onsdag 20 augusti 2014

Jag lämnar in

Jag tror det började runt sportlovet. Eller var det redan innan. Det var torktumlaren som gjorde det först. Dog. Just hemkomna efter en vecka i Sälen. Med tre barn. Liiiiite tvätt. Lakan och handdukar och högar med kläder. På vintern. Hela nedervåningen full med blöt tvätt. Najs. Men vi vande oss liksom. Jag letade tumlare så länge, för det skulle ju vara rätt maskin. Nu har det gått ett halvår och vi klarar oss ganska bra. Än så länge.

Som sagt. Vet inte vem som började, men tumlaren är lätt att minnas. Så var det min dator. Den är inte helt död, bara på upphällningen liksom. Med exakt rätt vinkel på skärmen och en jäkla massa tålamod och en gnutta tur så kan den funka. Sen var det paddan. Först blev glaset krossat, men det kunde jag tejpa. Men... När den åkte i golvet nästa gång dog den också. Och så grabbens dator. Den bara la av en solig dag. Liksom utan förvarning. Stendöd. Så har vi det så kallade hemma-bio-systemet. Nån bio blir det inte här iallafall. Luckan vägrar att öppna sig, och däri sitter en hemsk barnskiva. Efter några gånger på service gav vi upp.

Vad har vi mer då? Jo, just det. Micron. Den är i paritet med min gamla dator. Samma grej. Med rätt knix kan den fortfarande fungera. Men det är en tidsfråga innan startknappen ramlat in i själva maskinen. Och så gräsklipparen. Roboten. Som kör lite som den vill. Och när den inte vill står den och tjuter i nån rabatt. Charmig kompis. Och så diskmaskinen som pajade, men gick att laga för ringa tvåochetthalvt...

Sen e det bara smågrejer. Grabben lyckades cykla in en spik i däcket, men det gick (nog) att laga. Växlarna på min cykel la av för länge sen, men som tur är har jag ju två cyklar. Eller just det. Den som funkar bra tar ju alltid mannen när vi ska någonstans (nä, jag vet. Ingen pli på honom). Duschdörren som hoppar ur skenan typ hela tiden. Men den hänger ju där iallafall. Än så länge. Och så mannens telefon. Den funkar ju, men han måste ha högtalartelefonen på för annars går det inte att höra. Inga hemlisar här inte! Å så grästrimmern som låter som en mindre tröska med motorhaveri. Och Ergorapidon som kan köra i trettio sekunder på en laddning.

Grabbarnas kick-bikes glömde vi på campingen (jä**a camping, har ju sagt att det inte är nåt att ha) och så var de borta när vi kom för att hämta dem.

Men... När man tror att allt som kan gå sönder har gjort det. Då funkar väl inte den vanliga gräsklipparen heller. Jag tror jag lämnar in. Villa-livet motarbetar mig.

Jag säger bara... hyresrätt nästa....

Just det. En sak till. Mitt träningskort. Funkar inte. Har betalt många månader nu, men inte fan har jag mer muskler eller nån kondition överhuvudtaget...

Och idag satt jag i ett forum och beskrev mig som en glad och positiv person. Hoppas de inte läser det här...

Men en av två bilar fungerar fint. Och resan till Legoland är redan betald... =)
Så jag är rätt glad ändå. Och så slapp jag ju klippa gräset!


måndag 18 augusti 2014

Skolstart


Så är det dags för skolstart igen! Mina egna kids började idag, och "mina" barn på jobbet börjar imorgon. Det finns mycket förväntningar inför skolstarten, de allra flesta är positiva tack och lov. Dessvärre finns det barn som har ont i magen inför skolstarten. Och dagarna som kommer. I skolan jobbar vi hårt för att barnen ska trivas och ha det bra. Att de ska vara i en trygg miljö och att vi visar hänsyn mot varandra. Dessvärre sker det saker ändå. Som vi ser och som vi inte ser. Det vi får reda på kan vi jobba med (eller mot...). Det kan vara ett svårt arbete, men utan vetskap kan vi inte göra tillvaron bättre för ett barn som mår dåligt.

Hjälp oss som jobbar med barn och ungdomar. Hjälp oss att hjälpa barnen som inte mår väl. Hjälp oss att se till att ditt barn har det bra i skolan, och hjälp oss att se till att övriga elever också får en bra magkänsla. Var lyhörd för vad ditt barn förmedlar, om sig själv och sina kompisar. Var lyhörd för det som barnet inte förmedlar med ord, om du misstänker att det inte är riktigt bra.

I skolan har vi en tydlig plan mot diskriminering och kränkande behandling; vi har rutiner för utredning och uppföljning. Dock hjälper inte enbart fin dokumentation; det är de praktiska insatserna som är avgörande. Och dessa kan göras på många plan.

I den bästa av världar har vi inga barn i skolan som känner sig utsatta eller utanför. För att nå dit krävs gemensamma tag om våra gemensamma barn. Det krävs mycket av skolan, men som förälder och/eller annan vuxen kan du påverka mycket mer än du kanske tror. Det handlar om värderingar, om attityder och om självkänsla. Det är viktigt att jobba med den som kränker andra och dennes medlöpare. Att stoppa kränkningarna, men också att träna på andra sätt att vara. Men det är också viktigt att jobba med att stärka den som är utsatt. Helst ska vi jobba med att stärka våra barn innan något händer. Med en god självkänsla vågar fler vara sig själva. Fler vågar säga stopp. Fler kan gå genom skolan utan att kränka andra.

Nu tar vi gemensamma tag; personal, föräldrar och kamrater! ALLA har rätt till en skola utan kränkningar. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Se barnen i din närhet. Prata med dem om vad som är god kamratlighet. Prata om hur man kan bemöta någon som man inte gillar. Prat om hur man säger nej eller stopp. Prata med barnen om att de ALLTID ska berätta för en vuxen om de ser någon annan som har det svårt, eller om det gäller dem själva.

Lär känna ditt barns kompisar. Lär känna föräldrarna i klassen. Om vi skapar en tydligare gemensam plattform så kan vi tillsammans påverka barnen så mycket mer. "Alla andra får..." biter inte lika lätt då. Våga titta närmre och våga agera.

Kontakta alltid skolan vid misstanke om att ett barn inte har det bra. Bättre en gång för mycket än en för lite. Vi har ett gemensamt ansvar. För att vi i skolan ska kunna jobba ännu bättre med detta krävs att vi får veta.

Med önskan om en fin skolstart för alla elever! //Linda


söndag 10 augusti 2014

Dagen före...

Så är årets sommarsemester slut. Sju veckor. Lyxade till det rejält med lite föräldraledigt också. Och ändå vill jag fortsätta vara ledig. Eller? Jag vet ju att det brukar vara rätt skönt med vardagsrutinerna när vi väl kommer in i dem igen. Men nu. Kvällen före morgonen då klockan ska ringa vid sex. Första morgonen på vääääldigt länge. Så känns det bara tomt. Som om sommaren är slut. Som om hösten griper tag i mig och kastar sitt mörker mot mig innan jag är beredd.

Denna hemska dagen-före. Att det varje gång ska känns jobbigt. Och ändå lite roligt inuti, men den jobbiga känslan tar över. Jag undrar varför? Jag har ju ett jobb som jag gillar och det ska bli kul att träffa kollegor och snattra lite om hur sommaren har varit. Och det ska bli kul att planera upp en ny termin. Och det ska bli kul att träffa eleverna nästa vecka när de börjar. Och ändå... känns det tråkigt och lite ledset inombords.

Barnen här hemma har ytterligare en veckas lov innan allvaret börjar för dem. Och sen två veckor till med lagom tempo och kortare dagar eftersom att deras pappa är hemma. Så först efter tre veckor behöver jag rätta in mig i den verkliga vardagen med lämning, hämtning, markservice och jobb. Lyxig start på jobbandet ändå. Hoppas på fler fina sommarkvällar att njuta av medans mannen är hemma och solen håller det ljust hyfsat sent.

Det är en konstig känsla, att känna ångest inför jobbet. För bara något år sedan var det tvärtom. Jag kände ångest inför varje ledig helg, och semestertid ska vi inte tala om. Att vara ensam med barnen och inte orka med det. Nu är det helt annorlunda. Jag vill ju vara hemma med dem. Så någonstans i det dunkla är det ju positivt att jag känner så. För det betyder ju att jag värdesätter familjelivet och tiden ihop högre än arbetstiden. Och det är väl sunt egentligen.

Så. Jag genomlider väl kvällen, har säkert svårt att somna och sedan ringer klockan och när vi har första mötet imorron förmiddag är det med all säkerhet kul att vara tillbaka.


måndag 4 augusti 2014

Tankar i sommarkvällen

Suger ut det sista ur semestern nu. Sena sommarkvällar med allt för mycket av god mat och dryck. Och ett träningskort som inte hjälper. Även att jag betalar närmre 400 spänn i månaden har jag varken muskler eller kondis. Märkligt. Kan man reklamera det tro? Eller kollar de inloggning på gymmet och ifrågasätter det faktum att jag inte varit där sedan i april? 

Ungarna och jag har haft en fin tid sen sist jag skrev. Lugnet la sig. Jag vet inte hur, men vi har hittat nån rytm. Utan stora bråk. Utan ångest om kvällen. Glada barn och en glad mamma. En god spiral. Systemteori i dess kärna. Vi drog iväg på en liten minisemester ihop med syrran och kusinen. Helt fantastiskt kul! Cykling i terrängbana, paddla kanot och klättra i höghöjdsbana. Bara att se barnen kämpa utifrån sina respektive förutsättningar (och vi vuxna utifrån våra...). Att plocka blåbär i skogen och äta mat i stugan. Att se kidsen spela fotboll med alla möjliga barn och vuxna på den lilla planen. Jag vill tillbaks. Isaberg är stället, åk dit om du vill!

Ikväll har jag gett trädgården lite omsorg. Blommorna grät och gräset känner sig övergivet. Var har du varit? Varför låter du maskrosor och groblad ta över? Var är vår gödning och vårt vatten? Ska vi små smultron behöva hänga här och ruttna? Förlåt lilla trädgård. Jag vet inte hur det gick till. Men... 

Jag har nog slappnat av lite mer än vanligt. Låtit saker vara. Slutat tänka att jag måste det och det och det. Det är tufft nog mellan varven att ro skutan ensam med två tokiga kids och en ännu tokigare mamma. Inte bara du, lilla trädgård, har fått stå tillbaka. Insidan av huset får också vänta. På hösten och tiden inomhus. Jag dammsuger och tvättar och lagar mat. Det är ju liksom lite måste över det. Men resten... Det får vara. Tills solen går ner tidigt och kvällarna inomhus blir längre. Kanske blir det även lockande att gå till gymmet igen då? Jag gillar det ju när jag väl är igång. Tiden får utvisa det, helt enkelt.

På måndag börjar jag jobba igen. Sju veckors ledighet. Hjälp! Hur gör man? Tack och lov kan jag då casha in en del från ensamheten när mannen är borta. Han kommer nämligen hem snart, så när jobbet börjar har jag markservice hemma. Och när barnen börjar skolan veckan därpå kan de smygstarta utan långa dagar på fritids. Jag hoppas att sommaren hänger sig kvar så vi kan ha fina sommarkvällar, hela familjen. Träffa vänner och vara tillsammans. Det är ensamt att vara ensam. Många gånger. Men ibland är det ju också fördelar. Jag tror inte att jag hade dragit iväg med barnen och kompisar på samma sätt om mannen varit hemma. Inte heller hade jag haft besök av min fina vän inifrån landet så ofta, om det inte var för att vårt liv är som det är. Och framförallt; inte hade barnen haft det så lyxigt med korta dagar i skolan varannan månad, om vi båda hade jobbat i land. 

Tack och lov så har jag mina fina föräldrar och min mans fina föräldrar. Det är bara att ringa så finns de här. Mina finns fem minuter bort och svärföräldrarna några timmar iväg. Det är fint att veta. Bara känslan av att veta att det alltid finns uppbackning gör att jag klarar mer. Och så min syster och hennes familj. Alltid redo att prata, umgås eller ta hand om barn. Eller mig också för den delen. Och så de fina vännerna, nära och fjärran; vi som hörs ofta och mer sällan. Men alltid finner varandra direkt. Som om det var igår. Ni vet vilka ni är! Och så alla andra fina människor jag möter. Grannar, arbetskamrater, bekanta, bekantas bekanta, släktingar, barnens kompisars föräldrar. Alla är värdefulla på sitt speciella sätt. 

Jag är lyckligt lottad. Även om jag med jämna och ojämna mellanrum trillar ner. Snavar, trillar eller dyker. Tack och lov så dyker jag inte längre. Eller inte så djupt iallafall. Jag vet att jag har det bra. Att vi är förunnade ett bra liv. Med möjligheter. Med jobb och friska barn och ett stort tryggt socialt nätverk. Alla har inte det. Tyvärr möter jag det nära; såväl i vänskapskretsen som genom mitt jobb. Men det är inte nån vaccination mot psykiskt lidande; att ha det bra ställt materiellt. 

Idag är en bra dag. Om än lite ensamt nu på kvällen. Men trädgården blev glad. Och barnen är glada och plaskar vilt i grannens pool. 

Ta hand om dig! Det finns ju liksom bara en av dig. Och du är den bästa.