liten petning i sidan, leda till värsta gnäll och skvallerhärvan. Detta triggar antagligen illbattingen ännu mer och gör även mamman ännu mer utled. Och gör ju själva leken ganska tråkig också. Antar jag.

Nu menar jag inte att det är okej att vara elak eller att slåss. Absolut inte. Men nästan lika viktigt som det är att träna våra barn i att man inte får vara elak, är att träna dem i att sortera bort vissa saker. Genom hela livet kommer de att möta människor som faktiskt inte alltid är snälla. Det kan komma förflugna ord, och känslan av att vara oförrättad kommer att dyka upp mellan varven. Ju mer styrka barnet har i sig själv, desto mindre plats kommer detta att ta i livet. Det är ju inte helt ovanligt att möta även vuxna med detta bekymmer; att inte kunna låta något rinna av. Att ta allt direkt personligt rakt in i hjärtat. Och lomma genom livet med en ständig känsla av att vara förfördelad. 

Nä, nu är det dags att vi jobbar på med att stärka barnet inför livet. Vi kan inte fortsätta vaddera dem i bomull, eller vaddera stolparna längs vägen (om de cyklar in i den...), hela uppväxten. Då kommer antagligen skoltiden bli en pina och vuxenlivet likaså. Vi behöver nog alla lära oss att känna lite lagom likgiltighet inför vissa fenomen. Om någon knuffat till mig lite i kön måste jag ju inte vända mig om och klippa till (mycket hårdare förstås) eller säga några väl valda ord. Ibland är en knuff bara en knuff. Inte en genomtänkt elak handling från ett barn till ett annat. 

Ibland, när jag är riktigt trött, kan jag nästan känna att det är bättre när de klipper till varann och sen är de vänner igen, än att höra på det eviga gnället och skvallrandet om "han gjorde det" eller ännu härligare när man stövlar in vid dagishämtning och möts av en duo som bara måååååste berätta "Veeeeet du vaaaaad? Idag skrattade V när jag ramlade". Oj då, det var inte snällt. Hur gick det med dig? Var det någon vuxen som hjälpte dig? "Nä, jag slog mig inte. Men vi har berättat för fröööööken". Ok, så då är saken utredd? "Jaa". 

Självklart blir dessa tankar otroligt levande när man har ett barn som har mycket svårare med impulskontroll än gemene unge. Som vill leka men som inte alltid förstår de mer långsiktiga konsekvenserna av att vara en retsticka. Som inte kan bedöma sin egen styrka och lätt blir för hårdhänt. Gudarna vet att jag kämpar, men det är inte lätt att hålla mitt eget humör i schack.

Sen. Som i ett trollslag vänder det. De spelar ihop. Samma gäng. Det går utmärkt. Vi äter ihop. Det funkar jättebra. Även om mina ungar inte har hälften av gästbarnens lugn och harmoni vid bordet. Illbattingen försvinner successivt och fram kommer den skojiga supermysiga gullungen som han ju är. Vi går ut och jobbar lite i trädgården, han och jag. Klipper tre fulla säckar med döda blomstänglar, gräs och grenar. Han kör lite på sina nya inlines också. Från att igår inte kunnat hålla balansen så bara kör han iväg. Härliga unge! 

Sen kommer andra gäster. Och det fortsätter. Funkar bra ihop. Leker. Spelar. Busar. High life, det är det nästan alltid. Hög ljudnivå och snabba kast, men de har roligt. Får prata av mig om dagen med en god vän. Prata om svårigheterna med att vara förälder. Om att känna sig värdelös och misslyckad. Om frustrationen över att det lugna syskonet kommer i kläm när man har ett explosivt barn i familjen. Så mycket skit som landar på båda eftersom att de triggar varann. Men som inte händer om det lugnare syskonet är ensamt. Det är skönt att prata med någon som vet. Hur det är att ha ett lite extra utmanande barn. Ett barn som inte lär sig av sina misstag, eller genom att "man bara säger till". Thank God. Nej, thanks mom, menar jag. För att jag kunde gå och träna ikväll. Ett pass body pump för att rensa skallen. Återfå lite energi. Ladda om. 

För det mesta så klarar vi oss bra när pappan är borta. Det blir mycket logistik och planerande för att få ihop dagarna, men rutiner är inte bara av ondo. Kvällarna blir förstås ensamma, inte så kul alla gånger, men å andra sidan blir stunden mellan barnens läggning och min egen ganska kort. Att vi fixar det hyfsat bra ändå är för att vi har familjen nära som rycker in både nu och då. En stund om jag ska träna, ta grabben till piano-lektion när jag jobbar, möta upp med barnet om vi ska på läkarbesök i stan.... Utan min familj så nära hade det varit väldigt svårt mellan varven. Att leva ensam med barn kräver nån slags nätverk om man ska behålla förståndet. Iallafall för mig. 

Tack o lov så kommer det alltid en ny dag. Och tack igen för att jag faktiskt har förmågan att börja om nästa dag, med tron på att det ska bli bra. Att vi kan komma in i bilen utan ett tiominutersbryt för att bilkudden står på fel plats. Utan ett världskrig om överdragsbyxor i regn. Utan en explosion när man inser att det inte går att ta hem en kompis från dagis just idag. 

Imorron är en ny dag. Och idag har jag ju turen att ha haft det fint i några timmar innan läggdags, så jag är omladdad allaredan! 

Plötsligt händer det

Härligt att ha huset fullt av glada barn! Sex fina kids mellan fem och åtta. Tre grabbar från klassen sitter och spelar online med varandra. Sociala på sitt sätt. En ständig diskussion förs om vart de ska gräva, vilken metall de hittar, vilka kläder de ska ha.... De är otroligt kreativa. De lite yngre förmågorna har lekt doktor en lång stund. Jag har just blivit undersökt för min onda mage och min onda handled. De sövde mig men sen hände nåt konstigt. De snurrade runt mig och så fick jag någon slags rumpmassage. Märklig behandling. Måste varit någon slags alternativmedicin. Nu ritar vi av pengar på gammalt hederligt vis. Ni vet, peng under papper och en blyertspenna att stryka med. Ute blåser man nästan bort.

Gubben drog till gymmet och, sen till stan så kusten var klar för... Städning med dammtorkning. Ni som fattar. Skillnaden mellan att torka av och torka rent. Damma runt och damma rent. No more information just nu. Sen har jag tvättat och vikt tvätt (som mannen fick gå ut med). Tråkigaste av allt; att få ut kläderna i respektive garderob. 

Lite pannkakslunch med glada, pratiga och hungriga barn. Underbart att höra deras diskussioner kring bordet. Härligt att se god aptit, vilket inte alltid är fallet. Nu smiter jag undran med lite skrivande och kaffe. Inväntar mannen som är och shoppar för att själv masa mig till gymmet. Inte för att jag har nån inspiration, utan för att jag måste. Nyttja mitt medlemskap. Och kalasa bautamycket godis ikväll, med lite mindre dåligt samvete. Detta ständiga samvete... Varför kan man inte bara släppa de,t efter snart fyrtio år på tronen? På jorden menar jag. Jakten på den platta magen, den fasta röven och de slanka låren. Hahahaha! Dream on. 

Så till det väsentliga. Dagens text är något jag för tre år sen aldrig hade kunnat drömma om att skriva. Eller att få uppleva. Under den (alltför långa) perioden i mörker fanns sånt inte på världskartan. Att orka. Massa barn i huset. Ljud överallt. Spring in och ut. Skor rakt över nytvättade golv. Pannkakor på golvet och godis i soffan. Då. Var det en kamp att bara ta mig ut genom dörren. Få på två små herrar kläder mitt i den härliga tiden av trots, springa iväg och kan-själv. Att dessutom orka vara social. Hu vad det tog av krafterna. Men det fattade jag inte då. 

Jag har vänner som går igenom delar av den mardrömstid som jag upplevde när killarna var små. Självklart spelade den j**la depressionen stor roll. Att det fanns noll energi. Att börja varje dag på minus. Men... Man behöver inte falla så djupt som i depression för att träffa på dessa känslor. Då tänker jag att det är viktigt att förmå sig att be om hjälp. Professionellt och i nätverket. Kanske för att sova ut. Eller städa. Eller läsa en bok eller ta en fika. Gå till gymmet eller sortera frimärken. Själv. Fylla på. Detta var nog mitt största misstag då. Att jag inte orkade, fattade eller förmådde att ta mig ut. Trodde jag var dömd att för evigt vara en sur, arg och trött deprimerad mamma. Bara mamma. Inget annat. Inget eget. Inget som var jag. Som jag var från början. Det var inte att jag inte hade möjlighet att komma ut. Absolut inte. Hade och har såväl man som många nära och kära som hade kommit när som helst. Men. Jag kunde inte be om hjälp, inte ge mina behov nån plats, inte ens identifiera några behov. Mer än att sova. 

Så här i efterhand vill jag så gärna kunna förmedla någon slags hopp till er som befinner er där. Eller någonstans i närheten. Att tappa bort sig själv. Att tappa sugen. Att känna sig kapad och uppäten av högre makter. Eller små varelser. Att förlora sin identitet. 

Det kan bli bättre. Det kommer bli bättre. Med stöd och ett jäkla kämpande. Jag har inte kommit hit där jag är idag utan ett jäkla kämpande. Att utmana mina egna krav och förutfattade meningar. Att kämpa med att värdera mig själv högre och att förstå att det jag investerar i mig själv investerar jag i mina barn. Barnen har rätt till en mamma som mår bra. Som orkar. Och som kan visa på vikten av att göra sånt man själv mår bra av. Även som vuxen. Att barnen blir större och mer självständiga har också påverkat min läkning. Många säger "små barn, små bekymmer", men det är inte så för alla. För mig är det betydligt enklare nu. Sen följer ju utmaningar i alla åldrar och de kan man inte skratta bort alla gånger. Men att ta hjälp när det verkligen behövs gör oss bättre rustade för att möte dessa perioder.

Att ha såna här dagar, att få känna lycka över att pula i hemmet och omges av barn. Det är fantastiskt. Jag suger åt mig energi och ska spara den i minnet till en dag då jag inte har samma ork. Dessvärre kommer ju de dagarna. Som slår ner mig. knockar mig. Ibland blir jag rädd, det blev jag i måndags. Att jag ska trilla ner. Dit. Igen. Aldrig. Aldrig. Aldrig mer. 

Jag har lärt mig så jäkla mycket om mig själv under denna resa. Jag har förändrat så mycket av mina föreställningar om ett gott liv. Ibland tänker jag att jag har slappat till lite väl i hemmets vrå, men det får jag nog leva med. Och kanske kan jag ha mer ordning när barnen blir större. Om lärdomen var värd det? Nej. Aldrig någonsin. Men det som har varit har varit och går ej att sudda ut. Men vi kan välja att ta med det goda som ändå kan komma ur nåt riktigt jobbigt. 

Så. Se till att ta emot hjälp. Från vänner, familj, grannen, socialtjänsten, psykiatrin, BHV, whatever. Du och dina barn har rätt att må bra. Är värda att må bra. Klarar du inte av barnen måste du ta emot hjälp från någon. Samhället har stöd om det inte finns något nätverk. En period. Hur motigt det än kan vara. Att bryta den onda spiralen kan vara omöjligt på egen hand. 

Det är starkt att våga be om hjälp. Att våga säga att "jag fixar inte detta själv just nu". Vi behöver varandra. Idag kan jag känna mig nöjd med att be om hjälp. Att någon annan får känna att den kan hjälpa och göra gott för mig. Precis som jag njuter att av kunna hjälpa andra. 

Det ligger i människans konstitution att inte klara allt ensam. Vi är i grunden sociala varelser och därför ska vi söka oss till varandra. För att ge och få. För att finnas till för andra och låta andra finnas för dig. Se det som en gåva att låta någon vara din klippa i stormen. Att följa dig en bit på vägen. Att vara din livboj. Det är en fin känsla att ha fått förtroendet att hjälpa en vän.

Var inte rädd för mörkret,

ty ljuset vilar där.

Vi ser ju inga stjärnor,

där intet mörker är.

I ljusa irisringen

du bär en mörk pupill

ty mörkt är allt som ljuset

med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,

ty ljuset vilar där,

var inte rädd för mörkret,

som ljusets hjärta bär.

(Erik Blomberg)

Att se det stora i det lilla

Det är lätt att hamna i negativa tankar inom vissa områden. Världens barn. Att se barn som svälter och dör av brist på rent vatten. Att läsa och se inslag om barncancer. Att höra om narkolepsi, vaccin och för evigt nedsatta funktioner. Att höra om barn som far illa och inte får hjälp. Emellanåt, med ett rejält uppsving kring jul, kommer allsköns information om hur du kan bidra till att hjälpa utsatta. Det finns fadderbarn att investera i, du kan vara med och bygga en skola eller skänka vaccin. Kanske en get till en fattig familj eller ris till en hel by. Vattenreningstabletter eller ett bidrag till barncancerfonden.

Genom åren har det då och då kommit enormt tråkiga rapporter som visat att visa hjälpinsatser inte når fram. Eller inte når fram i proportion till de inbetalningar som gjorts. Sånt får oss att tvivla. Att tänka "det hjälper inte ändå". De många bäckarna små hinner torka ut längs vägen.
Jag kan lätt erkänna att jag fallit in i detta. Många gånger. Jag är inte någon månadsgivare. Någonstans. Förr lämnade jag blod. Räknas det? (Självklart! om du frågar mig). En gång donerade jag benmärg. Till en helt okänd kvinna i USA. Jag var den första som matchade efter att man gått igenom både USA:s och Tysklands register för donatorer. I Europa fann de mig. För mig var det ingen tvekan. Jag var liksom given. Om de äntligen finner någon som matchar, då är det väl nån mening.

Att arbeta med barn innebär att man ibland träffar barn som väcker en stor oro hos en, men det finns inget konkret att ta på. Att arbeta med socialt arbeta innebär ofta att man träffar fler av dessa barn. Arbeta på socialtjänsten och du möter.... väldigt många.... För många. För mig i min roll som skolkurator handlar det tyvärr ibland om att vänta på att det ska hända nåt radikalt, i brutalt negativ mening, för att en familj ska tvingas ta emot hjälp eftersom att man inte gör det på frivillig väg. Att sitta med skolans frustration varje dag, och samtidigt ha vetskap om, och förklaring till, varför myndigheter agerar (eller inte agerar) som de gör. Det är inte enkelt alla gånger. Men...

Ibland glömmer vi bort de små sakerna. Det lilla vi faktiskt kan göra. Som gör skillnad. Vi kan inte ta bort smärta eller sorg över saker som skett. Eller föräldrar som inte finns nära. Eller ett torftigt liv. Vi kan inte ta över barnets sorg och saknad, eller längtan efter ett bra liv. Inte sudda ut ett liv på gränsen till misär men ändå inom gränsen för frivillighet. Men...

Vi kan ge! Mer än vi tror. Små glimtar. Av omsorg. Av omvårdnad. Av goda upplevelser. Av en bra tid. Ett bra liv. En bra upplevelse. Att få slappna av. Lägga undan det jobbiga en stund. Få vara i skolan. Som kompis. Leka. Läsa. Jobba. Vara som alla andra. Få en kram. En extra klapp med insikten om att du vet. ibland är just "jag vet att du vet att jag vet, och jag finns här" den helande kraften. Det som håller barnet flytande. Att lämna ut sin situation, att berätta det hemliga. Det sitter långt långt inne. Kanske på ett ställe där det aldrig kommer att komma ut. Lojaliteten är oerhörd. Även till den som skadar. Ett barn älskar sina föräldrar i evighet. Genom eld. Genom all världens skit. I en önskan om att det ska bli bra. Det måste vi veta.

Idag fick jag en sån där liten liten glimt av något. Att kanske ha lyckats lyfta på en sten. Att ha uttalat förväntningar till en förälder. Att ha väckt en tanke iallafall. Att få höra genom andra att det har gått fint idag. Det som inte funkat på många många veckor. Att själv få känna glädjen över att en förälder och ett barn får känna sig lyckade. Eller borde känna det iallafall. Nästa vecka kommer jag förstås att påtala denna framgång!

Ibland. Nej, förresten. Ofta. Ofta borde vi se det lilla i det stora. Det lilla vi kan göra, som blir stort i slutänden. Kanske det som gjorde skillnad. Vi kan aldrig veta idag hur det blir. Hur barnets liv framskrider och vad barnet har med sig i vuxen ålder. Men ändå. Vi kan göra det lilla. I vardagen. Även när det känns hopplöst. Vi kan finnas där. Se barnet. Låta barnet veta att vi finns. Att vi till viss mån förstår och önskar att det blir bättre. Att vi bara inte kan ta bort allt. Men vi kanske kan ge något. Hopp?

Hur det gick med transplantationen? Sådär. Jag blev skitsjuk och fick spendera hemresan med fejset i en tågtoalett (no more information...). Den mottagande kvinnan dog tyvärr en tid efter transplantationen. Tråkigt, men... Jag skulle göra det igen. Om jag passar och får. Om riskerna är mindre än möjligheterna; för nu har jag en egen familj att finnas för.

Det finns säkert något ordspråk för detta, som jag inte känner till. Men hur som helst; kom ihåg att söka det stora i det lilla. Ofta är det de små stunderna som gör den stora upplevelsen. Även om vattnet dunstar och jorden torkar, så blir det några droppar kvar. De små bäckarna bidrar på något sätt. Alla bidrag är välkomna. Det gäller inte bara ekonomiskt. Bidra med ord och handling. Till behövande och den du inte vet behöver. Tycker du att det är svamligt? Tänk att det en dag kan vara du eller dina nära. Då blir det genast enkelt.

Till alla som behöver det. Och som ännu inte vet än att ni kommer att behöva.

Fortsätt simma, snart skymtar vi land!

Fruktdryck och fiskbullar väcker liv i landet lagom

Fiskbullar, glögg, fruktdryck, pengar, självmord och lchf. Lägg till lite bipolär sjukdom, författarskap, skådespeleri, taskig barndom och muffinsmidja. Kanske även ett uns av pretentiösa kockar och en småbarnsmamma. Eller två. Blanda ihop hela skiten och tillsätt ett stänk av uppdämd irritation, känslor av svek och lurendrejeri och en allmän trötthet över att saker och ting visar sig vara en bluff. Dra alltihop genom photoshop för att få ihop den bästa bilden och sätt dig sedan på röven och läs boken "Det finns en särskild plats i helvetet..." av Marklund och Snickare.

Nu undrar du om jag har rökt på. Svar nej. Aldrig faktiskt. Och nu är det för sent. Vore väl riktigt puckat att börja när man är på sitt fyrtionde. Även om det ibland känns lockande med nåt som kunde trubba av en lite... Men nädå. Inget trubbande här inte. Jag har mest kollat facebook. Och läst några få bloggar. Och lärt mig något viktigt. Väldigt viktigt. Sen har jag funderat och diskuterat och vänt och vridit. Och undrat. hur kan vissa saker, till synes triviala när journalister dödas och barn får stryk, ta sån plats. Väcka sånt engagemang. En del säger att all publicitet är bra publicitet. Undrar just...

Vi backar några steg. Till den sjunde mars. Till Aftonbladet debatt. Till Mia Skäringers krönika. Mia, underbar och älskad av så många. Tabita, denna underbara varelse. Solsidan. Dyngkåt och hur helig som helst. Sommarprat. Grötö. Mia och Klara...Allt detta goa. Men sen... Poff. Vad händer?  En krönika i Aftonbladet där Mia uppger att hon fått nog. Hon kastar alla dieter (och dem som är anhängare till dem) på tippen och deklarerar att det räcker nu. Från och med nu ska hon vara vän med sin kropp och bara leva. Typ.

Artikeln får oerhört många delningar på sidan. Sprids som en löpeld på facebook. Folk jublar och en del tänker nog som jag gjorde "Äntligen nån som sätter ord på all min frustration kring helgbilagornas ständiga dietsnack". Jag delade glatt vidare och skrev glada tillrop till Mia. Som så många andra. Men...

Några dagar senare avslöjas det. Att allt är en sell-out. Att Mia är köpt. Av Proviva. Hon bloggar för Proviva sedan slutet av februari och har i sin text använt en del av Provivas reklamfraser. Folket rasar. Vad är detta? Vår folkkära Mia, som varit så ärlig och härlig, rak och naken, utlämnande och utsatt. Har hon lurat oss? Skrivit saker som hon inte står för? Som hon bara skriver för pengar? Två läger bildas; för och emot Mia S. I pressen kommer det ena inlägget efter det andra. Debattartiklar om bröstmjölksersättning som dödar barn i tredje världen. Att Mia är en del av det. Att hela Mia Skäringer är en bluff. Att allt hon gjort är värdelöst. Ingen kommer att tro på henne igen. Hon är slut.

Det är Sanna Lundell och Ann Herbelein som har skrivit om just detta. Sanna har jag inte nån direkt relation till. Såg i nån kommentar att hon gastat över föräldrar som dricker glögg på julafton. Det orkar jag inte ens gå in på nu. Ann Herbelein däremot. Ann, min vän. Du har verkligen gett mig så mycket när det var så svårt. Din böcker har varit en livlina. En förklaring och igenkänning. Något att hålla i när det blåser. Men. Fan. Det är så himla hårt, allt det ni skriver nu. Måste allt som var innan bli värdelöst och bränt på tippen? Jag gillar ju både dig och Mia.

Mitt i allt detta så hamnar jag någonstans. På en blogg. Jag har själv känt en sån enorm trötthet över just alla dieter, alla vikttips, snabba lösningar och... Ja all fixering helt enkelt. När jag läste Mias text kände jag bara YES! Äntligen. Men... Även solen har sina fläckar. Men jag hade inte reflekterat tillräckligt. Utifrån andras perspektiv. Att läsa My:s svar på tal till Mia. (http://lchfingenjoren.se/2014/march/svar-till-mia-skaringer.html). Så personligt. Så vettigt. Så berörande. Äntligen kan jag förstå lite. Jag funderar ändå kring hur hjärta och kärl tar hand om allt, men det är ju inte mitt bekymmer. Jag är själv så oerhört kolhydratgalen och kan ändå inte tänka mig in i din situation. Jag är normalviktig och kan ju sväva ut mer då. Men. När jag ser dina bilder och läser din text så ser jag ju att lchf är bra för dig! Hejja dig och alla andra som kämpar!

Men ändå. Mia har kanske trampat lite i klaveret. Även om jag tänker mig att det är en text som jag absolut hade kunnat vänta mig av Mia before Proviva också. Måste allt hon har gjort innan vara förkastat? Väcka sånt hat och sån trötthet? Var är lagom i landet lagom? Någon slags nyans i det svarta och vita. I för och emot. I kärlek och hat. I efterhand kan vi förstås tänka att det hade varit smartare att publicera på bloggen, då är det ingen tvekan om vem som betalar. Vem som står för exakt vad får vi aldrig veta. Men jag tänker mina vänner Mia och Ann med försonande blick. De har liksom tillfört så mycket mer än vad som uppdagats och dissekerats de senaste dagarna. We are only human.



Just det. Fiskbullarna kanske du undrar om. Vad fasen har de här att göra? Vilken diet är det? Fiskbullarna är ett gammalt minne sen min tid inom restaurang. Året var 1990. Det var ganska många saker som var "förbjudna". Iallafall förr oss som ville verka bra. Fiskbullar, köpebuljong och burksvamp är bara några exempel. Vi hade våra idoler inom branschen. De vi såg upp till. Framgångsrika krögare med pondus. Erik Lallerstedt var en sån. Som tur var för Erik, så hade vi varken facebook eller datorer då. Och ingen orkade liksom sända röksignaler till DN för att få en syl i vädret i storstaden. Det handlade förstås också om pengar. Sell-out. Som så många gånger. Men ändå. Erik! Hur tänkte du?



Mia: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article18495704.ab
Sanna: http://bloggar.aftonbladet.se/sannalundell/2014/03/mia-skaringers-fatala-tabbe/
Ann: http://debatt.svt.se/2014/03/11/forfattaren-mia-skaringer-borde-inte-ha-salt-sig/
Ann Herbelein "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och "Ett gott liv".

Var är min snabel?

Solen har lyst på oss i flera dagar nu. Äntligen. Inte för att jag varit ute speciellt mycket, men ljuset är välkommet. Lite lättare att komma ur sängen på morron när det inte är svart ute. Iallafall för barnen. Jag har jobbat halvtid några veckor och förra veckan upplevde jag en förbättring vad gäller tröttheten. Jag sov inte middag varje dag iallafall. Igår kom den dock tillbaks, och likadant idag. Tröttheten alltså. Däckade två timmar efter jobbet igår.

Dagen idag har varit tung. Kom liksom aldrig igång och har bara längtat hem till sängen. Väl hemma lyckades jag masa mig ut i solen istället för att sova. Hade nån slags ambition att springa en runda, men det gick inte. Toktrött direkt. Nåväl, en liten promenad fick det bli. Vintergäck, snödroppar, krokus och blåsippor kantade stigarna där jag gick. Fågelkvitter och en humla. Till och med en liten ensam mormors glasögon (vi kallade dem så som barn, vet inte vad de heter) i gräsmattan. Knoppar på träden och i trädgården börjar växtligheten vakna till liv.

Cyklade iväg och köpte några penséer för att pryda framsidan lite. Och för att göra nåt. Jag brukar må väl av trädgårdsjobb. Det var härligt att gräva i lite jord igen. Planterade om övervintrade pelargoner och blev glad när jag såg att min palm har klarat vinter i förrådet. Inte illa för en som "är helt värdelös på blommor". Det är min mans omdöme och jag är benägen att hålla med. Har en mor som är fullkomligt galen i växter och väldigt bra på att såväl driva upp som att ta hand om och övervintra de små liven. Själv får jag köpa nytt, alternativt växter som inte vill ha vatten, för annars dör de.

Hur som helst. All denna vårboost och ändå... känns det blä. Liksom energifattigt och orkeslöst. Så dödens trött. Vill bara sova. Eller sitta i mörkret och skriva. Eller bara sitta å glo. Och äta godis. Godis. Godis. Läsa går tyvärr inte för då somnar jag. Dessvärre (eller bättre kanske?) känner jag igen detta från förra våren. Svackan när våren väl kommer. Som jag längtar efter våren, och sen... tappar jag sugen. Känns liksom mer förståeligt att gå ner sig lite i skorna när mörkret faller under hösten, men nu? 

Just nu önskade jag att jag hade ett jobb med tydlig början och slut. Och däremellan ett tydligt uppstyrt uppdrag. Inte ett oändligt arbete utan slut, som bara fylls på och växer åt alla håll. Som äter upp en i sin maktlöshet och önskan att göra bättre. Att kunna ta bort en del av bördan och säga att det blir bättre. Och mena det. Och veta att det faktiskt blir det. Just nu funkar inte riktigt min inställning till arbete i allmänhet, och socialt arbete i synnerhet. Det funkar inte att jobba med sånt när man själv inte har några begränsningar. Att inte kunna se vart uppdraget börjar eller tar slut. Vad är mitt och vad ska jag säga nej till. Att det är någon annans bord. Jag vet att jag måste lära mig att prioritera och se vad som ingår i mitt uppdrag och vad som faller utanför. Men...

Det har alltid varit svårt för mig. Att prioritera. Att säga nej. Förr var jag en hejare på att organisera men efter depressionerna har jag mer eller mindre tappat den förmågan. Förr var jag stresstålig men nu har jag en ständig inre stress, som mest tar sig uttryck i ett hetsigt humör och en oförmåga att styra upp mitt arbete när det blir för mycket. Jag gör lite här och lite där, men stor risk att inget blir riktigt klart. Vill vara alla till lags vilket slutar med att ingen fick riktigt vad de bad om. Inte blir det hela bättre av att komma tillbaks till ett arbete som hållits på sparlåga i flera månader, där ens närmsta medarbetare har slutat. Med en ny chef som man inte ser. Utan skolsköterska. Ensam. I "mina" frågor. Inte ensam annars. Massor av goa kollegor runt om, tack å lov! 

Sommaren efter nian fick jag förmånen att jobba på Scan. Jag jobbade i korvpackningen. Det var en helt fantastisk erfarenhet, för att inte tala om känslan när lönen kom. Den var enorm! Jag hade typ 32:- i timmen eller nåt. Hehe! För första lönen köpte jag Lewis-jeans i alla färger som fanns typ. Det var 1989 och man skulle ha färgade jeans. Gula, bruna, beiga, röda, vita och blå hade jag. Kortärmad Ball-tröja i sweatshirt-tyg blev det också. Vilken sommar!

Ibland tror jag att det är just ett sådant jobb jag borde ha. Jag jobbade som sagt med att packa korv. Vi bytte maskiner och även plats vid maskinen. Vissa dagar delade vi korven som hängde på stora vagnar i taket, vilka gick på en räls från röken till oss. 20 varmkorvar i varje paket. 4 frukostkorvar i andra paket. 10 paket varmkorv i en kartong. Fler paket frukostkorv. Iväg med kartongen på bandet till dem som packade på pallar. Stämpelklocka in. Bandet stannar för fika på exakt samma tid varje förmiddag. Stannar för unch lika punktligt. För eftermiddagsfika och hemgång likaså. Stämpla ut.

Allt var uppstyrt i minsta detalj. Någon annan hade tänkt och vi utförde jobbet. Jag trivdes väldigt bra, trots att vi började vid 6 varje morgon. Jag hade dispens att börja lite senare, för första bussen från vår by kom till stan senare. Men.. Vi hade så himla roligt. Vi stod och småpratade vid bandet och smög lite på killarna i röken. Nån gång vågade jag mig in där de gjorde själva korvsmeten, men jag gick snabbt ut igen. Vi lärde oss ansvar på ett bra sätt; tydliga och klara regler men ack så viktigt att alla tog sitt ansvar. Kedjan är ju inte starkare än den svagaste länken.

Idag är en dag då jag längtar efter ett sånt jobb. Men hellre med växter eller grönsaker. Tydlig struktur. Tydlig start och tydligt slut. Slippa trassla in tankar i stora härvor som inte går att reda ut. Slippa leva med känslan av otillräcklighet på alla plan. Slippa bry min lilla hjärna om allt, allt, allt. Att slippa dessa ständiga förändringstankar om skola och sociala insatser. Bara sätta händerna i ett konkret arbete och småtjöta med kollegorna under tiden. 

Imorgon är en annan dag. Kanske hittar jag min snabel. Det brukar vara så och i dagarna kommer den säkert till rätta. Men just idag har jag liksom tappat sugen.

Fan vilken vecka...

Oj... Vilken vecka... Jobbat igen sen i tisdags. Efter nästan tre månaders frånvaro. Att göra ett break mellan sjuk och frisk med en resa till Sälen var super. Strålningen kändes avlägsen och jobbet lite jobbigt. Som det ska tänker jag. Väl på jobbet kändes det så himla bra. Att träffa kollegor. Att känna sig välkommen, saknad och behövd. Behövd. För behövd på vissa håll. Phu. Rädd att en halvtid, på ett jobb som aldrig tar slut, kan ta sig tråkiga uttryck för en som inte kan gränsa sig... Gillar verkligen mitt jobb och kan väl se lite för många utvecklingsområden för att falla inom rimlighetens gräns. Tyvärr slutade min chef igår, vi jobbade väldigt bra ihop, och en ny tillfällig organisation ska ta form från måndag. Känns sådär i rådande läge...

Nåväl. Fyra dagars halvtidsjobb. Där jag trivs och mår bra. Känner mig uppskattad och behövd. Men... Så galet trött. Jag är så trött. Så trött.

Sovit de flesta eftermiddagar efter jobbet, för att fixa resten av kvällen med barn och aktiviteter. Missade en sovning och den dagen kan ni tala med min man (ja fortfarande) om... Så trött. Och huvudvärk. Att komma igång igen har ju varit ett mål i sig, och jag älskar ju verkligen mitt jobb och att jobba. Men jag är så trött. Folk runt omkring mig säger att det inte är konstigt. Att jag har varit sjuk. Många förvånas att jag "redan" arbetar. Men... Jag har ju inte varit sjuk. Enligt mig själv. Alltså. Jag har ju varit med om några operationer och en taskig infektion, och det måste ju behandlas och tas på allvar. Men. Sjuk. Nä.

Alltså. Jag vill inte vara nån halvtidsarbetande trött gnällig kärring... Men... Nu är jag det. Inte kul... Jag hoppas verkligen att det är första veckans chock som haffat mig... Jag måååste komma igång och må bra och orka. Just nu har jag lyxen att mannen är hemma två veckor till, men sen. Då ska jag re ut allt själv och ha gått upp i arbetstid och... Jag vill ju det.

Jag tänker inte bli sjukskriven mer eller längre eller vad fasen som. Sen cancern gjorde entré har ju omgivningen undrat och förundrats över att jag jobbar alls. I början jobbade jag mellan operationerna och sen var min ambition att göra det, men infektioner satte stopp, och slutligen var det en salig blandning av kropp och själ som fick mig att stanna hemma. Men... Inte någonsin har läkarna sagt att jag måste vara hemma. Eller rekommenderat det. De har alltid frågat mig. Och mitt svar har ju alltid varit att jag går tillbaks till jobbet direkt. Första gången åkte jag bara från jobbet en stund och opererade bort knölen, och sen tbx. Nästa gång blev det en övernattning på sjukan. Sen två. Sen... Fler.
Men ändå... Tror jag att jag ska vara hundra. Fit for fight. Jag är ju för faaaaan frisk! Varför känns det såhär?? Varför i helvete kan jag inte jobba som en normal människa???

Känner jag mig kass att jag inte är i form. Att jag inte orkar. Att jag har taskig stubin. Att jag måste sova middag varje dag. Att min man måste stå ut. Att mina barn måste stå ut. Att jag inte står ut...

Veckan har varit glädjerik, jobbig, tuff, härlig och sorglig, i en salig blandning. Ett besök hos min favorifrisör idag fick sätta kronan på verket, i positiv mening. Att ha en frisör i byn, som är både duktig och enormt underhållande, är ju en lyx förunnad få. Besöken hos Linda är som en kombo av hår-ögonbryn- och själavård! Det som inte kan sägas hos frisören finns ej att nämna. Hehe! Dagen till ära fanns en bekant till frisören som kund. Det visade sig inom loppet av två sekunder att vi var tre likasinnade tjejer, om  än i olika ålder (jag typ 10 år äldre...). Det vi inte kan outa där, är inte värt att diskutera. Idag hann vi med såväl karriär som föräldraskap, kvinnors syn på sina egna kroppar och farliga facebook-sanningar. Vi är rörande överens om dagens dilemman i föräldraskapet, och min vanliga passus om föräldrakörkort väcker intresse.

Det är ju för jävla konstig, rent ut sagt. Att barn snart är det enda vi kan skaffa utan att genomgå nån slags koll. Dessutom kan vi föröka oss omåttligt även om det gått åt helvete de första gångerna. Om du däremot adopterar barn (eller vill) så ska du inte komma och tro att du duger som du är. Nä. Då ska du kollas på längden och bredden, på tvären och på tjocken. Igen och igen. För varje barn. Sänd in en bok med bevis på ert underbart fina första år så ska vi överväga om ni kan vara lämpliga för att ta emot ytterligare ett barn i ert hem. Men får du biologiska barn och dessa vansköts så spelar det ingen roll. Shoot! Och samhället placerar.

Våra samtal idag hos frisören skulle ha tagit stor plats här. För de är så  jäkla roliga.. och tokiga... sanna... ärliga... Men... Nu blev det (som vanligt) massa annan skit. Precis som hos frisören. Kanske orkar jag skriva lite om det imorron. Kanske inte.  Den som lever får se...

Kom ihåg att leva.. Det är viktigast!