Dagen började fint. Vaknade av pling på dörren och raskt därpå går larmet. Det tjuter ganska högt kan jag intyga. Det var morgonpigga grannbarn som ville leka, och lika pigga barn som öppnade dörren. Som var larmad. Eller... Morgonpigga? Upptäcker att klockan är halv tio. Tack för det X-Box!
Raskt upp och inser att tiden för att städa, som var planen, är knapp eftersom att vi ska få besök efter lunch. Gör ett halvhjärtat försök att få grabbarna att plocka upp legot på övervånigen och efter en stund lommar de upp. Självklart börjar de bygga istället för att städa. Kompisar kommer för att leka. Det går bra. En stund. Sen börjar illbattingen. Retas. Tar saker från de andra. Tar sönder grabbarnas stora byggen. Mamman ömsom gapar, ömsom lockar med annat. Försöker städa men med avbrott för sjutusen medlingar tar det sin tid.
Ute kör de kick-bike. En säger till en annan att "du åker sakta" varpå denne blir ledsen och de andra kommer in och berättar. Ut och säga till. In och städa. Två minuter senare; samma sak. Han pratar bebisspråk till oss. Eeee va? Spelar det någon roll? Efter femtioelva medlingar, hot om att inte får vara med, konsekvens att faktiskt inte få vara med, vädjande om att vara rädd om sina kompisar, att sluta att reta upp dem.... Efter detta för jag in ett nytt inslag i medlingarna. Denna del riktar sig till de övriga i gänget, inte illbattingen i första hand. Det gäller förmågan att ibland strunta i saker och ting. Att inte låta varenda litet sketet ord, eller en liten petning i sidan, leda till värsta gnäll och skvallerhärvan. Detta triggar antagligen illbattingen ännu mer och gör även mamman ännu mer utled. Och gör ju själva leken ganska tråkig också. Antar jag.
Nu menar jag inte att det är okej att vara elak eller att slåss. Absolut inte. Men nästan lika viktigt som det är att träna våra barn i att man inte får vara elak, är att träna dem i att sortera bort vissa saker. Genom hela livet kommer de att möta människor som faktiskt inte alltid är snälla. Det kan komma förflugna ord, och känslan av att vara oförrättad kommer att dyka upp mellan varven. Ju mer styrka barnet har i sig själv, desto mindre plats kommer detta att ta i livet. Det är ju inte helt ovanligt att möta även vuxna med detta bekymmer; att inte kunna låta något rinna av. Att ta allt direkt personligt rakt in i hjärtat. Och lomma genom livet med en ständig känsla av att vara förfördelad.
Nä, nu är det dags att vi jobbar på med att stärka barnet inför livet. Vi kan inte fortsätta vaddera dem i bomull, eller vaddera stolparna längs vägen (om de cyklar in i den...), hela uppväxten. Då kommer antagligen skoltiden bli en pina och vuxenlivet likaså. Vi behöver nog alla lära oss att känna lite lagom likgiltighet inför vissa fenomen. Om någon knuffat till mig lite i kön måste jag ju inte vända mig om och klippa till (mycket hårdare förstås) eller säga några väl valda ord. Ibland är en knuff bara en knuff. Inte en genomtänkt elak handling från ett barn till ett annat.
Ibland, när jag är riktigt trött, kan jag nästan känna att det är bättre när de klipper till varann och sen är de vänner igen, än att höra på det eviga gnället och skvallrandet om "han gjorde det" eller ännu härligare när man stövlar in vid dagishämtning och möts av en duo som bara måååååste berätta "Veeeeet du vaaaaad? Idag skrattade V när jag ramlade". Oj då, det var inte snällt. Hur gick det med dig? Var det någon vuxen som hjälpte dig? "Nä, jag slog mig inte. Men vi har berättat för fröööööken". Ok, så då är saken utredd? "Jaa".
Självklart blir dessa tankar otroligt levande när man har ett barn som har mycket svårare med impulskontroll än gemene unge. Som vill leka men som inte alltid förstår de mer långsiktiga konsekvenserna av att vara en retsticka. Som inte kan bedöma sin egen styrka och lätt blir för hårdhänt. Gudarna vet att jag kämpar, men det är inte lätt att hålla mitt eget humör i schack.
Sen. Som i ett trollslag vänder det. De spelar ihop. Samma gäng. Det går utmärkt. Vi äter ihop. Det funkar jättebra. Även om mina ungar inte har hälften av gästbarnens lugn och harmoni vid bordet. Illbattingen försvinner successivt och fram kommer den skojiga supermysiga gullungen som han ju är. Vi går ut och jobbar lite i trädgården, han och jag. Klipper tre fulla säckar med döda blomstänglar, gräs och grenar. Han kör lite på sina nya inlines också. Från att igår inte kunnat hålla balansen så bara kör han iväg. Härliga unge!
Sen kommer andra gäster. Och det fortsätter. Funkar bra ihop. Leker. Spelar. Busar. High life, det är det nästan alltid. Hög ljudnivå och snabba kast, men de har roligt. Får prata av mig om dagen med en god vän. Prata om svårigheterna med att vara förälder. Om att känna sig värdelös och misslyckad. Om frustrationen över att det lugna syskonet kommer i kläm när man har ett explosivt barn i familjen. Så mycket skit som landar på båda eftersom att de triggar varann. Men som inte händer om det lugnare syskonet är ensamt. Det är skönt att prata med någon som vet. Hur det är att ha ett lite extra utmanande barn. Ett barn som inte lär sig av sina misstag, eller genom att "man bara säger till". Thank God. Nej, thanks mom, menar jag. För att jag kunde gå och träna ikväll. Ett pass body pump för att rensa skallen. Återfå lite energi. Ladda om.
För det mesta så klarar vi oss bra när pappan är borta. Det blir mycket logistik och planerande för att få ihop dagarna, men rutiner är inte bara av ondo. Kvällarna blir förstås ensamma, inte så kul alla gånger, men å andra sidan blir stunden mellan barnens läggning och min egen ganska kort. Att vi fixar det hyfsat bra ändå är för att vi har familjen nära som rycker in både nu och då. En stund om jag ska träna, ta grabben till piano-lektion när jag jobbar, möta upp med barnet om vi ska på läkarbesök i stan.... Utan min familj så nära hade det varit väldigt svårt mellan varven. Att leva ensam med barn kräver nån slags nätverk om man ska behålla förståndet. Iallafall för mig.
Tack o lov så kommer det alltid en ny dag. Och tack igen för att jag faktiskt har förmågan att börja om nästa dag, med tron på att det ska bli bra. Att vi kan komma in i bilen utan ett tiominutersbryt för att bilkudden står på fel plats. Utan ett världskrig om överdragsbyxor i regn. Utan en explosion när man inser att det inte går att ta hem en kompis från dagis just idag.
Imorron är en ny dag. Och idag har jag ju turen att ha haft det fint i några timmar innan läggdags, så jag är omladdad allaredan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar